- Mamma, var kommer korven ifrån?

- Den kommer från grisen. 

- Jaha, och var kommer makaronerna ifrån?

Och så där fortsätter det. I det oändliga. Tills man typ vill ropa; 

- Inte faan vet jag! Fråga någon annan! Mamma orkar inte svara på fler frågor!

Men så säger jag inte såklart. Utan jag försöker pedagogiskt förklara att makaronerna är gjorda av mjöl, som kommer från åkern och ägg, som kommer från hönan och så vidare. 

Det kan ju ses som en liten fördel också. Att man verkligen får tänka efter var allting kommer ifrån. Hur var det nu, växte vindruvan på ett träd? Och varför äter vi egentligen något som kommer från gris, häst och ko samtidigt? Usch.

Men om man får välja på 'Varför'? (som Anton ALLTID frågade förut, som följdfråga på exakt allting) och det här med 'Var kommer det ifrån'? så är det nog hugget som. Kväva barns lust att lära ska vi inte göra. Men ibland kan man få god lust.

Pyssla är roligt, speciellt med klistermärken.

Att fylla i försäkringskassans papper är inte helt lätt

Ansöka om föräldraledigt på jobbet är krångligt i sig (pga vårt IT-stöd).

Ansöka om föräldraledigt till Försäkringskassan, via dessa helvetes-blanketter. Behöver jag säga att det är krångligt? Varför går det inte att göra lättare? Och JA, jag har försökt med e-legitimation. Men på något sätt så funkar det inte längre. Vet inte vad felet är. Har suttit i telefon med kundtjänt hur många gånger som helst, men de kan inte heller lösa problemet. Så jag får hålla till godo med dessa blanketter.

Kanske att jag borde kopiera dem innan jag skickar iväg dem? För jag glömmer ju alltid bort vad jag har ansökt om. Var det vab eller var det f-ledigt? På vilket barn? Hur länge? Ja, kopiera låter smart när jag tänker på det.

Och sist så struntade jag i att ansöka om några dagars föräldraledigt eftersom jag tog ut dagarna på helt olika veckodagar under några veckor. För att det passade mitt jobb bäst. Men det skulle jag inte gjort. De ringde från Försäkringskassan och påminde om att jag måste ta ut föräldraledigt upp till 100%, annars förlorar jag min SGI. Ja, och eftersom jag jobbar 80% nu, så kommer i så fall min SGI att beräknas på det istället. F-n, det hade jag glömt.

Känns som en djungel detta. Nu sitter jag och fyller i papper. Lyckades skriva fel. Det var ju en vab-dag mitt i detta, och den ska jag ju inte vara f-ledig på.

Tror jag får gå upp på 100% i höst, så jag slipper detta krånglande.

Lägger till en (ganska mörk, men fin) bild som jag tog igår på vår baksida.
Vårt fina uthus framför dimmiga ängar. Då känns det lite bättre.

När barnen slutar äta

Nu har vi haft en jobbig period som familj. Och föräldrar. Magsjuka, stavas det. Det började på fredagen för två veckor sen. Fabian kräktes ordentligt två gånger. Efter den incidenten slutade i princip båda barnen att äta. Ingen mer kräks. Eller ont i magen vad det verkade. Men ändå fanns där ingen aptit. Vi försökte med allt möjligt. Glass, nyponsoppa, korv, banan. Anton sa att han var hungrig. Men så fort vi dukat upp och han skulle börja äta så sköt han tallriken ifrån sig och sa att han inte var hungrig. Välling funkade fortfarande hyfsat. Men det började ändå bli lite läskigt, när det gått en vecka.

Sedan fick jag magsjuka. Härliga tider.

Blä.

Men så. På Mors dags morgon. Plötsligt händer det. Det var som om båda barnen hade kommit överens om att de nu skulle börja äta igen. För de bara vräkte i sig frukosten. Jag satt bara och såg på, med en tår i ögonvrån. Världens bästa Mors dags-present! Någonsin! Att se sina barn äta igen. Underbar känsla.

