Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

måndag 29 augusti 2011

Beroendeframkallande

Kaffe. Kaffe. Kaffe. Vad skulle jag göra utan denna dryck? Det är mitt största beroende just nu. Att få en stor kopp kaffe på morgonen. Jag kanske är en lantis-latte-morsa, eftersom jag inte direkt dricker den på ett kafé på stan. Nej, för mig avnjuts den hemma, medan Anton leker själv och Fabian ligger på golvet och försöker lära sig krypa. Då tittar jag på mina underbara barn och njuter av min latte.

För jag fick en kaffemaskin av min man förra året. Det har räddat många morgnar för mig. Det går säkert lika bra med bryggkaffe, men för mig känns det lite lyxigare med varm mjölk och starkt, smakrikt kaffe. Och snabbare. Mmmm. Blev sugen på en till kopp nu. Kalla mig pretto, om du vill, men det är min craving.

Något annat som är beroendeframkallande är den här glassen efter maten. Har blivit en liten vana under sommaren. Eller kanske en liten chokladbit. Kaka funkar också bra. Borde kanske försöka sluta med det.

Men man kan behöva få unna sig lite när man är mammaledig. För det är inget lätt jobb, direkt. Vänner utan barn tycker att vi borde kunna åka in till stan eller göra någon annan utflykt när de hälsar på. Det är först EFTER utflykten som de förstår varför jag kan vara lite skeptisk till för många aktiviteter och varför jag packar ganska länge. Det blir en del grejer som ska med när man har två barn. Och det hinner bli en del gnäll och skrik. Men roligt är det oftast.

Det är nog så, när jag tänker rätt på saken, att jag vet vad som är allra mest beroendeframkallande i mitt liv. Det är varken kaffe eller socker. Ibland känns det skönt att få vila ifrån det, men då saknar jag det på en gång. När jag är utan det så är det något som saknas. Mina barn och min man.

lördag 27 augusti 2011

Det här med egen tid...

På dagen jobbar du och kommer sen hem, äter lite mat, går kanske ut i trädgården, sticker iväg och tränar, läser någon bra bok, ser ostört på någon favorit-såpa, lägger dig när du känner för det. Du får ju ändå sova hela natten. Eller? Hur var det nu med din egna tid?

Som småbarnsförälder får man verkligen tänka om när det gäller egen tid. Det är snarare så att efter jobb och mat så är det; umgås med barnen, få dem i säng, plocka undan efter middag och dagens bus, plocka ihop kläder inför morgondagen, duscha, godnattpuss till sin älskade, stupa i säng. Låter roligt va? Det är ju helt underbart, faktiskt! Men ibland kan man ändå längta lite efter egen tid.

Jag har alltid sportat och rört på mig. Därför finns ett stort behov av att få fortsätta med det, även fast man har andra saker att göra också. Men det är inte alltid helt lätt att komma iväg någonstans. Speciellt inte med små barn. Förra veckan löste jag det problemet genom att beställa en tränings-DVD med latino fitness och en med yoga. Helt fantastiskt! Barnen är nu med mig i vardagsrummet och antingen skakar rumpa, eller ligger på golvet och gör yoga-övningar. Min "egen tid" består nu av träning med barnen. Det bästa är att det går att göra när man vill på dagen. Behövs det bytas blöja eller hjälpa till på toa, så är det bara att pausa. Bästa köpet på länge, alltså!

Måste bara tillägga att en väninna till mig sa att hennes egen tid består av att åka och storhandla sent på kvällen. Hon sätter på en talbok och går runt i affären ungefär en timme. Lugnt och skönt. Kanske ska prova det någon gång.

Man får ta den tid man kan, helt enkelt!

fredag 26 augusti 2011

Barnvagnshysteri eller vad?

Jag har aldrig tidigare riktigt reflekterat över symbolvärdet av en barnvagn. Inte förrän jag besökte en vän i Stockholm i somras. Tydligen är det så att man köper en speciell sorts vagn beroende på vilken stadsdel man bor i och till vilken samhällsklass man tillhör. Bor man i innerstaden, på söder eller östermalm, så har man en Bugaboo. Då är man hipp.

Sedan fanns det fler indelningar och märken, men dessa har jag redan glömt. Något jag minns var i alla fall att om man har en Emmaljunga så är man lantis. Behöver jag tillägga att jag har en Emmaljunga?

Jag hade precis besökt min syster, som bor på en gård. Min vagn var således ganska lerig. Den är inte heller särskilt nätt. Men den funkar superbra på grusvägarna på landet. Jag kände mig dock lite malplace när vi gick in i en galleria i Liljeholmen. Eller rättare sagt, jag kände mig som en lantis. Det kändes som om alla visste att jag minsann inte kom från Stockholms innerdelar. Inte med en sådan vagn.

Nu är ju jag en stolt lantis, så för mig var det helt okej. Men det var en ny känsla. Kanske är det såhär i fler städer? Jag vet inte. Ska kolla in om det är likadant i Karlstad nästa gång jag är på stan.

onsdag 24 augusti 2011

Sovning - hur svårt ska det vara?

Vissa småbarnsföräldrar verkar ha sån förbaskad tur. Eller ska man kalla det skicklighet? Att barnen bara sover. Och accepterar att bara bli nerlagd. Eller att någon annan skriker. Eller stör. Det rör inte vissa barn i ryggen. Grattis, om det är så för dig!

