Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

torsdag 28 februari 2013

Svansen mellan benen i sin rätta bemärkelse

Fabian håller fram dockan och utbrister med entusiastisk röst: - Dä nopp!
Jag: - Nej, det är inte en snopp. Det är bara musens svans. Huvudet är vänt åt fel håll.
Fabian: - Jaaa, dä vans!

Så fel det kan bli!

lördag 23 februari 2013

Barnarbete när det är som bäst

Ledig fredag med barnen som vanligt igår. Men jag har haft ont i nacke och huvud, efter en liten skotertur, så förväntade mig ingen rolig dag.

Visst, har varit hos hokuspokus-Peppe. Och han har knäckt min nacke och gett akupunktur. Så säg inte att jag inte försökt. Men det är inte helt bra än.

Jag kan i alla fall röra på fötterna. Så jag blev inte förlamad av allt dragande och knakande i mitt huvud. Nej, jag är inte nojig. Bara realistisk. Man kan säkert bli förlamad om nåt skulle gå fel. Men min huvudvärk går nog över snart. Förhoppningsvis.

Ja, så oddsen för att detta skulle bli en bra dag var inte att leka med. Eftersom jag också behövde jobba framför datorn och städa.

Men Anton var helt fantastisk. Han hjälpte mig att läsa upp de siffror jag skulle skriva på datorn. Då slapp jag vrida på nacken i onödan.

Och sen när jag skulle städa sa Anton:
- Men mamma, du kan inte städa när du har ont i nacken. Jag kan dammsuga.


Sedan dammsög han hela huset. Underbara unge!

torsdag 21 februari 2013

Att ha klämt ut två barn börjar betala av sig

Äntligen börjar vi kunna dra lite nytta av att ha två barn. De börjar nämligen leka väldigt bra med varandra. Det är inte bara så att Fabian river och förstör Antons grejer, utan nu börjar de förstå det roliga i att vara två.

I morse tex. Då körde de bilrace i vardagsrummet medan jag gjorde iordning mig. Istället för att på varsitt håll kräva min uppmärksamhet.

Hittills tycker jag väl inte att vi tjänat särskilt mycket på att ha två barn relativt tätt. Det har mest varit bråk om leksaker och tjat om att vi föräldrar ska leka med dem.

Men nu börjar Anton uppfostra sin lillebror. Igår vid middagen. Anton har ätit två portioner spaghetti och köttfärssås. Han är sugen på en apelsin. Men regeln är att man måste vänta på sin brorsa. Och att man såklart måste äta upp om man ska få efterrätt. Så Anton kliver helt enkelt ner från sin stol, går fram till brorsan och lägger handen på hans arm. Sedan säger han med myndig stämma:
- Du vet att man måste äta upp innan man får efterrätt, eller hur? Det är inte så mycket kvar, det kan du äta upp!
- Ja, säger Fabian och slevar i sig det sista.
Mamma och pappa sitter stumma.
Anton går tillbaka till sin plats och säger att nu kan vi börja skala.

Som sagt. Äntligen får man lite nytta av dem.

fredag 15 februari 2013

Instabil frukost

Ibland kan ett gott humör vända så snabbt.

I morse vid frukosten. Anton sätter sig vid bordet, vid gott mod. Tittar sedan på mannagrynsgröten och säger:
- Socker, har du haft på det?
Jag: - Ja.
Anton: - Men jag ville inte ha socker!! Börjar gråta.
Jag: - Men det har du ju alltid på.
Slutar gråta.
Säger: - Men jag menar kanel, jag vill inte ha kanel! Börjar gråta igen.
Jag: - Men det var ju du som hällde på kanel!

Efter en stund slutar han gråta och börjar äta. När han tömt tallriken frågar han om det finns mer. När jag sagt att det inte finns mer gröt börjar han gråta igen:
- Men jag VILLE ju ha en andra portion!!

Värre än min PMS får jag lov att säga.

torsdag 14 februari 2013

Ibland är man mer mamma på en tjänsteresa än med sina barn

Den här veckan har Fabian varit febrig, snorig och hostig. Vab hela veckan. Inte för mig, men ändå. Jag var hemma i måndags.

