I morse. Jag satt i soffan. På kinden rann tårar.
Fem minuter tidigare.
- Mamma, får vi se på ett till?
- Nej, nu ska vi borsta tänderna och åka till dagis.
Av nån anledning hann inte TVn stängas av innan nästa program börjat. Barn på sjukhus.
En flicka med långt, ljust hår. Sitter i båten med sin far. De skrattar. Hon kan inte riktigt styra motorbåten så bra, så han får hjälpa henne. Somrig musik. Harmoni. Några fler filmklipp med flickan. Hon spelar fotboll.
Jaha. Den tjejen verkar ju kunna leva bra med sin sjukdom, hinner jag tänka.
Sedan. Tjejen körs fram i rullstol. I näsan en sond. Huvudet är alldeles kalt. Inte ett hårstrå. Hon ser ynklig ut. Bilder när flickan ligger på sjukhus. Hon opereras. Hon har fått hjärntumör. En sorts cancer.
Hon förklarar för kameran vad tumör är. Så vuxen och duktig, trots att rösten inte riktigt vill hänga med. Talet har försämrats. Föräldrarna berättar hur det kändes när de fått reda på det. Och hur det gått.
Tårarna rullar.
- Mamma, ska vi inte borsta tänderna nu?
Trots detta så har jag mage att bli irriterad på mina barn när de vägrar klä på sig ytterkläderna.
- Men gå barfota då, Fabian, om du inte vill ha strumpor!
Fabian gråter. Jag tänker att jag borde vara väldigt glad över att båda våra barn är friska.
Men ibland är vardagen för nära. Det går liksom inte alltid att uppskatta allt man har. Ibland behöver man få känna att det är jobbigt ändå. Men det skadar inte att vara lite ödmjuk ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)