Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

söndag 27 januari 2013

Jag sa ju det

Nej, jag kan bara meddela att mitt andra förslag var helt fel. Man ska gå på första magkänslan, så är det. Någon trevlig kille hade tagit över min sons kropp över en dag. Sedan var han tillbaka - Den oresonable trotsaren. Underbart är kort!

fredag 25 januari 2013

Som spindelmannen, fast utan specialkrafter

Jag tror att någon trevlig typ tagit över min son. Alltså gått in i hans kropp och börjat styra över honom. Ja, nästan som i nyaste Spider-man-filmen, där en spindel bet en kille och han fick sedan spindelns egenskaper. En väldigt bra film för övrigt, den kan jag rekommendera. Och jag gillar inte sci-fi-filmer. Den här var mer som en verklig historia. Jävligt verkligt att någon kan klättra på höghus och spruta ut trådar från fingrarna, men ändå...

Jaha, hur som helst.

Typ så tror jag har hänt med Anton. När han vaknade i morse så var han som en annan person. Jag behövde inte tjata. Han åt ordentligt med frukost. Sedan lekte han med lillbrorsan jättelänge. De skrattade, busade, sprang och hade allmänt kul. När jag tog Fabians napp så sa Anton till honom:
-Ska vi kramas? 
- Jaaa! sa såklart Fabian.

Hela dagen var han bara supergo'. Inget krångel med ytterkläderna.



Han åt fyra portioner till lunch och sa sedan att det var jättegott, frågade om han fick gå från bordet, sprang och tvättade sig, kom sen snabbt tillbaks och sa:
-Förlåt, jag glömde ta undan tallriken.
Och så tog han bort den.

Att handla med barnen gick strålande. Det smittade såklart av sig på lillebror, som också blev lugn och go'.

Det var som för länge sen, utan gnäll och med mycket gos. En underbar ledig dag, helt enkelt.

Jag hann till och med fota lite i det fina frostiga vädret.

När jag tänker efter så var Anton som han brukade vara förut. Men som han slutade vara i höstas. Då han blev trotsig. Kanske, bara kanske, att det kanske var som spindelmannens fiende tog över honom. Ja, så han blev en vilde. Och att han nu har lämnat hans kropp, så att gamla vanliga killen är tillbaka. Jag vågar knappt tro det. Jag kanske inte borde nämnt det, för då är han väl tillbaks imorgon igen - den vilde trotsaren.

onsdag 23 januari 2013

Arton minus, blir lätt ganska kallt utan overall, om du inte visste det!

I morse. Anton totalvägrar att ta på sig overallen. Det är inte första gången. Det är inte heller första gången som jag får tjata och tjata. Men det är första gången som det är arton minus och slutar med att han går ut utan overall.

Orka ta fajten, liksom.

Men han hade iaf mössa på sig. Man får vara glad för det lilla.

Tror jag talar för alla småbarnsföräldrar när jag säger: Snälla vår, kom hit snart!!

tisdag 22 januari 2013

Ska man redan börja med kvälls-aktiviteter med barnen?

Tydligen ska "man" börja skjutsa iväg barnen på eftermiddags- och kvällsaktiviteter redan när de är sisådär nåt år. Om "man" är en hipp och inne och schysst förälder. Jag skriver "man" såhär, eftersom det tydligen är någon slags norm, men som jag inte alls känner mig delaktig i. Överhuvudtaget.

Jag tycker inte alls det är bråttom med sånt. För med två, som det verkar, bolltokiga söner så kommer vi nog få vår beskärda del av skjutsande fram och tillbaka till träningar. (Inget gång-avstånd här inte)

Det är verkligen inte det att jag inte vill att våra barn inte ska få vara med i gemenskapen, och inte utveckla sin motorik. Inte alls, för det vill jag ju såklart. Men inte när de bara är fyra år!

Och det känns som om vi har att göra ändå, på vardagskvällarna.



Fick höra häromveckan att "vad skönt att ni inte heller åker med era barn på någon aktivitet, för det gör verkligen ALLA andra vi känner". VA? Och en som känner en tre-åring i Stockholm sa att hon minsann går på gymnastik en gång i veckan, och har gjort så i ett år. VA? Håller alla på så?

Det kanske är vi som är sjukt efter. Men jag vill inte tro på det. Klart att det kan vara kul för barnen att gå på gymnastik, eller annat jätte-stimulerande och lärande. Men vad hände med att leka med kompisar? Räcker inte det?

