Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

tisdag 27 december 2011

En vårdag i december

I år gjorde vi det rekordtidigt. Redan annandag jul. Slängde ut granen alltså. Så nu är det inte så mycket julstämning här längre. Visst är det konstigt det där. Innan jul så kan man längta så länge efter att själva dagen ska komma. Alla förberedelser och den härliga stämningen som finns. Men nu är den liksom försvunnen. Eftersom det inte heller kommit någon snö att tala om så längtar jag redan till våren. Lite tidigt kanske. Men idag har solen lyst ute och gräsmattorna är gröna.


Anledningen till att vi slängt ut granen redan stavas Fabian. En klåfingrig kille som inte kan lämna granen i fred. Så för att göra det enkelt för oss (läs mig) så kändes det lättast så. Annars krävs det passning hela tiden. 

måndag 26 december 2011

En barnanpassad jul

 I år försökte vi göra julafton lite skönare. Lite mer avslappnad. Mer anpassad åt barnen. Den här bilden tycker jag symboliserar det bra.

Förra året var jag höggravid. Inte en helt bra utgångspunkt, om du frågar mig. Det gjorde att jag var väldigt trött. Men jag kunde inte riktigt släppa mitt kontrollbehov. Behövde ha koll på allt. Och det kanske inte var helt lätt att övertala mig på den punkten vid just det tillfället. Anton fick jättemycket julklappar. Många leksaker. Som han tittade på och sedan lade undan för att öppna nästa paket. Det ville vi undvika i år.

Istället för att ha ett julklapps-maraton så spred vi ut det hela lite. Några klappar här och några där. Inte alltför många till barnen. Och vi åt mat tidigt, så att barnens vanliga rutiner inte skulle rubbas. Visst, de gick och la sig lite senare än vanligt. Men då var de inte socker-höga och julklapps-galna. För hur lätt är det att lägga ett barn som är så uppe i varv att det inte går att slappna av?


Okej, de var högt tempo ibland. Det kan bli det med sex vuxna, tre barn, en hund och två katter. Och visst var vi trötta på kvällen. Men det känns ändå som om vi lyckades få en fin, barnanpassad jul, som passade för alla inblandade.

Den innehöll det viktigaste. I alla fall det som jag uppskattar mest under jul:

¤ Att få umgås med nära och kära. Tyvärr inte mina föräldrar och syskon!

¤ God mat. Mycket och god mat.                                                              ¤ Mysig stämning
  
¤ Men tyvärr ingen snö.... Vårt uthus ser inte särskilt vintrigt ut. 

¤ Men jultomten kom! Vilken lycka! Lite läskigt i början, men efter ett tag vågade de sig till och med upp i knät på tomten. TACK Herr Olsson! 
För visst blev det julklappar ändå! 
(Jag tror nog att jag fick den bästa. Kameran som tog de här korten.) 


God fortsättning allihopa! Hoppas ni också haft en härlig jul!

tisdag 20 december 2011

Tillägg - varför det ibland är jobbigt att vara hemma

Igår var en sådan dag som man helst bara vill krypa ner i sängen igen. Dra täcket över huvudet och somna om. Jag låg efter med sömnen redan, efter en usel natt innan. Och jag ligger ju normalt inte på plus på sovningen ändå. Men det blev en till extrem natt. Antagligen pga att Fabian fick en till tand. Han vaknade ett antal gånger. När han sen vaknar kvart i fem, och det känns som om jag sovit en kvart, så blir jag bara SÅ trött.

Och ibland orkar man inte. Tröttheten är så konstant, den tränger igenom hela kroppen. Den skriker bara nej, nej, nej, det här är fel!


Men som förälder så går det ju inte. Att dra täcket över huvudet, alltså. Det är bara att kämpa på. Och det blir bättre. I natt fick jag sova bättre och känner mig nu som en ny människa. Trots att jag var vaken med Fabian en timme i natt.

För när man är trött så är tålamodet ungefär lika lite som snön på marken. Och tro mig, här ligger det inte mycket snö.


Nedräkning

Nu är det bara tretton dagar kvar. Och nej, jag har inte räknat fel till julafton. Eller dagarna fram till nyårsafton heller. Det är tretton dagar kvar tills jag börjar jobba. Visst är det jättemysigt med jul och hela den biten. Men just för tillfället ligger mitt fokus kring mitt jobb.

Det kommer bli så bra! Jag ska bara jobba halvtid i fyra månader. Sedan, lagom till att våren kommer, så ökar jag dosen en smula och går upp till fyra dagar i veckan. HELT perfekt om jag får säga det själv. Jag kommer ju få det bästa av två världar.

Ett par dagar i veckan med barnen. Jag får fortfarande följa deras utveckling på nära håll. Men jag får också lite social stimulans där jag får använda hjärnan. Äta lunch på stan, utan att behöva mata någon först. Min mat kommer inte hinna bli kall. Jag kan dricka min kopp kaffe utan att behöva ropa:
-Men var försiktig med lillebror! 
-Nej, Fabian, inte den sladden, den är ajaj! 
-Sluta dra katten i svansen! 

Fabian med bus i blicken...

Jag får göra något annat som jag faktiskt KAN. Förutom att vara mamma alltså. Och får träffa mina härliga kollegor. Mina arbetsuppgifter vet jag kommer bli utmanande, roliga, varierande och spännande.

Och min man ska vara ledig på halvtid. Det tycker jag är jätteviktigt. Både för barnen, honom själv och även vårt förhållande.

Visst är det mysigt att vara hemma med barnen en sån här morgon! Innan kaoset bryter ut...

Japp, får erkänna att jag längtar lite!

måndag 5 december 2011

De första små stegen

Det är så härligt med barnens utveckling! Dessa små saker, som man som förälder uppskattar och känner sig stolt över. Det behöver inte vara mycket. Något som låter som "mamma". Det första leendet. När barnet lär sig äta själv. En vinkning med den lilla bebis-handen.

Nu har Fabian tagit sina första steg. Känns lite overkligt. Att vår lilla kille har blivit så stor. Han kan nu stå länge utan att hålla i något och nu tar han även några steg ibland. Det är inte många steg och det är inte varje gång. Så i praktiken så kan han ju inte gå än. Men det är inte utan att man blir lite tårögd och förundrad. Hur gör de egentligen?

Tänk att börja från ruta ett. Att verkligen inte veta hur man gör. Häftiga grejer.