Med vårt första barn så gick det faktiskt väldigt bra, får jag säga. Vi var konsekventa och han var väldigt lättmedgörlig. Med det andra däremot. Ja, vad ska man säga. Jag trodde verkligen att barn nummer två skulle bli skrik-tålig. Kunna hänga med och sova överallt. Inte störas av resten av familjen. De blir ju så illa tvungna, tänkte jag. Men icke.

Fabian har varit en utmaning, får jag säga. Väcks lätt på dagen och vill bara amma på natten. När man då är lagom trött på dagen och ska försöka sova när han sover, ja då vaknar han såklart. Detta tär otroligt, ska ni veta. Det jag helst vill av allt i hela världen (förutom att vi är friska såklart) är att få sova en hel natt. Det är min största dröm. Men det känns avlägset.

Tänk vad gött att vara pappan i familjen. 'Nej, han måste ju ammas, så vad kan jag göra. Det är ju från dig han får mat. Jag kan lika gärna sova.' Enda chansen att jag vill ha ett barn till är om jag får vara pappa.

tisdag 23 augusti 2011

Amningens vara eller icke vara

I Sverige verkar det vara en självklarhet att alla som kan amma ska göra det. Det finns ju så många fördelar med amning; barnet får i sig den näring det behöver, det blir mer motståndskraftigt mot... ja ni vet sånt som inte är bra och så har man ju alltid maten med sig. Om du frågar mig så tycker jag verkligen att det är upp till var och en att bestämma hur man vill göra, utan att någon ska döma en för det.

Med Anton så helammade jag utan problem tills han sedvanligt började med smakportioner och sedan fortsatte jag med nattamning tills hans var ungefär åtta månader. Sedan sinade mjölken och han var lika nöjd för det.

Med Fabian började jag helamma. Men det var inte alls lika mysigt med det andra barnet. Anton blev otålig och Fabian kunde inte riktigt komma till ro. Den tiden man förut haft att bara sitta och titta på bebisen som åt och njuta av stunden fanns inte riktigt. Hur nu det kunde komma sig.

Båda mina barn har varit väldigt stora vid födseln och därför krävt väldigt mycket mat. Det är ju både för och nackdelar med det. Att amma varannan timme är kanske inte så lockande, om man vill hinna med något annat. Och det här med egen tid är ju något man kan glömma.
Därför har jag börjat så tidigt jag kunnat med gröt. Ersättning har inte tolererats från barnen.

Nu är Fabian drygt sex månader och äter gröt två gånger om dagen och mat en gång. I natt klockan 01.45 tog jag beslutet att sluta amma. Jag gör det bara på natten (möjligtvis någon gång per dag) och han är så beroende av mig och bröstet att inget annat duger. Men då, mitt i natten, så bet han ordentligt ett par tre gånger på mitt bröst, med sina två söta tandbissar. Ont så in i helvete gjorde det. Då bestämde jag mig, nu får det räcka.

måndag 22 augusti 2011

BLOGGAR du?

-Vad gör du? Undrar min man nyfiket, när jag sitter vid datorn och skriver.
-Skriver ett blogg-inlägg.
-Vaddå, ska du börja blogga nu? (Med rätt så nedlåtande ton)
- Jaaa... (lite skamset, men ändå med viss stolthet)
(Paus, blicken min man ger mig går inte av för hackor)
- Jag får väl göra vad jag vill! (lite trotsig ton av mig)
- Ja, det är sant! (gladare genast) Det får du ju!


Ha, klart jag bestämmer själv. Blogga bara för att alla andra gör det? Eller för att jag själv känner för det? Det är ju rätt gött att bara skriva av sig. Har inga förväntningar på att någon annan ska läsa detta. Efter att inte gjort något vettigt i åtta månader (förutom att ta hand om bebis och barn) så kan man ibland behöva lite stimulans. No offence kids, men detta var härligt!

Mina pretto-bekännelser börjar här...

Det är så skönt att bo på landet, gå runt i halvslitna kläder med barnmatsfläckar, håret på ända, foppa-tofflor, osminkad.

Visst gillar jag att klä upp mig, måla naglarna, gå till frisören, platta håret, känna mig fin. Men pretto är något som jag inte vill kalla mig.

I mina ögon är det när man hela tiden måste anstränga sig. Visa att man är något. Göra sig till.

Bara laga hemlagad mat till sina bebisar, alltid stryka sina kläder, alltid sminka sig när man ska åka till affären, alltid ha välstädat hemma.

För behövs det verkligen? För att vi ska må bra och känna att vi duger? Detta med att duga är inte det lättaste. Hur vet man om man gör det? Mår man däremot bra av att göra ovan nämnda saker så kan det ju verka klokt i att fortsätta göra så. För mår man inte bra av att ha stökigt hemma så kanske en dammsugning sitter fint. Eller går det ibland att släppa på sina spärrar och kasta sig ut? Våga ha lite stökigt. Våga fisa. 

Få bekräftelse är för mig något annat, som säkert alla behöver, och det får bli ett annat inlägg. Här ville jag bara nosa lite i känsliga/viktiga/fjantiga/knäppa frågor som jag ibland tänker på. Tack för ordet!