Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

måndag 31 december 2012

Nyårsafton med två två-åringar

Jag kan väl tycka att nyårsafton är en typisk sådär uppsjåsad (eller hur det nu stavas) dag. När man ska ha en riktigt rolig fest och vara uppe halva natten och berätta hur duktig man ska vara nästkommande år och berätta hur nöjd man är med allt i sitt liv. Så himla skönt att inte facebooka längre, får jag säga. För där är ett typiskt skryt-ställe där alla kan berätta och visa hur lyckade allas liv är.

Men det blir ju inte riktigt samma sak med barn. Speciellt inte små såna. De vaknar ju likt förbenat innan sju. Och somnar de senare på kvällen så vaknar de bara på lite sämre humör.

Vi firar därför med en annan barnfamilj som inte heller orkar festa hela natten. Det blir god mat. Lite barnanpassad sådan. Och lek med barn. Och nattning av barn. Och yatzy. Och lite gott att dricka. En skål vid tolvslaget. Och sedan en lyckönskning om ett gott nytt 2013. Och godnatt.

Så gott nytt år, alla! Nästa år ska jag äta exakt lika mycket godis. Träna exakt lika lite. Njuta av livet och min familj. Men antagligen inte bli någon bättre människa. Men god nog.

söndag 30 december 2012

Lagen om alltings jävlighet

Att man fan aldrig ska få säga att nåt är bra. För det kommer rakt tillbaks till en. In your face liksom. Trodde du att du skulle få fortsätta sova hela natten nu? Trodde du att barnen skulle fortsätta vara sådär mysiga? Trodde du att handlingen skulle fortsätta vara plätt-lätt?

Nähä då. Har du skrutit om något kan du lika gärna få igen.

För det är ju så varenda gång. Att man aldrig lär sig. Från och med nu ska jag aldrig säga att Fabian nog börjar sova bra. Att det kanske skulle vara mysigt med en till. Att jag aldrig blir sjuk. Att vi jämt är ute i så god tid på morgonen. Får då blir det bara tvärtom och tio gånger värre.

Ska försöka i alla fall.

fredag 28 december 2012

Att byta om med en fyraåring på damernas

Idag överraskade min man mig genom att komma hem klockan tre. Okej, chockade kanske var ett bättre ordval. Men han ville hur som helst ha lite kvalitetstid med sina barn. Och sin fru.

Så vi spontan-åkte till badhuset. Egentligen skulle vi ha fått besök av govänner, men deras äldsta fick magsjuka. Nåväl, det hör inte hit egentligen. Men jag ville bara nämna att jag helt flexibelt bytte planering. Från få besök. Till badhus. Och det funkade faktiskt bra. Tro det eller ej. Om du frågar min man så är jag annars inte känd för att svänga om så i min planering. Hursomhelst.

Vi bestämde att jag skulle få byta om med Anton den här gången. Eftersom han oftast är lite smidigare än vår yngsta. På att duscha och byta om själv. Men jag kan bara säga att han ställde ETT ANTAL fler frågor än lillebror.

Så här gick konversationen ungefär hela tiden:
-Vart är pappa?
-Han byter om i herrarnas omklädningsrum.
-Varför?
-Därför att vuxna killar inte byter om på samma ställe som vuxna tjejer.
-Varför?
-Därför att det är så.
-Varför?
-Men därför att man inte gör det. Duscha nu.
-Varför?
-Därför att man måste duscha innan man badar.
-Varför?

Ja, ni kanske fattar.

Och när vi badat färdigt och skulle klä på oss så bytte två tjejer om bredvid. De var väl ungefär nio år gamla. Men nu hade han bytt ut varför mot att stå en decimeter ifrån objektet och stirra. Och det gick inte att få kontakt med honom. Kanske smidigare trots allt om han är med pappa.

Men det var en mysig eftermiddag.

torsdag 27 december 2012

Många dagar med många människor

Dagen före julafton kom mina föräldrar, svärföräldrarna, min svåger och svägerska och hennes son och hund hit. För att klä julgranen och förbereda julmaten. På julafton anslöt sig även min syster och hennes hund. På juldagen träffades alla hos mina svärföräldrar. Och på annandagen var hela gänget, plus min systers kille och svärmor, hos mina föräldrar.

Idag. Två hyper-överaktiverade barn. Massa julklappar. En trött och förkyld mamma. -Nej, det där är min julklapp! -Mamma, Fabian drar mig i håret! -Nej, han förstör mitt lego! -Mamma, kan du hjälpa mig!

Puh. Eventuellt att det hade varit lugnare att jobba.

onsdag 26 december 2012

Vad gör man väl inte för sina barn

Det är väl klart att man aldrig vill göra sina barn besvikna. Och när Anton har skrivit en önskelista till tomten och desperat kommer på att han glömt skriva sitt namn på den. Dår det väl klart att man som förälder åker till toys'r'us och köper en spindelmannen-bilbana och riddare-på-häst. Så han inte börjar tvivla på tomten och livet och allt det där. Och väldigt glad blev han. Ingen besvikelse i ögat. Då känns det bra i mammas mage.

söndag 23 december 2012

Förälderns jul-fördel

Nu under juletid finns en klockren fördel med att vara förälder. Vad kan det vara, då? Kunna få äran att köpa julklappar? Få bestämma julmat själv? Få dricka julöl? Nej nej nej. Det är att vi kan säga den klassiska frasen "Vill ni att tomten ska komma? Då måste ni vara snälla! Inte bråka nu, då kanske inte tomten kommer." Åh, dessa underbara, och livsnödvändiga hot. Vad skulle man som förälder göra utan dem?

onsdag 19 december 2012

Kunde ingen ha förberett mig på chocken?

