Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

onsdag 29 april 2015

Utmaningen att bli färdig

Efter ungefär fem påbörjade blogginlägg (som blivit avbrutna pga antingen ledsen bebis, syskon som behöver uppmärksamhet eller insikten om att jag borde sova istället) så tänkte jag nu faktiskt försöka fullfölja ett ynka inlägg. Få gjort EN sak som jag tänkt mig. För det är bara att inse att det är inte det lättaste.

Jag borde verkligen gå på toa nu. Nähä, det blev amning istället. Ska jag försöka hänga tvätt? Ojdå, måste byta blöja först. Ska jag laga lite middag kanske? Nä, först ropar Fabian "Färdig!", sen vaknar Clara och så börjar killarna bråka.

Okej. Min hygien får vi ta hand om senare. I ett annat liv. Efter bebisbubblan. Och middagen får min man fixa.

Det kan också vara så att jag kommer på mig själv med att bara titta på min dotter. Och plötsligt har det gått en halvtimme.

Det är ungefär vad jag pysslar med om dagarna.

tisdag 21 april 2015

Äntligen utflykt och det där med exponering

Så äntligen kom vi ut i skogen, jag och barnen. Det känns som en evighet sen, även om det kanske bara var tre veckor sen. Sist låg Clara i magen och det var kallt och blåsigt. Idag låg hon i vagnen och sov hela tiden. Solen sken från en klarblå himmel och temperaturen var uppemot sommargrader.

Så himla skönt att få lite miljöombyte. Innan idag har vi mest hållit till hemma. Förutom besök på BVC, sjukhuset, mataffären och Fabians dagis.

Det finns ju olika teorier om hur mycket man ska exponera nyfödda. Första veckan ville vi inte att hon skulle behöva få dagisbaciller eller heller följa med till någon affär. Men så småningom så måste vardagen funka. Min man behöver jobba. Jag behöver skjutsa Fabian till dagis. Det underlättar om jag, som är hemma hela dagen, kan handla. (Och då får jag också köpt det jag vill ha hemma. Finns det inte med på någon inköpslista så brukar inte min man vara så bra på att impulsköpa tex nyponsoppa eller snickers.) Även fast en tur till affären kan vara väldigt rolig (när man inte gjort det på ett tag) så är det ingen direkt utflykt. Det är dåligt med picknick, skogsluft och avkoppling.

Så att sitta på en fårfäll i solskenet medan killarna lekte i skogen kändes idag extra härligt. Skogen, en av mina favoritplatser.


Clara sov. Killarna mumsade mellis.

 

söndag 19 april 2015

Jakten på att få lite sömn

Ammar henne till sömns. Lägger henne på bröstet för att hon ska kunna rapa. Hon är helt utslagen men en rap lyckas hon få fram. Sitter lite extra länge så att hon verkligen ska fortsätta sova. Nu borde det funka. Jag lägger försiktigt ner henne i sin korg, på den varma, mjuka filten. Håller kvar mina händer på hennes händer och huvud så att hon känner min närhet. Bäddar in henne med filten. Hon sover djupt.

Yes! Nu ska jag väl få sova! Jag kryper försiktigt ner i sängen bredvid henne. Hon andas tungt. Och BAAM, så trycker hon ut en bajssalva, med mer tryck än högtryckstvätten som står i garaget. Jag svär tyst för mig själv.

Pallrar mig upp ur sängen. Tar med henne till skötbordet. Den som förut var i halv koma är nu mer lik en spratteldocka. Inser att hon inte kommer somna om direkt. Utan tar med lite mandlar, en banan och ett glas vatten till TV-rummet och tackar gudarna för Netflix. Och för att de tio säsongerna av Vänner har släppts där. Säsong 4, avsnitt 19-21, medan hon äter och jag är helt säker på att det är komaläge.

