Familjefoton som håller hela livet

Minnen. Hur sparar man bäst sina minnen egentligen? För att kunna uppleva dem om och om igen. Att få känna samma känsla flera gånger.

Förr i tiden, långt tillbaka, ristade man in sina minnen och upplevelser i sten. 

Och för inte lika länge sen var det vanligt att man fotograferade med en stor kamera. För att sedan framkalla alla bilder och hoppas på att någon av dem blev okej. Sedan satte man in de flesta framkallade korten (trots att de kanske inte blev helt perfekta) i ett album. Och så skrev man en text om vilka som var med på kortet och vad man gjorde. 

Kommer ni ihåg det? Klart ni gör. 

Nuförtiden framkallar jag sällan några kort. Tyvärr. Jag hade en ambition att göra det när jag fick barn, precis som min mamma gjorde till mig när jag var liten. Men ja, det gick ju sådär. Inte ett album. (Ännu en grej där jag inte riktigt blev en sån förälder som jag tänkt.)

Men jag har kommit på att min blogg ju faktiskt är ett sätt att spara mina minnen. För att senare kunna öppna bloggen och titta tillbaka på hur det kändes att vara småbarnsförälder. Sådär om några år när jag glömt det. När jag har andra saker att tänka på. Som hur fort mina söner egentligen kör på sin moppe. Om barnen blir mobbade i skolan. Om de har jobbiga finnar. Och om jag har någon fyrtio-års kris. Om bloggen, av någon outgrundlig anledning, lever kvar då så låter det som en oerhört underhållande blogg. (Eller inte.)

Men varje år brukar vi i alla fall framkalla bilder på barnen och rama in och ge bort som julklapp till våra föräldrar. Det brukar alltid vara uppskattat. I år kommer det bli extra fina bilder eftersom vår vän fotografen Francisco Ubilla varit här och fotat dem.  Jag fick lite svart-vita bilder idag och jag måste bara visa några smakprov. 

Fantastiska bilder! Och härliga minnen av hur underbara barnen är i den här åldern. 

(Och den tiden som de inte är helt lika underbart fantastiska så finns ju även det dokumenterat här på bloggen. Bra va!)

- Hur ledsen blir du om Fabian dör?

Just nu så tänker Anton väldigt mycket på döden.

- Hur länge kan man leva, mamma?

Jag försöker svara så gott jag kan. Men det är ju inte alltid så lätt. För varför dör vissa personer om de inte är gamla? 

Anton har varit på min mosters och sin gammelfarmors begravning. (Även fast det var ganska länge sen.) Och det har nog varit både bra och dåligt. 

Jag tycker att det kan vara bra eftersom de ju också har rätt att veta och känna. Och jag tror inte att de skadas av att se andra personer ledsna. Att tex se att mamma kan gråta gör väl mig bara mer mänsklig. Och att förstå att livet har ett slut är ju egentligen bara en naturlig sak. 

Men det kan ju också upplevas som jobbigt för barnen att vara med. Kanske ibland traumatiskt. Hur har ni gjort vid begravning? Låter ni barnen följa med? 

Och trots att jag blir ledsen av att tänka på att vi alla ska dö en gång så gör det ju att jag kanske blir mer medveten om att jag måste njuta av det jag har. Att jag faktiskt är lyckligt lottad att få ha två underbara och friska barn. 

För ungefär ett och ett halvt år sen så frågade Anton vid varje måltid vad vi åt. Alltså han nöjde sig inte med svaret korv, utan han ville veta var korven kom ifrån. Vilket djur det var som vi åt. Och det gjorde mig väldigt medveten om vad vi just åt. Och ja, det kändes väl kanske inte helt rätt att vissa maträtter (tex korv) kunde innehålla grejer från tre olika sorters djur. 

Det var en av anledningarna till att jag slutade äta kött. För varför äter vi egentligen upp grisen? 

