Livet fortsätter - med yoga

Hej vänner!
Här har det ju varit hyfsat tyst på sistone. Jag har liksom startat upp ett nytt projekt med ett helt annat fokus. Den som läst bloggen kanske märkt mitt ökade intresse för yoga. I höstas anmälde jag mig till en yogalärarutbildning och den håller på under hela 2016. (8 helger under året) Men redan nu ska jag börja lära ut yoga så smått. Min yogaresa kan du följa på meryoga.net. Häng med, vetja! Det kan vara det smartaste du gjort den här månaden!
All kärlek till er därute! Sat nam. ♡meryoga.net

Paus, avslut och epilog

Allt har sin tid. Och just nu finns ingen tid för den här bloggen. Eller jo, tid finns väl säkert. Men inte tid som jag vill lägga på att blogga. Jag vill lägga den tiden på att mysa med mina tre härliga barn. På att hinna prata med min fina man. På att ta långa promenader i vårt vackra vinterlandskap. På att yoga och meditera. På att träffa vänner.

Min tid är värdefull och tidstjuvar är det väl ingen som gillar. Så nu pausar jag en av mina tidstjuvar. Tack bloggen, det har varit ett nöje. Trodde nog aldrig att jag skulle hålla på i 4 1/2 år, skriva över 600 inlägg och få över 77 000 visningar.

Mitt hjärtligaste tack till dig som läst! Det var en fin tid. Kanske ses vi igen. (Antagligen kommer jag så småningom lägga krut på min webbsida om yoga istället.)

Har du nån tidstjuv som du vill ta bort? Gör't! Det är befriande! Ta hand om er därute! Kärlek! ♡ / Maja

Epilog:

För att stilla er abstinens lite, nu när det inte kommer fler inlägg här (haha) så tänkte jag till sist bjuda på mina egna favoriter.

- Några av min inlägg värda att läsa (om du inte redan gjort det):

Vad gjorde man egentligen innan man fick barn?

Så här gick det till när barnen fick veta att de skulle få ett syskon

Om du behöver lite inspiration till vårpyssel så finns det här

Hur pratar man egentligen med barn om sexuella övergrepp och deras kroppar? Är du förälder? Läs då detta!

Så här har vi gjort för att få i våra barn nyttig och varierad kost

Lägger du också bara 23 minuter per dygn på att lyssna på ditt barn?

Tänk dig för när du ser superbilliga köttbitar! Går det verkligen ihop?

Här finns lite mer vego-pepp!

Och så en liten lista efter mitt hundrade inlägg.

- Några andra bloggar värda att läsa:

Min tekopp, Agneta skriver inspirerande om ekotänk, ayurveda och livet i stort och smått.

Queen of Kammebornia, Har du missat Pias fina blogg så är det bara in och läs!

Hormoner & Hemorrojder, Behöver du någon annan blogg som skriver om livet med småbarn på ett smått befriande sätt, så har du bloggen här!

- Några viktiga kom ihåg: 

Du duger precis som du är! Låt ingen säga något annat!

Och glöm inte njuta av varje ögonblick! Det kommer aldrig igen!

Vad gör man en iskall dag?

Vilken rysskyla som dragit in över landet. -20 känns ovanligt kallt och man känner sig nästan lite instängd när det är så kallt. I de norra delarna av landet tror jag det tom varit -35 grader. Herregud. Då kan man snacka kallt.

Med en liten bebis (som för övrigt inte är så liten längre, utan blir nio månader idag) så får man helt enkelt hitta på inomhusaktiviteter. Och för första gången på väldigt länge fick Clara sova inomhus istället för ute i vagnen.

Men jag måste säga att med lite fantasi kan man leka hela dagen.

Det blev ju en helt ledig plats där julgranen stått. Och nåt måste man väl fylla tomrummet med? (Leksaker alltså, undrade min man...)

Och att bygga tågbana och lego tycker även jag är roligt. Så roligt att jag ibland får bita mig i tungan när någon förstör mitt fina legohus eller inte bygger tågbana på rätt sätt. Vadå? Vi vuxna måste väl också få ha lite kul ibland.

