Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

måndag 31 december 2012

Nyårsafton med två två-åringar

Jag kan väl tycka att nyårsafton är en typisk sådär uppsjåsad (eller hur det nu stavas) dag. När man ska ha en riktigt rolig fest och vara uppe halva natten och berätta hur duktig man ska vara nästkommande år och berätta hur nöjd man är med allt i sitt liv. Så himla skönt att inte facebooka längre, får jag säga. För där är ett typiskt skryt-ställe där alla kan berätta och visa hur lyckade allas liv är.

Men det blir ju inte riktigt samma sak med barn. Speciellt inte små såna. De vaknar ju likt förbenat innan sju. Och somnar de senare på kvällen så vaknar de bara på lite sämre humör.

Vi firar därför med en annan barnfamilj som inte heller orkar festa hela natten. Det blir god mat. Lite barnanpassad sådan. Och lek med barn. Och nattning av barn. Och yatzy. Och lite gott att dricka. En skål vid tolvslaget. Och sedan en lyckönskning om ett gott nytt 2013. Och godnatt.

Så gott nytt år, alla! Nästa år ska jag äta exakt lika mycket godis. Träna exakt lika lite. Njuta av livet och min familj. Men antagligen inte bli någon bättre människa. Men god nog.

söndag 30 december 2012

Lagen om alltings jävlighet

Att man fan aldrig ska få säga att nåt är bra. För det kommer rakt tillbaks till en. In your face liksom. Trodde du att du skulle få fortsätta sova hela natten nu? Trodde du att barnen skulle fortsätta vara sådär mysiga? Trodde du att handlingen skulle fortsätta vara plätt-lätt?

Nähä då. Har du skrutit om något kan du lika gärna få igen.

För det är ju så varenda gång. Att man aldrig lär sig. Från och med nu ska jag aldrig säga att Fabian nog börjar sova bra. Att det kanske skulle vara mysigt med en till. Att jag aldrig blir sjuk. Att vi jämt är ute i så god tid på morgonen. Får då blir det bara tvärtom och tio gånger värre.

Ska försöka i alla fall.

fredag 28 december 2012

Att byta om med en fyraåring på damernas

Idag överraskade min man mig genom att komma hem klockan tre. Okej, chockade kanske var ett bättre ordval. Men han ville hur som helst ha lite kvalitetstid med sina barn. Och sin fru.

Så vi spontan-åkte till badhuset. Egentligen skulle vi ha fått besök av govänner, men deras äldsta fick magsjuka. Nåväl, det hör inte hit egentligen. Men jag ville bara nämna att jag helt flexibelt bytte planering. Från få besök. Till badhus. Och det funkade faktiskt bra. Tro det eller ej. Om du frågar min man så är jag annars inte känd för att svänga om så i min planering. Hursomhelst.

Vi bestämde att jag skulle få byta om med Anton den här gången. Eftersom han oftast är lite smidigare än vår yngsta. På att duscha och byta om själv. Men jag kan bara säga att han ställde ETT ANTAL fler frågor än lillebror.

Så här gick konversationen ungefär hela tiden:
-Vart är pappa?
-Han byter om i herrarnas omklädningsrum.
-Varför?
-Därför att vuxna killar inte byter om på samma ställe som vuxna tjejer.
-Varför?
-Därför att det är så.
-Varför?
-Men därför att man inte gör det. Duscha nu.
-Varför?
-Därför att man måste duscha innan man badar.
-Varför?

Ja, ni kanske fattar.

Och när vi badat färdigt och skulle klä på oss så bytte två tjejer om bredvid. De var väl ungefär nio år gamla. Men nu hade han bytt ut varför mot att stå en decimeter ifrån objektet och stirra. Och det gick inte att få kontakt med honom. Kanske smidigare trots allt om han är med pappa.

Men det var en mysig eftermiddag.

torsdag 27 december 2012

Många dagar med många människor

Dagen före julafton kom mina föräldrar, svärföräldrarna, min svåger och svägerska och hennes son och hund hit. För att klä julgranen och förbereda julmaten. På julafton anslöt sig även min syster och hennes hund. På juldagen träffades alla hos mina svärföräldrar. Och på annandagen var hela gänget, plus min systers kille och svärmor, hos mina föräldrar.

Idag. Två hyper-överaktiverade barn. Massa julklappar. En trött och förkyld mamma. -Nej, det där är min julklapp! -Mamma, Fabian drar mig i håret! -Nej, han förstör mitt lego! -Mamma, kan du hjälpa mig!

Puh. Eventuellt att det hade varit lugnare att jobba.

onsdag 26 december 2012

Vad gör man väl inte för sina barn

Det är väl klart att man aldrig vill göra sina barn besvikna. Och när Anton har skrivit en önskelista till tomten och desperat kommer på att han glömt skriva sitt namn på den. Dår det väl klart att man som förälder åker till toys'r'us och köper en spindelmannen-bilbana och riddare-på-häst. Så han inte börjar tvivla på tomten och livet och allt det där. Och väldigt glad blev han. Ingen besvikelse i ögat. Då känns det bra i mammas mage.

söndag 23 december 2012

Förälderns jul-fördel

Nu under juletid finns en klockren fördel med att vara förälder. Vad kan det vara, då? Kunna få äran att köpa julklappar? Få bestämma julmat själv? Få dricka julöl? Nej nej nej. Det är att vi kan säga den klassiska frasen "Vill ni att tomten ska komma? Då måste ni vara snälla! Inte bråka nu, då kanske inte tomten kommer." Åh, dessa underbara, och livsnödvändiga hot. Vad skulle man som förälder göra utan dem?

onsdag 19 december 2012

Kunde ingen ha förberett mig på chocken?