Ja, min äldste son får mig verkligen att tänka till ibland. Och tillsammans med honom så lär jag mig att njuta av livet lite extra. Visst, det är inte roligt att tänka på att Fabian kommer dö någon gång. Men när jag tänker på sådana saker så känner jag mig extra privilegierad för varje stund jag får vara med mina barn. Och det tror jag bara kan vara nyttigt. 

Blåbär, kräftor och fotografering

Och så var det söndag igen då. Helgerna går så snabbt. Även fast jag alltid har tre-dagars helg med barnen så känns det som om helgen rusar iväg ibland.

Den här helgen har det blivit mycket skog och blåbärsplock med barnen. Två gånger har vi varit ute och försökt tömma skogen på de sista blåbären för i år. 

En del har hamnat i gröten. Lite i smoothies och lite i frysen. 

Och så har det pysslats såklart. Det är så mysigt att kunna vara inne nu när hösten är på ingång. Visst, sommaren är härlig. Men det är alltid en skön känsla när hösten kommer så att man med gott samvete kan vara inne. 

Här målar Anton lite varierande färger på en pinne som han hittat i skogen. 

I fredags blev hela familjen fotograferad av vår vän Francisco. Så om några dagar hoppas vi ha några fina bilder på oss att förstora och framkalla. Rama in och sätta upp på väggen. Och ge bort i julklapp. 

Barnen var jätteduktiga och poserade framför kameran länge. Jag lägger nog upp lite bilder här så småningom. 

Vi har också hunnit med kräftskiva i helgen. Jag gillar mest själva festkänslan och att alla träffas. Kräftor är inte riktigt min grej. Men två stycken blev det i alla fall. (Och massor av Västerbottenpaj, hembakt och brie samt smarrig raw pizza.) 

(Ja jag erkänner, jag har börjat mixtra lite i Instagram Collage. Där kan man enkelt fixa med korten hur man vill. Och just nu genomgår jag den spännande introduktionsfasen. Jag kommer snart tröttna, oroa dig inte.)

Nya tag med morgonmys

Ja, som jag trodde. Nya tag idag.

För vem kan bli på dåligt humör av dessa underbara morgonkillar?

Okej, möjligtvis lät det inte så igår kväll. Men det är ju det som är så härligt med barn. För även om det inte finns någon annan som jag kan bli så trött och arg på, så finns det inte heller någon annan som mitt hjärta kan smälta så mycket för. Som jag känner en sån stor kärlek till. 

En morgonkram. Eller den spontana pussen. Gränslös och fullständig kärlek. 

Morgonmys i soffan med Bolibompa, te och kaffe. (Visst, Fabian spillde ut sitt te över bordet för typ femtioelfte gången, men det är väl sånt man får räkna med.) Ledig fredag med besök från kära Lisa. Kommer bli en bra dag! 

Ja, humöret kan svänga snabbt tillsammans med barn. 

Att orka höra. Och orka tjata.

Jag har sagt det förr men jag säger det igen. Men vad faan.

Orka. Vara. Mamma. Ibland. 

Bus och bråk. Stora feta vaxproppar i öronen så att de inte hör ett jävla dugg, verkar det som. Jag önskar att jag också hade vaxproppar. Så att jag slapp höra deras gnäll och mitt eget tjat. 

Har själv nattat två härjiga barn tre kvällar i rad. Några djupa andetag. Och några väldigt stora klunkar av rödvinet. Imorgon tar jag nya tag. 

Antons första kärlek

Idag sprudlade Anton av glädje när han skulle berätta vad de gjort på dagis. Den tjej som han tydligen är kär i började igen efter sitt sommarlov. Så sött!

Det är första gången som han sagt att han är kär i någon. Även fast det förstås inte går att jämföra med den kärlek som han kommer känna för någon annan speciell person när han blir äldre. Men det känns ändå som början på nåt häftigt. Han börjar bli stor. 

Hur jag någonsin ska kunna se hans hjärta brista pga obesvarad kärlek är en annan fråga. Nu njuter jag av min lilla pojke!