Sedan skulle jag återigen till Sunne med jobbet tisdag till onsdag. Samma som förra veckan. Och som nästa vecka. Och veckan därpå. Spa, skoter och introduktion av nytt arbetssätt för några olika arbetsgrupper på mitt jobb. Jag har roddat det hela. Har jag nämnt att jag älskar mitt jobb? Inte bara när jag får möjligheten att åka iväg såhär, utan annars också.

Men ibland kan det faktiskt vara lite som att vara med sina barn, när man åker iväg med andra. I alla fall när det är såna som inte är så vana vid att åka iväg sådär.

Jag får se till att alla är med. Att de passar tider.

Så här kunde det låta:
Jag: - Det här brödet är väldigt salt så du behöver nog inte ta på något flingsalt.
Vuxen man: - Jag ska bara prova lite.
Han häller på typ halva skålen. Smakar. Säger: - Oj, vad salt det blev. Jag kanske skulle lyssnat på dig.

Eller såhär:
Jag: - Ska du verkligen inte låna en skoteroverall? Det är mycket snö och minusgrader.
Annan vuxen man: - Nej, jag klarar mig nog.
Efter skoter turen är mannen alldeles snöig. Han fryser så han skakar: - Ja, det kanske blev lite kallt.
Annan vuxen person: - Men du har väl i alla fall långkalsonger?
Den kalla (och korkade) mannen: - Nej.
(Som i övrigt även tappade sin telefon (som användes både i jobbet och privat) under färden.)

I restaurangen. Servitören presenterar kvällens 3 rättersmeny, där kungskrabba är förrätt.
En annan vuxen kvinna säger högt och tydligt: - Ja, det där kommer inte in i min mun.
Hon gillar inte skaldjur. Men jag skulle ALDRIG få för mig att säga något dylikt.
Möjligtvis min fyraårige son. Men ingen vuxen person, kunde man ju tro.

Ja, så ibland kan det vara som att vara iväg med sina barn. Men man slipper i alla fall mata dem och torka dem kring munnen.

I övrigt var det en väldigt rolig resa.

Och nej. Det var inte min man som vabbade resten av veckan. Min pappa (som är världens bästa, och pensionär) tog barnen två dagar. Och idag var min man hemma. Så jag kom hem till ett nystädat hus efter jobbet idag. (Och nej, det var inte städhjälpen, utan det var faktiskt världens bästa man som gjort det. Med hjälp av Fabian.)

Så nu har jag varit på kontoret en dag den här veckan. Och jobbat lite hemma nu på kvällen. Men nu tar jag helg.

onsdag 13 februari 2013

Tillbakablick på hundra grejer

Det här är mitt hundrade inlägg. Lite häftigt ändå. Men ännu häftigare: det kan komma upp i tiotusen sidvisningar. 10 TUSEN! Det känns ju superroligt! Det beror ju såklart på er som varit så duktiga på att läsa. Så stort tack!! TACK!

Och vad passar väl bättre än en liten återblick? Jag tror nog att jag får kosta på mig att göra en lista på vad som hänt i bloggen detta 1,5 år.

- Mest lästa inlägg: 
Sovning - hur svårt ska det vara Ja, detta med sovning är nog bland det svåraste som en småbarnsförälder har att göra med. För de flesta i alla fall. Om man inte haft ett jädra flyt, rent ut sagt.
Det är nog det som kan skapa mest frustration, ta mest energi men även förvandla en trött zombie till ett energiknippe. När, eller snarare om, man får sova.
(Du vet väl att du kan se fler populära inlägg om du tittar på webb-versionen av min blogg?)

- Mest kommenterade inlägget på Facebook: 
Sådan förälder tänkte jag bli men sådan blev jag Detta inlägget visar att mina visioner om mitt föräldraskap kanske inte riktigt håller. Ja livet blir liksom inte alltid som man tänkt sig. Det kan ju låta fint. Men är det verkligen verkligheten?

- Inlägget som gett mest konkret respons:
Konsten att bära en mask och när man inte håller med sin man Dagen efter detta inlägg så stod min lilla Toyota snöfri och körklar på parkeringen. Trots att det kommit snö. Där kan man snacka respons och genomslagskraft.

- Bästa bilderna:
(om jag själv får välja) (vilket jag ju får, eftersom det är min blogg, hehe) Alla har jag tagit själv och jag tycker de fångar dessa ögonblick. Dessa ögonblick som gör att man orkar. (Eller kanske inte det sista kortet. Men det är ändå ett ögonblick i mitt liv.)

