Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

lördag 20 oktober 2012

En helg utan brorsan

Att det kan vara sån skillnad på ett och två barn. Och nej, den här gången ska jag inte tjata om hur olika mina barn är, speciellt när det gäller sovning. Den här gången menar jag skillnaden på att ha ett barn hemma, mot att ha två barn hemma.

Anton har varit hos mormor och morfar sedan igår. Och ska stanna där till imorgon. Min man har varit ute på vår snart färdiga veranda och snickrat. Och jag och minstingen har hängt hela dagen. Helt underbart.


Att få så mycket egentid med honom händer inte jätteofta. Och jag tror att båda barnen mår bra av det. Anton ville inte komma hem idag:
-Nej, inte hem till Fabian och mamma! 
Så då fick han såklart (tyckte mormor och morfar) stanna kvar en natt till. Han har ju blivit en ganska stor kille nu. Och kan följa med dem och titta på kyl och frys utan att riva affären. Så han är inte så krånglig. Men när brorsan är med. Då trissar de upp varandra. De leker bra ihop, busar mycket. Men bråkar också. 

Och för mig gör det ju också stor skillnad. Till frukost var det lugnt och skönt. Ingen som ställde 100 frågor.

Jag och Fabian har lekt ute i regnet. Målat. Gosat. Lagat mat tillsammans. Jag kunde sitta 1,5 timme och sticka medan han lekte med bilar på golvet bredvid. Sånt händer liksom inte om storebrorsan är med.

Och så fick han HELA badkaret för sig själv. Himmelriket.


(Och så hann jag blogga lite...)

Tack mormor och morfar!



måndag 15 oktober 2012

Höstrusk och pyssel

Hösten kan vara väldigt mysig. Ibland. När solen lyser på löven som skiftar i gult och orange. När man kan krypa ihop i soffan med en kopp te och en filt. Och tända massor av ljus.

Men den kan också vara grå och trist. Som en enda degig massa som drar en in i dimman. Ner i regnigt och fuktigt och kallt och rått. Och som gör att man känner sig ännu tröttare och segare än man normalt brukar göra. Nä fy, säger jag.

Det kan göra att jag längtar till advent. När det känns mer okej att börja göra dörrkransar av granris. Och sätta upp ljusslingor och stjärnor i fönstren. Och dricka värmande glögg i tid och otid. Men det är väl egentligen ingen som hindrar mig från att börja lite smått. Eller? (Okej då, min man skulle nog protestera högljutt. Men det går ju att tjuvstarta lite....)

Men när det är så här grått så får man passa på att mysa inne med mycket pyssel. Sån tur att mina barn gillar det. För då kan vi pyssla tillsammans.




Hoppas ni också försöker hitta på något som ni gillar i höstrusket. För trots att det känns segt, så får man försöka ta tillvara på alla dagar. De kommer liksom inte igen. (Klyschigt, I know, men sant.)

söndag 7 oktober 2012

Uppfostrings-facit, tack!

Finns det egentligen något rätt svar för hur man ska agera med sina barn? Om någon vet var det finns så får ni gärna skicka ett exemplar till mig. Eller länken till ett facit kanske. För jag har då inte hittat något facit längst bak i någon bok. Tänk vad bra det hade varit att ha ett sånt ibland. Som när man läste läxor när man var liten.

Eller räcker det bara med sunt förnuft? Det är ju faktiskt en människa vi pratar om. Kan man egentligen lägga hela ansvaret om hur man ska uppfostra sina barn hos föräldrarna? Det är ju inte heller alltid som dem är så himla smarta. Och kan tänka på allt.

För det beror ju på så många olika faktorer.

- Många agerar ju beroende på hur man själv har blivit uppfostrad. Antingen så gör man precis likadant. Eller helt tvärtemot. Eller så plockar man godbitarna. Vissa saker som man själv upplevt som bra är det ju bara att ta med sig i hur man själv uppfostrar sina barn. Det kan också räcka med en känsla. Att man tex som barn fick vara ute i skogen mycket. Och tycker att man mått bra av det.

- Man kan också prata med andra och ser hur de tacklar det hela. Ge varandra tips helt enkelt. Vad har funkat för er och vad har inte funkat? Det är ju onödigt att flera går på samma nit.

- Det går ju också bra att fråga på BVC. Det har jag gjort många gånger. De har ju hört alla möjliga frågor och försökt ge svar på olika scenarion.

- Eller så kan man läsa webbsidor, eller bloggar. Det måste ju vara bra mycket lättare att få svar på en fråga i dagens samhälle där allt finns på nätet. Hur gjorde man egentligen förut? Visst det finns ju böcker. Men hur många läser dem egentligen? Visst läste jag några böcker när jag väntade första barnet. Men där står det ju bara förslag på hur man kan göra. Man får ju liksom inget utrymme för att fråga något.

Men trots att det är så lätt att få reda på svar på internet, så tycker jag ändå att det är svårt. För är det något som jag har lärt mig så är det att alla är individer. Det finns ingen universallösning som funkar för alla barn. Man måste lösa problemen från fall till fall. Från person till person. Våra barn har varit väldigt olika och då gäller det att inte låsa sig fast vid en lösning. För då kan det snarare låsa sig mer.

Och vi ska inte börja grotta i varför män och kvinnor uppfostrar barn på olika sätt. För det tror jag att vi gör. Men det är som sagt en annan historia.

Och så ska man inte döma andra i förväg. Det är så lätt att säga:
"Men varför gör du inte så? Det funkade för oss!" Eller "Hur kan de låta sitt barn skrika så i affären? Det är väl bara att säga åt den att vara tyst." Men det kanske inte är så lätt alltid. Alla barn är som sagt olika.

Jag hade ändå tyckt att det vore skönt med någon slags utbildning. För vad lär man sig egentligen om att vara föräldrar på föräldrautbildningen? Inte så mycket, om du frågar mig. Det är mer hur man kan andas när man föder ut barnet, vilka smärtstillande som finns att få om du får ont när du ska klämma ut ungen eller hur du ska göra när du ammar.

Men sen, när man kommer hem från förlossningen och står där med sitt barn. Då är det ju på allvar. Man har ansvar för en liten, liten person, som är helt skör och hjälplös. Och totalt beroende av dig. (Okej, i vårt fall var det inte en jätteliten person, utan snarare en fem-kilos-klump. Men det var ändå något nytt för oss.)

Det hade ju faktiskt varit riktigt skönt om man då kunde langa upp utbildningsbeviset, diplomet eller kanske bebis-körkortet, på att Jo, jag är faktiskt en certifierad mamma. Jag kan detta med att vara förälder. Har du några frågor är det bara att du kommer till mig!