Yogabebis och syskonkärlek

Ja vilken härlig mini-semester vi fick! Så mycket lugn och ro i stugan på egen hand blev det som väntat knappast. Men väldigt bra blev det ändå!

Fabian fick prova på slalom (som nästan fem-åring. Tidigt om du frågar mig, men tydligen sent om man jämför med andra. Men jag brukar faktiskt inte orka jämföra med andra. Vad är meningen med det?). Och han och storebror fick två dagar i backen, medan jag kånkade vagn i snön. Men jag ska inte gnälla. Frisk luft, motion, snö OCH vara med familjen.

Och när vi kom hem så fortsatte (kär)leken mellan bröderna. Det är som om gemensamma tester eller påfrestningar bara stärker relationen mellan våra söner. De leker från tidig morgon till läggdags. Det gjorde de i och för sig innan resan också, men plötsligt är det knappt något bråk alls. Och för den som inte sett dem in action så kan jag berätta att de brukar kunna slåss. Och ge igen. Så tårar sprutar. Men nu verkar de alltså ha tagit en paus med att slå ihjäl varandra och det uppskattar jag.

Här är deras favoriter just nu. Väldigt många gosedjur. Som tillhör olika familjer (tex hundarna) och som tävlar i VM i olika grenar. De gör egna regler och Anton skriver ner resultaten i sin silvriga bok. 

Medan de leker så passar jag på att njuta av det nya året. För mig går året i yogans tecken. Mycket på grund av den yogalärarutbildning jag börjar om några veckor. Men också för att jag bestämt mig för att yoga varje dag. Helst på morgonen. 

I morse vaknade Clara ovanligt tidigt, så då fick hon följa med på mattan. Men eftersom hon var vaken ett par timmar sent igår (tydligen det senaste modet att leka kl 22-00) så var det nog egentligen inte meningen att vakna så tidigt. Efter en stund kröp hon upp i min famn och somnade där. Jag satt med korslagda ben och bara njöt en stund.  Sedan la jag ner henne bredvid mig och fortsatte en timme. Hon sov hela tiden. Snacka om bra start på dagen. 

Hoppas du också fått en fin början på det här året!

Måste man va vaken till tolv?

Efter packningsmaraton med klängig bebis och två förväntansfulla killar så gick färden mot Sälen. Tre timmar i bil brukar inte vara någon fara med barnen. Killarna brukar se på film och höra på saga och Clara brukar sova. Men på sistone har hon börjat bli för stor för babyskyddet (lilla bilstolen) så vi bestämde oss för att byta upp oss till nästa storlek. En lyckträff, kunde man tro. Men icke. Illvrål och sprutande tårar. Tillslut somnade hon äntligen. Men nacken såg ju så sned ut. Kanske skulle jag bara rätta till lite. Ja, ni fattar väl. Det skulle jag inte gjort. Hon vaknade och illvrålet satte fart igen. Suck och stön.

Efter tre lite längre timmar än vanligt var vi äntligen framme i stugan som nästan känns som hemma.

Förberedelserna för nyårsfirande kunde börja. Men eftersom jag tydligen är värdelös på att baka tårtbotten, medan det däremot finns flera som inte gör annat än att baka just detta, så fick min man åka för att köpa det. (Den vi gjorde hemma fick jag motvilligt slänga i komposten efter att den haft samma seghet som julkola.)

När vi skulle börja med middagsförberedelserna så insåg jag att vi glömt potatisen hemma. Så min man fick sätta sig i bilen igen.

När vi skulle hugga in på krabban så insåg vi att även krabbesticken var kvar hemma. Skit också.

Blev trots allt en lyckad nyårsmiddag. Och en fin kväll med yatzy, bastu och charader. Men när klockan var elva så fick jag och Fabian dispens att gå och sova. Herregud, att vara uppe halva natten med en ögoninflammatorisk lillfis gör även den bästa festprissen lite trött. Och jag tror inte Clara vet om att det är nyår och låter oss sova ostört på natten. Även om ögonen är bättre.

Nu hoppas vi på några härliga dagar, då grabbarna får åka slalom och vi tjejer får titta på. (Eller så smiter vi till stugan och övar på att gå och mysa (inte samtidigt alltså) och när hon sover kan jag dricka kaffe, läsa, sticka och  basta (inte heller samtidigt såklart). In my dreams.)