Jag ÄR glad för både Antons och vår skull

Missförstå mig inte. Jag vill inte på något sätt klaga på att Anton varit hos mormor och morfar hela helgen. Inte alls.

Vi har hunnit med en massa! Sytt färdigt de sista gardinerna till uterummet. Röjt i hobbyrummet. Hämtat sten till att restaurera upp muren. Storhandlat. Städat gästrummet till bästa Petra som kommer nästa vecka. Tvättat fönster. Oljat in trappsteg till logen. Ja, säkert mer, men jag kan inte komma ihåg allt. Så mycket har vi gjort. Minns inte när vi överhuvudtaget hann med så mycket. 

Men alltså. 

När Anton kom hem så har han också gjort en massa roligt. Hela helgen. 

Och blivit underhållen och uppassad av två vuxna. Hela helgen. 

Så nej, jag vill inte alls gnälla på situationen. 

Men herregud unge, sansa dig. Gnäll. Gråt. Skrik. Inget är bra och inget blir bättre. Trött, hungrig och varm efter att ha golfat med mormor det sista han gjorde. Men visst. Det var en skön helg. Och jag är väldigt tacksam för att han fick vara där hela helgen. Vadå, lät jag inte nöjd? 

- Mamma, jag är en mästerbagare!

Den härliga kommentaren kläckte Anton när vi stod och bakade idag. Och visst är han det. Han kavlade ut degen, lade på kanel, mandelmassa, socker och hackad choklad. Rullade ihop, skar i bitar och hällde på pärlsocker. Det kanske blev aningen mycket socker bara. 

Men det blir ju bara godare då, eller hur? 

Fabian var inte sämre, utan han fick göra degen själv. Hälla i och titta på medan maskinen jobbade. Lite läskigt, men spännande. 

När han skulle lägga ut bakformar så upptäckte han dock att hälften av jästen hade hamnat i hans förklädesficka. Hoppsan. Inte så luftiga bullar kanske. Men fasligt goda ändå. Enligt Anton de godaste bullar som han ätit. 

Jag tror det beror på att han varit med och bakat. Och är det inte så att barnen oftast gillar maten om de fått varit med och lagat? Jag har upptäckt hur kul det är att verkligen ta sig tid att laga mat tillsammans med barnen. Det uppskattas av alla. Barnen växer med ansvar och jag behöver inte tänka på att de kanske bråkar eller vill bli underhållna.

Det kanske tar lite längre tid. Och kanske krävs lite större tålamod. Men det gäller att inte vara perfektionist. "Dela som du vill!" (Vilket kan vara nog så svårt.) Och att inte ha bråttom. (Ännu svårare ibland när man kommer från jobbet superhungrig och låg på blodsocker.)

Men varför stressa genom livet istället för att leva det? (Haha, förlåt, jag stressar också ibland såklart.) Jag vet, det är inte alltid man orkar vänta på att en två-åring ska tvätta potatisen. Men den stoltheten i barnens ögon när de klarat det är ovärderlig. 

Livet är skört så glöm inte att leva

Idag fick jag väldigt tråkig information som gav mig distans till livet. Om hur bräckligt det kan vara.

Jag satt hemma och jobbade idag. Är ju så förkyld att jag kände mig tveksam till att orka jobba. Och ville inte snora ner alla kollegor. (Och så gjorde jag en hel timmes yoga mitt på dagen. Underbart!)

Mitt i jobbandet tappade jag  min telefon på stenplattorna ute. Bara ett ynka litet trappsteg. Men ja, skärmen sprack. Så nu är det aningen svårt att se vad jag skriver... Hade det varit för en vecka sen så hade jag nog fått lite smått panik. Det är ju jobbets telefon. Hur blir det nu?

Men idag tänkte jag bara att oj, vilken osis! (Och för den som undrar vad detta beror på så får ni läsa mitt inlägg om min helg här.)