Håll tillgodo. Och återigen tack!


  






måndag 11 februari 2013

Dessa härliga kommentarer eller av barn och idioter

Egentligen skulle fler öva på att vara lika spontana som barn. Då skulle nog världen vara en lite roligare plats.

Visst, ibland kanske de är lite för ärliga. Men jag tror ändå att samhället skulle tjäna på det. Tänk dig hur skönt det skulle kunna vara att få säga det uppenbara till någon. Som alla ser, men ingen vågar säga. 

Min mormor brukade alltid säga:
- Av barn och idioter får man höra sanningen.
Och visst är det så. Men ibland vore det skönt om vi kunde få vara lite ärligare, utan att behöva känna sig som en idiot. Det skulle om inte annat vara bra mycket roligare.

Istället för att prata bakom ryggen på andra. 

Tänk att höra detta oftare:
- Måste du säga så till mig? Jag blir faktiskt ledsen då.
- Nämen vilket roligt förslag! Det provar vi!
- Jag måste bara rulla mig lite i snön innan jag fortsätter den här promenaden.

I helgen vid frukostbordet. Jag berättar att pappa är uppe i Hagfors och jobbar på svenska rallyt. Anton utbrister:
- Det ska jag jobba som när jag blir stor. Och dykare. Och elektrik. OCH superhjälte. 
Liten paus. Han ser kanske på mitt ansiktsuttryck att jag är lite skeptisk. Anton igen:
- Man KAN faktiskt det. Om man vill.
Vilken härlig inställning. Att man kan göra vad man vill. Bara man bestämmer sig, liksom. Tänk om fler vuxna kunde tänka så.

fredag 8 februari 2013

En liten (eller väldigt stor) kille har blivit stor! Ingen bebis längre!

2 år. Vår lilla solstråle fyller 2 år på söndag. Hur är det möjligt?

Bara några dagar gammal
Var det alltså två år sen som jag var över-tjock runt magen. Så stor mage att det kändes som om han tänkte komma ut genom naveln.

Och tillslut. Äntligen satte förlossningen igång. 18 långa dagar över beräknad tid. Och inte gick det så fort som jag trott att det skulle gå heller. Så många bekanta till mig som liksom bara ploppat ut nummer två. Så det är väl klart att det skulle gå så för mig också.

Men nähä. Tji fick vi. 4 cm öppet när vi kom in. Efter ett par timmars kämpande så trodde jag att jag var helt öppen. Nu är det väl dags att krysta? VA? Fortfarande 4 cm? Hur är DET möjligt?

Lite panik. Men inget jag inte kunde hantera. Inget att göra liksom. Bara kämpa på. Man har ju inte så stort val när man väl ligger där. Och mitt pannben är inte att leka med. Så tillslut kom han. Total kopia av sin far och sin bror. Men han kom liksom ut ur mig, så jag får väl lita på att han är min.

Futtiga 40 gram från 5 kilo. Och 38,5 cm i huvudomkrets. 38,5. Nästan så att det gör lite ont när jag tänker på det.
Sju månader gammal. 
Han har lärt sig krypa. Och gå. Och springa. Och hoppa. Och sova hela natten själv. (Även fast han inte alltid tillämpar det) Och han har lärt sig en massa ord. Mest använda just nu:
- Ja tack!
- Pappa ka båtta å mamma ka natta! (=Pappa ska borsta och mamma ska natta)
- Nej min lilla den! (=Han gillar inte den)
- Min älkar mamma! (Ja, älskar alltså)

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli såhär jobbigt med dig i familjen. Men jag hade inte för mitt liv kunnat föreställa mig den här känslan av fullständig kärlek till två barn.

Han älskar att pussas och kramas. Och leka med brorsan. Även fast det inte alltid är ömsesidigt.
Han älskar glass. Det var bland det första ord som han lärde sig att säga.
Han älskar att leka med bilar. Och att bygga höga torn i duplo. Men ännu mer älskar han att riva tornen.
Han älskar att bestämma. Envisare unge får man leta efter.

Han har blivit en självklar del i vårt liv och jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva utan honom.

Grattis Fabian!