Önskar dig ett riktigt fint, kärleksfullt och spännande år. Var sann mot dig själv! Kom ihåg att du är perfekt precis som du är!

(Och svaret på frågan i rubriken. Självklart inte. Det blir nytt år ändå!)

Nyårstårtan, med  extra godis och glitter

Godnatt och gott nytt år!

Jul - tacksamhetens tid

Ibland blir jag bara väldigt medveten om hur bra jag har det och om hur tacksam jag borde känna mig. Det kan räcka med att jag hör om någon som har magsjuka på julafton. Eller läser om någon som flytt hit till Sverige utan sin familj. Eller ser någon som sitter utanför mataffären och tigger pengar, klädd i trasig jacka och tofflor, mitt i december. 

Och för mig så är julen den högtid som går mest i tacksamhetens tecken, tycker jag.

Även fast vi kanske inte alltid är så bra på att visa det. Jag tror det är nyttigt att öva på att visa tacksamhet. Därför tänkte jag nu skriva en lista. Varning för klyschiga meningar. Är du trött på hur härligt allt är? Då kanske du inte behöver fortsätta läsa. Den här listan innehåller bara fina grejer.

Jag är tacksam över:

~ mina barn
Ibland kan de vara urjobbiga och väldigt billiga, men oftast är de så goa och omtänksamma och roliga. En sak är säker: vad vore jag utan dem? De lär mig så mycket, inte minst om mig själv. De gör mitt hjärta stort och vackert.

~ min släkt och mina vänner
Jag är så tacksam över att få ha sån fin släkt och så härliga vänner som stöttar mig och ställer upp när jag behöver något. Den här julaftonen har jag fått äran att umgås med tio härliga släktingar. Ingen press, ingen stress. Var den du är utan fasader eller tvång. Jag känner mig rik på kärlek!

~ att bo i Sverige
Detta fantastiska land. Med tak över huvudet. Och betald föräldraledighet. Inget krig, fantastisk natur och allemansrätt. 

~ att få vara frisk
Detta uppskattas ännu mer efter denna småkrassliga höst och vinter. Att få vara frisk är ett privilegium. 

~ att få dela livet med den jag älskar
Någon som känner mig utan och innan. Som älskar mina bättre sidor och accepterar mina sämre sidor. Trots att jag förändrats sen vi träffades, så finns han alltid vid min sida. Då var jag ung, med slanka ben och fasta bröst. Nu har jag rynkor, putmage och små taxöron till bröst. Dessutom har jag slutat äta kött, som är hans favoritmat. Men han finns kvar och vår kärlek blir bara starkare. Han ger mig fortfarande pirr i magen, efter tolv år.

♡

Vad är du tacksam över? Prova att skriva en lista du med. Det finns så mycket att vara tacksam över! (Jag skulle kunna skriva hur många punkter som helst.)

Jag vill önska dig en riktigt fin fortsättning på julen! Hoppas du får vara ledig och spendera mycket tid med nära och kära. Det är det som julen handlar om, tycker jag! Glöm inte att stanna upp och fånga alla vackra stunder. Just de ögonblicken kommer aldrig igen.

(Och förresten. Kvinnan i bara tofflor fick mina kängor som jag aldrig använder. Hela, fina och varma. Men ger mina fötter, i storlek 41, utseendet av ett par bananer. Hon behövde dem bättre. Och jag känner mig dum som har saker jag inte använder. Ska nog ta en garderobsrensning i helgen.)

Slut på nattamning och penicillin

Nu står jag där. På andra sidan. Där jag trodde det var omöjligt att vara. Vi klarade oss över. Det krävdes bara två nätter av min man, sen var nattamningen ett minne blott.

Han tog henne istället för att jag gjorde det. Visst, hon grät. Men inte för att hon var hungrig, utan för att hon var arg. Hennes mysiga vana var försvunnen. Vem skulle inte bli lite sur då?

Sen dess vaknar hon fortfarande ett par gånger per natt. Men inte varje timme. Och hon somnar om när hon blir vaggad i famnen.

