Lördagens lärdomar - en ny grej har hänt!

Idag hände något historiskt! Jag förlorade en handbollsmatch utan att deppa efteråt! Inte en tillstymmelse till att bli arg eller sur. Det var ju bara så kul att spela! 

Jag har kanske blivit vuxen, trots allt!

Dagens berg- och dalbana och min egen kom-ihåg-grej

Som en liten påminnelse till mig själv när jag nästa gång står där och ska baka och pyssla och laga mat och vara med barnen och städa och göra sjuttioelva andra saker - samtidigt: GÖR DET INTE!

Ifall jag återigen skulle få för mig att det är en bra grej!

För det är ju aldrig det!

Visst, jag är sjukt bra på att hålla många bollar i luften. Det får jag ge mig själv. Men när vi idag hade stoppat i nejlikor i apelsiner, bakat ut massor av pepparkakor, ordnat rosa och gult glasyr (som Anton först tyckte var omöjligt att få på, men efter några utbrott så gick det riktigt bra) och bakat lussekatter (som var alldeles för degiga, men enligt det perfekta receptet så hade jag ju vägt upp rätt mängd mjöl, tusan också, omöjligt att göra fina katter då...), då tog min ork slut. Barnen däremot, hade tydligen hur mycket bus i kroppen som helst. (Kanske beror på all deg som de ätit, vild gissning.)

Ja och när orken var slut så såg det ut såhär:

Och det var då jag kände att jag nog startat upp något projekt för mycket. Vi skulle ju orka med att städa idag också.

Men först behövde vi lite frisk luft, så vi gick ut en stund. Efter ytterligare ett par psykbryt från äldste sonen så livade lite såpbubblor upp det hela. Bubblorna la sig ovanpå gräsmattan utan att gå sönder. Tydligen så är såpbubblor mycket mer hållbara när det är kallt ute. Och därmed mycket roligare att leka med.

Som tur var hade vi färdig mat i kylen, för sen var energin slut för oss alla. Men efter maten tog vi nya tag och städade hela huset. Anton dammsög och fick även prova på att moppa golvet, till hans stora nöje. 

Sedan gick vi ut igen och spelade lite boll. Och så lite matlagning på det. Så ja, nu är jag lite trött. Det tar på krafterna att vara föräldraledig. 

Soffan, tvätten, blåsten och toaletten

Eftersom jag tydligen fick vabba tredje dagen i rad nu så spenderade jag och barnen morgonen i soffan, där vi drack honungste och såg på dinosaurietåget. Vinden ven ordentligt utanför huset och vi njöt av att vara inomhus och kurade ihop oss som en liten boll. Dagens möten fick bokas av och Anton försökte idogt att få upp den sista klicken honung från koppen samtidigt som han hostade ikapp med lillbrorsan. 

Förutom i soffan så har dagen spenderats framför brasan, utomhus (när blåsten lagt sig lite var det riktigt skönt ute), vid pysselbordet, vid bakbordet (okej, vi har inte speciella bord för pyssel och bakning, men det lät så flådigt), på Systembolaget och i biltvätten. Fabian blev helt fascinerad av sistnämnda. Pratade länge om de röda och svarta borstarna som åkte över taket. (Och om någon tycker att jag är lat som inte orkar tvätta själv hemma på gatan, så hävdar jag bara att jag är miljövänlig. Här tas salt och skit om hand på ett korrekt sätt. Faktiskt.)

Ja, och så har dagen spenderats på toan. Inte för att någon mått dåligt. Utan för att Fabian plötsligt ska göra ett nytt försök med att bli blöjfri. Anledning? Hans favoritkompis på dagis hade trosor på sig på dagis. Inte blöjor! Och då ska ju inte han vara sämre. Gått riktigt bra. Bara man bestämmer sig så brukar det ju det. 

(Ni har väl inte missat att det snart är första advent? Ja, vi har tjuvstartat lite. Det blir ju så ljust och härligt i fönstren...)

Nu har jag precis handlat halva Kvantum. Funderar på om jag antingen ska sätta mig vid datorn för att fortsätta göra fotokalender, eller göra yoga, eller ta ett glas vin och läsa tidningen. Vad tycker du? :) Önskar dig en skön kväll och fredag!

(Anton älskar bokstäver. Inte så konstigt kanske, när han nyss lärt sig hela alfabetet utantill. Den här boken läser vi varje nattning.)

Lätt panik när armen hoppar ur led

Hur berättar man egentligen en historia på ett bra sätt?

Ska man börja med något som fångar läsaren? Som att jag som förälder sitter i köket och snyftar över att Fabian har så ont att han skriker och jag inte vet vad jag ska göra. Eller det kanske är mer spännande att höra att hans arm har hoppat ur led?

Eller ska man börja från början. Med att berätta att jag skulle hjälpa Fabian tvätta sig efter förmiddagsfikat. Och han inte vill resa sig upp. Så jag hjälper honom genom att lätt lyfta honom i armarna. Då skriker han till. Sen får jag inte röra hans arm. 

Det första jag tänker är:

Nej! Inte pigluxation igen!

