Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

fredag 28 september 2012

Jag förväntade mig att få sova. Men vad fick jag?



Såhär i efterhand kan jag erkänna att jag underskattade arbetet av att ha två barn. Och det skulle jag vilja skylla på Anton, äldsta barnet.

Okej, jag ska förklara. Han var ju så sjukt lätt att ha att göra med. Ja, det kanske vi inte tyckte då. Men när det finns något att jämföra med så är det bara att konstatera fakta.  

Han sov hela natten. 

Ja, det är nog där som största skillnaden ligger. För man blir fan störd av att inte få sova. Speciellt när man ska orka jobba sen också. För att kunna fokusera en hel dag, sitta på möten, vara kreativ och trevlig. Det är inte lätt om man inte sovit ordentligt. 

Nu har kära Fabian tydligen en sån period att han både vill vara vaken en stund mitt i natten, ungefär en timme eller ibland två, och sedan även vakna alldeles för tidigt. Typ fem. Kanske att han nästan kan somna om igen framåt sex, men oftast så kommer Anton in då och tycker att det är dags att gå upp. Och ja, då är det omöjligt att få Fabian att somna om. Eller så är det precis lagom för mig att gå upp och göra iordning mig för dagen. 

Det tar fan knäcken på mig. Nu är jag dessutom förkyld och det verkar inte vilja gå över om jag inte får sova. 

När Fabian vaknar på natten så får han en flaska välling. Det är ju ganska omtvistat det där. För inte behöver en stor kille på ett år och sju månader dricka välling på natten. Det är väl bara att sluta ge honom det. Jo tack. I wish! Nu snackar vi Fabian. Ruggigt envis kille. Han gallskriker om han inte får välling. Och är man trött, vet att man ska jobba snart och bara vill sova, då tar man den enklaste vägen. För får han välling så brukar han somna om ganska snabbt. 

Förutom just nu. Nu vill han vara vaken en stund. Ligga i sängen och vrida på sig i evigheter. Och går jag därifrån så gallskriker han. Så nu har jag bestämt mig. Ingen mer välling. I natt började jag. Han fick utspädd välling. Det var inte gott. Han drack en skvätt och gav sedan flaskan till mig. 

Jag håller tummarna för att det här ska funka. Vad gör man annars?

Mina slutsatser efter detta långa, tråkiga inlägg, är att jag tror det kan hänga en del på förväntningar. Det är ju ofta så. Förväntar man sig en viss standard så blir man besviken om det inte levereras. Jag förväntade mig att få fortsätta sova hela nätterna. Åtminstone efter att jag slutat amma. Nu blev det inte så och jag kan erkänna att jag är missnöjd. Och jävligt trött.

måndag 17 september 2012

Var kommer alla dessa frågor ifrån?

Vår fyraåring vill veta allt. Och då menar jag verkligen allt. Det finns liksom ingen hejd på frågebatteriet där inte.

Vi, min man och jag, börjar väl bli smått trötta på det. Men tydligen kan det vara roligt ibland. Fick höra om när en orkester-ensemble var och hälsade på på barnens dagis så hade Anton ställt fullt med frågor. Varför si och varför så? Och han hade ju verkligen varit genuint intresserad av deras arbete. Vilket de tydligen uppskattade. För när barnen skulle titta på deras föreställning någon vecka senare så hade de speciellt frågat efter Anton. "Kommer Anton med?" Och det var alltså för att de verkligen ville att han skulle komma med. För de gillade hans intresse och hans frågvishet. 


Och visst. När jag tänker efter så tycker ju jag också att det är kul när någon är intresserad av mig. Som inte bara säger "jaha.... mhmm..." och när man märker att de inte har lyssnat. För när jag tänker efter så kan det faktiskt hända ganska ofta. Att vi inte lyssnar på varandra. Vad tråkigt egentligen. För vi vill ju alla bli sedda, om inte förstådda, så i alla fall bemötta.

Kanske kan vi alla ha något att lära av våra härliga barn. Att ifrågasätta och vara vetgiriga. Om man inte förstår så ska man alltid fråga varför.

Men det tror jag att jag är ganska bra på. Härom veckan när jag åt på en restaurang, så var det soppa till förrätt. Men de hade glömt att lägga fram soppskedar. Fanns bara små efterrätts-skedar. (Vilket i-lands-problem, kanske du tycker. Men jag ville bara ge ett exempel.) Och det var hur som helst ingen som vågade fråga om vi inte skulle få skedar. Självklart gjorde jag det. De andra tittade liksom frågande på mig. "Vågade du fråga?" Och det är väl klart att man måste våga fråga.