När de senare på dagen sprang omkring nakna i trädgården som två små benrangel så kände jag verkligen kärlek i mitt hjärta. Mina älskade barn. Som äntligen är friska.

Ja, sen fick ju då min man också magsjuka, när vi trodde det var över. Och sedan gnällde Anton på bubblig mage. Och nu har han diarré. När ska detta sluta? Hur många vab-dagar och sjuk-dagar ska man behöva ta?

Men båda barnen äter och jag är fortfarande överlycklig för det.

Och min pappas operation verkar har gått bra. Och min syster har kommit hem från ett halvår i Indien. Och min man är frisk. Och barnen äter. (Jag vet, jag är lite tjatig.) När det börjar bli jobbigt märker man så lätt vad som betyder mest. Familjen och att man får vara frisk.

Anton kunde helt plötsligt få slut på energi. Lägga sig ner och skrika.
Och berätta för oss att nu hade han minsann slut på energi. Nähä?

Fabian är en liten solstråle mest hela tiden. Här njuter han av glass, som är en av favoriterna.

Pengar som inte växer på träd

Det är ingen lätt match att försörja sin familj. Jo alltså, min man tjänar också pengar. Men om man lägger ihop vad man får ut när man är f-ledig så är det bra många tusenlappar mindre man får i månaden än om båda jobbar. Men egentligen har man ju inte mindre utgifter.

Det är väldigt lätt att leva kvar i samma livsstil har jag märkt. För lite saker vill man ju trots allt unna sig när man är hemma. Och så förändras ju kroppen hela tiden så att man behöver byta lite av sin garderob. Då tänker jag på graviditetens olika stadier av tjockhet, efter förlossningen behöver man amningsanpassade kläder, efter avslutad amning blev jag smal på hela kroppen (och då menar jag hela, inte många kurvor kvar där inte), sedan går man ofta upp i vikt igen när man börjar leva som vanligt (bär kanske sitt barn lite mindre, går färre promenader, börjar jobba, äter mer onyttigt) och även när man börjar med preventivmedel brukar man kunna gå upp i vikt.

 Ja, vid alla dessa tider kan nya kläder behövas. Och barnet behöver ju blöjor, som inte är gratis. Ja nu skulle jag ju lätt kunna räkna upp en hel drös med saker som kostar när man har barn (bilstol, matstol, barnvagn, kläder), men det orkar jag nog inte. Blir ju sjukt mycket, kan jag bara konstatera.

Är helt enkelt glad att jag åtminstone börjat jobba 80% och min man 100%, så lönen som kommer snart är efterlängtad och räcker förhoppningsvis längre. Det är ju faktiskt extremt tråkigt att behöva vända på alla kronor och alltid behöva kolla sitt konto innan man handlar mat. Räcker det till den här veckan också?

Att leka i skogen är dock helt gratis! Tur är väl det.

Förresten så har ni snart tittat på min blogg 5 000 gånger. Tack alla som läst och läser! Känns skönt att man inte är ensam här i världen. 

Vem ska vabba?

När barnen börjar på dagis och skola och vi vuxna jobbar, så inträffar det, mer eller mindre ofta, att man måste börja vabba. Det betyder alltså Vård Av Barn, för den som inte visste det. För det händer ju att barn blir sjuka.

Innan jag fick barn förstod jag nog inte riktigt omfattningen av detta. Men små barn visade sig vara riktiga smittohärdar. Snoriga, rinnande näsor verkar vara mer undantag än regel. Visst visst, det kan man ju se redan innan man får barn.

Men att det sedan skulle betyda att man med väldigt kort framförhållning behöver vara hemma med sitt barn istället för att åka till jobbet var i alla fall inget som jag tänkte på innan jag fick barn. För jo, de kan ju bli sjuka på natten. Och hur viktigt mitt möte än är så kan jag ju inte lämna barnet själv hemma. 