Läste i tidningen igår en text om tvåbarnschocken. Jag önskar att jag hade läst den artikeln innan jag fick två barn. För jag hade liksom ingen aning om att det skulle komma en tvåbarnschock. Och det gör det väl säkert inte för alla. Men för mig.

Det blev så sjukt mycket jobbigare än jag nånsin kunnat tänka mig. Kanske hade jag inte förberett mig tillräckligt väl. Och jag gillar att vara förberedd. Man kan nog aldrig vara för förberedd. Om du frågar mig. Vissa (läs min man) kanske tycker det är onödigt. Då blir man ju så lätt besviken, tvär och inåtvänd om det inte blir exakt som man (läs jag) tänkt sig.

Men i det här fallet kan jag bara säga Vad var det jag sa? För hade jag tänkt att Ja, detta kan nog bli jobbigt, ingen sömn, mycket gråt och känslostormar, så tror jag ändå att jag kunde säga nu att Det var väl inte så farligt. Vilket jag nu inte kan säga.

Men det jag också ville säga är att nu är våra bebisår så gott som över. Och det är fan underbart. Förlåt, men det är sant. Nu går det att föra ett resonemang. Och nu kan alla göra sig förstådda. Och det är grymt skönt. Nu har jag fan gjort mitt. No more fem-kilos-klump i magen som ska ut. No more amning med vak-nätter. No more kladda barnmat. No more snusa-på-liten-go-nyfödd-bebis. Snyft.

söndag 16 december 2012

Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt, hurra!

Underbara härliga vinter! Nu är vintern när den är som bäst tycker jag. Mycket härlig, vit snö. Barnen älskar det. Att gå ut är ju ett nöje och så blir det mycket ljusare överallt. Igår åkte vi pulka och hade snö(bolls)krig, jag och barnen. Och min man, mina föräldrar och min syster. Helt normalt att alla är med, tycker jag. Och roligt! Och när man kommer in så är man sådär alldeles härligt röd om kinderna.

Idag byggde vi en snögubbe. Äntligen kramsnö! Anton kunde dock inte hålla sig, utan han kraschade snögubben när den väl var kvar. Till hans mammas stora förtret. Hallå, jag hade faktiskt ansträngt mig!

Nu håller vi tummarna att detta får ligga kvar en stund!

För mig är det dock ofattbart att snön alltid ska komma som en överraskning. Oj, blev det snö i år igen. Jaha, kommer bussen sent, hur kan det komma sig? Är det inte plogat här ännu, hur skaaa jag då kunna gå med barnvagn till affären? Men vi bor ju i Sverige! Och bor man inte i södra Sverige SÅ KOMMER DET SNÖ VARJE ÅR! Var glad istället, anpassa farten om du måste köra bil, räkna med sena bussar och tåg (men inte helt inställda, vad sysslar sj med?), de som plogar vägarna gör så gott de kan och det är ju bara gött med snö! Jag vet inget barn som inte gillar snö! Eller att skotta! Då får man ju röra på sig.

Jag förstår ändå att jag kommer få ångra detta, sådär i slutet av vintern när man skottat sjuttioelvatusen gånger och barnens overaller börjar bli alltför övermäktiga. Men just nu är jag bara glad.

Måste också tillägga att jag sett ett jättefint luciatåg. Stjärngossar, tomtar, tärnor, pepparkaksgubbar och gummor. Några sjöng solo. Rena fina toner, alla stod på sin plats och sjöng. Fint och klart.

Sedan åkte jag från jobbet till dagis och fick höra lite sporadisk sång, någon som var kissnödig, någon (min son) som inte ville ha stjärngossestruten på sig, tre lucior. Ingen ordning alltså. Men det är väl som det ska vara.

onsdag 12 december 2012

Pannkakssmet, legobitar och sur ved

Roddat med barnen själv idag. Min käre man har mycket på jobbet. Det började i alla fall bra. Jag kom till dagis i tid och var på gott humör. Vad kan man annars vara när man möts av pussar och kramar.

Men ja, sen gick det väl sådär. Resten av kvällen.

Anton ville inte ta på sig overallen. Tyckte istället det var mycket trevligare att lägga sig ner på golvet och skrika och gråta. Det tyckte inte hans mamma. Sedan tyckte Fabian att det kändes lite för ensamt art stå där tyst. Så han började också grina. Får man inte uppmärksamhet på något annat sätt, liksom.

Efter hot och mutor om vartannat så var äntligen båda barnen påklädda och satt i bilen. Resan hem gick bra. Inget hysteriskt skrikande som det ibland kan vara. Hemma började Anton bygga på sin legobil. Men har man inget blodsocker så brukar just inte pilligt lego vara den ultimata grejen. Så jag fick tvinga i honom banan och clementin.

Sedan skulle jag göra pannkakor. Men först bara försöka få eld i kaminen. Men då tröttnar Anton på legot, trots fruktstunden, och på att Fabian vill köra bilar i hans huvud. Och jag får verkligen inte fyr på elden. Anton mosar sina legobilar. Och eventuellt slår brorsan. Telefonen ringer. Nejdå ingen fara, du stör inte. Barnen vrålskriker. Okej, jag kan nog inte prata mer.

