Beskyddarinstinkten är total

När man får barn så hamnar ju fokus direkt på någon annan än en själv. Och föräldrakänslorna låter inte vänta på sig. Som min man säger, det var som en käftsmäll direkt när Anton kom ut. Dessa nya känslor, som man inte trodde fanns. Att beskydda den lilla. Och att någon är så beroende av en själv är en häftig men också läskig känsla. För den nya lilla personen vet ju inte hur världen fungerar.

Och ibland kan världen vara bra grym för en pojke eller flicka. Då menar jag inte bara alla sjukdomar de kan få. Även mobbing eller elaka ord. Eller att de skulle bli slagna. För ingen får ju skada min lilla älskling. Beskyddarinstinkten blir verkligen total. Vad skulle man egentligen göra om någon var elak mot ens barn?

Och när de gör illa sig. Ramlar, slår sig, skriker. Hur känslig får man vara egentligen? Jodå, ganska tycker väl jag. För tröst måste de ju få. Men någon curlingförälder ska man ju inte vara. Och var går den gränsen om jag får fråga? Mellan att hjälpa och att stjälpa.

Att vara förälder är inte lätt. Att älska någon så mycket att hjärtat nästan brister.

Storebror blir bebis igen

Anton har kommit in i en ny fas. Bebis-fasen, kan man kalla den. Allt som lillebror gör ska han också göra. Krypa på golvet. Säga da-da. Kasta skedar. Förstöra torn.

Det är tydligen vanligt att det kan bli så för storasyskon. När de märker att den lilla får så mycket uppmärksamhet för det den gör, så blir de liksom avundsjuka. Och skrattar vi åt när Fabian kastar mat så borde vi ju göra det när Anton gör samma sak. För får Fabian riva storebrors torn så borde väl Anton få riva tornen för barnen på dagis. Eller? 

Även fast det ska vara en naturlig fas, och som går över, så känns det ibland ganska jobbigt för mig som förälder. Att behöva ursäkta mig för barnets handlande. Men det gäller att försöka sätta sig in i storebrors syn på det hela. Och då är det ju faktiskt ganska logiskt. Än så länge så har Anton i alla fall inte varit dum mot lillebror ännu och då får man väl vara nöjd. Det kunde ju vara värre. 

Tomten - jag önskar mig sömn

Min önskelista:

Att få sova en hel natt. Bara få slumra ostört, utan att bli störd av något endaste litet ljud.
Det räcker med sju-åtta timmar i rad.
Okej då, kan räcka med sex timmar, men då ska inget störa mig under tiden.

Ska det vara så svårt, tomten? Det är ju min allra högsta dröm. Bara en natt. Och så ska jag inte vakna av mig själv mitt i natten heller, bara för att det är FÖR tyst.

Och så önskar jag mig en massa pengar och fred på jorden.

Kärleken från ett barn

Ibland kan det ju låta som om det bara är jobbigt att ha barn. Och visst, ibland kan det kännas så också. Om man som förälder inte fick så mycket tillbaks, så vet jag inte om man skulle orka. Men är det något man får av barn, så är det kärlek. Hel och ren kärlek.

De kan krångla en hel del. Men när jag får den där pussen, eller kramen, eller leendet. Då känns krånglet som bortblåst. Och jag kan inte låta bli att le.

Kärleken ter sig olika beroende på vilken ålder barnet har. Just nu hos oss:

- Fabian pussas gärna. Blöta pussar med öppen mun och ofta lite tunga. När han är trött lägger han sig mot mig och gosar in huvudet mot min hals och mitt bröst. Han gillar när man busar med honom. Allra mest när brorsan busar med honom. Då skrattar han så härligt. Skrattet smittar. Han blir också väldigt lycklig när han upptäcker nya saker. Att ställa sig upp är spännande och kan i princip ske överallt. När han dragit sig upp och väl står upp så ser han så nöjd ut. Leendet sprider sig över hela ansiktet och visar upp hans små riskorn i munnen. Och när jag ska plocka upp honom från sängen så håller han upp armarna och håller sedan om mig hårt.

- Anton är väldigt kommunikativ. Han säger väldigt ofta att "jag älskar dig mamma". Och så berättar han vilka fler han älskar. Eller att han tycker om mig. Eller att jag är fin. Ingen inger så bra självförtroende i mig som Anton. Ibland vill han bara sitta i mitt knä och mysa och kramas och pussas. Sånt kan jag inte motstå. Då smälter mitt mammahjärta. Eller när han springer mot mig och kastar sig i min famn när jag hämtar på dagis. Eller när han vaknar på morgonen och ropar på mig. Om vi redan är uppe så kommer han in till oss och ler. Eller så kryper han upp i sängen bredvid mig och kramar mig och tar sedan min hand.