Konsumera mera - julklappshandeln ökar

Jag läser i tidningen att svenskarna beräknas lägga 65,2 miljarder kronor på årets julhandel. Hur fan är det möjligt? Ursäkta språket, men 65,2 MILJARDER! Det förväntas bli nytt köprekord, trots den ekonomiska oron. Var får vi alla pengar ifrån? Och är det verkligen nödvändigt?

Kommer alla julklappar uppskattas och användas? Kommer vi äta upp all julmat? Svårt att svara på. Men jag tvivlar på det.

Hur ska man egentligen kunna stå emot denna köphets? För visst ska man väl köpa julklappar. Eller? Min syster har bestämt att vi inte ska köpa några julklappar till varandra i år. Alltså vi syskon och föräldrar. Och ingen har protesterat. Jag tyckte det kändes konstigt. Men varför egentligen. Det är ju jättebra. Måste man konsumera bara för konsumerandets skull? Hon föreslog att vi istället kunde köpa något åt oss själva som vi verkligen vill ha. Och lägga resten av pengarna på något annat vettigt.

Jag tycker egentligen att det är mysigt att gå och handla julklappar. Tänka ut något som skulle passa varje person. Men det innebär också en viss stress. Och ångest. Nu har jag då i alla fall lite mindre att stressa upp mig över. Några mindre att köpa åt.

Förra julen tänkte vi att vi skulle köpa lite mindre julklappar. Men ändå så svämmade det över av julklappar under granen. Och Anton gick totalt i spinn. Den ena julklappen efter den andra. Fler och fler leksaker. När han öppnat en så kom genast en till, som istället blev roligare. Det blev liksom för mycket.

Vi får se hur det blir i år. God julmat är ändå ett måste för oss. Och några julklappar måste såklart barnen få. Och borde man egentligen inte köpa något riktigt fint till sin man? Och till svärföräldrarna? Jag har sett en riktigt fin tunika på MQ som jag skulle vilja ha. Hm, detta kan aldrig sluta väl. Behärska dig nu.

onsdag 30 november 2011

Alla dessa råd om hur du ska sköta ditt barn...

Att bli förälder är ju inget nytt fenomen direkt. Det har ju hänt många före dig och kommer även att hända många efter dig. Därför finns det såklart många som har erfarenheter som kan vara bra att känna till. Alla som har barn, eller erfarenhet av det, kan plötsligt vilja dela med sig. Föräldrar, syskon, vänner, arbetskamrater, grannar, ytligt bekanta, BVC, rådgivningar, bebis-tidningar, bloggar. Ja, behöver jag fortsätta.

Ibland kan det faktiskt bli lite mycket. Vissa saker kan man ju strunta i att få veta eller ta reda på. För det kan börja hagla av tips. Gör si, gör så, nej gör så, men jag gjorde så här.

Hur sållar man då bland alla dessa tips och råd? Det är svårt. Som det så fint heter: följ din egen känsla. Men det kan ju vara jättesvårt. Eftersom man inte vet hur det är att vara förälder. Och ibland kanske man inte vet konsekvenserna av vad man gör. För om jag gör på ett sätt idag så kanske det innebär att barnet börjar göra såhär om några veckor. Hm, svårt det där.

Men jag tänkte ge ett exempel.
Fabian är en ganska stor kille för sin ålder. Därför behöver han äta mycket. När jag äntligen lyckades sluta amma (låter kanske hårt, men jag tyckte faktiskt att det var skönt när det var över. Se mitt blogg-inlägg Amningens vara eller icke vara) och fick i honom välling istället var jag väldigt glad. Men han började dricka välling ganska ofta. Två, tre gånger per natt. Lite onödigt kanske kan tyckas. Jag fick ju gå upp ganska ofta och egentligen borde han inte behöva äta på natten. Enligt BVC var det tydligen så. Så jag har försökt att spä ut vällingen, så att han tillslut inte ska äta så ofta.

Men det ska tilläggas att Fabian är en mycket bestämd liten kille. Ingen som man bestämmer över i första taget. När vi nu fått ner välling-intaget till en eller två gånger per natt så insåg jag för någon dag sen att det får räcka så. Annars somnar han inte om, helt enkelt. Han skriker tills han får välling. Det är själva mättnads-känslan som han vill åt. Jag klandrar honom inte för det. Eller okej, det kanske jag gör mitt i natten när jag bara vill sova. Men nu bestämde jag mig för att strunta i rådet om att spä ut vällingen, för det duger inte för honom. Han vill inte somna om hungrig.

Efter lite fundering så kom vi faktiskt på att Anton gjorde precis likadant. Ville ha lite välling. Men tillslut behövdes det inte. När han kunde få i sig tillräckligt på dagen. Men fram tills dess så får vi gå på vår egen känsla. Och den säger oss att Fabian vinner, BVC förlorar, jag får somna om snabbare, Fabian får bli mätt. Alla mätta, alla glada.

Alltså, lyssna till de råd som du vill. Men funkar de inte för dig, så strunta i dem.

Någon som förresten har något råd om hur man ska klä på en tio-månaders bebis sin overall utan att få krupp eller värmeslag?

tisdag 22 november 2011

En vanlig (underbar) måndag som föräldraledig

Strax efter sex vaknar jag av barnskrik. Det får ändå räknas som sovmorgon, tänker jag, och går in till Fabian. När jag kommer in till honom sitter han i spjälsängen och applåderar och sträcker sedan upp armarna mot mig. Efter blöjbyte så får han krypa fritt på golvet medan jag sätter på min DVD-skiva med yoga. När 15-minuters programmet nästan är färdigt tittar en nyvaken Anton in i vardagsrummet. Han har med sin lilla gose-pingu och sätter sig tålmodigt i soffan och väntar på att jag ska bli klar. För han vet att han då kommer att få se på Bolibompa.

Efter yogan gör jag en stor kopp latte till mig och sätter mig bredvid Anton i soffan. Mitt i Byggare Bob kryper Anton upp mot mig och säger: Jag älskar dig, mamma. Sådana stunder vill man bara vara föräldraledig jämt.