Fabian får hjälpa till med pannkakssmeten istället. Han får vispa. Men elden vill inte ta sig. Anton får inte ihop bitarna. (Konstigt, eftersom han nyss gjort sönder dem till oigenkännlighet). Fabian välter ut pannkakssmeten på bänken. Lite blir kvar i botten. Det får räcka. Anton skriker om att han måste få hjälp med legot. Annars verkar typ jorden gå under. Pannkakorna bränns vid. Jag skiter i att tända kaminen, ändå, när jag tänker efter.

Men det finns sämre dagar. Imorgon är det lucia, det ska bli mysigt! Och på fredag har vi julbord och pokerkväll på jobbet. Och så kommer Moa! Och snart jullov, tjoho!

torsdag 6 december 2012

Tiden sätter sina spår

Ni vet känslan när man inte har träffat någon på ett tag och inser hur mycket den personen har vuxit. Eller förändrats. Det blir ungefär samma känsla när man på något sätt ser på den personen på ett lite annorlunda sätt. Alltså tittar på ett djupare plan och man då ser att något har hänt.

Ibland kan jag försöka stanna upp och titta på mina barn lite intensivare. Och inser att de har vuxit. I en fruktansvärd fart. För det går så otroligt fort. Man hinner ju inte med. Anton har ju blivit en stor pojke. Han klär på sig sina kläder utan några som helst problem. Såklart. Han är ju ändå 4,5 år. Shit, har han blivit så gammal? När han blev storebror så hamnade hans utvecklingsfokus plötsligt i andra hand. Det blir ju skarpare utvecklingskurva på ett spädbarn som lär sig gå, än på en treåring som lär sig formulera sin argumentation. Men det är ju klart att han växer också. Det ser man inte minst på kläderna, som snabbt blir lite för små.

Om jag tittar på min pappa, som nu blivit pensionär, så har ju han också blivit äldre. Lite mer gråhårig, lite snabbare trött när barnbarnen härjar. Men fortfarande samma gamla älskade pappa.

Eftersom jag ibland stannar upp och ser andra på nytt sätt så finns ju en möjlighet att andra ser så på mig också. Jag är trots allt inte 20 längre. Numera 30+. Min kropp har burit och tryckt ut två barn, och det går ju inte att förneka att det kan synas. Har livets alla bekymmer och glädjeämnen gett mig rynkor kring ögonen? Har jag fått bättre tålamod och blivit mer mogen? Och jaha, idag firar jag och min älskling 9 år! Hur gick det där till? Var tog tiden vägen?

Snart står vi väl där med två tonåringar som har varsin Iphone i fickan, en ostadig röst och kör moped.

Så stanna upp. Ta tillvara på tiden. Njut av trotsiga barn. De är ju inte småbarn så länge. Snart kommer nya problem och nya glädjeämnen.

måndag 3 december 2012

Ren, men utan tålamod

Nu har jag haft ett litet "sociala medier-uppehåll". Det blev för mycket, och nu känner jag mig näst intill renad. Inte så att jag tänker fortsätta med Facebook, för det har jag faktiskt fått nog av. (Det räcker med allt som min man vill visa mig därifrån, det täcker min dos: Lyssna på det här! eller Den här filmen måste du se! Och jag vill ju inte vara otrevlig.) Men jag saknar att blogga så det skadar ju inte att göra ibland. Men jag känner mig renad i den bemärkelsen att jag inte har något behov av att vara inne på fb, inte längre tänker mitt liv i "fraser som skulle passa på Facebook" eller att jag faktiskt mår bättre av att vara i den verkliga världen. Inte för att jag hunnit ringa alla dem jag skulle vilja ringa. Men jag känner mig iaf mer närvarande med barnen. Och det kan behövas i den här intensiva åldern. "Nä, jöja läl." Det är den vanligaste kommentaren i vårt hem just nu. Fabian, 1 år och 10 månader, ska nämligen göra allt själv. Och det börjar faktiskt gå riktigt bra. Han kan klä på sig ganska bra. Och när han druckit välling springer han in i köket, drar fram en stol mot köksbänken, kliver upp på den och tar med sig en banan från fruktskålen. Sen kommer han in i vardagsrummet sjukt stolt. Ja, mycket ska göras själv. Och det kunde ju vara jättekul att se sitt barn utvecklas och bla bla bla. Men som nån kanske anar så kräver det ett enormt tålamod. Och en tidig morgon, innan morgonkaffet, kanske det inte finns ett överflöd av just tålamod. Det är allt jag säger.

tisdag 13 november 2012

Predikan för döva öron

Jag känner mig så trött på vårt konsumtionssamhälle. Allt går ut på att vi ska konsumera. Köp, bara köp, liksom. Har du inga prylar så räknas du inte. Den senaste telefonen, den snabbaste bilen, de modernaste kläderna. Listan kan göras lång. Tänk om den stora massan skulle börja ifrågasätta allt detta. Och bara strunta i att handla allt nytt jämt. Vad skulle hända då med samhället?

Snart är det jul och då triggas köphetsen igång igen. "Har du inte köpt alla julklappar än? Jag är redan färdig." "En sån häftig grej bara måste du köpa." Reklam, reklam, reklam.