 

(Ett litet tillägg. När Anton var 2 år så var jag gravid med Fabian. Då kändes det helt rätt. Nu kan jag inte drömma om att vara gravid igen. Två barn känns alldeles lagom för vår familj. Ifall någon undrade.)

onsdag 6 februari 2013

Energi-boost i februari

Det kan ju verka som om att jag tjatar lite lätt om detta med att få sova och att få egentid. Men det är fan guld värt! Guld!

Har precis spenderat en natt på hotell (med jobbet) och känner mig som en ny människa. Mitt tålamod med barnen var milvis längre än vad det annars kan vara när jag hämtar på dagis. Och så uppskattar man allt så mycket mer när man varit borta en stund.

Det blir inte direkt sämre av att jag och en vän bokat in en weekend på Sardinien i början av maj. Jag vet inte hur det är med er, men jag behöver något att se fram emot såhär mitt i vintern. Något som piggar upp och ger energi.

Men det behöver inte vara en resa. Ibland kan det räcka med en ny blomma eller inredningsdetalj för att jag ska bli lite piggare.


Så unna dig själv en ny krukväxt. Eller köp en bukett tulpaner till någon du tycker om. Eller åk iväg och få lite tid för dig själv. Eller färga håret. Eller boka in något roligt att se fram emot. Det behövs inte så mycket.

Men en sak är säker. I januari och februari behöver vi mammor energi-boosta oss själva för att orka med vardagen och alla dess åtaganden.


söndag 3 februari 2013

5 saker som bevisar att min tid som läcker flickvän övergått i trött småbarnsmorsa och tråkig fru

1. När jag förut fick lite ledig tid på kvällen så kunde den spenderas med tv-tittande, mysa med mannen eller kanske spela gitarr. Nu passar jag på att plocka leksaker eller tvätta kläder.

2. När, eller snarare om, jag köper kläder nu för tiden, så går jag knappast på hur snygga och sexiga de är. Utan snarare hur de klarar ett liv med två barn. Gällande tex om kladd lätt syns, om de är praktiska och lätta att tvätta. Ingen handtvätt här inte.

3. När jag bestämmer vad vi ska äta till middag en fredag så finns vissa kriterier. Korv eller kyckling bör ingå. Och så bör det serveras mellan kl. fem och sex. Annars vill inte barnen vara med. Dvs de blir gnälliga. Och då är ändå fredagsmyset förstört. Oxfilé? Nej, knappast.

4. Helgens prioritering. Någon aktivitet med barnen? Kanske, men så får de gärna leka med någon för att underhållas lite. Och äta. Och sova. Sedan är det inte så noga. Innan barnen kom skulle det ordnas middagar med vänner och bekanta. Och mycket skulle hinnas med under en helg. Nu får man vara glad om man hinner med EN sak för egen del.

5. När man är barnledig finns en över-prioriterad grej, som för alltid kommer vara nummer ett på min önskelista. Ja, precis, sova en hel natt.

Ja jädrar så härlig man blivit! 

Kissar man inte på sig så är man värd en överraskning

I fredags hade Anton haft torr natt-blöja i sex nätter och då hade jag lovat honom en överraskning. Han fick lego, som just nu är bland hans favoritleksak. Ja, tiden går. Anton har blivit en stor kille. Nu har han slutat med natt-blöja. Det känns stort.

Även fast det inte kan anses som tidigt på något sätt. Att hålla sig torr när man är 4,5 år. Inte för att det är en tävling på något sätt. Inte alls. Men jag känner mig ändå stolt över honom.

När lillbrorsan dricker välling så vill väl han också göra det. Och sover man som en stock så är det svårt att vakna för den lilla petitessen. Herregud, blöjorna är ju så torra nuförtiden. Det känns ju inte om man kissat. Kan inte vara lätt att vänja sig av då.

Annat var det på min tid, med gröna-vågare till föräldrar som använde tygblöjor på sina barn. Då var det säkert inte lika svårt att sluta med blöja. För den borde ju inte ha varit så bekväm när den var blöt. Men med dagens blöjor, som är super-ultra-torra och kan hålla inne en massa kiss. Då kan man ju lika gärna fortsätta sova och bara kissa.

Men det har han alltså slutat med nu.

Ja, det var bara det jag ville säga.