Om några år kommer allt vi gör på fritiden utgå från våra barns fritidsintressen, så jag är glad så länge det i nuläget räcker med att gå ut och åka pulka. Eller vara hemma och sjunga eller bygga lego. Men så är jag ju lite ohipp också. Men det tänker jag banne mig fortsätta med.

Åtminstone till sommaren. Då ska nog Anton få börja på simskola och knatte-rugby. Och så är det kanske mjuk-handboll i höst.

Ja, ni ser. Samhället utanför trycker på. "Låt barnen prova på!" Men glöm inte att ni måste umgås också. Kvalitetstid som det så fint heter. Gör karriär, men låt för guds skull inte barnen vara längre än till fyra på dagis. HUR TUSAN SKA ALLT GÅ IHOP?

söndag 20 januari 2013

Ingen fyra-års-trots - my ass!

Jag har alltid hållit fast vid tron att det egentligen inte finns något som heter trotsålder. Utan att det beror på att barnet utvecklas och behöver kanske lite extra tid för att undersöka hur saker och ting ligger till. Och om man ser det från barnets syn på livet så borde det bara ses som normal utveckling, inte trots.

Jag är nu ganska beredd på att ändra min tro.

För fy i h-vete så dryg den grabben kan vara. Testa. Testa. Testa. Tills båda föräldrarna sliter sitt hår. Skäms för sitt barn. Och önskar att man kunde knarka lite för att orka.

Gränserna är ändå ganska tydliga här hemma, tycker jag. (Även om min man tycker att jag kan ge efter lite för lätt ibland.) Men tydligen behöver en fyra-åring tid, tålamod och förståelse. To hell with that. Orka.

Såja, nu känns det lite bättre. När jag fått gnälla lite. Finns det någon annan som också upplevt detta, eller är det bara vår underbara son som vill ha lite skoj med sina föräldrar?

Ge mig knark!

fredag 18 januari 2013

Nej inte ger jag väl vårt barn godis. Som dessutom är lätt att sätta i halsen.

På kvällen har jag varit själv med Fabian. Och jag skulle väl inte kalla det att jag skämmer bort honom. Men jag vill ju ändå att han ska tycka jag är den bästa mamman i världen.

Visst visst, man behöver väl inte bjuda på pizza och godiskkubba för det. Men det kan ju underlätta.

Du kanske säger att han ändå skulle tycka att jag vore den bästa mamman, utan att jag skämmer bort honom lite. Och okej då. Men ibland måste man njuta lite extra. Han är ju bara såhär liten en stund till, och så vidare.



Och hur kul är det att laga middag åt mig och honom?

Nä, fick bli hämtpizza samtidigt som vi lämnade en kär vän hemma. Och nä, han brukar inte få godis, okej då. Men en klubba är väl inte så farligt. Det var dessutom inte jag som gav honom den. Det var pizzabagaren. Utan att fråga mig.

Sedan kunde Fabian inte släppa klubban.
- Min kubba den! Nej, boscha äta den nej!
- Javisst det är din klubba. Och nej den ska inte Anton äta upp. Han är ju hos mormor och morfar.
- Min kubba!

Detta är väl ändå inget som han kommer att komma ihåg? För barn brukar ju ha väldigt kort minne som vi alla vet. Jättekort.

- Min kubba.

torsdag 17 januari 2013

-Sjuk? Jag kommer på direkten!

När de ringer från dagis och säger att ens barn är sjukt så är det liksom bara att släppa vad man har för händerna och komma. Och visst hugger det till i mitt mamma-hjärta när något av mina barn är sjukt. Klart jag inte funderar särskilt länge på om jag ska åka. Gasen i botten bara.

Just idag passade det dock ganska bra med lite vab. Vår IT-enhet har väl inte direkt överpresterat på sistone. Det har strulat flera dagar. Inte gått att skriva ut. I morse kunde ingen starta sina datorer. Och vid lunch, när dagis ringde, kom jag fortfarande inte åt servern där alla dokument sparas. Och har man ett jobb där datorn är ens trogna följeslagare, så blir detta aningen problematiskt. Så lite vab kom inte så olägligt som det faktiskt kan göra.

Men den här gången verkade det vara falskt alarm. Fabian hade gråtit och varit trött. Väl hemma var han dock hur pigg som helst.

