Roadtrip med nostalgi, permakultur och spökstad

När barnen var med mina föräldrar på husvagnssemester så passade jag och Clara på att åka på en roadtrip tillsammans med en av mina bästa vänner. Turen gick till södra Dalarna där vi båda är uppvuxna.

En vit audi, en massa CD-skivor, tre tjejer, några väskor och en barnvagn begav sig norrut. Mot det välkända dalmålet (som jag saknat det), villor vi vuxit upp i och vägar vi vandrat för så länge sen. Tomma butikslokaler, slitna fotbollsplaner och samma ansikten.

Huset där jag bodde i elva år med mina föräldrar och syskon, som känts så stort, såg litet och annorlunda ut. Men ändå så bekant. Gatan sig lik. Var det här vi hoppade twist, sköt ur och kastade handboll? Var det här jag växte upp och höll på att bli vuxen?

Nu hade jag inte varit i Dalarna på flera år och kom hit som trebarnsmamma tillsammans med min dotter. Hon som bara hänger på och anpassar sig. Det kändes som om jag var barnledig. Inga tider att passa då barnen behövde äta eller sova. Som semester. Tillbaka till rötterna, men med en ny ryggsäck. Med nya erfarenheter och kunskaper. Med min dotter. Och såklart min fina vän.

Och vi träffade andra fina vänner. Som alla har sin historia från barndomens Dalarna. Nu fick vi nya minnen tillsammans. Minnen av små bebisfötter, Storgatan och sushi. Minnen av ingefärsöl, trägolv och förlossningshistorier. En dotter som lärde sig att vända sig till mage.

Vi fortsatte vår roadtrip till min fina bror och fick se hans hem för första gången. Hans dröm om att kunna finnas till utan att belasta vår miljö. Solpaneler, cirkusvagn och en fantastisk indisk gryta. En by där permakulturen växt sig stor, hemgjorda tunnbröd och hampakläder.

Vi avslutade roadtripen med en restaurangmiddag efter halva vägen. Kan knappast bli bättre.

Hem och sova i egen säng och sen packa om för att åka till min syster och träffa våra stora barn. Som vi inte sett sen i måndags. Många pussar och kramar kommer det att bli. Alldeles snart. När sommaren fortsätter.

Helgens bästa: Fabian

Alltså min lilla kille börjar bli så stor. När han sitter i mitt knä nuförtiden (efter att han blivit storebror) så känns han gigantisk. Inte som min lilla bebis längre, direkt. Antagligen för att jag jämför mot Clara. Men det är också så att han har utvecklats mycket på sistone. Han har nog växt i rollen som storebror.

I fredags när vi var ute och plockade blåbär så tog han ett bär i taget och la ner i bärplockaren. Inte som förut, att alla hamnade i magen. Nä, nu skulle han hjälpa mamma, godingen.

Och vilket tålamod han har fått. Vi har lagt pärlplattor varje ledig stund den här helgen (det är fasen beroendeframkallande, jag lovar, börja inte för då går det inte att sluta) och Fabian bara satt och pärlade hur länge som helst. Om någon pärla åkte bort så blev han inte arg som jag hade trott utan han bara satte tillbaka den. Hans finmotorik har inte varit den bästa men detta var tydligen något för honom.  Måste ju vara superbra träning också. För både tålamod och motorik. 

En till sak som överraskade mig var att Fabian såg klart en hel film i lördags och att han ätit hur mycket som helst (utan gnäll) hela helgen. Det händer inte var dag...

Idag när vi satt och pärlade som bäst så nämnde jag att Clara sov så bra och lät mig pärla. Jag sa att hon sov som en gudinna. 

Fabian: - Sover hon som en gojilla?! Ja, de sover jiiiktit bja. De sover hela natten! 

Så helgens bästa är helt klart Fabian. ♡ Imorgon åker han och Anton iväg på husvagnssemester med mina föräldrar. Som jag kommer sakna mina små odågor! (Men JA, det kommer bli väldigt lugnt och skönt också. Så klart.)

Ett av Fabians konstverk.

(Näst bästa måste varit alla gyllengula kantareller som jag hittade i skogen idag!)

Ostindienfararen och pärlplattor

Gårdagens förmiddag var regnig och bråkig. Vad skulle jag hitta på? Visst, jag skulle kunna njuta av mina fina blommor. 

Eller plocka några röda tomater.

Eller skörda grönsaker. 

Nej just ja. Blommorna och tomaterna har vissnat. Och trädgårdslandet innehåller nästan bara ogräs. Inga grönsaker förutom potatis och ärtor. 

Nä, vi måste hitta på nåt. Så vi åker trettio minuter mot öster. Där lättar molnen och världens största seglande träskepp har lagt till vid kajen. Det är Ostindienfararen som ståtar med sina höga master.

