Många dagar med många människor

Dagen före julafton kom mina föräldrar, svärföräldrarna, min svåger och svägerska och hennes son och hund hit. För att klä julgranen och förbereda julmaten. På julafton anslöt sig även min syster och hennes hund. På juldagen träffades alla hos mina svärföräldrar. Och på annandagen var hela gänget, plus min systers kille och svärmor, hos mina föräldrar.

Idag. Två hyper-överaktiverade barn. Massa julklappar. En trött och förkyld mamma. -Nej, det där är min julklapp! -Mamma, Fabian drar mig i håret! -Nej, han förstör mitt lego! -Mamma, kan du hjälpa mig!

Puh. Eventuellt att det hade varit lugnare att jobba.

Vad gör man väl inte för sina barn

Det är väl klart att man aldrig vill göra sina barn besvikna. Och när Anton har skrivit en önskelista till tomten och desperat kommer på att han glömt skriva sitt namn på den. Dår det väl klart att man som förälder åker till toys'r'us och köper en spindelmannen-bilbana och riddare-på-häst. Så han inte börjar tvivla på tomten och livet och allt det där. Och väldigt glad blev han. Ingen besvikelse i ögat. Då känns det bra i mammas mage.

Förälderns jul-fördel

Nu under juletid finns en klockren fördel med att vara förälder. Vad kan det vara, då? Kunna få äran att köpa julklappar? Få bestämma julmat själv? Få dricka julöl? Nej nej nej. Det är att vi kan säga den klassiska frasen "Vill ni att tomten ska komma? Då måste ni vara snälla! Inte bråka nu, då kanske inte tomten kommer." Åh, dessa underbara, och livsnödvändiga hot. Vad skulle man som förälder göra utan dem?

Kunde ingen ha förberett mig på chocken?

Läste i tidningen igår en text om tvåbarnschocken. Jag önskar att jag hade läst den artikeln innan jag fick två barn. För jag hade liksom ingen aning om att det skulle komma en tvåbarnschock. Och det gör det väl säkert inte för alla. Men för mig.

Det blev så sjukt mycket jobbigare än jag nånsin kunnat tänka mig. Kanske hade jag inte förberett mig tillräckligt väl. Och jag gillar att vara förberedd. Man kan nog aldrig vara för förberedd. Om du frågar mig. Vissa (läs min man) kanske tycker det är onödigt. Då blir man ju så lätt besviken, tvär och inåtvänd om det inte blir exakt som man (läs jag) tänkt sig.

Men i det här fallet kan jag bara säga Vad var det jag sa? För hade jag tänkt att Ja, detta kan nog bli jobbigt, ingen sömn, mycket gråt och känslostormar, så tror jag ändå att jag kunde säga nu att Det var väl inte så farligt. Vilket jag nu inte kan säga.

Men det jag också ville säga är att nu är våra bebisår så gott som över. Och det är fan underbart. Förlåt, men det är sant. Nu går det att föra ett resonemang. Och nu kan alla göra sig förstådda. Och det är grymt skönt. Nu har jag fan gjort mitt. No more fem-kilos-klump i magen som ska ut. No more amning med vak-nätter. No more kladda barnmat. No more snusa-på-liten-go-nyfödd-bebis. Snyft.

Nej se det snöar, nej se det snöar, det var väl roligt, hurra!

Underbara härliga vinter! Nu är vintern när den är som bäst tycker jag. Mycket härlig, vit snö. Barnen älskar det. Att gå ut är ju ett nöje och så blir det mycket ljusare överallt. Igår åkte vi pulka och hade snö(bolls)krig, jag och barnen. Och min man, mina föräldrar och min syster. Helt normalt att alla är med, tycker jag. Och roligt! Och när man kommer in så är man sådär alldeles härligt röd om kinderna.

Idag byggde vi en snögubbe. Äntligen kramsnö! Anton kunde dock inte hålla sig, utan han kraschade snögubben när den väl var kvar. Till hans mammas stora förtret. Hallå, jag hade faktiskt ansträngt mig!

Nu håller vi tummarna att detta får ligga kvar en stund!

För mig är det dock ofattbart att snön alltid ska komma som en överraskning. Oj, blev det snö i år igen. Jaha, kommer bussen sent, hur kan det komma sig? Är det inte plogat här ännu, hur skaaa jag då kunna gå med barnvagn till affären? Men vi bor ju i Sverige! Och bor man inte i södra Sverige SÅ KOMMER DET SNÖ VARJE ÅR! Var glad istället, anpassa farten om du måste köra bil, räkna med sena bussar och tåg (men inte helt inställda, vad sysslar sj med?), de som plogar vägarna gör så gott de kan och det är ju bara gött med snö! Jag vet inget barn som inte gillar snö! Eller att skotta! Då får man ju röra på sig.

Jag förstår ändå att jag kommer få ångra detta, sådär i slutet av vintern när man skottat sjuttioelvatusen gånger och barnens overaller börjar bli alltför övermäktiga. Men just nu är jag bara glad.

Måste också tillägga att jag sett ett jättefint luciatåg. Stjärngossar, tomtar, tärnor, pepparkaksgubbar och gummor. Några sjöng solo. Rena fina toner, alla stod på sin plats och sjöng. Fint och klart.

Sedan åkte jag från jobbet till dagis och fick höra lite sporadisk sång, någon som var kissnödig, någon (min son) som inte ville ha stjärngossestruten på sig, tre lucior. Ingen ordning alltså. Men det är väl som det ska vara.