Kanske inte en normal reaktion. Men det kan bero på att jag varit med om detta förut. På sommarens tidiga semester i Sälen. Och eftersom vi befann oss långt från närmsta öppna vårdcentral så hade vi behövt åka till akuten i Mora. Om det inte vore så att han ryckte till med armen i sömnen och lyckades rätta till armen själv. 

Och det man har varit med om en gång är ju inte lika farligt. Men jag var ändå gråtfärdig när jag försökte få tag på vårdcentralen, som såklart inte hade telefontid. Och 1177 sa att jag nog i så fall borde åka till akuten. Men att jag först skulle ge Alvedon. 

Så det gjorde jag. Men det var ju inte så populärt. Att komma där och röra. 

Men efter ett tag ropar storebror:

- Mamma, mamma, Fabian är bra igen!

Och minsann. Antagligen har han ryckt till med armen, så att den hamnat rätt igen. Så från kaos och gråt till skratt och rörelse. En väldigt lättad mamma. Tänk vad snabbt livet kan vända!

(Och vad lätt det går att berätta en historia, bara man börjar.)

Får man bli glad över att behöva vabba?

Dagens fråga: är det okej, rent etiskt, att bli glad när man får veta att barnen är lite krassliga, så att man behöver vabba? Eller är man en dålig människa då?

För i så fall så antar jag att jag är en dålig människa idag. Båda barnen var hostiga i morse. Och inte i skick att vara en hel dag på dagis, tyckte jag. Så jag bestämde att vi får vara hemma idag. Men det var inte ett så svårt beslut. Min arbetslust, såhär i gråa november, har varit falnande. Visst, när jag väl är på jobbet så jobbar jag ju. Men jag har ingen lust att åka till jobbet. 

Så idag blir det soffmys med mina grabbar. 

Jag ska njuta av att barnen inte har någon värre sjukdom än förkylning med hosta. Jag ska njuta av att inte behöva stressa iväg på morgonen. Jag ska njuta av att få krama och pussa på mina älsklingar. 

Ibland kan det vara jättejobbigt att behöva vabba, när man egentligen måste jobba. Men idag ska jag försöka att mest njuta. Ett privilegium för oss föräldrar. Att få betalt för att vara hemma med våra sjuka barn. 

Lördagens lärdomar - om att välkomna på olika sätt

Som jag skrev för några dagar sen så har jag haft en hektisk period där resultatet varit alldeles för lite hemmatid med familjen. Men så äntligen skulle jag få gosa med barnen i hela tre dagar.

Fabian hade satt sig upp mitt i nattningen i torsdags och glatt frågat sin pappa:

- Kommer mamma hem idag?

- Ja, men hon kommer efter att du somnat.

- Men hon kommer vara här när jag vaknar?

- Ja det är hon. 

Då sken han upp och lade sig ner igen för att sova. 

När han kom in till oss tidigt på morgonen så sa han:

- Mamma! 

Sedan kröp han upp tätt tätt intill mig, med sitt ansikte alldeles emot mitt. Och så somnade han om så. Underbart. 

Så man kan ju tro att det skulle bli en helt fantastisk helg på alla sätt och vis. Med mys med barnen. Och pyssel hemma. Jaha. Joho. Det blev ju trevligt. De som läst mitt senaste inlägg vet att det inte riktigt blev så. Och hysterin fortsatte tyvärr på söndagen...

Så vad har jag lärt mig av det?

Kanske inte ett skrutt. Eller att barnen speglas av oss vuxna. Är vi stressade så känner de snabbt av det och blir gnälliga och bråkiga. Och jag och min man har varit ovanligt stressade den här veckan. Och säkert inte gett barnen det utrymme som de har behövt. Och även om de verkligen ville ha en härlig helg så gick det bara inte. De kunde inte välkomna mig som de hade tänkt. Det är ju inte första gången det händer...

Fast okej då. Vissa saker har varit mysiga. Som dagens besök i badhuset. Eller pyssel inomhus och kransbindning utomhus. 

Den här helgen har frosten kommit, med fint vita landskap som resultat. 

Om en månad är det julafton. Och om en vecka första advent. Jag lovar mig själv och er att jag ska stressa betydligt mindre den här veckan. Ett besök hos massören imorgon hjälper mig lite på traven. Hoppas du också får en stressfri vecka! 

När lördagsmyset förvandlas till hysteri och kaos och uppsägningar

Är det okej om jag säger upp mig? Eller åtminstone tar en paus från att vara mamma för en stund? Och bara skiter i det. Bara för ett tag. Snälla då. 

Jag tror problemet stavas lördagsgodis. Det verkar göra vår fem-åring totalt vild. Och sedan låg i blodsocker. Efter dagens godis så har det bara gått utför. Vägrade äta middag. Gjorde ungefär hundra försök, men alltid var det något som blev fel. Vi försökte och försökte. Och det gjorde säkert han också. Men det gick liksom inte hela vägen. Blev mest gråt, skrik och sprattel på golvet. 

Så vad gör man? Hur orkar man? 