Efter mannagryns- och äggfrukost är det dags att borsta tänderna och klä på barnen. Vilket inte är det lättaste. Men tack vare Bolibompa-inspirerat barn så kör vi "klädracet", vilket gör att åtminstone ett barn klär på sig själv i snabb takt. För de som inte vet vad det innebär, så tävlar man när man ska klä på sig. Vem som blir först helt enkelt. Och tydligen har vi fått en totalt tävlingsinriktad son. Vet inte hur det kommer sig... Fabian ålar sig som vanligt som en mask när jag ska sätta på honom ytterkläderna. Och skriker. Jag svettas, eftersom jag redan har satt på mig tjocka tröjor (så att det ska gå smidigare sen, när de väl är påklädda), och svär i tysthet över att han inte kan vara stilla. Kanske eventuellt lite utanför tystheten också. Anton ropar att jag måste hjälpa honom att knäppa jackan. Ytterklädes-kaoset är alltid lika härligt. 

Väl ute går vi en promenad så att Fabian ska somna i vagnen. Anton cyklar som vanligt på sin "cross", som han kallar det. Det är en balanscykel utan trampor, som jag varmt kan rekommendera till alla föräldrar som ska köpa cykel till barnen. Istället för stödhjul. Barnen får kanonbalans av det och nästa vår, när Anton ska fylla fyra, så ska han få en "vanlig cykel" och då tror jag inte vi kommer behöva några stödhjul. 

När vi hämtat tidningen och Fabian har somnat så går vi in igen. För idag ska vi baka på förmiddagen och vara ute mer på eftermiddagen. Snart är det ju första advent och jag har nog blivit biten av någon slags pyssel-djävul, för här ska det fixas. Saffranssnurror med smak av vanilj och apelsin blir det. Jag blandar två recept jag har och det blir riktigt gott. Julmusiken står på för fullt. Känns alldeles juligt i hela huset. 

När Fabian sovit lite drygt två timmar vaknar han. Ungefär samtidigt som vi börjar bli färdiga. Sedan äter vi omelett till lunch. Båda barnen äter med god aptit. Jag passar på att dammsuga efter lunch. Och sedan leker vi lite tillsammans.

Medan Fabian sover sin andra gång så är vi ute och fixar i trädgården. Tack vare att det ännu inte kommit någon snö så kan jag fortsätta med höststädningen av trädgården. Man kan ju undra varför det inte är färdigt än. Men då ska jag säga att vi har nästan 4000 kvm tomt, varav mycket vildvuxet. Och som småbarnsförälder finns det ibland andra prioriteringar. Efter någon timme går vi in igen och äter mellanmål alla tre. Sedan leker vi inne tills pappa kommer hem. 

Livet som föräldraledig småbarnsförälder kan ibland vara slitigt, och ibland alldeles underbart.

måndag 21 november 2011

Nytt utseende

Det är ju alltid roligt att förnya sig. Så nu har min blogg fått en ansiktslyftning. Hoppas du gillar den!

lördag 19 november 2011

Julförberedelser med barn

Ja, ingen kanske har missat att det börjar dra ihop sig mot advent och så småningom jul. En sak som slagit mig är hur annorlunda julen kan bli med barn. Det är ju en familjens och gemenskapens högtid. Men detta blir mer påtagligt när man har barn med. För visst blir det roligare?

Att julpyssla, baka, adventspynta. Jag kan knappt vänta. Annars brukar jag vara stenhård på att inte sätta upp något förrän den första söndagen i advent. Men vem bryr sig egentligen. Det är ju nu som det är så himelens mörkt. Då behövs allt ljus vi kan få. Ska nog försöka övertala maken om att sätta upp ljusslingor utomhus redan imorgon. Det är alltid han som gör det, och jag tror att det går mycket snabbare när han gör det. Dessutom är han ganska lång och når runt tujorna som ska smyckas. Vi får väl se om han går med på det.

Idag var vi på julmarknad i Ransäter. När vi kom dit stod det endast ett par bilar parkerade där. Svärmor undrade lite försiktigt om hon dragit med oss dit på fel dag. Men nej då, vi var visst bara lite tidiga. De skulle just slå upp portarna. Det var inte mycket till julkänsla utomhus. Grönt och grått överallt. Men när man väl gick in i de små söta timrade husen så bjöds det på värmlandskorv, hemlagad glögg, kransar och silversmycken i ganska långa rader.

Större julmarknad har jag väl varit på. Men den här var bra mysig. Och precis lagom för tre energirika barn (9 mån, 3 år, 11 år) och två jul-sugna kvinnor. Lite handlat blev det. Såklart. Och julpysslat. Anton och hans kusin fick göra julteckningar, smällkaramell och ljuslyktor. Och så fick de ett paket av självaste jultomten. Anton var väldigt försiktig till en början. Men sedan såg han att paketet innehöll godis. Då sken han upp. För första gången fick han smaka godis. Lite choklad har han allt ätit förut. Men här fanns det tablettask, gelébjörnar, chokladtomte, skumtomte, klubba. När vi gått en bit frågade jag om det var en snäll tomte. Han svarade med lycka i blick och röst: jaaaaaaa.

Så var alla nöjda och glada. Tänk att lite julkänslor kan ge sådan lycka.

tisdag 15 november 2011

Beskyddarinstinkten är total

När man får barn så hamnar ju fokus direkt på någon annan än en själv. Och föräldrakänslorna låter inte vänta på sig. Som min man säger, det var som en käftsmäll direkt när Anton kom ut. Dessa nya känslor, som man inte trodde fanns. Att beskydda den lilla. Och att någon är så beroende av en själv är en häftig men också läskig känsla. För den nya lilla personen vet ju inte hur världen fungerar.

Och ibland kan världen vara bra grym för en pojke eller flicka. Då menar jag inte bara alla sjukdomar de kan få. Även mobbing eller elaka ord. Eller att de skulle bli slagna. För ingen får ju skada min lilla älskling. Beskyddarinstinkten blir verkligen total. Vad skulle man egentligen göra om någon var elak mot ens barn?

Och när de gör illa sig. Ramlar, slår sig, skriker. Hur känslig får man vara egentligen? Jodå, ganska tycker väl jag. För tröst måste de ju få. Men någon curlingförälder ska man ju inte vara. Och var går den gränsen om jag får fråga? Mellan att hjälpa och att stjälpa.

Att vara förälder är inte lätt. Att älska någon så mycket att hjärtat nästan brister.

tisdag 8 november 2011

Storebror blir bebis igen

Anton har kommit in i en ny fas. Bebis-fasen, kan man kalla den. Allt som lillebror gör ska han också göra. Krypa på golvet. Säga da-da. Kasta skedar. Förstöra torn.

Det är tydligen vanligt att det kan bli så för storasyskon. När de märker att den lilla får så mycket uppmärksamhet för det den gör, så blir de liksom avundsjuka. Och skrattar vi åt när Fabian kastar mat så borde vi ju göra det när Anton gör samma sak. För får Fabian riva storebrors torn så borde väl Anton få riva tornen för barnen på dagis. Eller? 