Och med Facebook blir det genast lättare att nå ut till en stor massa. Med mer reklam. "En sida du kanske gillar." Bull-shit. Dela och gilla. Och det blir lättare att visa vad man själv åstadkommit. Och hur perfekt ens liv är. "Nu har jag perfekt fredagsmys med hela familjen, efter att jag fått jääättelång massage och varit hos frisören, och min man har lagat underbar middag till mig, och mina barn är bara så där perfekt lugna och fina och somnar på en gång och gulligulligull." Typ såna grejer.

Så jag är ledsen, bästa kompis. Men nu gör jag slut. Du var jättespännande i början. Du erbjöd mig så mycket saker som jag inte kunnat se förut. Som jag inte visste att jag ville se förut. Men du gav mig ett beroende. Ett uppstått behov som jag trodde att jag inte kunde klara mig utan ens en timme. Åtminstone inte när jag var ledig. För jag försökte hålla ganska hårt på det där att inte prata med dig på jobbet. Men efter det blev det desto mer. Och jag kunde få så mycket bekräftelse från dig. För vem gillar inte bekräftelse?

Men nu är det slut. Över. Det blev för mycket "en sida du kanske gillar". "Kolla på den här stackars bebisen, den har cancer och om du inte är helt egoistisk så gillar du den här bilden, för annars..." Det blev för lätt att kolla Facebook på telefonen istället för att leka med sina barn. Det blev för lätt att behöva ta del av sådant som man inte bryr sig om. Eller snarare ger blanka fan i. Det blev för många bilder på supergod mat, supertrevlig semester, bästaste vännen.

Jag känner att det är bättre att verkligen umgås med sådana vänner som jag uppskattar. Och som uppskattar mig. Inte bara ger mig det senaste skvallret. Jag kommer säkert få återfall. Och jag kommer säkert börja träffa dig igen några gånger. Men då får jag ta den konsekvensen då.

Kanske att jag slutar blogga också. Jag vill hellre lägga den tiden åt något vettigare. Min familj. Mina vänner, som jag inte hinner ringa. Men här har jag inte bestämt mig helt än. Jag bloggar ju faktiskt för att dela med mig av hur det kan vara som småbarnsförälder. Och för att få skriva av mig. Vi får se.

Och så blir det bara julklappar till barn och man i år. Och jag ska tänka över när jag handlar om det verkligen är något jag behöver. Och tänka på att inte slänga mat i onödan. Självklart kommer jag fortsätta handla grejer. Men förhoppningsvis tänker jag till innan. Och det jag hoppas jag att du också kan göra ibland.

Ja jädrar vad duktig jag ska bli. Eller onormal. Eller hållbar.

Jag dömer dock ingen. Det är viktigt att påpeka. Facebook, konsumtion, julklappar. Alla hanterar det på det sätt som man själv vill. Men känner man att det gått för långt så kan ett ifrågasättande alltid vara bra.

PS.Tack alla ni som någon gång läst min blogg. Kanske ses vi igen, kanske inte.

torsdag 1 november 2012

Charmkurs kanske?

Har ni någon gång känt er som ett problem? Som något jobbigt som bara stör. Visst visst, ibland kan det vara berättigat. Men ringer man för att man har ett, som man själv uppfattar det, problem, så borde det ju åtminstone tas på någotsånär allvar.

Jag syftar för tillfället på läkare. Ibland tycker jag att de borde gå en charmkurs. Ska det bara vara så svårt att vara trevlig och tillmötesgående. Jag ringer ju inte och är orolig för mitt barn bara för att bli uppläxad av någon som vet bättre. Någon som vet att "DET DÄR ÄR FAKTISKT INGET ATT OROA SIG FÖR". Men tyvärr känns det så ibland.

När mina barn eller jag är sjuka, så är det det jag fasar mest för. Att ringa till sjukvården. Låter ju helt knäppt. Det borde ju vara att jag är orolig för att de ska må dåligt, vara sjuka länge, att jag inte ska kunna ta ledigt från jobbet, eller nåt annat normalt som man kan oroa sig för. Men oftast är det alltså det där samtalet.

- Svårt att hinna med telefontiden. Ibland kanske läkaren bara har telefontid två timmar i veckan (vid olika korta tillfällen som är omöjliga att passa).
- Svårt att komma fram på telefontiden. Det är ju oftast lång telefonkö.
Vi har en familjeläkare som vi alltid ska vända oss till. Henne har jag dock aldrig träffat. Hon har aldrig haft någon tid för oss utan hänvisat till någon annan läkare. Men hon låter som en riktig ragata på rösten. (Sorry, jag vet att jag har massa förutfattade meningar här, men det är säkert.)
"Nej det där är då inget farligt. Är det ditt första barn?"
"Nej, mitt andra barn."
"Okej." (Lite snällare på tonen. Jag antar att man är mer nojig med sitt första barn. Då vet man ju inte hur det är. Verkar som om de tar förälderns oro med en lite större nypa salt om det är första barnet. Orättvist tycker jag.) "Men det är nog ingen fara ser du. Har han inte så hög feber så får du avvakta. Så kan du ringa mig igen om det blir värre."
Jag funderar på hur jag ska kunna ringa igen när hon bara har telefontid en yttepytteliten kort stund.

Om vi väl får en tid och vi har tagit oss till vårdcentralen, suttit och väntat på vår tur att få anmäla oss i receptionen, suttit i väntrummet och väntat på doktorn och blivit undersökta, så får vi ju oftast ett bra bemötande. Men det är nog just den där bedömningen på telefon som jag inte gillar. Jag hade väl för f-n inte ringt om jag inte trodde att det var något.