Men eftersom barnen inte hade varit ute än så ringde jag min pappa, som numera är pensionär och bor 15 minuters bilresa bort. Han kom gladeligen på besök för att vara ute en stund med Anton, eftersom jag ville att Fabian skulle vara inne.

Vi har precis ätit bullar och kakor, det är trots allt Antons namnsdag idag och nu leker morfar med Anton och hans riddare. Verkar som om någon är lite dålig förlorare. Eller ska jag säga att han tycker att det ska vara verklighetstroget.

-Anton, hästar kan ju inte flyga!
-Men Anton, så där högt kan de inte hoppa!
-Du får inte sparka på någon som ligger ner!
-Nej, hästen kan inte göra sådär!

Haha, undrar vem som tycker det är roligast.

Och just det. Om någon undrar hur det gick i garage-frågan. När jag kom ut till bilen igår så var all snö borttagen från den. Det lönar sig att blogga ibland.

tisdag 15 januari 2013

Konsten att bära en mask och när man inte håller med sin man

JA, jag vet vad min man tycker.

Men när man ligger minus på sov-kontot. Och när Fabian vägrar klä på sig ytterkläderna (läs bli påklädd) och ålar sig som en mask på redbull. Och man tillslut får på den jädra overallen, men kängor? Icke. Så man får bära den redbull-överdoserade masken ut genom dörren, samtidigt som man bär handväskan, en påse med kläder och maskens kängor och på det ska låsa dörren. Och sedan kommer fram till bilen och upptäcker att den är övertäckt av snö. Och man måste ta bort snön från bilen innan man sätter ner NÅGOT på marken, eller kan öppna bilen. (Och Nej, Anton jag kan inte hålla din teckning.)

DÅ SKULLE JAG FAKTISKT ÖNSKA ATT BILEN HADE VARIT PARKERAD I GARAGET. (Det är ju trots allt ett dubbelgarage och jag har en futtig yaris.)

söndag 13 januari 2013

När storfiskarn talar om, eller kalas del 2

Jag vet att jag kanske möjligtvis nämnt något litet om att barnkalas kan bli lite för mycket. Prestige från föräldrarna istället för roligt för födelsedagsbarnet.

Men igår var jag och barnen på ett sjukt bra fyra-års-kalas. För både barn och vuxna.

Vi började utomhus, med att gå ner till sjön och ut på isen. Där grillades det korv (i aluminiumburk, direkt på elden, så att korven kokades). Barnen fick lov att hålla sig till oss vuxna, och hålla ögonen öppna så att inte sjö-trollet skulle komma. Efter korven (Anton tryckte två med bröd) så skulle vi lite längre ut på isen för att vittja vakarna om det nappat någon fisk.

På första kroken satt en burk med fiskbullar, på nästa en förpackning med gravad lax. Barnen skattade. Och vi vuxna med.

Sedan började någon skrika att sjö-trollet kom. Och minsann, var det inte ett troll som kom smygandes hundra meter bort vid vassen. Några barn skrek, någon blev jätterädd. Födelsedagsbarnets pappa började springa mot trollet. Som i sin tur blev så rädd att han tappade sin säck och sprang iväg. Anton ropade: -Stick du stygga troll, för du finns ju inte!

Men det var det inte riktigt slut på dramatiken. Vi vittjade två borrhål till och iden sista flög det upp en riktigt stor gädda, nästan på en liten tjej.


Sedan gick vi in för tårta, kaffe och lek. Precis som vilket barnkalas som helst.

Just ja. Om någon undrade vad som låg i säcken, så var det ett stort paket med en massa godispåsar i. Verkligen tur att trollet tappade den där säcken.

torsdag 10 januari 2013

Gör det bättre själv då!

Det är så himla tråkigt att lägga ner sig och göra god middag som inte uppskattas. Spaghetti med en smakrik sås på grädde, vitt vin och räkor, toppad med massor av parmesan. Okej, kanske ingen barnmat direkt, men de brukar faktiskt gilla räkor. Men bara tjat, gnäll, skrik och framförallt kladd. Otacksamma barn. Gör det bättre själv då.

Syskonhat och helgkärlek

Sällan har väl en helg varit så välkommen som nu! När man har jobbat en vecka efter en ledighet. Man borde ju vara utvilad. Men så är man ju också ganska ovan vid att koncentrera sig så mycket, föra vuxna samtal och vara alert under så lång tid. Så JA, nu är det skönt med helg. Jag tänder eld i brasan, tar ett glas vin och börjar med lite mat. Det är i och för sig alltid skönt med helg...