Hon svälter inte ihjäl då, kan man fråga sig? Nejdå. Välling när hon lägger sig. Amning när hon vaknar efter nån timme. Välling när jag lägger mig. Och sen ammar jag tidig morgon, så att hon ska somna om. Så det går ingen nöd på henne.

Och jag känner mig lycklig. Äntligen lite bättre sömn. Vilken skillnad det gör på dagarna. På tålamodet. På orken.

Vi har även klarat av en annan pärs. Penicillinkur på Fabian,  4 och ett halvt år. Gråt. Ångest. Tjat. Trug. Mutor. Kräks. Tio dagar. Äntligen är det över och vi är friska. Faktiskt. Fantastiskt.

Så äntligen kan vi göra julgodis. Äntligen kan vi skriva önskelistor till tomten. Äntligen kan vi skriva julkort. Äntligen är julen här.

Och igår startade jag en ny tradition. Vi sjöng in julen i kyrkan. Med en riktig orkester med trummor och grejer. Och en kör. Och vi besökare. Som sjöng för full hals.
- "Det är tråkigt, jag vill gå hem nu", sa Anton efter en timme.
- "Det gör väl inget att ha lite tråkigt", sa jag. "Det kan vara bra att ha lite tråkigt ibland, vet du". Plötsligt lät jag tydligen som Alfons farmor. Men det struntar jag i. För jag var lycklig i kyrkan. Och allt kan inte vara digitalt och upplagt på fat. Barn måste få ha lite tråkigt. Och förutom att Fabian spelade lite orgel, Anton tände eld på sånghäftet och Clara åt upp sitt sånghäfte så gick det riktigt bra. Helt klart en tradition att behålla.

Att sätta på sin egen syrgasmask först

Just nu går vi igenom tunga dagar. Åtminstone känns det så just nu. Båda grabbarna var lite hängiga redan förra fredagen. Det ena utvecklades åt rätt håll och det andra blev halsfluss. Jag blev också sjuk, med någon blandning av halsfluss och förkylning. Kände mig totalt däckad i måndags. Samtidigt som jag skulle ta hand om en riktigt sjuk Fabian, en snorig Anton och en intensiv åttamånaders Clara. Sedan fick Anton ögoninflammation och Fabian totalvägrade att ta penicillin. Clara försämrade sin redan dåliga sömn och en totalsliten mamma var ett faktum.

Så trött att jag är illamående från och till. Men ska ändå orka skicka iväg Anton till skolan, som bara haft en lindrig ögoninflammation och då tydligen kan gå i skolan utan problem. Ska ändå orka ta hand om en väldigt hängig, klängig, ledsen, sjuk och motsträvig Fabian. Och ska ändå orka ta hand om Clara. En tjej som gärna vill stå upp hela tiden. Helst knalla runt med hjälp av någons stöd. Men bara om mamma är nära. Annars blir det gråt och tandagnisslan.

Allt detta, medan jag knappt orkar ge mig själv nåt att äta. Men jag vet att utan mat gör jag ingen nytta. Så jag håller ut en hand så Clara kan klättra och låter Fabian sitta i knät, jag trugar tills han tar sin medicin. Jag håller upp skedarna tills vi alla fått i oss. Och vi blir långsamt bättre.

Långsamt, men bättre blir vi. Idag är första dagen sen i måndags som Fabian är uppe och leker. På nåt underligt vis så började han bara ta medicinen, blandat med Sprite. Det känns så fint i mitt hjärta att se honom på benen igen. Och Anton verkar helt frisk. Min man verkar inte lika hängig och min förkylning har gett med sig. Clara vaknar fortfarande varannan timme på natten och "kräver" att få amma. Men annars är hon frisk.

Och vi har bestämt oss för att ta tag i nattsömnen. Nu när vi mår lite bättre så orkar vi med om hon skriker på natten. För det kommer hon säkert göra. Men är man åtta månader så finns det ju inte en chans att man måste äta varannan timme på natten. Så de så. Men mamman måste sova. Det är som på ett flyplan. Då säger de ju att man alltid ska sätta på sig sin egen syrgasmask först, innan man hjälper barnen. Det är först nu jag riktigt inser betydelsen av det.