I morse när jag ringde till vårdcentralen så fick jag stå i telefonkö i ungefär 5 minuter. Helt överkomligt. Men när jag kopplades fram som första samtal så meddelade en telefonsvarare att jag hade ringt på ett nummer som inte användes för inkommande samtal. Det hänvisades istället till ett telefonnummer SOM VAR SAMMA SOM JAG JUST RINGT TILL. Hur är det möjligt? Okej, kanske inte läkarens fel. Men systemets.

Sen blev jag uppringd av en trevlig sköterska som sa att nej, det är nog inte streptokocker när han har hosta. Då brukar man bara ha ont i halsen och feber. Och ha väldigt svårt att svälja. Avvakta, avvakta.

Så det är bara att fortsätta i vabbandets värld. Fjärde dagen den här veckan. Och imorgon är jag som vanligt föräldraledig. Effektiv vecka detta blev. Med lite flyt så blir väl Fabian sjuk lagom till måndag. Men jag ska inte klaga. Det kunde vara betydligt värre. Och i helgen ska jag åka till min bror i Dalarna för festligheter. Som jag har längtat.

Vill förresten förtydliga att jag är väldigt glad för den svenska vården. (Även om det inte låter så för tillfället.) När man väl behöver den så finns den ju oftast där. Men vissa borde gå en charmkurs. Det är faktiskt inte bara kunnig om kroppen man ska vara. Jag tycker att bemötande borde vara obligatoriskt i läkarutbildningen.

Nu ska jag mysa lite mer med barnen.







lördag 20 oktober 2012

En helg utan brorsan

Att det kan vara sån skillnad på ett och två barn. Och nej, den här gången ska jag inte tjata om hur olika mina barn är, speciellt när det gäller sovning. Den här gången menar jag skillnaden på att ha ett barn hemma, mot att ha två barn hemma.

Anton har varit hos mormor och morfar sedan igår. Och ska stanna där till imorgon. Min man har varit ute på vår snart färdiga veranda och snickrat. Och jag och minstingen har hängt hela dagen. Helt underbart.


Att få så mycket egentid med honom händer inte jätteofta. Och jag tror att båda barnen mår bra av det. Anton ville inte komma hem idag:
-Nej, inte hem till Fabian och mamma! 
Så då fick han såklart (tyckte mormor och morfar) stanna kvar en natt till. Han har ju blivit en ganska stor kille nu. Och kan följa med dem och titta på kyl och frys utan att riva affären. Så han är inte så krånglig. Men när brorsan är med. Då trissar de upp varandra. De leker bra ihop, busar mycket. Men bråkar också. 

Och för mig gör det ju också stor skillnad. Till frukost var det lugnt och skönt. Ingen som ställde 100 frågor.

Jag och Fabian har lekt ute i regnet. Målat. Gosat. Lagat mat tillsammans. Jag kunde sitta 1,5 timme och sticka medan han lekte med bilar på golvet bredvid. Sånt händer liksom inte om storebrorsan är med.

Och så fick han HELA badkaret för sig själv. Himmelriket.


(Och så hann jag blogga lite...)

Tack mormor och morfar!



måndag 15 oktober 2012

Höstrusk och pyssel

Hösten kan vara väldigt mysig. Ibland. När solen lyser på löven som skiftar i gult och orange. När man kan krypa ihop i soffan med en kopp te och en filt. Och tända massor av ljus.

Men den kan också vara grå och trist. Som en enda degig massa som drar en in i dimman. Ner i regnigt och fuktigt och kallt och rått. Och som gör att man känner sig ännu tröttare och segare än man normalt brukar göra. Nä fy, säger jag.

Det kan göra att jag längtar till advent. När det känns mer okej att börja göra dörrkransar av granris. Och sätta upp ljusslingor och stjärnor i fönstren. Och dricka värmande glögg i tid och otid. Men det är väl egentligen ingen som hindrar mig från att börja lite smått. Eller? (Okej då, min man skulle nog protestera högljutt. Men det går ju att tjuvstarta lite....)

Men när det är så här grått så får man passa på att mysa inne med mycket pyssel. Sån tur att mina barn gillar det. För då kan vi pyssla tillsammans.




Hoppas ni också försöker hitta på något som ni gillar i höstrusket. För trots att det känns segt, så får man försöka ta tillvara på alla dagar. De kommer liksom inte igen. (Klyschigt, I know, men sant.)

söndag 7 oktober 2012

Uppfostrings-facit, tack!

Finns det egentligen något rätt svar för hur man ska agera med sina barn? Om någon vet var det finns så får ni gärna skicka ett exemplar till mig. Eller länken till ett facit kanske. För jag har då inte hittat något facit längst bak i någon bok. Tänk vad bra det hade varit att ha ett sånt ibland. Som när man läste läxor när man var liten.

Eller räcker det bara med sunt förnuft? Det är ju faktiskt en människa vi pratar om. Kan man egentligen lägga hela ansvaret om hur man ska uppfostra sina barn hos föräldrarna? Det är ju inte heller alltid som dem är så himla smarta. Och kan tänka på allt.

För det beror ju på så många olika faktorer.