Tillslut, när han insåg att han skulle få gå och lägga sig direkt (innan klockan 18) om han inte kom och satte sig vid bordet, så gick det plötsligt. Två portioner. 

Men då hade redan lillebror spårar ur och stuckit från bordet. Ingen barn-TV innan läggdags blev det tråkiga resultatet. För oss alla. Eftersom det brukar kunna vara en räddare i nöden för att få barnen lugna. 

Men nu sover de snart. De små liven. Förhoppningsvis. Så vi får en paus. Förlåt. Men ibland blir det inget härligt lördagsmys gosigos. Utan bara den bistra sanningen. 

Imorgon får vi ta nya föräldra-tag. Häpp!

När mannen mittemot snarkat färdigt så är jag nästan hemma

Återigen tågets dunkande ljud. Människor som vill bort. Och hem. Vi stannar på de mest underliga ställen med ett tåg som ser ut att vara hämtat från 60-talet.

Två dagar fyllda med inspiration, information och motivation.

Med toppar (som Elaine Eksvärds retoriksnack, Niklas Modigs fotbollsanalys och Glada Hudikteaterns möjlighetspepp) 

och dalar (som statistik och kvalitetsstrategier (jag vet, det borde intressera mig eftersom det är sånt jag jobbar med, men ibland fångar inte paneldebatten eller föreläsaren min uppmärksamhet tillräckligt bra)).

Nu lämnar vi Kvalitetsmässan lite mer peppade inför vinterns arbete. Och jag är ännu lite mer utsövd efter två mastodont-sovar-nätter! 

Imorgon får jag äntligen pussa och krama mina barn (de har nog somnat när jag kommer ikväll) och så kommer några väldigt fina vänner på besök. Jag började precis stressa upp mig över att jag borde städa och handla imorgon, för vad skulle jag laga till lunch. Då frågade min kloke chef bredvid mig hur goda vänner det egentligen är. För om det är ordentliga vänner så bryr de sig väl inte om lite damm i hörnen. Nej, det är ju klart. Allt kanske inte behöver vara så överambitiöst jämt. Jag behöver ju inte göra fem-rätters buffé utan det räcker ju bra med en god soppa! 

Och nu har mannen på andra sidan gången slutat snarka. Och tåget tuffar på. Och snart får jag krama min man. Lycka! 

Ibland behöver man vila lite

OM någon funderat, så nej, jag har inte gått under jorden. Bara vilat mig lite. Från bloggen. Det blev visst inga lärdomar i lördags som det brukar bli. Men så får det ju lov att vara ibland. Lite vilostund. 

Det känns som om jag ständigt lever med den här just nu:

Är i Göteborg för tillfället. På Kvalitetsmässan.  Men klagar inte på nåt sätt. Det är ju roliga grejer. Utbildning i Stockholm, träffa goda vänner i Västerås, mässa i Göteborg. 

Men kan ändå inte sticka under stolen med att familjen blir lite lidande. Min man får dra ett tungt lass. Och svärmor. (Ja för tydligen blev min man bjuden på att se nån match på Friends Arena ikväll. Nåt med Zlatan tror jag...) 

Men jag fick i alla fall ett par dagar med familjen. Och hann med att pussa mina killar hejdå imorse. Eller rättare sagt Kling och Klang. Idag var det nämligen Astrid Lindgren-dagen på dagis. Då får alla klä ut sig till valfria figurer som Astrid hittat på. Och så äter de Karlsson på takets fyrkantiga köttbullar, dricker Pippis sockerdricka. Och en massa annat skoj. Har jag sagt att jag gillar barnens dagis?

Men nu väntar jobbmiddag. Och sedan tror jag det blir nåt med den där Zlatan för oss också. 

Tack för att du tittar in! Det gör mig väldigt glad!

Människor överallt på T-centralen en fredag i november

Ja, så var det det här med tåg. Och Stockholm.

T-centralen i Stockholm en fredag i november. Människor som trängs. Människor som springer, stressar, väntar. Människor som drar tunga väskor. Människor som undrar när, och framförallt om, deras tåg går. Många. 

Alla vill någon annanstans. Och jag vill bara hem till min familj. Hem till landet. Hem till doften av hemma. 

Spårändringar. Förseningar. Tåg som står på vårt spår och fått problem så att det inte kan flytta sig. Uppdateringar i högtalarna. 

Men äntligen åker vi. Och även om vi kommer bli försenade ett par timmar så är vi på väg hem. Det är ju ett i-landsproblem att få sitta på ett försenat tåg. 

Jag har haft två roliga och lärorika dagar. Lite mer kompetensutvecklad återvänder jag till Värmland. Tydligen är det fotboll på TV ikväll. Men jag hoppas få pussa på min kära man lite ändå. Men först några timmars avkoppling på tåget. Och filosoferande såklart. Efter två nätter med god sömn känns det som om jag orkar allt. Nästan. (Förutom en stressig fredagseftermiddag i storstan kanske.) Och imorgon bär det av till Västerås. 

Kom ihåg:

Lev enkelt

Skratta ofta

Älska innerligt

Och ta hand om varandra!