Och hur bestämmer man vems jobb som är viktigast? Vems arbetsuppgifter som absolut måste bli gjorda just den dagen som man behöver vabba? För någon måste ju vara hemma. Mamman eller pappan?

Då är det skönt med en förstående arbetsgivare. Där det är legitimt att vara hemma med sina barn när de är sjuka. För tro mig, de kommer bli sjuka. Det är inte en fråga om, utan snarare när. Det är sådant som man upptäcker när man blir förälder.

Jävla unge

Ibland kan ens barn vara väldigt billiga. Som idag, när vi storhandlade på Maxi. Fabian satt beskedligt i kundvagnen hela tiden. För när det gäller jävulskap så är det storebrorsan som tar ledningen. Än så länge. Anton ville ut ur vagnen och gå istället. Och det fick han ju. Det blir ju mycket mer plats för varor då. Men på något sätt så spårade det hela ur. Jag vet inte riktigt när det började.

Anton bara gnällde. Om att han inte fick trycka på självscannern tillräckligt ofta. Och att han ville köpa vissa saker, som han inte fick. Om att jag var dum. Han försökte krypa in i hyllorna där det var lite varor. Han skrek åt mig. Och sprang iväg. Vägrade lyssna. Jag fick höja rösten flera gånger. Kanske inte det charmigaste. Vi var ju inte direkt ensamma, en fredagseftermiddag. Det började bli rätt jobbigt och pinsamt. 

Sedan vägrade han sätta på sig jackan när vi skulle gå ut. Grät och fäktades. En dam frågade honom om han tappat bort sina föräldrar: -Nej då jag står här, fick jag förklara. Då började det nästan bli komiskt. Folk tittade och jag log, som om: -Ja, vad ska man göra med barnen, egentligen. 

Men när han la sig ner på marken och rullade runt, skrikandes, precis innanför utgången, framför fullt med folk som ville ut med sina fulla vagnar, med sin nya jacka, ungefär då började jag bli förbannad. Måttet var liksom rågat. Jag fick bära honom ut ur affären, skrikandes, sparkandes. Med Fabian i vagnen som var full av varor. 

Och jo, han brukar för det mesta vara en väldigt snäll pojke. Men inte i fredagsruschen på Bergvik Köpcentrum. Vilken härlig start på vårt fredagsmys. Ungj-el.

PS. Jag har fått uppfattningen att jag var väldigt snäll och medgörlig som barn. Funderar på om man kanske skulle kollat upp faderns barndom innan man släppte till? DS.

Äntligen får vi sova hela nätterna!!

Och så återkommer jag till det här med sovandet. Om hur svårt det kan vara. Men viktigt. Och olika.

Med Anton så behövde jag inte reflektera så mycket över det. När han var liten bebis så sov jag med honom på dagarna, och ammade honom på nätterna när han var hungrig. Vilket var ganska ofta. Men det gick bra eftersom jag kunde vila så pass bra på dagarna. Från att han var ungefär ett halvår så började han sova hela nätterna. Det var ungefär samtidigt som jag slutade amma honom. Han somnade sju på kvällen och vaknade vid sju på morgonen. Det var väl ungefär så som ett barn ska sova, tänkte jag. Helt ovetandes då om Fabian.

För med honom blev det inte riktigt samma sak. (Förra gången jag skrev om det så var jag aningen mindre utvilad... Klicka här för att läsa det) Han ville amma mycket och ofta. Han ville inte ta välling. Vi fick då ett tips, som för oss (läs mig) var ovärderligt. Vi provade att ta upp honom innan vi skulle lägga oss och då ge honom en flaska välling. Han slukade allt i flaskan och somnade sedan om gott i sängen. Det gav mig lite utrymme tills han vaknade nästa gång, jag hann sova en stund. Och då började han också dricka välling vid andra tider. Så att jag kunde vänja honom av med amningen. Och så började han sova i längre perioder, eftersom han blev mer mätt av vällingen. Men han vaknade fortfarande några gånger per natt.