Kärleken är som en ego-boost. Och ego-boosten stärker mig som mamma. Att veta att man är behövd. Och att man klarar det.

Kärleken finns överallt och är helt underbar. Kärleken från ett barn. Jag skulle gärna vara lite mer poetisk om jag kunde. Men denna morgon får detta räcka.

Ytterkläder + barn = kaos?

Nu när hösten är här så betyder det inte bara höstmys med tända ljus och te. Nej, för en småbarnsförälder så innebär det också påklädning av barn. För ute börjar det bli kyligt, ibland frost på gräsmattan och is på bilen.

Och hur var det nu med tålamodet?
Kom nu, vi måste åka! Nej, du har redan lekt sista. Nu måste vi åka! Men du kan väl klä på dig själv? Lyssna, nu tröttnar lillebror också!

Den stora vill inte sluta leka. Bara en sista gång, ber han för femtioelfte gången. Inte klä på sig själv. Fast jag vet att han gör det så bra själv på dagis. När han väl är påklädd har lillebror redan krupit iväg och sitter och knaprar på ett löv. Eller ligger iklädd sin overall och skriker. Om han redan lyckats blivit påklädd vill säga. För det är inte det lättaste. Ungefär som på skötbordet. Slingra sig och plötsligt kastar han iväg med överkroppen.

Det tar på tålamodet att klä på ytterkläderna. Oftast är det lite smått kaos hemma hos oss då. Och oftast kommer vi försent dit vi ska. Därför försöker jag att inte bestämma någon tid. Eller börja tidigare. På något underligt sätt så tar det bara längre tid när man är stressad. Mindfulness, vaddå?

Att fira bröllopsdag

Idag är det grått och trist ute. Men inombords känner jag mig ändå ganska färgglad, mysig och lycklig. För i helgen firade vi att vi varit gifta i ett år med att åka tillbaka till händelsernas centrum. Där vi gifte oss alltså. Men den här gången var ingen annan med. Bara jag och min man. Mitt i värmlandsskogarna, på en herrgård. Mysigt, var ordet.

Det kändes lite kyligare än sist. Stod jag verkligen med bara bröllopsklänning här ute på bryggan? Ja, vad gör man inte för lite fina kort. För väldigt fina blev dem. Tack bror! När jag tänker tillbaka så var det nog en av mina bästa veckor i livet. Om man räknar en hel vecka. Först en helg på en herrgård med våra föräldrar och syskon. Sen bar det av till Prag för en veckas bröllopsresa. Sedan hade vi en festlig dag för massor av vänner. Med dagsaktivitet och kvällsparty. Härliga minnen.

Vårt ett års-firande blev också något att minnas. Kanske främst för vår kvällspromenad. Runt sjön. Stigen försvann plötsligt och det började skymma allt snabbare. Jag klev ner i ett kärr. Min man älgade på över stubbar och stenar. Jag försökte hänga på. När vi var tillbaks till herrgården var det mörkt.

Och maten sen. Bästa vi båda ätit på länge. Synd att jag bottnat med godis först bara. Redan efter förrätten kändes det som om jag behövde kräkas. Men det har aldrig riktigt varit min grej, så jag tryckte bara in mer mat. För så ljuvlig mat kan inte förspillas. Om man så ska spräcka en tarm.

Och ostörd nattsömn med sovmorgon, toppad med herrgårdsfrukost. Ja, den här helgen kommer jag nog också minnas bra länge. Jag hoppas på att få fira på nästan samma sätt igen nästa år. Men kanske lite mindre vatten i mina skinnstövlar. Och lite mindre illamående-känslor.

Att lyckas byta blöja

Hur svårt kan det egentligen vara att byta blöja? Det är ju bara att ta av byxorna. Knäppa upp bodyn. Ta av blöjan. Nähä, nu ville han inte ligga stilla längre. Oj, där åkte bajsblöjan ner på golvet. Nej, nu rullar han över på sidan. Och sätter sig upp. Men det blir ju alldeles smutsigt. Och kladdigt. Ligg stilla nu.

Hur kan det vara så svårt? Jag är ju så mycket starkare. Men att slingra sig ur mina händer verkar vara den lättaste saken i världen. Även att dra ner allt inom räckhåll på golvet. Och vägra vara stilla. Det är minsann en konst att byta blöjor. Har du ett barn som ligger stilla så njut så länge det varar.