Vi tittar på lite häftiga gamla bilar också. 

Äter glass och spelar minigolf. 

Visst, lite ansträngning krävdes för att ta sig till Kristinehamn. Men omväxling förnöjer. Och därför kunde utan problem hela dagens eftermiddag spenderas hemma med pärlplattor (sjukt pilligt), böcker, spel och bästa L. (Förmiddagen ägnade jag åt att tortera Clara på BVC. Vaccinationen var inte alltför skön, uppenbarligen.) 

Vad ska vi hitta på imorgon månntro? Ytterligare en regnig dag väntas. Blåbärsjakt kanske?

Sju år sen

För sju år sen, den sjunde i sjunde, låg vi på förlossningen och jag kämpade och kämpade. Det var måndag och jag hade haft en jobbig latensfas hela helgen, med starka, täta värkar och så hade jag kräkts, vad jag minns, ganska mycket. Så att åtminstone få vara på förlossningen var ett framsteg och väldigt befriande efter att vi gått över fjorton dagar.

Så efter tolv timmar på förlossningen kom du äntligen. Vi såg direkt att du var en liten Anton. Så liten (men ändå sjukt stor, 4500 gram) och på riktigt. Du var en perfekt, levande bebis. Vi blev föräldrar. På riktigt. Jag hade väl aldrig kunnat tro att det skulle bli så häftigt och härligt. Men inte kunde jag heller ana vilken stor utmaning det var att vara mamma. Du var så fullkomligt utlämnad åt oss. Hur skulle vi ta hand om det sköraste vi sett? Gjorde vi rätt?

Idag fyller du sju år och vi älskar dig så obegränsat. Så innerligt. Du är en omtänksam kille, fylld av både humor och allvar. Du är en talang med bollar. Men också fåglar. Jag vet ingen annan sjuåring som kan så mycket om fåglar. Du är vetgirig och noggrann. Du kan bli arg på pappa för att han bara "lagt in kläderna i garderoben, utan att vika dem". Du är en fantastisk storebror. Men du kan också retas rätt bra ibland. Men jag känner mig lugn, för jag vet att du älskar dina syskon och alltid kommer att se efter dem. Du är en trygg klippa, social och med nära till skrattet.

Det är lätt att älska dig. Vår Anton. Som fyller sju år idag. Grattis, finaste du!

Första juli

Juni är över (hur f-n gick det till?) och jag välkomnar juli med morgonyoga och sedan en kopp kaffe i strålande sol.

Idag ska jag luncha med en nyfunnen vän på Alsters Herrgård, som är Gustaf Frödings, ja vad är det nu... födelse... hmm, minnesplats. Jag får återkomma med det. Mysigt ska det bli i alla fall. Killarna ska till Sunne Vattenland, så jag blir själv med Clara idag. Önskar dig en härlig onsdag! Glöm inte smörja in er, idag värmer solen!

(Grattis Sveriges U21 som tog EM-GULD igår!! Straffläggningen är redan historisk!)

Miljöombyte och lathet

För första gången den här sommaren (känns det åtminstone  som) så sitter jag ute i skuggan utan att frysa. Himlen är täckt av mörka moln men ännu har det inte regnat. Den är nog nästan uppemot 20 grader och det känns helt lyxigt.

Något annat som är lyxigt var helgens miljöombyte. Som visserligen bara var femton minuter bort. Och hos mina föräldrar. Men ändå.

Min man var på svensexa igår så då tog jag med mig barnen hem till mina föräldrar. Min bror var också på besök och tillsammans så hittade vi på en massa skoj. Vi åt vi god mat, barnen badade i älven utanför mina föräldrars hus, vi hade trekamp, kollade på fotboll, gjorde en utflykt till en tjärn, målade teckningar och spelade spel. Och så sov vi över. Det blev lite som förr, när man var tvungen att sova över för att vi inte bodde så nära varandra. Men nu gjorde vi det bara för att det var mysigt.

Nu när vi kom hem så fick jag inte lust att göra så mycket annat än att dricka lite kaffe och läsa tidningen. Och eftersom  Clara  sov och barnen lekte med några kompisar så passade det ju utmärkt. Att just göra ingenting. Jag läste i tidningen (eller var det på något socialt medie kanske...) att vi är för dåliga på att slappna av, lata oss och bara göra ingenting nu för tiden.

Men själv tycker jag att jag blivit mycket  bättre på det. Nästan lite av ett proffs. Och för att orka med all tvätt, matlagning, plockning, städning, lek och gos så behöver man nog ta det lite lugnt också ibland. Det är ju trots allt semester. Eller okej då, föräldraledigt. Men nu har min man semester och då tycker jag att jag också kan få hänga på. Hinner du ta det lugnt på semestern? Det hoppas jag. Var lat, det kan vi alla behöva ibland!