Även fast det ska vara en naturlig fas, och som går över, så känns det ibland ganska jobbigt för mig som förälder. Att behöva ursäkta mig för barnets handlande. Men det gäller att försöka sätta sig in i storebrors syn på det hela. Och då är det ju faktiskt ganska logiskt. Än så länge så har Anton i alla fall inte varit dum mot lillebror ännu och då får man väl vara nöjd. Det kunde ju vara värre. 

söndag 6 november 2011

Tomten - jag önskar mig sömn

Min önskelista:

Att få sova en hel natt. Bara få slumra ostört, utan att bli störd av något endaste litet ljud.
Det räcker med sju-åtta timmar i rad.
Okej då, kan räcka med sex timmar, men då ska inget störa mig under tiden.

Ska det vara så svårt, tomten? Det är ju min allra högsta dröm. Bara en natt. Och så ska jag inte vakna av mig själv mitt i natten heller, bara för att det är FÖR tyst.

Och så önskar jag mig en massa pengar och fred på jorden.

fredag 28 oktober 2011

Kärleken från ett barn

Ibland kan det ju låta som om det bara är jobbigt att ha barn. Och visst, ibland kan det kännas så också. Om man som förälder inte fick så mycket tillbaks, så vet jag inte om man skulle orka. Men är det något man får av barn, så är det kärlek. Hel och ren kärlek.

De kan krångla en hel del. Men när jag får den där pussen, eller kramen, eller leendet. Då känns krånglet som bortblåst. Och jag kan inte låta bli att le.

Kärleken ter sig olika beroende på vilken ålder barnet har. Just nu hos oss:

- Fabian pussas gärna. Blöta pussar med öppen mun och ofta lite tunga. När han är trött lägger han sig mot mig och gosar in huvudet mot min hals och mitt bröst. Han gillar när man busar med honom. Allra mest när brorsan busar med honom. Då skrattar han så härligt. Skrattet smittar. Han blir också väldigt lycklig när han upptäcker nya saker. Att ställa sig upp är spännande och kan i princip ske överallt. När han dragit sig upp och väl står upp så ser han så nöjd ut. Leendet sprider sig över hela ansiktet och visar upp hans små riskorn i munnen. Och när jag ska plocka upp honom från sängen så håller han upp armarna och håller sedan om mig hårt.

- Anton är väldigt kommunikativ. Han säger väldigt ofta att "jag älskar dig mamma". Och så berättar han vilka fler han älskar. Eller att han tycker om mig. Eller att jag är fin. Ingen inger så bra självförtroende i mig som Anton. Ibland vill han bara sitta i mitt knä och mysa och kramas och pussas. Sånt kan jag inte motstå. Då smälter mitt mammahjärta. Eller när han springer mot mig och kastar sig i min famn när jag hämtar på dagis. Eller när han vaknar på morgonen och ropar på mig. Om vi redan är uppe så kommer han in till oss och ler. Eller så kryper han upp i sängen bredvid mig och kramar mig och tar sedan min hand.

Kärleken är som en ego-boost. Och ego-boosten stärker mig som mamma. Att veta att man är behövd. Och att man klarar det.

Kärleken finns överallt och är helt underbar. Kärleken från ett barn. Jag skulle gärna vara lite mer poetisk om jag kunde. Men denna morgon får detta räcka.

tisdag 25 oktober 2011

Ytterkläder + barn = kaos?

Nu när hösten är här så betyder det inte bara höstmys med tända ljus och te. Nej, för en småbarnsförälder så innebär det också påklädning av barn. För ute börjar det bli kyligt, ibland frost på gräsmattan och is på bilen.

Och hur var det nu med tålamodet?
Kom nu, vi måste åka! Nej, du har redan lekt sista. Nu måste vi åka! Men du kan väl klä på dig själv? Lyssna, nu tröttnar lillebror också!

Den stora vill inte sluta leka. Bara en sista gång, ber han för femtioelfte gången. Inte klä på sig själv. Fast jag vet att han gör det så bra själv på dagis. När han väl är påklädd har lillebror redan krupit iväg och sitter och knaprar på ett löv. Eller ligger iklädd sin overall och skriker. Om han redan lyckats blivit påklädd vill säga. För det är inte det lättaste. Ungefär som på skötbordet. Slingra sig och plötsligt kastar han iväg med överkroppen.

Det tar på tålamodet att klä på ytterkläderna. Oftast är det lite smått kaos hemma hos oss då. Och oftast kommer vi försent dit vi ska. Därför försöker jag att inte bestämma någon tid. Eller börja tidigare. På något underligt sätt så tar det bara längre tid när man är stressad. Mindfulness, vaddå?

onsdag 19 oktober 2011

Att fira bröllopsdag

Idag är det grått och trist ute. Men inombords känner jag mig ändå ganska färgglad, mysig och lycklig. För i helgen firade vi att vi varit gifta i ett år med att åka tillbaka till händelsernas centrum. Där vi gifte oss alltså. Men den här gången var ingen annan med. Bara jag och min man. Mitt i värmlandsskogarna, på en herrgård. Mysigt, var ordet.

Det kändes lite kyligare än sist. Stod jag verkligen med bara bröllopsklänning här ute på bryggan? Ja, vad gör man inte för lite fina kort. För väldigt fina blev dem. Tack bror! När jag tänker tillbaka så var det nog en av mina bästa veckor i livet. Om man räknar en hel vecka. Först en helg på en herrgård med våra föräldrar och syskon. Sen bar det av till Prag för en veckas bröllopsresa. Sedan hade vi en festlig dag för massor av vänner. Med dagsaktivitet och kvällsparty. Härliga minnen.

Vårt ett års-firande blev också något att minnas. Kanske främst för vår kvällspromenad. Runt sjön. Stigen försvann plötsligt och det började skymma allt snabbare. Jag klev ner i ett kärr. Min man älgade på över stubbar och stenar. Jag försökte hänga på. När vi var tillbaks till herrgården var det mörkt.

Och maten sen. Bästa vi båda ätit på länge. Synd att jag bottnat med godis först bara. Redan efter förrätten kändes det som om jag behövde kräkas. Men det har aldrig riktigt varit min grej, så jag tryckte bara in mer mat. För så ljuvlig mat kan inte förspillas. Om man så ska spräcka en tarm.

