Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

torsdag 23 januari 2014

Jaha så var nappen ett minne blott

Plötsligt har Fabian slutat med nappen. Bara sådär. 

Vi har pratat ett tag om att han snart ska få ge bort sina nappar. Han är ju snart tre år. Och han har beskrivit hur grisarna i vår stadspark ska få suga på napparna och hur trollen i Trollskogen i Sälen ska få snutta på hans snuttefilt. 

Men det har alltid varit menat för framtiden. Inte idag, liksom. 

När så Fabian skulle sova över hos mormor och morfar i lördags så glömde jag att ta med nappen. Men det gick hur bra som helst att somna ändå. Och sedan tog jag bara undan nappskålen när vi kom hem och han har helt enkelt accepterat att han inte ska ha napp när han sover längre. Så där lätt trodde jag väl aldrig att det skulle gå. Vi har inte cermoniellt överlämnat napparna till någon, men han verkar inte riktigt bry sig. Idag slängde han även nappen som fanns på dagis. 

Anton var på dagis för första gången idag på drygt en vecka, pga vattkopporna. Och igår åkte han och hans pappa till stora skolan, för att få information om höstens förskoleklass. 

Va? Skrev jag förskoleklass? Redan? Var tar tiden vägen? Låter klyschigt, men är så sant. Tiden bara rusar iväg. 

Så i höst blir det till att lämna barnen på två olika ställen. Och mina lediga fredagar är ett minne blott. Så jag ska försöka njuta extra mycket under våren. När barnen fortfarande går på dagis. Och vi har helt lediga, förutsättningslösa och härliga fredagar. 

Idag är jag dock sjukt trött. Huset är fullt av grejer överallt. Barnen är trötta efter dagis. Bråk och gråt. Så jag ska försöka överleva middags- och kvällsbestyren först. 

4 kommentarer:

  1. Det är lite dubbelt det där när de slutar. Stolthet över det stora och saknad av det lilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men visst är det!! Precis så känns det! Kram Maja!

      Radera
  2. Först vill jag bara skriva tack och åter tack för varma ord hos mig - jag blev så jätteglad!
    Känner igen mig i din tvekan när man både glädjs åt att barnen blir äldre och det svindlar och svider att det går så fort. Den där känslan lämnar en liksom inte med åren heller. Våra stora kille började gymnasiet i höstas - hur gick det till?
    Önskar dig en fin helg!
    Kram Cecilia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för att du tittar in hit!
      Jag förstår att det bara kommer fortsätta såhär! Snart står jag väl där med söner med basröst och moppe....
      Ha en skön helg du med! Kram Maja

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)