(Nån som har några tips om detta med sömnen eller hur man får det lättare att ge penicillin till en fyraåring så tas dessa tacksamt emot. För trots att han dricker så är det alltid med vånda och gråt.)

Adventstider med barn

Det är redan adventstider och här hemma har det pyntats och bakats. Jag tycker julförberedelserna fått en annan mening sen jag fick barn. Nu är det inte bara för mig själv som jag gör allt. Utan minst lika mycket för barnen. Och som ni vet, delad glädje...

Men det gäller också att ha tålamod och att släppa prestationen. För tro det eller ej, men en fyraårings små fingrar rullar inte lussekatterna på precis det sätt som du gör. Och en sjuårings tålamod när spritsandet på pepparkakorna misslyckas är kanske inte som ditt. Och du hade kanske inte tänkt ställa fram ALLA tomtar redan nu. Eller att din åttamånaders skulle äta på julkalendern. Men det blir liksom okej ändå. Bara man lägger undan alla prestationskrav. Då blir det oftast bättre än okej.

Jag har till och med bundit en enriskrans. Men städningen får vänta. Den här veckan är jag gräsänka och då gäller det att prioritera för att orka. Mys före tjat. Mat före städ. Julkalendern före vuxen-TV. (Vad tycker du om julkalendern? Vi gillar den verkligen!)

Trevlig vecka, kära du och tack för att du tittar in! ♡

Black Friday alltså?

Har sett orden "Black Friday" rätt många gånger i tidningen på sistone och funderat lite vad det står för. Är det en dag då vi ska sörja det hemska som händer i världen just nu? Det hemska i att länder bombar och terroriserar varandra, högt och lågt. Ingen egentligen bättre än den andra. (Som jag brukar säga till mina barn jämt: Man ska inte slåss, även om någon gjort nåt dumt, så behöver man inte ge igen genom att slåss!)

Eller är det en dag då vi ska släcka ljusen för klimatets skull?

Eller den sista mörka fredagen innan vi tänder upp i advent?

Nä. Det är en dag för att vi ska konsumera mer. Köpa mer. Spendera.

Skämtar de eller? Vad är det för värdelöst påhitt? Amerikanskt, jag vet. Men är vi inte bättre än så? Än att vi måste ta oss an all skit som det landet gör? Ursäkta språket, men det gör mig faktiskt lite förbannad. Behöver vi verkligen konsumera mer? Är det verkligen det smartaste för vår jord?

Nä, tacka vet jag Lapland Eco Store. De vill inte bidra till ökad konsumtionshets, så därför skänker de 10 % av dagens intäkter till Rädda barnen (eftersom julen är barnens högtid), istället för att sänka priserna. Vilka förebilder! 

Vinterlandskap och nattning

Måste bara jubla lite och klappa mig själv på axeln. Tre stängda dörrar.

Alltså,  fattar ni? Tre nattade barn! Av mig. Halleluja!  

Annars då? Jag njuter mest av vinterlandskapet där ute. Är ju fantastiskt vackert. Och det är en ynnest att få vara hemma så man kan få lite sol och dagsljus på sig. Inte så lätt när man jobbar. 

Men jag njuter. Trots penicillinkur för halsfluss och en ovälkommen kräka igår. Vad vore väl livet om man alltid var frisk? Skulle man då uppskatta det fantastiska i det lilla?

Jaha kom vintern i år igen?

Där står jag som en fåne igen. Ute är det vitt och snön fortsätter falla långsamt mot marken. Medan barnen är i extas och redan planerar för pulkaåkning och snöbollskrig så kan jag bara tänka på hur dum jag är. Jo, vintern brukar faktiskt komma vid den här tidpunkten. VARJE ÅR. 

Men ser jag ut att ha tagit fram vinterkläderna? Nä. Inte på nåt sätt.

Och snart går skolbussen. Springer ut i garaget. I foppatofflor. Vadå, det är ju bråttom. Med blöta strumpor klafsar jag runt och letar varma täckbyxor, vinterjackor och kängor.

Funderar på att prisa gud när jag hittar exakt allt jag letar efter, där det borde ligga. Men skippar prisandet. Är inte särskilt troende. Trippar istället in till barnen och tackar tyst svägerskan som gett oss kusinens kläder. Ärva is the shit.