Men det var givetvis inte detta som var den tråkiga informationen. Nej. Tyvärr fick jag ett mejl angående en fin tjej. Vi har träffats på utbildningar och mässor och hon jobbar i Norrköping med liknande saker som jag. Egentligen skulle vi träffas på ett nätverk som jag dragit igång i oktober. Jag såg verkligen fram emot att få träffa henne. 

Men hon hade ramlat från en balkong i början av sommaren och avlidit. 

30-års åldern. Glad och rolig tjej. Alldeles för tidigt gick hon bort. Vad livet är skört och bräckligt. Det kan gå så fort innan livet förändras. 

Jag bara satte mig ner i hallen när jag fick detta mejl. Några tårar rann nerför kinden. Anton undrade vad jag gjorde. Jag berättade. Han bad mig hjälpa honom med något. Jag sa att jag måste samla mig lite först. 

- Vad är samla mig? Undrade han. 

Ja. Hade detta varit för en vecka sen så hade jag kanske inte berättat helt för Anton. Jag hade kanske inte unnat mig själv att sitta ner och gråta lite. Men eftersom jag nu förstår att alla känslor måste få komma fram så kändes det bara naturligt. 

Man behöver få sörja lite. Och inse att man har det sjukt bra. Vad gör väl en trasig mobilskärm. Ibland kan lite distans vara nyttigt. Men jag önskar att det inte hade behövt drabba L och hennes anhöriga. Vila i frid. 

Så vad vill jag säga med detta långa inlägg? Jo, uppskatta det du har. Alltid finns det några ljuspunkter som man kan lyfta fram. Och våga visa dina känslor. Det känns ofta väldigt skönt efteråt. Varför detta är så viktigt för oss kvinnor och hur det hänger ihop med PMS kommer jag berätta om en annan dag. Nu ska jag mysa med mina kära pojkar. 

Grön smoothie väcker kroppen

Nähä, blev det halsonda inte bättre av att träna handboll? Konstigt. Eller inte. Men jag kunde inte låta bli igår. Det fanns ju en möjlighet att jag kunde träna bort den begynnande förkylningen.

Men när jag vaknade i morse kändes det som om nån tryckt ner en tennisboll i halsen. Oschysst!

Skjutsade barnen till dagis och ska nu jobba lite hemifrån och förhoppningsvis kan jag åka på lite möten efter lunch. Annars är det inte hela världen. 

Men kurerar mig på bästa sätt med honungste och grön smoothie. 

En sån grön energidrink gör jag nästan varje morgon och det sätter verkligen igång dina sinnen. Väcker kroppen och ger dig energi. Jag blir dessutom mätt på ett stort glas vilket känns rätt nyttigt också. Och så är det ljuvligt gott. 

Idag mixade jag en näve färsk bladspenat (som är helt smaklös men nyttig), en bit selleri (som är full av bra vitaminer), en avokado (som gör drinken krämig), en persika, ett päron, en bit hackad ingefära, saften från en halv lime, ett par matskedar linfröolja (som är jättebra för oss kvinnor) och ett par deciliter eko äppeljuice. 

Men det går ju såklart bra att blanda i det du har hemma och gillar. En blandning av bär, frukt och grönsaker. Lime och ingefära gör drinken väldigt fräsch och ger den lite sting, vilket jag gillar. 

Blandar du i juice som jag gjorde så är det bra om den inte innehåller massa onödigt förstås, som tex socker. Att bara blanda i vatten, havremjölk eller lite avsvalnat te funkar också alldeles utmärkt. 

Det funkar också bra att göra den här drinken dagen före och ställa i kylen, om du inte har ork att göra det på morgonen. Men jag tycker det är en mysig och nästan meditativ stund att ordna den tidig morgon också. (Gör gärna lite extra och ta med till jobbet. Perfekt när eftermiddagströttheten kommer.)

Efter den här smoothien är det bara att starta igång en ny dag! Hur börjar du bäst din dag? (Och tänk nu inte att det är genom lång sovmorgon och ännu längre frukost, för det vet både du och jag att det inte funkar när jobb och barn finns med i bilden.)