Och ostörd nattsömn med sovmorgon, toppad med herrgårdsfrukost. Ja, den här helgen kommer jag nog också minnas bra länge. Jag hoppas på att få fira på nästan samma sätt igen nästa år. Men kanske lite mindre vatten i mina skinnstövlar. Och lite mindre illamående-känslor.

söndag 16 oktober 2011

Att lyckas byta blöja

Hur svårt kan det egentligen vara att byta blöja? Det är ju bara att ta av byxorna. Knäppa upp bodyn. Ta av blöjan. Nähä, nu ville han inte ligga stilla längre. Oj, där åkte bajsblöjan ner på golvet. Nej, nu rullar han över på sidan. Och sätter sig upp. Men det blir ju alldeles smutsigt. Och kladdigt. Ligg stilla nu.

Hur kan det vara så svårt? Jag är ju så mycket starkare. Men att slingra sig ur mina händer verkar vara den lättaste saken i världen. Även att dra ner allt inom räckhåll på golvet. Och vägra vara stilla. Det är minsann en konst att byta blöjor. Har du ett barn som ligger stilla så njut så länge det varar.

fredag 7 oktober 2011

TV som barnvakt

Innan jag fick barn tänkte jag ju såklart lite på hur jag skulle vara som förälder. Vilka mina värderingar var och vad jag tyckte var grundläggande att barnet lärde sig.

En grej som jag tyckte var viktig var att barnet aldrig skulle bli uppfostrad av TVn. Att jag aldrig skulle lämna barnet vid TVn för att jag själv skulle hinna med något annat. Jag hörde om en mamma som satte sin bebis (som var några månader) framför Teletubbies när den skrek och lät den sitta där. Jag tyckte det lät helt galet. Aldrig att jag själv skulle bli beroende av TV.

Men vet man någonsin vad man ger sig in på? När man skaffar barn alltså. Klart det vore mysigt att få en liten bebis. De är ju så söta. Jag förstår ju att jag behöver ta hand om den. Men kan man någonsin veta hur det ska bli? Jag vet inte det jag. Och att få nummer två. När nu ett barn var så lätt så klarar jag galant av två barn. Eller när man vill ha en tredje. Bara för att de två första barnen är lugna och sover bra så finns det ingen garanti alls för att nästkommande ska göra det. Snarare tvärtom.

Nu har jag absolut inte för avsikt att avskräcka någon från att få barn. Varken nummer ett, två eller tre. (men kanske fyra..) Det jag menar är bara att man aldrig vet hur det ska bli. Och att man inte ska vara dömande mot andra, eftersom man inte vet hur de har det.

Jag har ändrat uppfattning om det där med TVn som barnvakt. Behövde jag nämna det? När jag bara hade ett barn så var det ingen fara. Det klarade jag fint. Men med två. Att inte få sova. Oj, det är jobbigare än man tror. Så när Fabian äntligen somnat om, men plötsligt Anton tycker det är dags att gå upp, ja då får man släppa lite på sina principer. För visst kan han se på Bolibompa själv medan jag får lite extra sömn. För vilken slags mamma blir jag annars?

Jag vet tyvärr svaret. Med alldeles för få timmars sömn blir jag en lättretlig mamma med kort stubin. Och så vill jag inte vara, inte med en treåring som testar gränser och en åttamånaders som ska smaka på och dra i allt. Och Bolibompa är ju faktiskt inte så farligt. Ingen reklam-blip eller läskiga serier. Mina grundläggande värderingar står fortfarande fast men ibland kan man behöva rucka lite på sina principer.

onsdag 5 oktober 2011

Lillebror förstör...

-Mamma, han tar mina bilar!

- Mamma, han får inte förstöra min tågbana!

Stackars storebror nu när lillebror kryper snabbare än snabbt! Vi försökte förbereda honom på att det skulle hända, men jag tror ändå att det kom lite som en chock. Det står inte på förrän Fabian reser sig och börjar dra ner saker från bordet också. Då får Anton väldigt bråttom med att skydda sin egendom.

Och konstigt nog så blir plötsligt bebisleksaker väldigt spännande. Leksaker som storebror växt ifrån för länge sen är nu viktiga att inte lillebror får ta, för de leker faktiskt Anton med. Fortsättning följer...

söndag 2 oktober 2011

Miljöombyte och att ladda batterierna

Jag och barnen har tillsammans med min mamma njutit av en hel veckas härlig höst i Sälen. Ibland kan det vara precis vad man behöver. Lite miljöombyte. Det är inte så att jag inte trivs hemma, tro mig, jag är väldigt hemma-kär. Men när man går här dagarna i ända, så kan rummen kännas mindre, färgerna oklarare, hemma-sysslorna oändliga, höstrusket oöverstigligt.

Då kan en vecka på annan plats göra underverk. Just för mig den här gången blev det norra Dalarna. Åh, härliga dalmål. Kan inte sticka under stolen med att jag saknar det lite. Och att jag även börjar bre på min dialekt, som faktiskt kan bli lite bred när det vill sig så. Änt ä fiint!

Älskar höstens färger och friska, kyliga luft. Dagarna bestod ofta av långa promenader (ibland lite för långa, eftersom det var fel på kartan...) som slutade vid en bäck där vi åt goda äggsmörgåsar. Eller så gjorde vi stämplar av äpplen och tryckte papperet fullt. Eller läste långa sagor. Hade skönhetssalong med massage, ansiktsmask, nagelmålning (Anton hade röda naglar hela veckan. Men säg inget till hans pappa... ;)) och fotbehandling.

Tack bästa mamma för presenten! Den här veckan var precis vad jag behövde. Miljöombyte. Och att få ladda batterierna. Så man orkar med att uppskatta det man ju faktiskt har. Underbara barn, en fantastisk man och ett fint hus.

tisdag 20 september 2011

Plocka, plocka och plocka

Ja, ibland kan man bli jävligt trött. På detta plockande. Som ju aldrig tar slut. Leksaker, smutskläder, skor, stövlar, tallrikar, kaffekoppar. Behöver jag fortsätta? Det känns som en mammas lott att för evigt hålla på med detta plockande. För det tar ju aldrig slut. Man tror att man plockat bort allt och att det borde kunna ligga stilla för ett tag. Men så händer det igen. Grejer överallt.

