Agera inte i affekt

Det har varit en vecka fylld av ganska mycket sjukdom och dålig sömn. Hade jag skrivit detta i morse så hade ni fått läsa om hur JOBBIGT allt är. Om hur drygt det är att bli väckt varannan timme, antingen av hungrig dotter, febrig son eller sällskapssjuk son.

Men nej, tänkte jag. Jag ska inte skriva när jag är som tröttast. Det brukar ju ordna upp sig tillslut. Det löser sig, sa kärringa som sket i vasken. (Haha, den är så dålig.)

För det har jag lärt mig på nån ledarskapsutbildning. Att man ska inte handla i affekt. Inte agera när man är som mest irriterad. För då blir det oftast inget bra. Så jag tog en stor kopp kaffe och satte mig i soffan. La en kall handduk på min stora killes varma panna. Log åt mellans utklädnad (som för dagen var Emil i Lönneberga). Snosade i min dotters nacke. Och tänkte att sova får man göra i ett annat liv. Ett liv då dessa små underverk inte kryper upp mot mig i soffan samtidigt. Ett liv då barnen är stora och den här bloggens bekännelser spelat ut sin roll. En morgon då jag tycker att sex timmars sammanhållande sömn är lite. (Kommer det nånsin hända?)

Men nu är jag inte där än. Jag är här. Mitt i sömnbristens och dagisförkylningarnas tid. Mitt i bebis-snos och bebis-snor. Haha.

Och jag dricker mitt kaffe.

Och ett antal fler koppar.

Och njuter av att få sitta inne när det regnar på tvärsen. Åtminstone sitta inne för en stund. Tills hunden, som vi vaktar den här veckan, behöver gå ut. Fyraåringen behöver också rastas. Han tar kopplet och vägrar ta på stövlar. Klarar den första vattenpölen, men sen går det liksom inte att stå emot den starka dragningskraften som finns i vattnet. Magneten är liksom för stark för en fyraåring.
- Men Faaabian, säger jag lite trött.
- Men mamma, det gör väl inget, svarar han myndigt. Det torkar ju. Det blev nog bara en liiiiten fläck på byxan.

Javisst, det torkar. Jag andas lite lugnt. Inte agera i affekt.