Agera inte i affekt

Det har varit en vecka fylld av ganska mycket sjukdom och dålig sömn. Hade jag skrivit detta i morse så hade ni fått läsa om hur JOBBIGT allt är. Om hur drygt det är att bli väckt varannan timme, antingen av hungrig dotter, febrig son eller sällskapssjuk son.

Men nej, tänkte jag. Jag ska inte skriva när jag är som tröttast. Det brukar ju ordna upp sig tillslut. Det löser sig, sa kärringa som sket i vasken. (Haha, den är så dålig.)

För det har jag lärt mig på nån ledarskapsutbildning. Att man ska inte handla i affekt. Inte agera när man är som mest irriterad. För då blir det oftast inget bra. Så jag tog en stor kopp kaffe och satte mig i soffan. La en kall handduk på min stora killes varma panna. Log åt mellans utklädnad (som för dagen var Emil i Lönneberga). Snosade i min dotters nacke. Och tänkte att sova får man göra i ett annat liv. Ett liv då dessa små underverk inte kryper upp mot mig i soffan samtidigt. Ett liv då barnen är stora och den här bloggens bekännelser spelat ut sin roll. En morgon då jag tycker att sex timmars sammanhållande sömn är lite. (Kommer det nånsin hända?)

Men nu är jag inte där än. Jag är här. Mitt i sömnbristens och dagisförkylningarnas tid. Mitt i bebis-snos och bebis-snor. Haha.

Och jag dricker mitt kaffe.

Och ett antal fler koppar.

Och njuter av att få sitta inne när det regnar på tvärsen. Åtminstone sitta inne för en stund. Tills hunden, som vi vaktar den här veckan, behöver gå ut. Fyraåringen behöver också rastas. Han tar kopplet och vägrar ta på stövlar. Klarar den första vattenpölen, men sen går det liksom inte att stå emot den starka dragningskraften som finns i vattnet. Magneten är liksom för stark för en fyraåring.
- Men Faaabian, säger jag lite trött.
- Men mamma, det gör väl inget, svarar han myndigt. Det torkar ju. Det blev nog bara en liiiiten fläck på byxan.

Javisst, det torkar. Jag andas lite lugnt. Inte agera i affekt.

Lätt att blicka framåt

När man är inne i en lite jobbigare period (som tex nu när Clara är förkyld och inte sover särskilt bra) så är det så skönt att veta att det går över. Det kommer förändras, för inget är konstant. Det kan vara en viktig livlina. Men nåt som livet som småbarnsförälder verkligen gett mig är också att leva i nuet. För inget kommer tillbaka. 

Det är så lätt att vi går och längtar framåt. Till det där som ska hända snart. Till semestern. Till helgen. Eller nåt som är vanligt nu i november: om en månad är det äntligen dags för första advent. Då ska vi mysa ordentligt! Som om vi lever på vänt. Tills det där superperfekta ska hända.

Och om det inte blir så bra som vi tänkt så blir vi oftast väldigt besvikna. Konstigt vore ju annars när vi gått och sett fram emot det i flera veckor.

Nä. Mitt tips är istället att njuta av dagen. Av det som finns mitt framför mina ögon i just denna stund. Annars går det ju oss förbi. All skönhet. Flera veckor som vi bara lever genom att se framåt. Se till att trivas med din vardag så det inte bara är semestern som hägrar.

Nu vill jag inte säga att det är fel med drömmar. Självklart ska man ha drömmar! Det är ju fantastiskt att kunna drömma sig bort och blicka mot något längre bort, som man längtar efter. Jag drömmer tex om att få påbörja min yogalärarutbildning i januari. Och jag kan längta tills Clara börja sova bättre på nätterna. Men mest så är jag här och nu. Annars skulle jag ju missa min dotters nöjda min när hon drar sig upp till stående. Eller lövens prasslande när jag gömmer mina skor i strängen av gult, orange och brunt längs vägkanten. Eller morgonens dimma som inspirerar till sagor om älvor.

Dröm! Men glöm för allt i världen inte att rikta blicken neråt till nuet också. För just det här ögonblicket kommer aldrig igen.

