Jag vet varför det snöat

Egentligen vill jag väl inte på nåt sätt beskylla min man för nattens snöfall.

Men hallå - att både byta till sommardäck OCH köpa en ny grill på samma vecka. Det kan väl inte bli annat än snö.

Att ta vardagsmotionen ett steg längre

Vill du dra nytta av och använda dina barn när du tränar? Så att du liksom hinner med att träna? Då kan jag rekommendera, eller nja, kanske inte rekommendera, men då kan jag berätta om en smidig grej. Jag provade det precis. För att ta mina joggningturer i skogen ett steg längre. Var min man som tipsade. (Tack så himla mycket.)

Sätt barnet (funkar säkert med fler än ett barn också. Om du vill dö.) i vagnen. Gärna en smidig vagn om du har. Spring!

Men välj gärna en dag då det inte är en massa ny blötsnö. Blir tungt, så in i helvete.

Försök orka springa uppför backarna. Sedan är du värd att ta det lite lugnare när det är flackt. Se, intervaller! Ny typ av träning!

SNÖ!

Antons första kommentar i morse:
- Nej, mamma, hela trädgården är vit! Jag VILL INTE ha mer snö!!!

Kan faktiskt vara böjd att hålla med min son här. Fy!

Och det bara fortsätter komma...

Blommorna klarade sig i alla fall!

Att det alltid ska vara nåt

Är det inte det ena så är det det andra. I måndags fick jag hämta Anton från dagis för han var fortfarande hängig efter en smäll han fick på läppen i lördags. I tisdags var han med morfar. Jag jobbade hemifrån igår. Idag skulle äntligen båda barnen till dagis. Trodde vi.

Men tji fick vi. Fabian slog till med 40 graders feber i natt. Så jag sov bredvid ett oroligt element hela natten. Jag hade utbildning så maken fick stanna hemma.

Känns som om det var längesen som vi hade en helt "normal" vecka. Eller är det så att det är detta som är normalt? Bara att vänja sig vid, liksom. Verkar inte bättre.

Så här glad var han igår. Ser nu att han verkar ha lite väl lite kläder på sig för att vara utomhus. Kan promenaden från garaget gett honom feber? :-S

Städtips, när du behöver göra det i all hast

Idag skulle en mäklare komma och värdera vårt hus. En del av lånet går ut i maj och ska bindas om, så vi hoppas slippa vårt topplån då. Hur som helst. Jag tyckte att vi kanske borde städa lite igår. Med tanke på omständigheterna. Alltså omständigheterna att mäklaren skulle komma och ATT HUSET SÅG UT SOM ETT BOMBNEDSLAG.

Men tydligen delades inte den uppfattningen av min man. Det är ett ganska vanligt förekommande faktum. Att vi inte är riktigt ense om när det behöver städas.

Så liksom rätt ofta så slutar det med att den som tycker att det behöver göras får göra det själv. (Det underlättar därför om man har hyfsat samma toleransnivå eller helt enkelt tar hjälp av Rut, om man vill fortsätta vara gifta. Vi har valt det senare. Dock bara en gång i månaden numera. Och med leråker nära, två katter som springer som de vill och två barn som kan själv så tycker inte jag det räcker.)

Hur som helst.

Jag läste för ett tag sen i nån tidning, kan ha varit Mama, om några tips på snabb-städ när man skulle få besök. Tänkte dela med mig av det jag minns här:

- Tänk på att hallen ger ett första intryck. Så försök att röja undan mössor, vantar och leriga kängor bäst det går.
- Sopa ihop leksaker och stoppa ner i några lådor.
- Dammsug, eller sopa upp i hallen och köket, det är definitivt där som det är smutsigast.
- Lägg på täcket på sängen. En bäddad säng ger ett städat intryck.
- Ta en våtservett, som säkert redan finns i badrummet, och torka av handfatet lite snabbt.

Klart! Går snabbt som vinden!

Nya fyrbenta grannar

Äntligen har hästarna släppts ut på vårbete och är numera våra närmaste grannar! Till barnens stora förtjusning!

Första kortet är taget mot vår trädgård, från grusvägen. Det andra från vår altan. Vårkvällar är underbara!

Att inte lyssna eller bara vara döv

Varför, varför VARFÖR ska det vara så svårt att lyssna? Man kan tro att båda barnen går omkring med sjukt mycket öronvax, alternativt öronproppar hela tiden. Eller så är de i själva verket döva på riktigt. Man kan ju undra. Mitt eget tjat börjar fan ta knäcken på mig.