TV som barnvakt

Innan jag fick barn tänkte jag ju såklart lite på hur jag skulle vara som förälder. Vilka mina värderingar var och vad jag tyckte var grundläggande att barnet lärde sig.

En grej som jag tyckte var viktig var att barnet aldrig skulle bli uppfostrad av TVn. Att jag aldrig skulle lämna barnet vid TVn för att jag själv skulle hinna med något annat. Jag hörde om en mamma som satte sin bebis (som var några månader) framför Teletubbies när den skrek och lät den sitta där. Jag tyckte det lät helt galet. Aldrig att jag själv skulle bli beroende av TV.

Men vet man någonsin vad man ger sig in på? När man skaffar barn alltså. Klart det vore mysigt att få en liten bebis. De är ju så söta. Jag förstår ju att jag behöver ta hand om den. Men kan man någonsin veta hur det ska bli? Jag vet inte det jag. Och att få nummer två. När nu ett barn var så lätt så klarar jag galant av två barn. Eller när man vill ha en tredje. Bara för att de två första barnen är lugna och sover bra så finns det ingen garanti alls för att nästkommande ska göra det. Snarare tvärtom.

Nu har jag absolut inte för avsikt att avskräcka någon från att få barn. Varken nummer ett, två eller tre. (men kanske fyra..) Det jag menar är bara att man aldrig vet hur det ska bli. Och att man inte ska vara dömande mot andra, eftersom man inte vet hur de har det.

Jag har ändrat uppfattning om det där med TVn som barnvakt. Behövde jag nämna det? När jag bara hade ett barn så var det ingen fara. Det klarade jag fint. Men med två. Att inte få sova. Oj, det är jobbigare än man tror. Så när Fabian äntligen somnat om, men plötsligt Anton tycker det är dags att gå upp, ja då får man släppa lite på sina principer. För visst kan han se på Bolibompa själv medan jag får lite extra sömn. För vilken slags mamma blir jag annars?

Jag vet tyvärr svaret. Med alldeles för få timmars sömn blir jag en lättretlig mamma med kort stubin. Och så vill jag inte vara, inte med en treåring som testar gränser och en åttamånaders som ska smaka på och dra i allt. Och Bolibompa är ju faktiskt inte så farligt. Ingen reklam-blip eller läskiga serier. Mina grundläggande värderingar står fortfarande fast men ibland kan man behöva rucka lite på sina principer.

Lillebror förstör...

-Mamma, han tar mina bilar!

- Mamma, han får inte förstöra min tågbana!

Stackars storebror nu när lillebror kryper snabbare än snabbt! Vi försökte förbereda honom på att det skulle hända, men jag tror ändå att det kom lite som en chock. Det står inte på förrän Fabian reser sig och börjar dra ner saker från bordet också. Då får Anton väldigt bråttom med att skydda sin egendom.

Och konstigt nog så blir plötsligt bebisleksaker väldigt spännande. Leksaker som storebror växt ifrån för länge sen är nu viktiga att inte lillebror får ta, för de leker faktiskt Anton med. Fortsättning följer...

Miljöombyte och att ladda batterierna

Jag och barnen har tillsammans med min mamma njutit av en hel veckas härlig höst i Sälen. Ibland kan det vara precis vad man behöver. Lite miljöombyte. Det är inte så att jag inte trivs hemma, tro mig, jag är väldigt hemma-kär. Men när man går här dagarna i ända, så kan rummen kännas mindre, färgerna oklarare, hemma-sysslorna oändliga, höstrusket oöverstigligt.

Då kan en vecka på annan plats göra underverk. Just för mig den här gången blev det norra Dalarna. Åh, härliga dalmål. Kan inte sticka under stolen med att jag saknar det lite. Och att jag även börjar bre på min dialekt, som faktiskt kan bli lite bred när det vill sig så. Änt ä fiint!

Älskar höstens färger och friska, kyliga luft. Dagarna bestod ofta av långa promenader (ibland lite för långa, eftersom det var fel på kartan...) som slutade vid en bäck där vi åt goda äggsmörgåsar. Eller så gjorde vi stämplar av äpplen och tryckte papperet fullt. Eller läste långa sagor. Hade skönhetssalong med massage, ansiktsmask, nagelmålning (Anton hade röda naglar hela veckan. Men säg inget till hans pappa... ;)) och fotbehandling.

Tack bästa mamma för presenten! Den här veckan var precis vad jag behövde. Miljöombyte. Och att få ladda batterierna. Så man orkar med att uppskatta det man ju faktiskt har. Underbara barn, en fantastisk man och ett fint hus.