Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

fredag 27 november 2015

Black Friday alltså?

Har sett orden "Black Friday" rätt många gånger i tidningen på sistone och funderat lite vad det står för. Är det en dag då vi ska sörja det hemska som händer i världen just nu? Det hemska i att länder bombar och terroriserar varandra, högt och lågt. Ingen egentligen bättre än den andra. (Som jag brukar säga till mina barn jämt: Man ska inte slåss, även om någon gjort nåt dumt, så behöver man inte ge igen genom att slåss!)

Eller är det en dag då vi ska släcka ljusen för klimatets skull?

Eller den sista mörka fredagen innan vi tänder upp i advent?

Nä. Det är en dag för att vi ska konsumera mer. Köpa mer. Spendera.

Skämtar de eller? Vad är det för värdelöst påhitt? Amerikanskt, jag vet. Men är vi inte bättre än så? Än att vi måste ta oss an all skit som det landet gör? Ursäkta språket, men det gör mig faktiskt lite förbannad. Behöver vi verkligen konsumera mer? Är det verkligen det smartaste för vår jord?

Nä, tacka vet jag Lapland Eco Store. De vill inte bidra till ökad konsumtionshets, så därför skänker de 10 % av dagens intäkter till Rädda barnen (eftersom julen är barnens högtid), istället för att sänka priserna. Vilka förebilder! 

måndag 23 november 2015

Vinterlandskap och nattning

Måste bara jubla lite och klappa mig själv på axeln. Tre stängda dörrar.


Alltså,  fattar ni? Tre nattade barn! Av mig. Halleluja!  

Annars då? Jag njuter mest av vinterlandskapet där ute. Är ju fantastiskt vackert. Och det är en ynnest att få vara hemma så man kan få lite sol och dagsljus på sig. Inte så lätt när man jobbar. 

Men jag njuter. Trots penicillinkur för halsfluss och en ovälkommen kräka igår. Vad vore väl livet om man alltid var frisk? Skulle man då uppskatta det fantastiska i det lilla?


torsdag 19 november 2015

Jaha kom vintern i år igen?

Där står jag som en fåne igen. Ute är det vitt och snön fortsätter falla långsamt mot marken. Medan barnen är i extas och redan planerar för pulkaåkning och snöbollskrig så kan jag bara tänka på hur dum jag är. Jo, vintern brukar faktiskt komma vid den här tidpunkten. VARJE ÅR. 

Men ser jag ut att ha tagit fram vinterkläderna? Nä. Inte på nåt sätt.

Och snart går skolbussen. Springer ut i garaget. I foppatofflor. Vadå, det är ju bråttom. Med blöta strumpor klafsar jag runt och letar varma täckbyxor, vinterjackor och kängor.

Funderar på att prisa gud när jag hittar exakt allt jag letar efter, där det borde ligga. Men skippar prisandet. Är inte särskilt troende. Trippar istället in till barnen och tackar tyst svägerskan som gett oss kusinens kläder. Ärva is the shit.

fredag 13 november 2015

Agera inte i affekt

Det har varit en vecka fylld av ganska mycket sjukdom och dålig sömn. Hade jag skrivit detta i morse så hade ni fått läsa om hur JOBBIGT allt är. Om hur drygt det är att bli väckt varannan timme, antingen av hungrig dotter, febrig son eller sällskapssjuk son.

Men nej, tänkte jag. Jag ska inte skriva när jag är som tröttast. Det brukar ju ordna upp sig tillslut. Det löser sig, sa kärringa som sket i vasken. (Haha, den är så dålig.)

För det har jag lärt mig på nån ledarskapsutbildning. Att man ska inte handla i affekt. Inte agera när man är som mest irriterad. För då blir det oftast inget bra. Så jag tog en stor kopp kaffe och satte mig i soffan. La en kall handduk på min stora killes varma panna. Log åt mellans utklädnad (som för dagen var Emil i Lönneberga). Snosade i min dotters nacke. Och tänkte att sova får man göra i ett annat liv. Ett liv då dessa små underverk inte kryper upp mot mig i soffan samtidigt. Ett liv då barnen är stora och den här bloggens bekännelser spelat ut sin roll. En morgon då jag tycker att sex timmars sammanhållande sömn är lite. (Kommer det nånsin hända?)

Men nu är jag inte där än. Jag är här. Mitt i sömnbristens och dagisförkylningarnas tid. Mitt i bebis-snos och bebis-snor. Haha.