Någon som har något tips för att komma undan detta?

måndag 19 september 2011

Om att roa sig som mamma

I helgen var jag på en riktigt trevlig grej. Det fanns många faktorer som gjorde det så roligt. Bl.a:
- jag fick fira en fin vän som gift sig och träffa hennes sköna vänner
- jag fick uppleva ett höstsoligt Örebro
- vi fick spela in Magnus Ugglas 'Kung i baren' (gillar låten mer nu, även om jag är rätt trött på den efter att lyssnat på den sådär sjuttio gånger)
- vi åt en god brunch och fick unna oss en skön spa-stund
- fest, dans och musik
- många härliga skratt
- jag fick för första gången på väldigt länge koppla bort mitt ansvar för barnen och min roll som mamma under 1½ dygn!

Nattlivet i Örebro var väl inte mycket att skryta med. Men det kan också bero på att vi var ett gäng trettioåringar som nästan alla hade barn (och likt mig inte varit ifrån barnen så ofta). Vi hade hållit igång hela dagen och det kan vara så att vi var lite lätt trötta när det var dags att gå ut på krogen. Börjar man kanske bli lite gammal?

Hur som helst var det väldigt skönt att få den här tiden för sig själv. Eller själv och själv? Men då man i alla fall bara behövde tänka på sig själv. Inga barn, för en stund. Visst, jag längtade jättemycket tills jag skulle få träffa dem igen när det väl började närma sig. Men jag känner mig bra på att koppla bort mammarollen och koppla på partyrollen. Får se hur länge det dröjer till nästa gång.

onsdag 14 september 2011

Begravning

Ett liv är över. I den vita kistan vilar en vacker människa som levt ett härligt och långt liv. På stolarna som omger kistan sitter vi. Tårar på kinderna. Alla med sina minnen och sina bilder som spelas upp i huvudet. Prästen beskriver en positiv person som var glad åt livet. Att få hinna uppleva så mycket borde alla få göra.

Mellan gråt och bön hörs barnjoller. En napp kastas på golvet. En liten pojke som inte riktigt orkar vara tyst hela tiden. Och bredvid honom en liten pojke som dinglar med benen i luften. Når inte riktigt ner till golvet. Men sitter tyst och väntar. Två bevis på att livet går vidare. En fin och sorglig stund. Vackert. För dig.

söndag 11 september 2011

Som dag och natt

En dag:
Jag vaknar upp av barnskrik. Alldeles för tidigt, tänker jag. Och alldeles för lite sömn. Får det ena barnet att somna om precis när det andra barnet vaknar. Då vaknar det första igen. Bara att ge upp kampen och inse att det inte blir någon mer sömn. Dags att gå upp. Verkar som om barnen också vaknat på fel sida. Gnäller inte den ena så skriker den andra. Kanske att jag kan få sova lite när Anton är på dagis och Fabian sover? Nähä, nu ville inte Fabian sova mer. Tjugo minuter fick räcka för honom. Grå och trist dag. Inte ork att göra något vettigt.

Vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet. Absolut inte ha några fler barn.

En annan dag:
Jag vaknar upp av bebisjoller. Hinner med att göra yoga medan Fabian övar sig på att krypa och Anton sover. Gör en stor latte, medan Anton vaknar. Glada ungar som vill mysa med varandra och mig. Fabian sover tre timmar i sträck på förmiddagen. Anton är inte på dagis, men jag känner mig utvilad och behöver inte sova middag ändå. Solen skiner och jag och Anton får en härlig förmiddag ute i solen. Trädgårdsarbete varvas med att sparka boll.

Andra dagar är alldeles, alldeles underbara.

måndag 5 september 2011

Åldersnoja och att bli vuxen

När blir man egentligen vuxen?

Här är lite förslag jag kan komma på:
- när man flyttar hemifrån
- när man köper hus
- när man skaffar pojkvän/flickvän
- när man gifter sig
- när man får barn
- när man fyller arton
- när man får gå på systembolaget
- när man fyller trettio

Alltså borde jag bli vuxen på onsdag. Då har jag uppfyllt alla kriterier. Men ingen åldersnoja än så länge. Varför ska man ha det, när man trivs med sitt liv och gillar att bli äldre. Och klokare. Nu låter jag säkert lite pretto igen. Jag som i mitt första blogg-inlägg just nämnde att jag inte ville kalla mig det. Jaja, sånt är livet. Det är inte lätt att veta hur man blir uppfattad av andra. Men när man blir vuxen så kanske man struntar i vad andra tycker och tänker om en. Ja, det kanske är att bli vuxen. Ojdå, vet inte om jag är redo än.

söndag 4 september 2011

Bebis-aktiviteter i massor

När man har en bebis så finns det ju så mycket att göra, som är anpassat för just dig med bebis. Då tänker jag på babysim, babymassage, babyrytmik, mamma-barn jympa, bebisyoga... Ja, listan kan göras lång. Det är ju oftast roligt att gå på aktiviteter med din bebis och se hur ditt barn upplever sin nya värld. Att träffa nya människor i samma situation som en själv är ju också skoj.

Med Anton gick jag på en hel del av detta. Då trodde jag att Anton behövde det, för att utvecklas rätt. Visst hade han säkert glädje av vissa delar, men det var kanske mest till för mig, som fick ett trevligt socialt utbyte.

När jag väntade Fabian så tänkte jag på vad vi skulle göra tillsammans. För visst borde han väl få uppleva samma saker som sin storebror, annars vore det ju orättvist. Men när han väl kom så hängde inte riktigt orken med. Det räckte liksom med att ha två barn. Vi sjunger ju tillsammans hemma. Och jympar. Och yogar. Och massage kan jag redan, så det behövde jag inte gå någon kurs för. Och så behöver vi inga instruktioner för hur han ska lära sig vara van vid vatten, det vet vi redan. Att skjutsa och hämta Anton på dagis tar ju också tid. Och så ska det handlas och plockas och tvättas. Ja, ni förstår kanske varthän det barkar. Vi har inte gått på något av detta.

Men det finns ju andra sätt att träffa likasinnade på; barngrupper. Det är bara det att på vårt BVC finns inga barngrupper, vilket jag kan tycka är lite synd. Inte för att jag har behov av att lära känna fler personer, men mer för att det är kul att umgås med sådana som delar ens problem och har en liknande livssituation som en själv. Allt är ju så nytt när man blir förälder och jag tror man behöver prata om sitt nya liv, med dess olika glädjeämnen och farhågor. För det är kanske inte så kul för någon som inte har en bebis att höra om hur mitt barns bajs ser ut, att han är helt underbar, att han ser så söt ut när han skrattar och visar sina två tänder, att han minsann inte bajsat på två dagar eller att det är så skönt att han sovit två timmar i sträck på dagen. I alla fall inte hela tiden. Och inte om något annat än det.