- Många agerar ju beroende på hur man själv har blivit uppfostrad. Antingen så gör man precis likadant. Eller helt tvärtemot. Eller så plockar man godbitarna. Vissa saker som man själv upplevt som bra är det ju bara att ta med sig i hur man själv uppfostrar sina barn. Det kan också räcka med en känsla. Att man tex som barn fick vara ute i skogen mycket. Och tycker att man mått bra av det.

- Man kan också prata med andra och ser hur de tacklar det hela. Ge varandra tips helt enkelt. Vad har funkat för er och vad har inte funkat? Det är ju onödigt att flera går på samma nit.

- Det går ju också bra att fråga på BVC. Det har jag gjort många gånger. De har ju hört alla möjliga frågor och försökt ge svar på olika scenarion.

- Eller så kan man läsa webbsidor, eller bloggar. Det måste ju vara bra mycket lättare att få svar på en fråga i dagens samhälle där allt finns på nätet. Hur gjorde man egentligen förut? Visst det finns ju böcker. Men hur många läser dem egentligen? Visst läste jag några böcker när jag väntade första barnet. Men där står det ju bara förslag på hur man kan göra. Man får ju liksom inget utrymme för att fråga något.

Men trots att det är så lätt att få reda på svar på internet, så tycker jag ändå att det är svårt. För är det något som jag har lärt mig så är det att alla är individer. Det finns ingen universallösning som funkar för alla barn. Man måste lösa problemen från fall till fall. Från person till person. Våra barn har varit väldigt olika och då gäller det att inte låsa sig fast vid en lösning. För då kan det snarare låsa sig mer.

Och vi ska inte börja grotta i varför män och kvinnor uppfostrar barn på olika sätt. För det tror jag att vi gör. Men det är som sagt en annan historia.

Och så ska man inte döma andra i förväg. Det är så lätt att säga:
"Men varför gör du inte så? Det funkade för oss!" Eller "Hur kan de låta sitt barn skrika så i affären? Det är väl bara att säga åt den att vara tyst." Men det kanske inte är så lätt alltid. Alla barn är som sagt olika.

Jag hade ändå tyckt att det vore skönt med någon slags utbildning. För vad lär man sig egentligen om att vara föräldrar på föräldrautbildningen? Inte så mycket, om du frågar mig. Det är mer hur man kan andas när man föder ut barnet, vilka smärtstillande som finns att få om du får ont när du ska klämma ut ungen eller hur du ska göra när du ammar.

Men sen, när man kommer hem från förlossningen och står där med sitt barn. Då är det ju på allvar. Man har ansvar för en liten, liten person, som är helt skör och hjälplös. Och totalt beroende av dig. (Okej, i vårt fall var det inte en jätteliten person, utan snarare en fem-kilos-klump. Men det var ändå något nytt för oss.)

Det hade ju faktiskt varit riktigt skönt om man då kunde langa upp utbildningsbeviset, diplomet eller kanske bebis-körkortet, på att Jo, jag är faktiskt en certifierad mamma. Jag kan detta med att vara förälder. Har du några frågor är det bara att du kommer till mig! 


fredag 28 september 2012

Jag förväntade mig att få sova. Men vad fick jag?



Såhär i efterhand kan jag erkänna att jag underskattade arbetet av att ha två barn. Och det skulle jag vilja skylla på Anton, äldsta barnet.

Okej, jag ska förklara. Han var ju så sjukt lätt att ha att göra med. Ja, det kanske vi inte tyckte då. Men när det finns något att jämföra med så är det bara att konstatera fakta.  

Han sov hela natten. 

Ja, det är nog där som största skillnaden ligger. För man blir fan störd av att inte få sova. Speciellt när man ska orka jobba sen också. För att kunna fokusera en hel dag, sitta på möten, vara kreativ och trevlig. Det är inte lätt om man inte sovit ordentligt. 

Nu har kära Fabian tydligen en sån period att han både vill vara vaken en stund mitt i natten, ungefär en timme eller ibland två, och sedan även vakna alldeles för tidigt. Typ fem. Kanske att han nästan kan somna om igen framåt sex, men oftast så kommer Anton in då och tycker att det är dags att gå upp. Och ja, då är det omöjligt att få Fabian att somna om. Eller så är det precis lagom för mig att gå upp och göra iordning mig för dagen. 

Det tar fan knäcken på mig. Nu är jag dessutom förkyld och det verkar inte vilja gå över om jag inte får sova. 

När Fabian vaknar på natten så får han en flaska välling. Det är ju ganska omtvistat det där. För inte behöver en stor kille på ett år och sju månader dricka välling på natten. Det är väl bara att sluta ge honom det. Jo tack. I wish! Nu snackar vi Fabian. Ruggigt envis kille. Han gallskriker om han inte får välling. Och är man trött, vet att man ska jobba snart och bara vill sova, då tar man den enklaste vägen. För får han välling så brukar han somna om ganska snabbt. 

Förutom just nu. Nu vill han vara vaken en stund. Ligga i sängen och vrida på sig i evigheter. Och går jag därifrån så gallskriker han. Så nu har jag bestämt mig. Ingen mer välling. I natt började jag. Han fick utspädd välling. Det var inte gott. Han drack en skvätt och gav sedan flaskan till mig. 

Jag håller tummarna för att det här ska funka. Vad gör man annars?