Efter tre minuter i korgen slår hon upp ögonen. Men hur är det möjligt? Jag stoppar i nappen, vaggar korgen fram och tillbaka och stryker henne över pannan och huvudet. Hon blundar. Och kanske, med lite tur, så somnar hon igen. Kanske sover hon fyra timmar. Så får mamman, som nu också är i koma, lite välbehövlig sömn.

Eller så tar vi om proceduren från början. Med amning, bajs, blöjbyte och Vänner. Det är lite av ett lotteri.


fredag 17 april 2015

Blodpropp i benet, alltså

Mina åderbråck läkte tydligen inte så fint som jag trodde. I tisdags upptäckte jag att det var svullet strax ovanför knävecket. På onsdagen ringde jag VC som efter konsultering på telefon gav mig rådet att köpa en speciell kräm samt ta på mig min kära, saknade kompressionsstrumpa igen. (Obs, ironi.) (Strumpan, som jag använt varje dag från 19 december till den dagen Clara kom. Och verkligen njutit av att slänga! Hade som tur var sparat en...)

Men det blev inte bättre.

När symptomen var lite väl lika blodpropp så ringde jag igen och fick komma in till VC efter en timme. Jo, det här kunde nog vara en blodpropp, sa läkaren. Du behöver röntga benet på sjukhuset.

Full av amningshormoner och nybliven trebarnsmamma som jag är så skenade genast mina tankar iväg. Propp? Är inte det dödligt? Då får jag i alla fall dö lycklig... Tänk om de måste amputera benet? Hur ska familjen klara sig utan mig? (Egoistiskt, jag vet. Men vad f-n, det är ju sant. Lika sant som att jag inte skulle klara mig utan min man.)

Men okej. Back to reality. Det finns tydligen en mildare variant av propp, som man botar med den här salvan som jag redan köpt. (Eller som min man köpt, rättare sagt.) Så än ska vi inte ropa hej(då)! 

Och visst. Efter ett besök på röntgen konstateras att det är en ytlig blodpropp, som inte är farlig, så länge den behandlas och inte växer. Skönt! 

Och efter den sämsta natten hittills, påföljt av besök på bvc (rutinkontroll), vårdcentral (hos sköterska och sen läkare) och sjukhus (med befarad livshotande åkomma) så känner jag mig rätt slut. Känner mig väldigt glad över att min mamma mötte upp på sjukhuset och höll i Clara när jag låg på britsen. Och att min man var hemma med de andra barnen. Och att det är helg och att vi alla är friska. Det kunde ha varit värre. (Och tjoho, jag behöver inte använda kompressionsstrumpan längre!)

Fundering: är det bara jag som använder sådana här tossor på VC? Det verkar som det, trots att det klart och tydligt står en skylt om att de ska användas. Vem är jag att strunta i uppsatta regler?

måndag 13 april 2015

My life so far - en lista av upptäckter

 Snart en vecka som trebarnsmamma. En sammanfattning så här långt:
 
- Allt tar sån tid! Man får inte direkt ha bråttom till något. För rätt som det är så behöver man byta blöja. Igen och igen. Och kanske måste lillasyster äta mitt i allt och då är det bara att sätta sig ner i tjugo minuter och gilla läget.
 
- Och visst är det ett härligt läge att gilla. För det är helt underbart att amma och bara titta på när hon äter och lyssna på det lilla grymtandet. Visst blir man uppbunden av att alltid behöva finnas till för henne, om det skulle vara så att hon är hungrig. Men det är ett så skönt avbrott och en härlig känsla av att verkligen vara behövd av någon. Jag är liksom alltid ursäktad när jag ska amma. Det finns ingen som kan säga att jag ska göra något annat.
 
- Total avsaknad av rutiner. Hur var det nu som man kom in i sina rutiner igen? Jag har glömt hur länge det dröjde. Jag vill ha kvällsrutiner och morgonrutiner, så att Clara lär sig när det är dags att sova och när det är dag. Men det är som om allt bara är en enda röra. Det sovs och äts och bajsas.
 