Och jag dricker mitt kaffe.

Och ett antal fler koppar.

Och njuter av att få sitta inne när det regnar på tvärsen. Åtminstone sitta inne för en stund. Tills hunden, som vi vaktar den här veckan, behöver gå ut. Fyraåringen behöver också rastas. Han tar kopplet och vägrar ta på stövlar. Klarar den första vattenpölen, men sen går det liksom inte att stå emot den starka dragningskraften som finns i vattnet. Magneten är liksom för stark för en fyraåring.
- Men Faaabian, säger jag lite trött.
- Men mamma, det gör väl inget, svarar han myndigt. Det torkar ju. Det blev nog bara en liiiiten fläck på byxan.

Javisst, det torkar. Jag andas lite lugnt. Inte agera i affekt.

fredag 6 november 2015

Lätt att blicka framåt

När man är inne i en lite jobbigare period (som tex nu när Clara är förkyld och inte sover särskilt bra) så är det så skönt att veta att det går över. Det kommer förändras, för inget är konstant. Det kan vara en viktig livlina. Men nåt som livet som småbarnsförälder verkligen gett mig är också att leva i nuet. För inget kommer tillbaka. 

Det är så lätt att vi går och längtar framåt. Till det där som ska hända snart. Till semestern. Till helgen. Eller nåt som är vanligt nu i november: om en månad är det äntligen dags för första advent. Då ska vi mysa ordentligt! Som om vi lever på vänt. Tills det där superperfekta ska hända.

Och om det inte blir så bra som vi tänkt så blir vi oftast väldigt besvikna. Konstigt vore ju annars när vi gått och sett fram emot det i flera veckor.

Nä. Mitt tips är istället att njuta av dagen. Av det som finns mitt framför mina ögon i just denna stund. Annars går det ju oss förbi. All skönhet. Flera veckor som vi bara lever genom att se framåt. Se till att trivas med din vardag så det inte bara är semestern som hägrar.

Nu vill jag inte säga att det är fel med drömmar. Självklart ska man ha drömmar! Det är ju fantastiskt att kunna drömma sig bort och blicka mot något längre bort, som man längtar efter. Jag drömmer tex om att få påbörja min yogalärarutbildning i januari. Och jag kan längta tills Clara börja sova bättre på nätterna. Men mest så är jag här och nu. Annars skulle jag ju missa min dotters nöjda min när hon drar sig upp till stående. Eller lövens prasslande när jag gömmer mina skor i strängen av gult, orange och brunt längs vägkanten. Eller morgonens dimma som inspirerar till sagor om älvor.

Dröm! Men glöm för allt i världen inte att rikta blicken neråt till nuet också. För just det här ögonblicket kommer aldrig igen.

måndag 2 november 2015

Höstlovet som kom och gick

Det är höstlov. Jag börjar på ett inlägg som ifrågasätter hur många som egentligen åker iväg och gör nåt kul på lovet. För på min skol-son verkar ALLA andra nämligen åka iväg nånstans. Förutom vi. Men inte kan väl alla föräldrar kunna vara lediga alla dessa femton veckor eller så, som skolbarnen är lediga? Min man är då inte ledig. Och jag drar inte iväg nånstans med tre barn själv. Sådeså. Kanske en av få nackdelar med att ha tre barn. Vad vet jag. I så fall klarar jag av den nackdelen. Fördelarna väger liksom över.

Men så kommer en till nackdel. Eller ja. Hur dåligt det nu är vet jag inte. Det kommer nåt i vägen. Som att byta blöja, spela en fotbollsmatch eller läsa en saga. Men tid för att blogga finns inte. Och lovet är över. Och jag ändrar lite i texten till det tänkta inlägget och skriver att det har varit lov precis. Men så kommer nåt annat i vägen igen. Och nu är vi liksom snart mitt i veckan igen.

Och jag tänker att jag kan skriva om hur bra Clara somnar på kvällen. Och att jag ska ta mig ett bad.

Men ja. Ni gissar rätt. Hon vaknar och vägrar somna om. Inget funkar, inte ens att amma. Så jag passar på att se färdigt "Så mycket bättre" i TV4-play-appen, samtidigt som hon ålar sig och inte vill sova. Och doftljusen i badrummet brinner ut. En timme egentid på kvällen är lika borta som lusten att bada. Och jag tänker att jag fick i alla fall till det där inlägget. Alltid nåt.