Mina slutsatser efter detta långa, tråkiga inlägg, är att jag tror det kan hänga en del på förväntningar. Det är ju ofta så. Förväntar man sig en viss standard så blir man besviken om det inte levereras. Jag förväntade mig att få fortsätta sova hela nätterna. Åtminstone efter att jag slutat amma. Nu blev det inte så och jag kan erkänna att jag är missnöjd. Och jävligt trött.

måndag 17 september 2012

Var kommer alla dessa frågor ifrån?

Vår fyraåring vill veta allt. Och då menar jag verkligen allt. Det finns liksom ingen hejd på frågebatteriet där inte.

Vi, min man och jag, börjar väl bli smått trötta på det. Men tydligen kan det vara roligt ibland. Fick höra om när en orkester-ensemble var och hälsade på på barnens dagis så hade Anton ställt fullt med frågor. Varför si och varför så? Och han hade ju verkligen varit genuint intresserad av deras arbete. Vilket de tydligen uppskattade. För när barnen skulle titta på deras föreställning någon vecka senare så hade de speciellt frågat efter Anton. "Kommer Anton med?" Och det var alltså för att de verkligen ville att han skulle komma med. För de gillade hans intresse och hans frågvishet. 


Och visst. När jag tänker efter så tycker ju jag också att det är kul när någon är intresserad av mig. Som inte bara säger "jaha.... mhmm..." och när man märker att de inte har lyssnat. För när jag tänker efter så kan det faktiskt hända ganska ofta. Att vi inte lyssnar på varandra. Vad tråkigt egentligen. För vi vill ju alla bli sedda, om inte förstådda, så i alla fall bemötta.

Kanske kan vi alla ha något att lära av våra härliga barn. Att ifrågasätta och vara vetgiriga. Om man inte förstår så ska man alltid fråga varför.

Men det tror jag att jag är ganska bra på. Härom veckan när jag åt på en restaurang, så var det soppa till förrätt. Men de hade glömt att lägga fram soppskedar. Fanns bara små efterrätts-skedar. (Vilket i-lands-problem, kanske du tycker. Men jag ville bara ge ett exempel.) Och det var hur som helst ingen som vågade fråga om vi inte skulle få skedar. Självklart gjorde jag det. De andra tittade liksom frågande på mig. "Vågade du fråga?" Och det är väl klart att man måste våga fråga.

Ja, nu blev det här kanske lite mer av en predikan än jag hade tänkt mig från början. Men va fan.

Och jag som bara hade tänkt säga hur jobbigt det var med en son som ska fråga hur exakt allt fungerar. Kanske ska jag sluta ifrågasätta hans frågande?

Hmm, jag ska tänka på saken.

fredag 7 september 2012

Har du varit på konferens så förtjänar du en burk med skit

Igår kväll kom jag hem från en utbildning i Stockholm. Jag hann precis hem lagom till att natta äldsta sonen! Jättemysigt!

Jag lämnade barnen på dagis i tisdags och kom alltså hem torsdag kväll. Tre dagar borta från barnen. Två dagars bra utbildning och en nöjd mamma.

Men det är ju inte så lätt för små barn att beräkna detta med tid. Tydligen var det inte så populärt från minsta sonen. Han var inte riktigt lika nöjd med min huvudstadsvistelse som jag. Det fick jag märkbart lära mig i morse.

För när Fabian vaknade 05.15 imorse så gick jag, som jag brukar, in med välling till honom. Jag fick lyfta upp honom ur spjälsängen. Men sen blev han arg. Vägrade sitta hos mig. Vägrade dricka välling. Satt bara på golvet och stortjöt. Var förbannad. Antagligen över att jag varit borta så länge. Som i hans värld säkert var jättelänge. Han höll på så i minst fem minuter. Kändes som tio. Bara grät och skrek. Tillslut gick han med på att komma och krama mig. Och sen var vi hyfsade kompisar igen. Men han vägrade somna om. Istället skrek han så att han väckte storebror.

På min födelsedag och allt. Men jag antar att jag förtjänade det. I hans värld.


Men nu ska jag ha en mysfredag med mina små älsklingar. Lite välling, en stooor latte och bolibompa. Sedan kommer min pappa, min bror och hans tjej och äter en god frukost här. Ska nog bli en helt okej dag trots allt.

söndag 2 september 2012

Ont om tid. Och så var det detta med tålamod.

Oj, tiden bara rusar iväg! Nu känns det som om sommaren är långt borta och hösten knackar på. Det är ju redan september. Vart tar tiden vägen? Det var ju så många som jag skulle hinna träffa under sommaren. Och ringa till. Men tiden räcker inte riktigt till. Med barn så inser man att man kan vara glad om man hinner med hälften av vad man har tänkt.

Men för att vi inte ska glömma de härliga ögonblicken av Sveriges underbara sommar så är det roligt att titta tillbaka på några somriga bilder. Här kommer några på livsnjutaren Fabian.






För jag tänkte att dagens inlägg skulle handla om honom. Jag har länge tyckt att han är inne i en sån skön ålder. 1,5 år. Han är så himla gosig och glad mest hela tiden. Det ska pussas ofta och kramas länge. Inga problem, utan han äter bra och sover hyfsat. 

Ja, det vill säga, ända fram till nu. För nu börjar han inse att han faktiskt kan göra en massa saker. Eller rättare sagt, han tror att han kan göra en massa saker själv. 

Som t.ex. ta på sig blöjan. Eller strumporna. Men det går ju oftast inte så bra. Och då blir han förbannad. Och om jag försöker hjälpa till, så att det ska gå LITE snabbare, då blir han förbannad. Har han bestämt sig för något så ska det bli så. För storebrorsan får ju göra så mycket själv. Då borde han väl också få det? Det blev genast en ny nivå av tålamod som prövas på de stackars föräldrarna. 