Ja, nu blev det här kanske lite mer av en predikan än jag hade tänkt mig från början. Men va fan.

Och jag som bara hade tänkt säga hur jobbigt det var med en son som ska fråga hur exakt allt fungerar. Kanske ska jag sluta ifrågasätta hans frågande?

Hmm, jag ska tänka på saken.

fredag 7 september 2012

Har du varit på konferens så förtjänar du en burk med skit

Igår kväll kom jag hem från en utbildning i Stockholm. Jag hann precis hem lagom till att natta äldsta sonen! Jättemysigt!

Jag lämnade barnen på dagis i tisdags och kom alltså hem torsdag kväll. Tre dagar borta från barnen. Två dagars bra utbildning och en nöjd mamma.

Men det är ju inte så lätt för små barn att beräkna detta med tid. Tydligen var det inte så populärt från minsta sonen. Han var inte riktigt lika nöjd med min huvudstadsvistelse som jag. Det fick jag märkbart lära mig i morse.

För när Fabian vaknade 05.15 imorse så gick jag, som jag brukar, in med välling till honom. Jag fick lyfta upp honom ur spjälsängen. Men sen blev han arg. Vägrade sitta hos mig. Vägrade dricka välling. Satt bara på golvet och stortjöt. Var förbannad. Antagligen över att jag varit borta så länge. Som i hans värld säkert var jättelänge. Han höll på så i minst fem minuter. Kändes som tio. Bara grät och skrek. Tillslut gick han med på att komma och krama mig. Och sen var vi hyfsade kompisar igen. Men han vägrade somna om. Istället skrek han så att han väckte storebror.

På min födelsedag och allt. Men jag antar att jag förtjänade det. I hans värld.


Men nu ska jag ha en mysfredag med mina små älsklingar. Lite välling, en stooor latte och bolibompa. Sedan kommer min pappa, min bror och hans tjej och äter en god frukost här. Ska nog bli en helt okej dag trots allt.

söndag 2 september 2012

Ont om tid. Och så var det detta med tålamod.

Oj, tiden bara rusar iväg! Nu känns det som om sommaren är långt borta och hösten knackar på. Det är ju redan september. Vart tar tiden vägen? Det var ju så många som jag skulle hinna träffa under sommaren. Och ringa till. Men tiden räcker inte riktigt till. Med barn så inser man att man kan vara glad om man hinner med hälften av vad man har tänkt.

Men för att vi inte ska glömma de härliga ögonblicken av Sveriges underbara sommar så är det roligt att titta tillbaka på några somriga bilder. Här kommer några på livsnjutaren Fabian.






För jag tänkte att dagens inlägg skulle handla om honom. Jag har länge tyckt att han är inne i en sån skön ålder. 1,5 år. Han är så himla gosig och glad mest hela tiden. Det ska pussas ofta och kramas länge. Inga problem, utan han äter bra och sover hyfsat. 

Ja, det vill säga, ända fram till nu. För nu börjar han inse att han faktiskt kan göra en massa saker. Eller rättare sagt, han tror att han kan göra en massa saker själv. 

Som t.ex. ta på sig blöjan. Eller strumporna. Men det går ju oftast inte så bra. Och då blir han förbannad. Och om jag försöker hjälpa till, så att det ska gå LITE snabbare, då blir han förbannad. Har han bestämt sig för något så ska det bli så. För storebrorsan får ju göra så mycket själv. Då borde han väl också få det? Det blev genast en ny nivå av tålamod som prövas på de stackars föräldrarna. 


Visst är han ju fortfarande charmig och glad. Men under ytan lurar en bestämd herre. Som vet vad han vill. Att handla med honom är numera inte lika lätt. Han vägrar sitta i vagnen, utan ska minsann upp och springa som brorsan. Och gärna välja varor själv också. Tålamodet prövas varje dag, med en sådan liten prins.

Men hela dagen idag har vi varit helt barnfria. Mina föräldrar ville rå om de små juvelerna. Och självklart fick de det. Och vi fick ju så mycket tid att göra annat på. Helt fantastiskt vad man kan hinna med på en hel dag. Vad gjorde man egentligen förut med all tid, innan man fick barn? Det kan jag ofta undra.