Om det var en vändpunkt, när vi började ge honom välling, så känns det som om vi nu nått en till sådan. Plötsligt sover han hela nätterna!!!! Jo, det är ta mig faan sant! Nu får jag väl ett bakslag bara för att jag skriver detta. Men jag vill inge alla sömnlösa föräldrar hopp! För det blir bättre. Jag lovar! Och den här förbättringen stavas dagis!

Fabian har också börjat där nu. Och det sociala utbytet med andra barn är helt suveränt. Och tydligen uttröttande. Jag tar tillbaka det jag skrev förut om att jag har lite ångest för att barnen är där nästan hela dagar. I love it! Sova hela nätterna är verkligen min grej! Tusan vad mycket bättre man mår och vilken mycket roligare person man blir! 

Sådan förälder tänkte jag bli men sådan blev jag

Innan jag fick barn tänkte jag bli en förälder som:

• inte har TVn som barnvakt
• inte låter barnet se för mycket på TV, en kvart per dag är mer än nog
• inte köper för mycket leksaker till barnen
• inte mutar barnen med godis
• är konsekvent och aldrig låter gnäll löna sig för barnet
• ska kunna behålla mina egna intressen någorlunda
• inte ger barnen godis eller sötsaker i tidig ålder
• aldrig låter barnen vinna en klädkamp, dvs. jag kan väl bestämma vad de ska sätta på sig, jag förstår inte dem som säger att barnet vägrade klä på sig overall, det är väl bara att bestämma
• inte låter barnen bestämma hur dagen ska se ut
• inte låter barnet härja/gråta/skrika/prata högt/röja för mycket på tåg/buss/flyg
• låter barnen lära sig av sina misstag, det är väl bättre om man berättar hur den ska göra innan felet begås

Oj, oj, oj. Det gick nog käpprätt åt skogen det där.
Nu är jag nog en förälder som:

• låter barnen se på TV så att jag kan få sova lite extra (har man sovit riktigt dåligt så finns det inget man vill hellre än att få sova bara liiiite till)
• gärna kan köpa saker till mina barn, bara för att de ska vara snälla när vi är ute och handlar. Det kan vara ett russinpaket som de får tugga på när vi handlar. Eller så säger jag att de får en glass när vi är klara om de är duktiga. (muta kallas det visst)
• ger minsta barnet lite tårta om de andra får det. (Oj, vad mycket lättare det var att hålla på "inget-socker-regeln" för det första barnet. Då behövde det aldrig bli någon diskussion.)
• kanske kan köpa en leksak bara för att barnet ber om det. (Det är ju så roligt att se hur glada de kan bli när de får det. Usch, det låter hemskt, men så kan det faktiskt vara. Men ibland tänker jag till, "de behöver kanske inte det här just nu", men ibland gör jag det inte.) 
• ser till att mina barn är nöjda i första hand. De går alltid först. Vet jag att de sover middag bäst hemma så ser jag till att vara hemma när de ska sova. Jag ser till att det alltid finns tillgång till mat och fika när jag vet att de brukar vara hungriga. Lite av en "bull-mamma" är jag nog. Ibland går det ju att vara flexibel och improvisera fram en fika. Jag har nog blivit bättre på det på senare tid. Men jag kanske är lite fööör omtänksam ibland. Mina egna intressen har nu krympt rejält. Men därför njuter också extra mycket när jag får lite tid för mig själv.
• inte vill ta en onödig kamp med barnen. (Dvs om jag vet att det brukar bli strul när vi ska välja kläder så försöker jag gå runt detta, genom att tex helt låta sonen välja kläder, eller helt sonika lägga fram kläder till barnen i förväg. Jag har hört om föräldrar som låter sina barn åka i pyjamas till dagis, bara för att de vägrar ta av sig den. Och ja, så skulle jag lätt kunna göra om det behövs.)
• försöker få barnen nöjda på tåg och flyg. Men det är inte alltid lätt. Ibland låter de mycket, ibland vill de inte sitta stilla. Ibland blir man skogstokig. Men alltid kommer man ju fram tillslut. (Ja, det kan väl vara lite jobbigt för medresenärerna, men vad ska man göra? De kommer man ju inte träffa igen.)
• kan låta mina barn själva lära sig av sina misstag:

Fabian kan inte låta Svens fina svans vara.
Tillslut ger Sven upp och säger ifrån, antingen med klorna eller med munnen.
Inte alltför hårt. Men det blir rivmärken. Förhoppningsvis lär sig Fabian någon gång. 

Att det som kan låta så lätt kan visa sig vara så svårt. Det är ett mysterium. 

Hur länge orkar de vara på dagis?

Har lite ångest. Ska man låta sin ett-åring vara hela dagar på dagis? (Och JA, jag kallar det för dagis. Vet att det egentligen är "fel" ord, men "så har det ju alltid hetat"... (haha, hatar egentligen det uttrycket))

Ska snart lämna in schema för dagistider för våra barn. Hade tänkt jobba 80% när Fabian blivit inskolad. Vilket sker efter påsk. Ångesten är alltså för hur jag ska jobba. Och hur länge vi ska låta barnen vara på dagis.

Om jag får vara ego så blir det minst stressigt för mig att vara föräldraledig en dag i veckan, och bäst passar fredagar för mitt jobb. Då behöver jag bara lämna barnen fyra dagar i veckan. Och min man hämtar dem fyra dagar i veckan. Jag behöver visserligen jobba lite längre dagar, än om jag skulle sprida ut det på fem dagar. Men jag skulle inte behöva stressa från jobbet till dagis för att hämta barnen. Sedan klara av det klassiska gnället mellan fyra och middag. Laga middag med Fabian som benvärmare. Men då får barnen komma hem 30-60 minuter tidigare.

Eller så skippar jag det. Och kommer istället hem lagom till maten. Och får en hel mysig fredag med barnen, då vi kan klara av lite tråkiga saker så att man slipper göra dessa på helgen.

Eller är det bara egoistiskt? Borde barnen få vara så korta dagar på dagis som möjligt? Hur fan löser man detta vardagspussel?

Att klä ut sig är roligt! 

Det här är Fabians favorit!

Barnsemester utan mobil och dator

Sand mellan tårna, fri tillgång till mat, dryck och bad. Solsken och doften av hav.

För en vecka sedan kom vi hem från Gran Canaria. Eller Kananjeöarna, som Anton säger. Barnen älskade det. Inga overaller, klumpiga kängor, ofrivilliga vantar eller varma mössor. De badade tills läpparna var blåa och de hackade tänder. Då fick man värma sig i solen och äta lite melon. Eller glass. Eller springa och hälsa på Bamse och hans vänner.

Och på alla sätt var det en barnsemester. Kan låta jävligt pretto att säga att vi bokade resan helt med tanke på våra barn. Men då kan man också se det så här: Vi gjorde det av egoistiska skäl. Om barnen är nöjda så är ju vi också mycket MYCKET nöjdare! För vem vill inte se sina barn glada. Och det innebär ju också underhållning för dem. 

Clownen Raj-raj var väldigt populär.
Här får Anton, till sin stora förtjusning,
göra high-five med honom.

Och tid för avkoppling för oss. För med sex vuxna på två barn så finns faktiskt tid för lite egen tid. För att simma, träna på gymmet, spela beach-volley, läsa en bok smuttandes på en sangria. Och för min del utan vare sig telefon eller dator. Jag kollade av jobb-mejlen en gång på hela veckan. Men ingen facebook, blogg, pipande telefon eller blinkande mejl-box. Därför tog det en stund innan jag fick tummen ur att göra detta inlägg. Har kanske fortfarande kvar lite semester-feeling. Eller så är det bara den analkande våren som gör att jag hellre är ute i trädgården än sitter inne vid datorn.