Höstlovet som kom och gick

Det är höstlov. Jag börjar på ett inlägg som ifrågasätter hur många som egentligen åker iväg och gör nåt kul på lovet. För på min skol-son verkar ALLA andra nämligen åka iväg nånstans. Förutom vi. Men inte kan väl alla föräldrar kunna vara lediga alla dessa femton veckor eller så, som skolbarnen är lediga? Min man är då inte ledig. Och jag drar inte iväg nånstans med tre barn själv. Sådeså. Kanske en av få nackdelar med att ha tre barn. Vad vet jag. I så fall klarar jag av den nackdelen. Fördelarna väger liksom över.

Men så kommer en till nackdel. Eller ja. Hur dåligt det nu är vet jag inte. Det kommer nåt i vägen. Som att byta blöja, spela en fotbollsmatch eller läsa en saga. Men tid för att blogga finns inte. Och lovet är över. Och jag ändrar lite i texten till det tänkta inlägget och skriver att det har varit lov precis. Men så kommer nåt annat i vägen igen. Och nu är vi liksom snart mitt i veckan igen.

Och jag tänker att jag kan skriva om hur bra Clara somnar på kvällen. Och att jag ska ta mig ett bad.

Men ja. Ni gissar rätt. Hon vaknar och vägrar somna om. Inget funkar, inte ens att amma. Så jag passar på att se färdigt "Så mycket bättre" i TV4-play-appen, samtidigt som hon ålar sig och inte vill sova. Och doftljusen i badrummet brinner ut. En timme egentid på kvällen är lika borta som lusten att bada. Och jag tänker att jag fick i alla fall till det där inlägget. Alltid nåt.

Första gången

För små barn så finns det ju så mycket som görs och upptäcks för första gången. Tänk dig själv att vara med om nya saker varje dag. Nya färger, nya ljud, nya smaker. Då skulle man nog stanna upp och ta in ännu mer. Känna upplevelsen ända in i sinnet.

Den här veckan har Clara varit med om följande nya grejer:

- Tandborstning. Inte för att hon fått någon tand ännu, utan mer för att hålla henne sysselsatt när vi borstar. Och som hon älskar det. Det kliar säkert bra där i munnen där de små söta tandbissarna ska komma snart.

- Somna på kvällen utan att bli ammad, utan istället har hon druckit välling. Och hon har även somnat om på natten med hjälp av välling. För nån som ammat alldeles för ofta på kväll och natt så är detta fantastiskt skönt! (Förutom petitessen att mina bröst inte riktigt vant sig vid att amma lite mer sällan än. Ni som varit där vet.)

- Att sitta själv utomhus på marken och få känna på stenar, pinnar och sand. Vilken upplevelse! Den underhållningen hade räckt hela dagen. Minst!

- Att kunna bajsa på egen hand. Åtminstone första gången på ett tag. Förlåt för mitt rättframma språk. Men att börja äta vanlig mat tar ett tag för magen att lära sig. Tydligen. 

- Den här veckan har hon glatt mumsat i sig små smörgåsbitar med smör och messmör på. (Delvis pga föregående punkt. Det hjälper magen. Men också för att det är gott.)

- Första veckan som hon sträckt ut armarna mot mig eller min man när hon vill komma upp eller bara kramas. Hade nästan glömt hur underbart det är.

Det var nog de nya grejerna den här veckan som jag deltagit i. (Men det har säkert hänt fler nya saker för henne.) Det är så häftigt att få vara en del i någon annans utveckling. Allt hon lär sig kan jag på något sätt vara med och påverka. Roligt, men samtidigt lite skrämmande.

Trevlig vecka! Och försök upptäcka den med ditt nyfikna barnasinne! 

Själv försöker jag tänka ut en rolig höstlovsaktivitet. Och försöker förtränga tankarna på att behöva gå upp vid fem imorgon. Vems påhitt är egentligen vintertid? Som om barnen sover längre...

Hemma-spa

Inspirerad av spa-besöket förra helgen så bestämde jag mig för att ta ett bad här hemma ikväll. Barnen sov och mannen var på möte på dagis. Perfekt tillfälle att rå om sig själv.

Så jag körde hela kittet, med bubbelbad,  peeling, fotskrubb, ler-schampo, hårinpackning, lugn musik och tända ljus.