Idag var vi i alla fall i badhuset för första gången med båda barnen. Och Fabian älskade det. Totalt. Plaskade som en galning i tjugo minuter, åt lunch och somnade sedan gott. Vi höll till i barnpoolen, men vi var inte på något speciellt babysim. Men det funkade ju hur bra som helst. Kanske alla dessa påkostade aktiviteter inte är så nödvändiga trots allt, även om de kan vara roliga.

fredag 2 september 2011

Hur många barn är tillräckligt?

Förr i tiden, alltså innan jag fick barn, så fantiserade jag om att ha åtminstone tre barn. Det kändes liksom lagom. Då hade alltid barnen två lekkamrater att välja mellan. Och så hade ju jag två syskon och då kändes det naturligt att följa samma spår.

När jag träffade Johan, som också har två syskon, så kändes det fortfarande som om jag ville ha många barn. Han var väl lite mer tillbakadragen kring detta. Men jag sa till alla som undrade att jag minsann ville ha många barn. Minst tre. Det skulle ju vara så härligt med en stor familj.

Och så såg jag en annorlunda familj på tv. Där var det tio barn. Visst, lite rörigt kunde det ju vara, men inga större problem ändå. Syskonen hjälpte varandra och ställde upp för de mindre barnen. Om man jämförde tio barn med fyra så skulle ju det vara som en fis i rymden. Inga problem helt enkelt.

Nu har jag två barn. Det känns faktiskt som om detta räcker. Ibland känner man att man inte ens räcker till för dem. Och sen har jag ju en man dessutom. Och så det där med egen tid. Hmm, jag får nog tänka över det där med tre, fyra barn.

Jag undrar hur man gjorde förut. Det känns som om det var vanligare då att ha fler barn. Kan det vara så att kraven nu har ökat? På vem i så fall? Jag vet inte.

Idag har vi bakat, jag, Anton och Fabian. Jättemysigt. Men måste jag alltid gå all in? Chokladbollar (dubbel sats), sockerkaka, tårta (dubbel sats). Hade kanske räckt att göra en av dessa på en dag. Så känns det i alla fall i efter hand. Blev ganska stressigt och med hög ljudvolym under vissa tidpunkter. Men det funkade. Men att göra detta med ett barn till. Nja, jag vet inte.

Hur många barn tycker du är "lagom"?


måndag 29 augusti 2011

Beroendeframkallande

Kaffe. Kaffe. Kaffe. Vad skulle jag göra utan denna dryck? Det är mitt största beroende just nu. Att få en stor kopp kaffe på morgonen. Jag kanske är en lantis-latte-morsa, eftersom jag inte direkt dricker den på ett kafé på stan. Nej, för mig avnjuts den hemma, medan Anton leker själv och Fabian ligger på golvet och försöker lära sig krypa. Då tittar jag på mina underbara barn och njuter av min latte.

För jag fick en kaffemaskin av min man förra året. Det har räddat många morgnar för mig. Det går säkert lika bra med bryggkaffe, men för mig känns det lite lyxigare med varm mjölk och starkt, smakrikt kaffe. Och snabbare. Mmmm. Blev sugen på en till kopp nu. Kalla mig pretto, om du vill, men det är min craving.

Något annat som är beroendeframkallande är den här glassen efter maten. Har blivit en liten vana under sommaren. Eller kanske en liten chokladbit. Kaka funkar också bra. Borde kanske försöka sluta med det.

Men man kan behöva få unna sig lite när man är mammaledig. För det är inget lätt jobb, direkt. Vänner utan barn tycker att vi borde kunna åka in till stan eller göra någon annan utflykt när de hälsar på. Det är först EFTER utflykten som de förstår varför jag kan vara lite skeptisk till för många aktiviteter och varför jag packar ganska länge. Det blir en del grejer som ska med när man har två barn. Och det hinner bli en del gnäll och skrik. Men roligt är det oftast.

Det är nog så, när jag tänker rätt på saken, att jag vet vad som är allra mest beroendeframkallande i mitt liv. Det är varken kaffe eller socker. Ibland känns det skönt att få vila ifrån det, men då saknar jag det på en gång. När jag är utan det så är det något som saknas. Mina barn och min man.

lördag 27 augusti 2011

Det här med egen tid...

På dagen jobbar du och kommer sen hem, äter lite mat, går kanske ut i trädgården, sticker iväg och tränar, läser någon bra bok, ser ostört på någon favorit-såpa, lägger dig när du känner för det. Du får ju ändå sova hela natten. Eller? Hur var det nu med din egna tid?

Som småbarnsförälder får man verkligen tänka om när det gäller egen tid. Det är snarare så att efter jobb och mat så är det; umgås med barnen, få dem i säng, plocka undan efter middag och dagens bus, plocka ihop kläder inför morgondagen, duscha, godnattpuss till sin älskade, stupa i säng. Låter roligt va? Det är ju helt underbart, faktiskt! Men ibland kan man ändå längta lite efter egen tid.

Jag har alltid sportat och rört på mig. Därför finns ett stort behov av att få fortsätta med det, även fast man har andra saker att göra också. Men det är inte alltid helt lätt att komma iväg någonstans. Speciellt inte med små barn. Förra veckan löste jag det problemet genom att beställa en tränings-DVD med latino fitness och en med yoga. Helt fantastiskt! Barnen är nu med mig i vardagsrummet och antingen skakar rumpa, eller ligger på golvet och gör yoga-övningar. Min "egen tid" består nu av träning med barnen. Det bästa är att det går att göra när man vill på dagen. Behövs det bytas blöja eller hjälpa till på toa, så är det bara att pausa. Bästa köpet på länge, alltså!

Måste bara tillägga att en väninna till mig sa att hennes egen tid består av att åka och storhandla sent på kvällen. Hon sätter på en talbok och går runt i affären ungefär en timme. Lugnt och skönt. Kanske ska prova det någon gång.

Man får ta den tid man kan, helt enkelt!

fredag 26 augusti 2011

Barnvagnshysteri eller vad?

Jag har aldrig tidigare riktigt reflekterat över symbolvärdet av en barnvagn. Inte förrän jag besökte en vän i Stockholm i somras. Tydligen är det så att man köper en speciell sorts vagn beroende på vilken stadsdel man bor i och till vilken samhällsklass man tillhör. Bor man i innerstaden, på söder eller östermalm, så har man en Bugaboo. Då är man hipp.