Skenet kan bedra...
Däremot tror jag inte Anton tycker det. Han vill nämligen inte vara nära sin bror för tillfället. Och eftersom hans mamma inte tänker göra värst många knop imorgon, så rymmer 127 kvm inte så många egna vrår att gömma sig i.

Jag tror inte detta agg beror på något särskilt. Förutom det vanliga att brorsan förstör hans lego, tar hans leksaker, förstör hans torn och får vara "bebis".

Men i övrigt vet jag inte vad satt igång detta:
- Mamma, jag önskar att jag inte hade någon lillebror!
Eller:
- Jag vill inte att Fabian ska bo här!

Nej, det här med att dela med sig är inte riktigt hans grej. Vadå, det som alltid varit hans grejer ska väl för alltid få vara så? Vadå, ska lillbrorsan få ärva min cykel? ALDRIG!

Knuffas. Bitas. Dra i håret. Båda är lika goda kålsupare! (eller är det kolsupare?) Men med två söner så var väl inget annat att vänta? Eller? Min man hävdar att det är lika bra att detta kommer nu. Och att de lär sig något av det. Men naiva morsan vill ju bara att de ska vara vänner...

tisdag 8 januari 2013

En dags lycka

Jaha, det var ungefär så länge som jag kunde glädjas över att känna mig utvilad.

04.20. HALLÅ! Skärpning Fabian! Då går det faktiskt att hålla sig för skratt. Strax innan kl 6 somnade han om. Jag hann precis somna, innan Anton skrek:
-Mamma!
-Scchh! Väck inte Fabian.
-MAMMA!
-SCCHH!!
-Det är blött i sängen.
Ungefär samtidigt sätter sig Fabian upp i sängen och säger klarvaken:
-Boschan! (Dvs brorsan) HEJ!

Suck. Det var det det. Sedan var mitt tålamod ungefär lika litet som en lillfingernagel. Tillbaka på noll igen. Men det var kul så länge det varade.

måndag 7 januari 2013

Var man verkligen såhär effektiv innan man fick barn?

Precis spenderat två dygn utan barn. Känslan är: Jaså, det var såhär det kändes att vara utvilad?

Det kanske var så livet kunde se ut innan man fick barn.
Lång frukost framför tvn.
Prata till punkt.
Äta en hel måltid utan att behöva mata barn, tvätta barn, torka barn.
Träna utan att behöva skynda sig hem.

Med en stor skillnad. Nu är jag bra mycket effektivare. Tvätta fönster. Stryka och byta gardiner. Stryka kläder. Ta bort julgrejer. Ja jädrar vad effektiv jag är. Kan man verkligen hinna med så här mycket? Tveksamt om jag gjorde det innan jag fick barn. Men då kunde det ju skjutas upp till morgondagen. Och visst, det kan det ju göras nu också. Om jag vill ha assistans av två vildar.

Tusen tack mamma och pappa! Bättre start på året får man leta efter.

Och så började jag jobba idag. Härligt att vara igång igen efter en lång ledighet. Att trivas på jobbet är viktigt, med tanke på att man lägger större delen av sin vakna tid där. Fyra dagar i veckan i alla fall. Och imorgon ska barnen till dagis. Vad Anton har längtat. Nu har jag packat flera påsar med extrakläder och utekläder och sovkläder.

Här kommer lite bilder från vårt jullov!

Julklappar!


 Tomten kom på besök.
Många sköna lediga dagar, med roliga utklädnings-lekar.

Mycket mys framför brasan i det nya uterummet har det blivit.

tisdag 1 januari 2013

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

Ja, det där med att skåla in det nya året. Hmm. Då hade vi redan somnat. Trodde nog aldrig att jag skulle säga det. Vår minsta gäst igår ville inte somna. Så tillslut fick hennes föräldrar inse att de faktiskt var tvungna att åka hem för att hon skulle somna. Halv elva. Men det var väldigt trevligt och gott fram tills dess.

Men när de åkt. Skulle vi sitta uppe och vänta 1,5 timme för att få säga Gott nytt år!? Nää. Barnen vaknade 06.30. Så med facit i hand så var det ganska skönt. Men lite skumt. Trodde bara man missade tolvslaget om man däckat. Men det blir som sagt inte alltid som man har tänkt sig.