- Känslan av frihet när min stora mage äntligen är borta. Visst visst, det finns fortfarande en mage där. Men jag kan tänka mig att den väger 8 kilo mindre och har halverats (minst). Och det är så skönt att kroppen helt plötsligt bara fungerar normalt igen. Mina åderbråck har dragit sig tillbaka fint och mina höfter sitter nu plötsligt ihop igen, som om jag aldrig varit gravid. Jag kan gå normalt, och slipper vanka runt som en anka.
 
- Att ha orken att göra saker hemma, som att dammsuga, utan att bli helt slut. Idag provade jag bärsjalen tillsammans med dammsugning och det gick bra. Det är så skönt när man får armarna fria.
 
 
- Skillnaden mot när jag varit föräldraledig tidigare. Med första barnet så var jag alltid på helspänn. Andades han? Oj, var han ledsen, vad skulle vi göra åt det? ALLT gjorde man för första gången och det var jättesvårt att veta om man gjorde "rätt" i allt. Med andra barnet så hade vi ju redan ett barn på 2,5 år som krävde en massa uppmärksamhet. Han kunde inte riktigt göra något själv, utan var fortfarande ett litet barn som alltid varit det enda barnet och såklart ville fortsätta med att få all fokus. Med tredje barnet så är jag mer avslappnad. I alla fall än så länge. Det ordnar sig liksom! Det gör inget om hon skulle ligga och gny en stund. Hon dör inte av det. Och allt väsen runt omkring blir bara naturligt för henne. Istället för som förut, då alla behövde vara knäpptysta när bebisen sov. Nu sover hon bättre på dagen, antagligen för att det är mer ljud runtomkring henne då. Och jag hinner njuta mer! För storebröderna leker ju tillsammans med varandra, eller cyklar kanske över till en kompis.
 
- Den totala bristen på att få sova. Fyra timmar per natt kanske. Och det konstiga är att det ändå funkar. JAG funkar ändå på dagarna, trots sömnbrist. Men jag sover alltid på dagen också och det är ju såklart välbehövligt. Hade jag inte haft så mycket endorfin i kroppen så hade jag nog varit en annan människa. Men jag känner mig varken trött eller sur på dagarna. Bara uppfylld av...
 
- KÄRLEK! All denna kärlek. Det är som om mitt hjärta vill brista. All kärlek jag känner för min fina familj. All kärlek barnen känner för sin lillasyster. All kärlek jag både får och känner från Clara. Det svämmar snart över. Jag trodde nog aldrig att det skulle kännas såhär. Det är som om hjärtat bara blir större och större för varje älskvärd person som kommer in i ens liv. Ofattbart att ett litet liv kan få en att känna så. Precis som hennes storebröder också gjorde, så är det något trollbindande med dessa små liv. Det går inte att sluta titta på dem.
 
- Ja herregud vilken bebisbubbla jag är i. Och har väl tänkt fortsätta så ett tag. För det är ju helt fantastiskt. Tre barn är nog grejen, tror jag. (Kommer nog komma ett antal tillfällen längre fram då jag INTE känner så. Så därför passar jag på att njuta nu!)

torsdag 9 april 2015

Vårens tre dagar då allting förändrades

En underlig känsla att vandra runt i trädgården. För tre dagar sen gick jag här när Fabian lekte. Jag trampade upp och ner över små jordkullar, bildäck (som barnen har för att inte nudda marken och som vi brukar träna med), stenar och allt möjligt som krävde att jag lyfte på benen lite extra. Bebisen skulle ut från magen och jag tänkte använda kraften neråt.

Våren hade kommit, men var inte helt utslagen. Blommorna väntade fortfarande på den riktiga vårsolen för att våga öppna sina blad.

Och så idag. Tre dagar senare. Nu vandrar jag i trädgården igen. Och nu har våren verkligen kommit. Det är blått och vitt överallt! Vitt av vitsippor alltså, inte snö såklart. Några nässelfjärilar leker i de blå blommorna som jag alltid glömmer namnet på.


