Med tio mil till akuten

Ibland är det extra jobbigt att vara förälder. Som när ens barn gör illa sig. Och man är på semester. Vårdcentralen stängd och tio mil till närmaste akutmottagning. 

Det började med en promenad i skogen. Kasta lite pinnar i en bäck. Äntligen hade också solen tittat fram. Annars har det bara varit moln och regn under vår semester. 

På vägen tillbaka till stugan kämpar Petra på med en tvilling i varje hand. Mossa, pinnar, vatten. Jag håller Fabian i handen, men plötsligt vill han lägga sig ner i den mysiga mossan. Jag försöker få honom på benen. Och just då blir han väldigt ledsen. Men res på dig då, tycker jag. Är väl inget att gråta över. 

Men han gråter och varje gång jag rör hans arm så skriker han till. Spricka i armen? Hoppat ur led? Ringer 1177 som säger att VC i Sälen renoveras och är stängt. Akuten i Mora, tio mil bort. Men sköterskan rekommenderar att vi avvaktar. Kanske han blir bättre om ett par timmar. 

Men han vill inte röra armen. Väldigt ledsen, vilket är ovanligt för att vara honom. 

Mitt hjärta värker. Att se sin son ha ont. Inte kunna göra nåt. Och veta att jag själv ev bidragit till det. Ångest och oro. 

Petra säger att det kan vara pigfluxation. Det hade deras äldsta förut. Då är det strålbenet i armen som hoppat fel. Det kan åka tillbaka rätt om han börjar sträcka och röra armen. Det sitter vid armbågen och barn brukar inte vilja böja armen då. 

Så äntligen. Han verkar piggare. Lite popcorn och film tillsammans med de andra barnen. Han kan skratta. Och reser sig från mitt knä. Vill också plocka upp det sista från popcornskålen. 

Håller armen tätt mot sig. Vill helst inte röra den. Men lättnaden är total. 

Min lillgris verkar okej. Googlar och läser att detta med pigfluxation kan hända små barn lätt. Händer ofta när de håller en vuxen i handen. Räcker med ett litet ryck eller litet fall. Inte mitt fel. Obeskrivligt skönt. 

Och nu har han somnat. Min lilla älskling. Fortsättning följer imorgon.