Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

tisdag 27 december 2011

En vårdag i december

I år gjorde vi det rekordtidigt. Redan annandag jul. Slängde ut granen alltså. Så nu är det inte så mycket julstämning här längre. Visst är det konstigt det där. Innan jul så kan man längta så länge efter att själva dagen ska komma. Alla förberedelser och den härliga stämningen som finns. Men nu är den liksom försvunnen. Eftersom det inte heller kommit någon snö att tala om så längtar jag redan till våren. Lite tidigt kanske. Men idag har solen lyst ute och gräsmattorna är gröna.


Anledningen till att vi slängt ut granen redan stavas Fabian. En klåfingrig kille som inte kan lämna granen i fred. Så för att göra det enkelt för oss (läs mig) så kändes det lättast så. Annars krävs det passning hela tiden. 

måndag 26 december 2011

En barnanpassad jul

 I år försökte vi göra julafton lite skönare. Lite mer avslappnad. Mer anpassad åt barnen. Den här bilden tycker jag symboliserar det bra.

Förra året var jag höggravid. Inte en helt bra utgångspunkt, om du frågar mig. Det gjorde att jag var väldigt trött. Men jag kunde inte riktigt släppa mitt kontrollbehov. Behövde ha koll på allt. Och det kanske inte var helt lätt att övertala mig på den punkten vid just det tillfället. Anton fick jättemycket julklappar. Många leksaker. Som han tittade på och sedan lade undan för att öppna nästa paket. Det ville vi undvika i år.

Istället för att ha ett julklapps-maraton så spred vi ut det hela lite. Några klappar här och några där. Inte alltför många till barnen. Och vi åt mat tidigt, så att barnens vanliga rutiner inte skulle rubbas. Visst, de gick och la sig lite senare än vanligt. Men då var de inte socker-höga och julklapps-galna. För hur lätt är det att lägga ett barn som är så uppe i varv att det inte går att slappna av?


Okej, de var högt tempo ibland. Det kan bli det med sex vuxna, tre barn, en hund och två katter. Och visst var vi trötta på kvällen. Men det känns ändå som om vi lyckades få en fin, barnanpassad jul, som passade för alla inblandade.

Den innehöll det viktigaste. I alla fall det som jag uppskattar mest under jul:

¤ Att få umgås med nära och kära. Tyvärr inte mina föräldrar och syskon!

¤ God mat. Mycket och god mat.                                                              ¤ Mysig stämning
  
¤ Men tyvärr ingen snö.... Vårt uthus ser inte särskilt vintrigt ut. 

¤ Men jultomten kom! Vilken lycka! Lite läskigt i början, men efter ett tag vågade de sig till och med upp i knät på tomten. TACK Herr Olsson! 
För visst blev det julklappar ändå! 
(Jag tror nog att jag fick den bästa. Kameran som tog de här korten.) 


God fortsättning allihopa! Hoppas ni också haft en härlig jul!

tisdag 20 december 2011

Tillägg - varför det ibland är jobbigt att vara hemma

Igår var en sådan dag som man helst bara vill krypa ner i sängen igen. Dra täcket över huvudet och somna om. Jag låg efter med sömnen redan, efter en usel natt innan. Och jag ligger ju normalt inte på plus på sovningen ändå. Men det blev en till extrem natt. Antagligen pga att Fabian fick en till tand. Han vaknade ett antal gånger. När han sen vaknar kvart i fem, och det känns som om jag sovit en kvart, så blir jag bara SÅ trött.

Och ibland orkar man inte. Tröttheten är så konstant, den tränger igenom hela kroppen. Den skriker bara nej, nej, nej, det här är fel!


Men som förälder så går det ju inte. Att dra täcket över huvudet, alltså. Det är bara att kämpa på. Och det blir bättre. I natt fick jag sova bättre och känner mig nu som en ny människa. Trots att jag var vaken med Fabian en timme i natt.

För när man är trött så är tålamodet ungefär lika lite som snön på marken. Och tro mig, här ligger det inte mycket snö.


Nedräkning

Nu är det bara tretton dagar kvar. Och nej, jag har inte räknat fel till julafton. Eller dagarna fram till nyårsafton heller. Det är tretton dagar kvar tills jag börjar jobba. Visst är det jättemysigt med jul och hela den biten. Men just för tillfället ligger mitt fokus kring mitt jobb.