Ska börja med att säga saken max en gång. Sen är det för sent. Svarar man inte på frågan om man vill ha en kvällssmörgås så blir det inget. Funkar dock inte lika bra när man säger att de ska tvätta händerna innan maten. Eftersom då är det ju bara de själva som vinner på att inte svara. Får hitta en bättre lösning.

Den som kommer med en bättre idé skulle få Nobelpriset. I barnuppfostran. Finns inte det? Dags att instifta i så fall. Jag skulle inte vinna.

Det absolut viktigaste på våren

Vad behöver en småbarnsförälder mest av allt just nu? Jag tänker varken på sol, kaffe eller sömn.

Nej. Stövlar. Ett par hela stövlar. Det är fan det allra viktigaste. Utan hela stövlar kommer man ingenvart.

Sen är det bara att låta barnen leka utomhus. Och då kan man ju få sig lite sol, ta en kopp kaffe eller vila sig. Men utan stövlarna är det kört.

Stressiga morgnar gör mig gråhårig

Vissa morgnar kan man undra varför man överhuvudtaget gick upp.

Kanske har man sovit dåligt. Ibland gör man ju det när barnen leker helikopter eller plåster i sängen under natten. (Och tro mig, jag är inte mycket för plåster mitt i natten. Fråga min man, om du inte tror mig.)

Eller så har de kanske vaknat sjukt tidigt.

Då är det en mänsklig rättighet att vara lite trött och gnällig på morgonen.

Men barnen borde vara solstrålar. (Det var ju oftast de som ville gå upp tidigt.) Så vi stackars icke utvilade föräldrar kunde få vakna till på ett fint sätt. Men det händer ju förstås aldrig.

I morse var jag trött. Sov dåligt i natt. Två jobbiga barn som trängde sig på. Mycket jobb i huvudet som också ville tränga sig på så att jag inte kunde somna om.

Men trots att man är trött så måste man ju klara av det här vardagliga. Klä på sig, sminka sig, äta frukost, göra smörgås. Okej, det funkade fint. Sedan det som kräver lite mer tålamod. Klä på två barn. Borsta deras tänder. På med ytterkläder. Få in dem i bilen. Kan låta lätt. Men det kan vara en stor utmaning.

När vi väl satt oss i bilen i morse. Lite sena. Jag var lite stressad. Och varm. Så säger Anton att han glömt sina vantar inne. De skulle ligga på bänken i tvättstugan hävdade han. Han var helt säker på att han lämnade de där igår när de kom från dagis. Hans far envisas alltid med att gå in med barnen genom groventrén när han hämtar dem. Sedan ligger ytterkläderna utspridda på lite olika ställen. Att hoppas att man får med sig allt till dagis igen är är lite som att hoppas att man kommer skapa fram den där vinsten på triss. Man hoppas, men vet att det knappast kommer hända.

Men vantarna var ta mig fan ingenstans. Letade järnet. Det var inte bara ett par vanliga vantar. Nej, det var vattenvantarna, som verkligen behövs utomhus i detta väder. Så vi fick åka till dagis utan dem.

Och ja. Du har väl redan listat ut att de låg på Antons hylla på dagis. Jajamän.

Anton:
- Jag bara skojade.

Jo tack. Ett litet skämt friskar ju upp. Så här på morgonkvisten.

De jävligt viktiga och skojiga vantarna.

Att leva sina drömmar kan vara idiotiskt

Som någon kanske snappat upp genom den här bloggen så är min äldste son väldigt förtjust i superhjältar.

Han ska bli en när han blir stor. Han gillar att klä ut sig till olika sådana. Och han gillar att göra masker med olika hjältar.

Detta är några av alla masker som han har gjort.

Men nu har han tagit drömmen om att bli en superhjälte ett steg längre. Eller ett steg för långt, om man så vill.

Förra veckan bestämde han sig för att bli Hulken. Genom att äta lera från en spade på dagis. Personalen hann inte stoppa honom.
- Men mamma, om jag äter lera så blir jag ju Hulken.

Igår berättade han att om han skulle äta stål så skulle han bli stark som en superhjälte. (Han nämnde inte Stålmannen, men jovisst, så tänkte jag också, rent spontant. Men det hade kanske inte varit särskilt pedagogiskt att nämna det.)

Jag vet inte om du håller med. Men jag tycker det här med att man ska låta barn leva ut och testa sina drömmar kan vara lite överdrivet ibland.