Vem tycker du om mest?

Det är den ständiga frågan från Fabian.
- Mamma, vem tycker du mest om av mig och Clara?
- Jag älskar er båda lika mycket, vet du!
- Men vem tycker du mest om av mig och Anton då?

And so on.

And so on.

Det jämförs mellan syskon, äkta makar, föräldrar, katter och svärföräldrar.

Jag tänker att det beror på nåt. Som har att göra med att han nyss fått ett syskon.  Och det går väl över tillslut. Jag antar att jag bara får fortsätta berätta att jag älskar honom (och hans syskon) mest av allt i hela världen.  Någon annan som varit med om nåt liknande?

Annars flyter livet på bra. Idag åkte vi till badstranden och tog premiärdoppet. Ja alltså, om min rush till bilen som resulterade i dyblöt morsa räknas. Jag blev ju blöt i alla fall. (Vi hann i alla fall med några timmars sol innan ösregnet kom.)

Slitsamt detta...

Alltså sommaren! Barnen kan springa ut i trädgården när de vill. Utan att böka på overall och dra flärpen över stövlarna. Inga vantar som blir blöta. Skit samma om det regnar, det behövs inga galonisar. Man blir ändå inte kall. Clara kan sova i vagnen utan att behöva få snö på sig. Okej för att det kan bli för varmt. Men det är ändå ett delikat problem.

Idag tog mina föräldrar med Anton på golfbanan. Fabian badade i vattenspridaren här hemma medan Clara sov i vagnen. Nu har Anton åkt till en kompis för att sova över där. En annan kompis kom förbi och "nöjde" sig bra med att leka med Fabian. Trots att det var Anton han sökte. Clara sover igen. Och jag tar en kaffe på den soliga verandan. Slitsamt detta att vara trebarnsmamma.  (Okej, jag kommer få igen kaxigheten. Men det struntar jag i.) 

Trevlig vecka på dig!

Hur kul är det att läsa om andras lycka?

Ja lite så tänker jag när jag skriver ett utkast till ett blogginlägg. Och många gånger förblir det därför bara ett utkast. Jag är lite för kritisk mot min text. Bara för att jag kanske låter för okritisk. Men just nu är det liksom så som livet är. Lycka.

Jag är lycklig över att ha fått en sån fantastisk dotter. Som skänker mig sådan glädje varje dag. Hennes leende är det finaste som finns i mitt liv just nu. Visst, på kvällarna är hon fortfarande lite tjorvig. Då vill vi mest vara hemma och mysa i soffan. Men annars är hon oftast väldigt lätt att ha att göra med. Sover, äter, jollrar och bajsar.

Jag är lycklig över att mina söner är såna fina storebröder. De är verkligen mån om sin lillasyster och vill alltid pussa på henne och sitta bredvid henne. Att höra deras skratt när de busar med henne och se förtjusningen i ögonen när de får leenden tillbaka från henne.

Jag är lycklig över att barnen nu fått sommarlov. Så att vi får vara lediga tillsammans. Tio veckor. Med långa frukostar, utflykter, bad och lek. Med bråk och tjat. Men mest mys.

Jag är lycklig över att jag får vara föräldraledig i mer än ett år till. En till vår och en till sommar. Det är ett fantastiskt privilegium vi har i Sverige. Jag ska försöka njuta varje sekund. Min sista långledighet. (Åtminstone frivilliga.)

Jag är lycklig över att vår renovering nu är färdig. Imorgon flyttar Fabian in i sitt rum igen. Och Clara får sitt rum. Så kan vi äntligen lägga in hennes grejer där de ska vara. Så kan vi äntligen säga att vi är klara.

Jag är lycklig över att ha så många härliga människor omkring mig. Släkt, vänner, bekanta, grannar.

Jag är lycklig. Men känner inget direkt behov av att blogga. Eller sitta vid datorn. Men det kanske beror på att det är sommar. Och då ligger jag hellre på en solstol med kaffekoppen i handen och blicken på mina fina barn. Men jag tackar ödmjukast för att du tittar in. Och ska försöka uppdatera lite bättre framöver. Bjuder i alla fall på lite bilder från min vardag. Hoppas du också har en fin sommar! Kram!

Godmorning sunshine

Nä, jag hade väl kanske inte tänkt gå upp än. Med tanke på nattens sömntimmar. Eller regnet utanför fönstret. Men att bli väckt av sin egen solstråle kan till och med få den tröttaste småbarnsföräldrer att le.

En ny dag! 

Njut av lördagen och vår nationaldag! Vi ska spendera den vid en regnig fotbollsplan för finaler i kklassfotbollen. Vad gör man inte för sina barn.