Nu drar jag inte runt på en stor mage utan på en röd barnvagn. Och i den ligger vår älskade dotter. Tänk vad som kan hända på bara tre dagar.

onsdag 8 april 2015

Så kom bebisen då äntligen!

Så var påsken över. Skulle bebisen för evigt stanna i min mage? Som tur var inte. Från att ha gått med en stor mage och känt frustration ena dagen så har jag nu en bebis i min famn och känner bara lycka. (Okej, trötthet också kanske. Men det är underordnat.)

Den här gången startade det med att vattnet gick när jag låg i sängen mitt i natten. Ovanlig känsla får jag säga. Värkarna tilltog också och vi ringde in barnvakt (min pappa) och doula (min mamma) och åkte in till förlossningen. Spända av förväntan - äntligen skedde det som vi väntat på så länge - men också lite nervösa - ska vi verkligen utsätta oss för det här igen?

Jag var öppen några cm och alla tester såg bra ut, så barnmorskan satte akupunktur och jag tog ett varmt bad för att kunna slappna av. Varje värk försökte jag andas ut och hela tiden slappna av, så att bebisen skulle ha det lättare för att komma ner genom mitt bäcken. Absolut inte lätt eller smärtfritt på något sätt, om jag minns rätt, men med mina yogaförberedelser och ett otroligt stöd från min man och vår doula så gick det bra. De servade hela tiden med dryck, massage, peppande ord, hålla i handen och annat som jag behövde.

Efter badet hade styrkan på toppen av värkarna trappats upp till nästintill outhärdliga och jag gick med på att ta lite lustgas för att kunna fortsätta slappna av. Barnmorskan undersökte mig igen och nu var jag nästan helt öppen och fick tydligen börja krysta när jag kände att krystvärkarna kom. Jag och min man kollade på varandra med samma min: vadå, redan??

Efter mindre än tre timmar inne på förlossningen så födde jag, tillsammans med min man och vår doula, en frisk och underbar dotter! Hon var mindre än sina storebröder, men en exakt kopia av hur de såg ut när de föddes. Helt perfekt! 

 
Mitt första dygn som trebarnsmamma har bestått av att amma, sova, försöka få bebis att sova, äta och mysa med storebröderna. Och försöka gå på toa och duscha själv hemma med bebisen, vilket givetvis var lönlöst. Jag har också bytt ett antal bajsblöjor och torkat spyor. Och så har jag suttit och bara tittat på nytillskottet. Vår älskade Clara! (Vi hade verkligen tänkt stava det med K, men med tanke på initialerna isf så fick det bli C. Hör själv och försök säga emot. Vårt efternamn börjar på T. Vi besparar henne det.)


Stolt storebror får hålla sin syster själv för första gången.
Och nej. Jag har inte fått sån mersmak att jag är sugen på en till. Jag LOVAR! (Min man har redan fått detta bekräftat.) Men jag kan varmt rekommendera att ha med någon extra person på förlossningen. Det underlättar så mycket för både mamman och partnern. Min man kunde nu helt fokusera på att finnas till för mig. Ville jag bara att han skulle stå bredvid och hålla min hand så kunde han det. Och min mamma som var med fick nog ett minne för livet. Och så hann hon ta några bilder under tiden också, vilket min man inte hunnit göra. (Lugn, jag tänker inte visa några av dem här.)

Men nu har ett nytt litet liv kommit till världen. Det är ofattbart så små de kan vara, dessa fingrar och tår. Vi har fått en till att älska och jag har antagligen blivit utkonkurrerad från första platsen vad gäller min mans favorittjejer.

söndag 5 april 2015

Godis i mängder men ingen påskbebis

Många dagars väntan tar f-n aldrig slut. Idag vecka 41+1, dvs lite drygt en vecka över tiden. Det är väl ändå tur att det är påsk så det finns en hel del trevligt att fördriva tiden med. Äta massor av godis, efterrätter och ägg. Träffa familj och släktingar (särskilt min sjukt söta systerdotter!). Utflykter, softa i solen, middagar och påskparader i långa rader.

