Hur vet man om han har borelia?

Telefonen ringde när jag åt lunch på jobbet. Äldsta sonen var trött, hängig, lite febrig och klagade på ont i nacken. Eftersom han nyss haft en fästing så fick jag rådet (av typ alla jag pratade med) att söka upp läkare.

Och ja. Jag gillar verkligen inte att vara den där nojiga föräldern som söker vård för minsta lilla. Men det där med fästingar kan tydligen ge otäcka sjukdomar. Och OM det skulle vara något så vore det ju lite tråkigt om jag, pga min envishet, inte gått till läkaren i tid och han typ dör, eller nåt. 

Men lik förbannat så står jag där hos läkaren och skäms. Anton verkar hur pigg som helst. Febern och det nackonda är som bortblåst. 

- Nej, säger den vänliga läkaren. Vi brukar inte behandla för borelia om det inte är en fem cm röd ring kring bettet. Eller att de varit väldigt sjuka en längre tid. Det räcker inte med att han varit trött två dagar. 

Såklart. Så självklart. Låter ju helt korrekt. Kan ju vara vilket litet virus som helst. "Nojig mamma" kunde hon stämplat i pannan. 

Men ni vet. Ni som har barn vet att man gärna vill vara på den säkra sidan. Mina barn är ju trots allt mitt (och såklart barnens pappas) ansvar. 

Framme vid bilen sa Anton:

- Nu känner jag mig inte hängig längre, mamma!

- Nej, vad skönt. ("Men du kunde väl försökt spela lite hängig hos läkaren åtminstone.")

- Visst var jag duktig?

- Ja, det gick ju jättebra det där. ("Förutom att du inte alls var sjuk!")

- Vad får jag nu mamma? Godis? 

- Nej något godis får du inte idag, Anton. 

- Men en glass kan jag väl få för att jag var så snäll?

- Visst, en glass kan vi köpa. Vi kan stanna vid Pressbyrån. 

- Pressbyrån? Får man pressad glass där?

- Hahaha, nej älskling!

- Var det roligt? Jag trodde man kunde det. 

Nu är min man och Anton och köper thaimat. Skulle bli köttfärssås och spaghetti egentligen ikväll. (Bönröra för min del.) Men nötfärsen hade tydligen inte klarat vårt 30 timmar långa strömavbrott för ett par veckor sen. Det upptäckte vi när alla var hungriga och vi inte hade någon lust att ställa oss och laga något annat. 

Det är då man kan önska att vi bodde lite närmare stan.