Sedan fanns det fler indelningar och märken, men dessa har jag redan glömt. Något jag minns var i alla fall att om man har en Emmaljunga så är man lantis. Behöver jag tillägga att jag har en Emmaljunga?

Jag hade precis besökt min syster, som bor på en gård. Min vagn var således ganska lerig. Den är inte heller särskilt nätt. Men den funkar superbra på grusvägarna på landet. Jag kände mig dock lite malplace när vi gick in i en galleria i Liljeholmen. Eller rättare sagt, jag kände mig som en lantis. Det kändes som om alla visste att jag minsann inte kom från Stockholms innerdelar. Inte med en sådan vagn.

Nu är ju jag en stolt lantis, så för mig var det helt okej. Men det var en ny känsla. Kanske är det såhär i fler städer? Jag vet inte. Ska kolla in om det är likadant i Karlstad nästa gång jag är på stan.

onsdag 24 augusti 2011

Sovning - hur svårt ska det vara?

Vissa småbarnsföräldrar verkar ha sån förbaskad tur. Eller ska man kalla det skicklighet? Att barnen bara sover. Och accepterar att bara bli nerlagd. Eller att någon annan skriker. Eller stör. Det rör inte vissa barn i ryggen. Grattis, om det är så för dig!

Med vårt första barn så gick det faktiskt väldigt bra, får jag säga. Vi var konsekventa och han var väldigt lättmedgörlig. Med det andra däremot. Ja, vad ska man säga. Jag trodde verkligen att barn nummer två skulle bli skrik-tålig. Kunna hänga med och sova överallt. Inte störas av resten av familjen. De blir ju så illa tvungna, tänkte jag. Men icke.

Fabian har varit en utmaning, får jag säga. Väcks lätt på dagen och vill bara amma på natten. När man då är lagom trött på dagen och ska försöka sova när han sover, ja då vaknar han såklart. Detta tär otroligt, ska ni veta. Det jag helst vill av allt i hela världen (förutom att vi är friska såklart) är att få sova en hel natt. Det är min största dröm. Men det känns avlägset.

Tänk vad gött att vara pappan i familjen. 'Nej, han måste ju ammas, så vad kan jag göra. Det är ju från dig han får mat. Jag kan lika gärna sova.' Enda chansen att jag vill ha ett barn till är om jag får vara pappa.

tisdag 23 augusti 2011

Amningens vara eller icke vara

I Sverige verkar det vara en självklarhet att alla som kan amma ska göra det. Det finns ju så många fördelar med amning; barnet får i sig den näring det behöver, det blir mer motståndskraftigt mot... ja ni vet sånt som inte är bra och så har man ju alltid maten med sig. Om du frågar mig så tycker jag verkligen att det är upp till var och en att bestämma hur man vill göra, utan att någon ska döma en för det.

Med Anton så helammade jag utan problem tills han sedvanligt började med smakportioner och sedan fortsatte jag med nattamning tills hans var ungefär åtta månader. Sedan sinade mjölken och han var lika nöjd för det.

Med Fabian började jag helamma. Men det var inte alls lika mysigt med det andra barnet. Anton blev otålig och Fabian kunde inte riktigt komma till ro. Den tiden man förut haft att bara sitta och titta på bebisen som åt och njuta av stunden fanns inte riktigt. Hur nu det kunde komma sig.

Båda mina barn har varit väldigt stora vid födseln och därför krävt väldigt mycket mat. Det är ju både för och nackdelar med det. Att amma varannan timme är kanske inte så lockande, om man vill hinna med något annat. Och det här med egen tid är ju något man kan glömma.
Därför har jag börjat så tidigt jag kunnat med gröt. Ersättning har inte tolererats från barnen.

Nu är Fabian drygt sex månader och äter gröt två gånger om dagen och mat en gång. I natt klockan 01.45 tog jag beslutet att sluta amma. Jag gör det bara på natten (möjligtvis någon gång per dag) och han är så beroende av mig och bröstet att inget annat duger. Men då, mitt i natten, så bet han ordentligt ett par tre gånger på mitt bröst, med sina två söta tandbissar. Ont så in i helvete gjorde det. Då bestämde jag mig, nu får det räcka.

måndag 22 augusti 2011

BLOGGAR du?

-Vad gör du? Undrar min man nyfiket, när jag sitter vid datorn och skriver.
-Skriver ett blogg-inlägg.
-Vaddå, ska du börja blogga nu? (Med rätt så nedlåtande ton)
- Jaaa... (lite skamset, men ändå med viss stolthet)
(Paus, blicken min man ger mig går inte av för hackor)
- Jag får väl göra vad jag vill! (lite trotsig ton av mig)
- Ja, det är sant! (gladare genast) Det får du ju!


Ha, klart jag bestämmer själv. Blogga bara för att alla andra gör det? Eller för att jag själv känner för det? Det är ju rätt gött att bara skriva av sig. Har inga förväntningar på att någon annan ska läsa detta. Efter att inte gjort något vettigt i åtta månader (förutom att ta hand om bebis och barn) så kan man ibland behöva lite stimulans. No offence kids, men detta var härligt!

Mina pretto-bekännelser börjar här...

Det är så skönt att bo på landet, gå runt i halvslitna kläder med barnmatsfläckar, håret på ända, foppa-tofflor, osminkad.

Visst gillar jag att klä upp mig, måla naglarna, gå till frisören, platta håret, känna mig fin. Men pretto är något som jag inte vill kalla mig.

I mina ögon är det när man hela tiden måste anstränga sig. Visa att man är något. Göra sig till.

Bara laga hemlagad mat till sina bebisar, alltid stryka sina kläder, alltid sminka sig när man ska åka till affären, alltid ha välstädat hemma.

För behövs det verkligen? För att vi ska må bra och känna att vi duger? Detta med att duga är inte det lättaste. Hur vet man om man gör det? Mår man däremot bra av att göra ovan nämnda saker så kan det ju verka klokt i att fortsätta göra så. För mår man inte bra av att ha stökigt hemma så kanske en dammsugning sitter fint. Eller går det ibland att släppa på sina spärrar och kasta sig ut? Våga ha lite stökigt. Våga fisa. 

Få bekräftelse är för mig något annat, som säkert alla behöver, och det får bli ett annat inlägg. Här ville jag bara nosa lite i känsliga/viktiga/fjantiga/knäppa frågor som jag ibland tänker på. Tack för ordet!