Läste i tidningen igår en text om tvåbarnschocken. Jag önskar att jag hade läst den artikeln innan jag fick två barn. För jag hade liksom ingen aning om att det skulle komma en tvåbarnschock. Och det gör det väl säkert inte för alla. Men för mig.

Det blev så sjukt mycket jobbigare än jag nånsin kunnat tänka mig. Kanske hade jag inte förberett mig tillräckligt väl. Och jag gillar att vara förberedd. Man kan nog aldrig vara för förberedd. Om du frågar mig. Vissa (läs min man) kanske tycker det är onödigt. Då blir man ju så lätt besviken, tvär och inåtvänd om det inte blir exakt som man (läs jag) tänkt sig.

Men i det här fallet kan jag bara säga Vad var det jag sa? För hade jag tänkt att Ja, detta kan nog bli jobbigt, ingen sömn, mycket gråt och känslostormar, så tror jag ändå att jag kunde säga nu att Det var väl inte så farligt. Vilket jag nu inte kan säga.

Men det jag också ville säga är att nu är våra bebisår så gott som över. Och det är fan underbart. Förlåt, men det är sant. Nu går det att föra ett resonemang. Och nu kan alla göra sig förstådda. Och det är grymt skönt. Nu har jag fan gjort mitt. No more fem-kilos-klump i magen som ska ut. No more amning med vak-nätter. No more kladda barnmat. No more snusa-på-liten-go-nyfödd-bebis. Snyft.

söndag 16 december 2012

Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt, hurra!

Underbara härliga vinter! Nu är vintern när den är som bäst tycker jag. Mycket härlig, vit snö. Barnen älskar det. Att gå ut är ju ett nöje och så blir det mycket ljusare överallt. Igår åkte vi pulka och hade snö(bolls)krig, jag och barnen. Och min man, mina föräldrar och min syster. Helt normalt att alla är med, tycker jag. Och roligt! Och när man kommer in så är man sådär alldeles härligt röd om kinderna.

Idag byggde vi en snögubbe. Äntligen kramsnö! Anton kunde dock inte hålla sig, utan han kraschade snögubben när den väl var kvar. Till hans mammas stora förtret. Hallå, jag hade faktiskt ansträngt mig!

Nu håller vi tummarna att detta får ligga kvar en stund!

För mig är det dock ofattbart att snön alltid ska komma som en överraskning. Oj, blev det snö i år igen. Jaha, kommer bussen sent, hur kan det komma sig? Är det inte plogat här ännu, hur skaaa jag då kunna gå med barnvagn till affären? Men vi bor ju i Sverige! Och bor man inte i södra Sverige SÅ KOMMER DET SNÖ VARJE ÅR! Var glad istället, anpassa farten om du måste köra bil, räkna med sena bussar och tåg (men inte helt inställda, vad sysslar sj med?), de som plogar vägarna gör så gott de kan och det är ju bara gött med snö! Jag vet inget barn som inte gillar snö! Eller att skotta! Då får man ju röra på sig.

Jag förstår ändå att jag kommer få ångra detta, sådär i slutet av vintern när man skottat sjuttioelvatusen gånger och barnens overaller börjar bli alltför övermäktiga. Men just nu är jag bara glad.

Måste också tillägga att jag sett ett jättefint luciatåg. Stjärngossar, tomtar, tärnor, pepparkaksgubbar och gummor. Några sjöng solo. Rena fina toner, alla stod på sin plats och sjöng. Fint och klart.

Sedan åkte jag från jobbet till dagis och fick höra lite sporadisk sång, någon som var kissnödig, någon (min son) som inte ville ha stjärngossestruten på sig, tre lucior. Ingen ordning alltså. Men det är väl som det ska vara.

onsdag 12 december 2012

Pannkakssmet, legobitar och sur ved

Roddat med barnen själv idag. Min käre man har mycket på jobbet. Det började i alla fall bra. Jag kom till dagis i tid och var på gott humör. Vad kan man annars vara när man möts av pussar och kramar.

Men ja, sen gick det väl sådär. Resten av kvällen.

Anton ville inte ta på sig overallen. Tyckte istället det var mycket trevligare att lägga sig ner på golvet och skrika och gråta. Det tyckte inte hans mamma. Sedan tyckte Fabian att det kändes lite för ensamt art stå där tyst. Så han började också grina. Får man inte uppmärksamhet på något annat sätt, liksom.

