Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

lördag 8 februari 2014

Lördagens lärdomar - att en häst på knät kunde göra mig så glad

Väldigt mycket i mina barns värld verkar just nu handla om att döda och slåss. Och jag gillar det inte det minsta. Inte alls faktiskt. Är det bara för att de är killar? Hade de pratat om prinsessor och kramar annars?

Jag vill bara inte tro att det är så. Att vi satt våra barn i "kill-facket" så till den milda grad. Så mycket att även Fabian, som inte ens fyllt tre år, pratar om hur han blivit sparkad på "pillen" av en kompis och hur han då sparkade tillbaka honom i huvudet. Vilket ju låter som en i mängden av hans fantasier just nu. Men som en väldigt onödig tanke. 

Jag vill inte att mina barn ska bli såna som snackar om vapen och krig och bara vill leka häftiga lekar med coola riddare och superhjältar.

Därför kändes det trots allt väldigt befriande idag, när Anton valde en häst att sätta på sitt knä. Som lapp på de trasiga jeansen. Ja, byxorna var inte så coola så då gick det tydligen bra med en häst, enligt honom själv. 


Jag funderar på om alla killar håller på såhär med att prata fight och häftiga grejer. Eller om mina barn är extrema. Men jag njuter samtidigt av deras förmåga att vara mjukisar. Och hoppas att det för alltid håller i sig. Mjukheten, alltså. (Det här kan nog vara ytterligare en grej där jag som förälder inte riktigt blev som jag tänkt mig....)

6 kommentarer:

  1. Min son på 3,5 pratar mycket om kasta eld, skjuta pilar, slåss med svärd och häftiga döskallar och pistoler osv. Han har alltid haft både "tjej- och killgrejer" men har inte varit i kontakt med vapen och våld förrän han börjat intressera sig för tvn. Tror mest det handlar om att det är nytt och ser häftigt ut. Förmodligen är det en övergående period om man inte gör nån stor grej av det och försöker lyfta fram andra grejer.
    När jag var liten lekte alla grannbarnen tillsammans, oavsett om det var krig eller mamma, pappa, barn.
    Lite tankar bara så här mitt i natten :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan inte minnas att vår äldste kille började prata krig så tidigt, men det är väl ganska naturligt att man blir påverkad av sin omgivning, alltså i stor grad sina syskon och även TVn. Men det är väl som du skriver bara att fortsätta erbjuda alternativa lekar. Olika intressen kommer ju och går!
      Ha en fin söndagskväll och tack för att du tittar in och lämnar några spår, kram Maja!

      Radera
  2. Jag blir också glad när mina pojkar visar andra sidor än den där machopojkstilen. Den tog sig inte riktigt uttryck förrän äldsta började förskoleklass och började på den stora skolan, då svängde det rejält. Det är ju svårt att väga upp och föröka kompensera för allt de matas med hela tiden från resten av omgivningen... En får väl vara nöjd så länge de helt går in i det utan kan fundera lite över saker, om det måste vara så som till exempel kompisar tycker att det ska vara?

    Kram Elin

    PS. Och att fundera på varför inte katten har någon snippa låter väl som en strålande sak, att ha koll på det och inte tro att det är snopp eller inte snopp som gäller :))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja för oss verkar det ha börjat lite tidigare. Även fast jag inte gillar det så vill jag inte förbjuda eller hyscha ner det för mycket heller. Då kan det säkert bli omvänd effekt och det är ju onödigt.
      Ja, ang snopp eller snippa så är det väl säkert bra att de funderar. Men ibland skulle jag kanske vilja att det inte behövde vara i fokus, vilket kön man har.
      Hoppas du får en fin kväll, kram Maja!

      Radera
  3. Jag gillar inte heller de här döda lekarna som de leker, skjuta och döda;( Nej vill inte att det ska vara så, fast enligt min man är det helt normalt och de flesta pojkar genomgår tydligen denna period av sina liv. Jag hoppas få se mjukheten här också så småningom;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är väl nåt som de flesta killar går igenom. I en övergångsperiod förhoppningsvis! Men man får väl uppmuntra de delar som man tycker är bra, om det nu är de mjukare, och visa att det är helt okej att vara barn och sårbar, inte bara häftig superhjälte! Kram kram!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)