Ska njuta av morgondagen, som är sista dagen då hela familjen är lediga tillsammans. Sen blir det lite vardag igen, förutom att äldste sonen har påsklov. Och att jag inte jobbar, såklart.

Så ikväll går det nog att se ett till avsnitt av House of cards och klämma i sig lite mer godis. Hoppas du också har en härlig och avkopplande påskhelg!

torsdag 2 april 2015

Den som retar min påskgubbe får med mig att göra!

Igår hade Fabian påskparad på dagis/förskolan. (snedstreck - så blir alla nöjda) Det enda han kunde tänka sig att vara utklädd till var ett påskägg. Jag tänkte att en påskgubbe kanske vore enklare och försökte lirka lite med honom. Men NEJ. Möjligtvis kunde han tänka sig att vara en kyckling, men ingen påskgubbe minsann. Eftersom mamma inte hade någon lust att, tio minuter innnan vi skulle åka, varken måla honom gul och fästa fjädrar på honom eller slå in honom som ett ägg, så blev det ingen utklädning. Och det var han HELT nöjd med. Är det någon som bestämmer vad han ska ta på sig för kläder så är det han själv.

Idag är det skärtorsdag och på Antons skola firar de påsken idag. Därför får barnen klä ut sig till något påskigt om de vill. Eftersom vår äldste son är betydligt mer lättpåverkad, så ville han gärna klä ut sig. Några kompisar skulle nog också göra det. Så vi fixade världens sötaste påskgubbe i morse, med hatt, glasögon och lite smink. Hur nöjd som helst. Även Anton verkade nöjd och glad.


 Jag förklarade tydligt att det bara var att ta av sig hatten och glasögonen, och tvätta av sig sminket, om han inte ville vara påskgubbe längre. Jag packade för säkerhetsskull ner några våtservetter som han kunde ta bort sminket med, om det skulle behövas. Skulle några andra barn vara utklädda? Eller skulle han komma till skolan som den enda påskgubben? Inte lätt att veta.

Jag följde med honom till bussen. Och där stod tio barn och ALLA glodde på honom när han kom utklädd.

Men de såg glada ut. Och inte glada som "Haha, vilken tönt", utan mer glada som "Åh, vad fin!". Och den största killen, som går i fyran, sa direkt: "Vad fin du är, Anton!". Anton tackade glatt. Och det visade sig att en av hans bästa kompisar också var påskgubbe, med mustasch och hatten i handen. Och en annan tjej hade minsann sina påskhare-öron i väskan. Så helt ensam var han inte. I busskön, åtminstone.

Men här hos oss, på landet, bor bara snälla barn. Och jag fick en liten klump i magen. Tänk om någon på skolan skulle reta min coola son. Och han skulle bli ledsen. Nästan så att jag ville följa med och försvara honom. Men jag vet att han klarar det själv och hoppas, hoppas, hoppas att alla är snälla. 

Hur det gick? Alla i klassen tyckte han var fin och hade häftiga glasögon, som de ville prova. Men nån dum pojke hade sagt att han såg fjantig ut i glasögonen. Så då blev han ledsen och tog av sig dem. Förbenade barn att kunna vara elaka.y

Förlossningsplan och doula

Det här med förlossningsplan har jag tyckt varit något onödigt förut. Jag menar, har ens barnmorskorna ögnat igenom den innan de knallar in hos den snart födande mamman? De har väl inte tid att läsa igenom ett dokument när någon ligger och vrider sig i smärtor? Plus att de ju ändå frågar allt när de kommer in i rummet? Och hur ofta blir det som man önskar ändå?
 
Samtidigt kan jag för min egen del känna att det är bra om jag tänkt till lite innan. Mest kanske för att jag är lite av ett planeringsfreak som vill ha kontroll på situationen. Så mycket DET nu går när det handlar om att föda barn. (Och för att jag ofta har väldigt lång tid på mig att tänka till, eftersom bebisarna verkar trivas så bra i min mage...)
 