Var hur lyxigt, enkelt och skönt som helst. Och avslappnande.

Tills Clara vaknade med ett gallskrik. Precis intvålad och med balsam i håret. Försökte, lätt stressad, tvätta av mig det,  snabbt som bara den. Rusade upp ur badet. In till Clara med tutten i vädret.

Avslappnande värre med hemma-spa.

Har inget hänt, kan man fråga sig?

Slutet av oktober snart, alltså. Tiden flyger iväg. Samtidigt som den egentligen inte alls går särskilt snabbt. Det händer inte så mycket nytt. Vi skrotar runt här hemma. Det är lite samma sak varje dag. Äta, sova, leka, busa, tjata, yoga, mata och plocka. Men inget negativt med det. Jag älskar att vara hemma. Att inte behöva stressa iväg till något, inte behöva hinna med alla måsten och borden. Utan vi lever i nuet och njuter av höstens skiftningar. 

Jag levererar ju inte särskilt mycket blogginlägg, dock. Tänkte försöka sammanfatta väldans kort vad som hänt sen sist, ifall nån mot förmodan bryr sig om det. (Det är lite som om det som inte nämns i sociala medier inte har hänt. Och den inställningen är jag sjukt trött på. Så jag lovar att inte berätta om alla måltider och alla känslor.)

Jag och mannen firade femårig bröllopsdag med härlig tillsammanstid, med simning, relax och tapas. Att få vara HELT barnledig var fan som en dröm. (Ursäkta svordomen, men gick inte att skriva på annat sätt.) Att prata till punkt utan att bli avbruten. Att få ha på sig icke-amningsvänliga-kläder, tjoho! Att få simma en hel halvtimme, utan att känna sig stressad. Att få mysa i relaxen med min äkta man. Känslor som kanske bara en småbarnsförälder förstår.

Clara har haft sin första ordentliga förkylning. Som nästan gjorde att vår romantiska eftermiddag och kväll stöp. Men som tur var bara nästan. Och frisk blev hon ju igen, så ingen större skada skedd. 

Anton har börjat på innebandy till sin stora lycka. Fabians blick när han insåg att han inte skulle få vara med på den första träningen. Den sorgen var äkta. Han satte sig utanför bilen och grät och vägrade åka med. Tills jag startade bilen och hotade med att åka utan honom. Förlåt. Men vi hade faktiskt inte all tid i världen.

Clara har lärt sig sitta, kryp-åla och att äta all möjliga sorters mat. Herregud, så stor. 

Jag har gjort yoga med barnen flera gånger. Jag är så nöjd över att de vill, försöker och tycker det är roligt. Kommer nog snart ett inlägg om mina yogaplaner. För de finns där och bearbetas varje dag. 

Ja, och så har vi njutit av hösten. Och gjort en hel del mer grejer. Men ingen nämnd, ingen glömd. Typ. Nu ska jag försöka hinna med att göra lite yoga innan lillstrumpan vaknar och ska envisas med att fortsätta jobba på mina taxöron (brösten alltså). 

Nähä. För sent. Fan.

Sex månader

För sex månader sen föddes vår älskade dotter. Så perfekt på alla sätt och vis. Tack för att du valde oss! Vi njuter av varje månad, varje vecka, varje dag och varje stund!

Inte utan min dotter

Nästa vecka har det gått ett halvår sen Clara föddes. Idag var första gången som jag åkte ifrån henne och min man fick öva sig på att vara trebarspappa på riktigt.

Jädrar så gött det var!

Vi samlades några härliga tjejer för att överraska en nybliven 30-åring. Blev prat, skratt och god mat. Sen blev jag tvungen att åka hem. Amning stod på schemat. Ibland hade det varit gött att vara man...

Men jag är såklart väldigt nöjd och glad för det jag fick och fylld med ny positiv energi. Eftersom det gick så bra så kanske det inte behöver dröja 6 månader till nästa gång jag åker iväg utan barn. (Redan nästa helg faktiskt. Men då tillsammans med min man. Mer om det senare.)

Nu blir det soffmys med min käre make och det är inga fel det heller! Trevlig lördagkväll till dig!