Efter hot och mutor om vartannat så var äntligen båda barnen påklädda och satt i bilen. Resan hem gick bra. Inget hysteriskt skrikande som det ibland kan vara. Hemma började Anton bygga på sin legobil. Men har man inget blodsocker så brukar just inte pilligt lego vara den ultimata grejen. Så jag fick tvinga i honom banan och clementin.

Sedan skulle jag göra pannkakor. Men först bara försöka få eld i kaminen. Men då tröttnar Anton på legot, trots fruktstunden, och på att Fabian vill köra bilar i hans huvud. Och jag får verkligen inte fyr på elden. Anton mosar sina legobilar. Och eventuellt slår brorsan. Telefonen ringer. Nejdå ingen fara, du stör inte. Barnen vrålskriker. Okej, jag kan nog inte prata mer.

Fabian får hjälpa till med pannkakssmeten istället. Han får vispa. Men elden vill inte ta sig. Anton får inte ihop bitarna. (Konstigt, eftersom han nyss gjort sönder dem till oigenkännlighet). Fabian välter ut pannkakssmeten på bänken. Lite blir kvar i botten. Det får räcka. Anton skriker om att han måste få hjälp med legot. Annars verkar typ jorden gå under. Pannkakorna bränns vid. Jag skiter i att tända kaminen, ändå, när jag tänker efter.

Men det finns sämre dagar. Imorgon är det lucia, det ska bli mysigt! Och på fredag har vi julbord och pokerkväll på jobbet. Och så kommer Moa! Och snart jullov, tjoho!

torsdag 6 december 2012

Tiden sätter sina spår

Ni vet känslan när man inte har träffat någon på ett tag och inser hur mycket den personen har vuxit. Eller förändrats. Det blir ungefär samma känsla när man på något sätt ser på den personen på ett lite annorlunda sätt. Alltså tittar på ett djupare plan och man då ser att något har hänt.

Ibland kan jag försöka stanna upp och titta på mina barn lite intensivare. Och inser att de har vuxit. I en fruktansvärd fart. För det går så otroligt fort. Man hinner ju inte med. Anton har ju blivit en stor pojke. Han klär på sig sina kläder utan några som helst problem. Såklart. Han är ju ändå 4,5 år. Shit, har han blivit så gammal? När han blev storebror så hamnade hans utvecklingsfokus plötsligt i andra hand. Det blir ju skarpare utvecklingskurva på ett spädbarn som lär sig gå, än på en treåring som lär sig formulera sin argumentation. Men det är ju klart att han växer också. Det ser man inte minst på kläderna, som snabbt blir lite för små.

Om jag tittar på min pappa, som nu blivit pensionär, så har ju han också blivit äldre. Lite mer gråhårig, lite snabbare trött när barnbarnen härjar. Men fortfarande samma gamla älskade pappa.

Eftersom jag ibland stannar upp och ser andra på nytt sätt så finns ju en möjlighet att andra ser så på mig också. Jag är trots allt inte 20 längre. Numera 30+. Min kropp har burit och tryckt ut två barn, och det går ju inte att förneka att det kan synas. Har livets alla bekymmer och glädjeämnen gett mig rynkor kring ögonen? Har jag fått bättre tålamod och blivit mer mogen? Och jaha, idag firar jag och min älskling 9 år! Hur gick det där till? Var tog tiden vägen?

Snart står vi väl där med två tonåringar som har varsin Iphone i fickan, en ostadig röst och kör moped.

Så stanna upp. Ta tillvara på tiden. Njut av trotsiga barn. De är ju inte småbarn så länge. Snart kommer nya problem och nya glädjeämnen.

måndag 3 december 2012

Ren, men utan tålamod

Nu har jag haft ett litet "sociala medier-uppehåll". Det blev för mycket, och nu känner jag mig näst intill renad. Inte så att jag tänker fortsätta med Facebook, för det har jag faktiskt fått nog av. (Det räcker med allt som min man vill visa mig därifrån, det täcker min dos: Lyssna på det här! eller Den här filmen måste du se! Och jag vill ju inte vara otrevlig.) Men jag saknar att blogga så det skadar ju inte att göra ibland. Men jag känner mig renad i den bemärkelsen att jag inte har något behov av att vara inne på fb, inte längre tänker mitt liv i "fraser som skulle passa på Facebook" eller att jag faktiskt mår bättre av att vara i den verkliga världen. Inte för att jag hunnit ringa alla dem jag skulle vilja ringa. Men jag känner mig iaf mer närvarande med barnen. Och det kan behövas i den här intensiva åldern. "Nä, jöja läl." Det är den vanligaste kommentaren i vårt hem just nu. Fabian, 1 år och 10 månader, ska nämligen göra allt själv. Och det börjar faktiskt gå riktigt bra. Han kan klä på sig ganska bra. Och när han druckit välling springer han in i köket, drar fram en stol mot köksbänken, kliver upp på den och tar med sig en banan från fruktskålen. Sen kommer han in i vardagsrummet sjukt stolt. Ja, mycket ska göras själv. Och det kunde ju vara jättekul att se sitt barn utvecklas och bla bla bla. Men som nån kanske anar så kräver det ett enormt tålamod. Och en tidig morgon, innan morgonkaffet, kanske det inte finns ett överflöd av just tålamod. Det är allt jag säger.