Visst är han ju fortfarande charmig och glad. Men under ytan lurar en bestämd herre. Som vet vad han vill. Att handla med honom är numera inte lika lätt. Han vägrar sitta i vagnen, utan ska minsann upp och springa som brorsan. Och gärna välja varor själv också. Tålamodet prövas varje dag, med en sådan liten prins.

Men hela dagen idag har vi varit helt barnfria. Mina föräldrar ville rå om de små juvelerna. Och självklart fick de det. Och vi fick ju så mycket tid att göra annat på. Helt fantastiskt vad man kan hinna med på en hel dag. Vad gjorde man egentligen förut med all tid, innan man fick barn? Det kan jag ofta undra.

måndag 13 augusti 2012

Äntligen är semestern slut!

Okej, det kanske inte är okej att säga detta, men: Jädrar va gött att börja jobba igen!

Visst, det är ju roligt att hon trivs på sitt jobb, tänker ni. Och visst det gör jag ju. Men det var inte riktigt det jag syftade på här. 

För efter sju veckor hemma (och lite borta) med barnen så är det rätt skönt att få:
- äta varm mat när jag vill,
- inte ha någon som ska sitta i knät på mig när jag dricker kaffe,
- inte behöva vänta till sist med att få äta mat,
- gå på toa när jag vill,
- gå på toa i fred,
- ta en promenad på stan på lunch, utan att dra runt på en barnvagn, alternativt hålla koll på barn som springer kring benen,
- prata med andra vuxna på ett vuxet sätt (ta inte illa upp älskling, här syftar jag inte på dig)
- få äta mat under längre tid än tre minuter (vid det laget har barnen redan ätit upp och ska upp ur stolen och tvättas).

Ja jädrar. Många fördelar är det allt med att börja jobba. Och så är det himla roligt att träffa arbetskamraterna igen. Håller ni med? Eller har ni kanske fler punkter på listan (som känns som om den kunde bli väldigt lång)?

Vill bara tillägga att jag älskar mina barn väldigt mycket. Om någon fått någon annan uppfattning.

Får väl visa lite bilder från senaste semestern, i Vimmerby, som jag råkade nämna sist. Det var för övrigt en hyfsat avslappnad husvagnssemester, med fyra vuxna och fem barn (under fyra år). Om sisådär ett par år kanske man kan börja koppla av på sådana semestrar... Men trevligt var det ändå!


Anton som Pippi, hans favorit.

Kling och Klang.

Nils Karlsson Pyssling

Karlsson på taket

Mattis-borgen

söndag 29 juli 2012

- Är vi framme snart?

- Men Anton, vi har ju bara åkt lite ännu. Det är långt kvar!
- Okej.
(Paus på två minuter)
- Men är vi inte framme snart?
- Nej, men vad sägs om att leka något? Vi kan väl räkna bilar med olika färger?
- JAAA!


Som tur är så är han lättavledd, min son. Lekar och sagor funkar för det mesta. Annars kan bilresan bli väääldigt lång. Antons klara favorit är att den med bilarna, när alla väljer varsin färg. Den som räknar flest fordon vinner. Men han är en sjukt dålig förlorare. Det gäller att han får en färg som är hyfsat vanlig. Tur att han mest gillar blått och rött. Själv åkte jag på grönt. Det var väl ingen höjdare. Men leker man i ungefär en timme så är det kanske bra att ha en ganska ovanlig färg. Annars blir det mycket att räkna.


Förutom frågan ovan så var barnen hemskt duktiga på semestern. Inte så mycket som ett gnäll, vad jag kan minnas. Men det kan också bero på att de fick ägna sig åt bara roliga saker.


Som att bada. Vi hittade ett riktigt smultronställe vid Skagerns strand.


Anton hämtar vatten...
... och skvätter på brorsan.
Och äta glass. Minst en per dag. Gärna två.

Och spela golf.

Och titta på djur. I Borås Djurpark fanns där många.






Och såklart var det toppen att vara med mormor och morfar. 

Nästa vecka blir det husvagnssemester igen. Men då med min man. För första gången tillsammans. Får se hur det går, kan bli spännande.

Men då hoppas vi kunna låna bärbara DVD-spelare att fästa framför barnens bilstolar. För då blir det en längre resa, ända ner till Astrid Lindgrens värld. Kanske att ni kommer kunna se Pippi här inom en snar framtid. Men närmast väntar båttur med barnens farmor och farfar i Vänerns skärgård imorgon. Jag bara älskar att ha semester! Hoppas ni också har en skön sommar!

måndag 16 juli 2012

Sommarbilder

Den här sommaren har jag underbara 7 veckors ledighet. Känner mig väldigt tacksam över detta! Dels är det semester, men också föräldraledigt. Tänkte visa lite härliga bilder på vår sommar så här långt. Håll till godo!

Vi har brottats mycket på gräsmattan:
 

När det har regnat har vi ibland varit inne, och pratat i telefon:
 

Vi har dansat kring midsommarstången:
 

Och så har vi såklart badat, här i vattenspridare:
 

Skogen har vi besökt många gånger: 


 Vi har firat en 4-årig pirat:


Lekt en massa med kompisar. Och så var det det där med brottningen....