Men den här, tredje och sista, gången så har jag gjort detta på tre (3!) olika sätt.
 
En enkel förlossningsplan skrev jag med min barnmorska. Där sammanfattas kort mina preferenser, så att förlossningspersonalen ska ha lite av ett hum. Den finns redan nu elektroniskt på plats och väntar på mig.
 
Sedan har jag fyllt i en mall (avancerat ska det va) från 1177.se. Den punktar upp några olika saker som kan vara bra för förlossningspersonalen att veta, som tex att jag haft två normala förlossningar tidigare, inte känner någon särskild oro inför denna heller och att jag övat massor av yoga och andning. Det papperet ska även min man och min doula (återkommer till det mer snart) vara medvetna om.
 
Jag har också, dagen till ära, gjort små förlossningens-pepp-lappar. Där står korta meningar eller ord som ska hjälpa de som står bredvid att peppa mig och även att få mig att behålla fokus under förlossningen. Dessa sammanfattar allt jag gjort för att ladda upp, med yoga, meditationer och andningsövningar. Där står mina målbilder och fina uttryck från min yogalärare, som tex:
 
"Nu är du en sammandragning närmare din bebis."
"Snart får du träffa din bebis."
"Slappna av i käkarna."
 
Kan verka lite klyschigt, men allt kan bli så overkligt när man ligger där och har sjukt ont. Och då hjälper det faktiskt att få veta att det är ju faktiskt en bebis som snart ska komma ut. Inte ett badkar. Och att man faktiskt tjänar på att slappna av i käkarna. För då slappnar man av i underlivet också. (Läppar som läppar, tydligen.)
 
 
Dessa färgglada förlossnings-pepp-lappar kanske vi använder. Eller så ber jag mina kära peppande kompisar att stoppa upp lapparna någonstans och istället ge mig SMÄRTSTILLANDE! Vi får se.
 
Så vad är då en doula?
Enligt wikipedia så är det "en kvinna som ger emotionellt stöd vid en förlossning". Och jag tänker att doulan ska fungera lite som länken mellan de blivande föräldrarna och barnmorskan. Som den som stöttar partnern att orka stötta sin födande kvinna (tex kan finnas som uppbackning om partnern behöver gå på toa, för gud förbjude att partnern lämnar den födande kvinnan mitt i en värk bara för att hen "behöver kissa".) Men också väldigt mycket som en extra hjälpande hand. Varför inte hjälpas åt vid livets tuffa tillfällen, istället för att själv stånga sig blodig?
 
En doula kan vara en professionell och utbildad doula. Eller bara en stöttande närstående. Jag har frågat min mamma om hon vill vara doula. Hon är visserligen barnmorska. Men också en av mina bästa vänner. Och jag vill ge henne den här upplevelsen. För jag tror hon kommer njuta. Och jag vet att hon är super på att peppa. Hon har ju hjälpt mig genom livet. Så jag tror hennes stöd kommer vara mycket värt. 
 
Även om jag VET att jag och min man klarar av det själva. Det har vi gjort två gånger tidigare. Och det är absolut inte det att jag inte tycker min man gjort ett strålande jobb. För det har han. Han har varit ett otroligt bra stöd. Men rutinen har väl gjort mig klokare också kanske. Och jag tror att det blir bra avlastning för honom. (Vem skulle inte vilja samarbeta med sin svärmor under jobbiga förhållanden, haha?)
 
Så den här gången satsar vi på en plan innan, en doula som stöttar oss under tiden och två underbara syskon som hjälper till att ta hand om barnet efteråt. Om nu något blir som vi tänkt oss. Kanske stöper planen. Det blir akut snitt. Och barnen blir hopplöst mammiga och hårdhänta mot sitt syskon. Men då får jag åtminstone något spännande att skriva om här.