Det kommer bli så bra! Jag ska bara jobba halvtid i fyra månader. Sedan, lagom till att våren kommer, så ökar jag dosen en smula och går upp till fyra dagar i veckan. HELT perfekt om jag får säga det själv. Jag kommer ju få det bästa av två världar.

Ett par dagar i veckan med barnen. Jag får fortfarande följa deras utveckling på nära håll. Men jag får också lite social stimulans där jag får använda hjärnan. Äta lunch på stan, utan att behöva mata någon först. Min mat kommer inte hinna bli kall. Jag kan dricka min kopp kaffe utan att behöva ropa:
-Men var försiktig med lillebror! 
-Nej, Fabian, inte den sladden, den är ajaj! 
-Sluta dra katten i svansen! 

Fabian med bus i blicken...

Jag får göra något annat som jag faktiskt KAN. Förutom att vara mamma alltså. Och får träffa mina härliga kollegor. Mina arbetsuppgifter vet jag kommer bli utmanande, roliga, varierande och spännande.

Och min man ska vara ledig på halvtid. Det tycker jag är jätteviktigt. Både för barnen, honom själv och även vårt förhållande.

Visst är det mysigt att vara hemma med barnen en sån här morgon! Innan kaoset bryter ut...

Japp, får erkänna att jag längtar lite!

måndag 5 december 2011

De första små stegen

Det är så härligt med barnens utveckling! Dessa små saker, som man som förälder uppskattar och känner sig stolt över. Det behöver inte vara mycket. Något som låter som "mamma". Det första leendet. När barnet lär sig äta själv. En vinkning med den lilla bebis-handen.

Nu har Fabian tagit sina första steg. Känns lite overkligt. Att vår lilla kille har blivit så stor. Han kan nu stå länge utan att hålla i något och nu tar han även några steg ibland. Det är inte många steg och det är inte varje gång. Så i praktiken så kan han ju inte gå än. Men det är inte utan att man blir lite tårögd och förundrad. Hur gör de egentligen?

Tänk att börja från ruta ett. Att verkligen inte veta hur man gör. Häftiga grejer.

Konsumera mera - julklappshandeln ökar

Jag läser i tidningen att svenskarna beräknas lägga 65,2 miljarder kronor på årets julhandel. Hur fan är det möjligt? Ursäkta språket, men 65,2 MILJARDER! Det förväntas bli nytt köprekord, trots den ekonomiska oron. Var får vi alla pengar ifrån? Och är det verkligen nödvändigt?

Kommer alla julklappar uppskattas och användas? Kommer vi äta upp all julmat? Svårt att svara på. Men jag tvivlar på det.

Hur ska man egentligen kunna stå emot denna köphets? För visst ska man väl köpa julklappar. Eller? Min syster har bestämt att vi inte ska köpa några julklappar till varandra i år. Alltså vi syskon och föräldrar. Och ingen har protesterat. Jag tyckte det kändes konstigt. Men varför egentligen. Det är ju jättebra. Måste man konsumera bara för konsumerandets skull? Hon föreslog att vi istället kunde köpa något åt oss själva som vi verkligen vill ha. Och lägga resten av pengarna på något annat vettigt.

Jag tycker egentligen att det är mysigt att gå och handla julklappar. Tänka ut något som skulle passa varje person. Men det innebär också en viss stress. Och ångest. Nu har jag då i alla fall lite mindre att stressa upp mig över. Några mindre att köpa åt.

Förra julen tänkte vi att vi skulle köpa lite mindre julklappar. Men ändå så svämmade det över av julklappar under granen. Och Anton gick totalt i spinn. Den ena julklappen efter den andra. Fler och fler leksaker. När han öppnat en så kom genast en till, som istället blev roligare. Det blev liksom för mycket.

Vi får se hur det blir i år. God julmat är ändå ett måste för oss. Och några julklappar måste såklart barnen få. Och borde man egentligen inte köpa något riktigt fint till sin man? Och till svärföräldrarna? Jag har sett en riktigt fin tunika på MQ som jag skulle vilja ha. Hm, detta kan aldrig sluta väl. Behärska dig nu.