Pannkakssmet, legobitar och sur ved

Roddat med barnen själv idag. Min käre man har mycket på jobbet. Det började i alla fall bra. Jag kom till dagis i tid och var på gott humör. Vad kan man annars vara när man möts av pussar och kramar.

Men ja, sen gick det väl sådär. Resten av kvällen.

Anton ville inte ta på sig overallen. Tyckte istället det var mycket trevligare att lägga sig ner på golvet och skrika och gråta. Det tyckte inte hans mamma. Sedan tyckte Fabian att det kändes lite för ensamt art stå där tyst. Så han började också grina. Får man inte uppmärksamhet på något annat sätt, liksom.

Efter hot och mutor om vartannat så var äntligen båda barnen påklädda och satt i bilen. Resan hem gick bra. Inget hysteriskt skrikande som det ibland kan vara. Hemma började Anton bygga på sin legobil. Men har man inget blodsocker så brukar just inte pilligt lego vara den ultimata grejen. Så jag fick tvinga i honom banan och clementin.

Sedan skulle jag göra pannkakor. Men först bara försöka få eld i kaminen. Men då tröttnar Anton på legot, trots fruktstunden, och på att Fabian vill köra bilar i hans huvud. Och jag får verkligen inte fyr på elden. Anton mosar sina legobilar. Och eventuellt slår brorsan. Telefonen ringer. Nejdå ingen fara, du stör inte. Barnen vrålskriker. Okej, jag kan nog inte prata mer.

Fabian får hjälpa till med pannkakssmeten istället. Han får vispa. Men elden vill inte ta sig. Anton får inte ihop bitarna. (Konstigt, eftersom han nyss gjort sönder dem till oigenkännlighet). Fabian välter ut pannkakssmeten på bänken. Lite blir kvar i botten. Det får räcka. Anton skriker om att han måste få hjälp med legot. Annars verkar typ jorden gå under. Pannkakorna bränns vid. Jag skiter i att tända kaminen, ändå, när jag tänker efter.

Men det finns sämre dagar. Imorgon är det lucia, det ska bli mysigt! Och på fredag har vi julbord och pokerkväll på jobbet. Och så kommer Moa! Och snart jullov, tjoho!

Tiden sätter sina spår

Ni vet känslan när man inte har träffat någon på ett tag och inser hur mycket den personen har vuxit. Eller förändrats. Det blir ungefär samma känsla när man på något sätt ser på den personen på ett lite annorlunda sätt. Alltså tittar på ett djupare plan och man då ser att något har hänt.

Ibland kan jag försöka stanna upp och titta på mina barn lite intensivare. Och inser att de har vuxit. I en fruktansvärd fart. För det går så otroligt fort. Man hinner ju inte med. Anton har ju blivit en stor pojke. Han klär på sig sina kläder utan några som helst problem. Såklart. Han är ju ändå 4,5 år. Shit, har han blivit så gammal? När han blev storebror så hamnade hans utvecklingsfokus plötsligt i andra hand. Det blir ju skarpare utvecklingskurva på ett spädbarn som lär sig gå, än på en treåring som lär sig formulera sin argumentation. Men det är ju klart att han växer också. Det ser man inte minst på kläderna, som snabbt blir lite för små.

Om jag tittar på min pappa, som nu blivit pensionär, så har ju han också blivit äldre. Lite mer gråhårig, lite snabbare trött när barnbarnen härjar. Men fortfarande samma gamla älskade pappa.

Eftersom jag ibland stannar upp och ser andra på nytt sätt så finns ju en möjlighet att andra ser så på mig också. Jag är trots allt inte 20 längre. Numera 30+. Min kropp har burit och tryckt ut två barn, och det går ju inte att förneka att det kan synas. Har livets alla bekymmer och glädjeämnen gett mig rynkor kring ögonen? Har jag fått bättre tålamod och blivit mer mogen? Och jaha, idag firar jag och min älskling 9 år! Hur gick det där till? Var tog tiden vägen?

Snart står vi väl där med två tonåringar som har varsin Iphone i fickan, en ostadig röst och kör moped.

Så stanna upp. Ta tillvara på tiden. Njut av trotsiga barn. De är ju inte småbarn så länge. Snart kommer nya problem och nya glädjeämnen.

Ren, men utan tålamod

Nu har jag haft ett litet "sociala medier-uppehåll". Det blev för mycket, och nu känner jag mig näst intill renad. Inte så att jag tänker fortsätta med Facebook, för det har jag faktiskt fått nog av. (Det räcker med allt som min man vill visa mig därifrån, det täcker min dos: Lyssna på det här! eller Den här filmen måste du se! Och jag vill ju inte vara otrevlig.) Men jag saknar att blogga så det skadar ju inte att göra ibland. Men jag känner mig renad i den bemärkelsen att jag inte har något behov av att vara inne på fb, inte längre tänker mitt liv i "fraser som skulle passa på Facebook" eller att jag faktiskt mår bättre av att vara i den verkliga världen. Inte för att jag hunnit ringa alla dem jag skulle vilja ringa. Men jag känner mig iaf mer närvarande med barnen. Och det kan behövas i den här intensiva åldern. "Nä, jöja läl." Det är den vanligaste kommentaren i vårt hem just nu. Fabian, 1 år och 10 månader, ska nämligen göra allt själv. Och det börjar faktiskt gå riktigt bra. Han kan klä på sig ganska bra. Och när han druckit välling springer han in i köket, drar fram en stol mot köksbänken, kliver upp på den och tar med sig en banan från fruktskålen. Sen kommer han in i vardagsrummet sjukt stolt. Ja, mycket ska göras själv. Och det kunde ju vara jättekul att se sitt barn utvecklas och bla bla bla. Men som nån kanske anar så kräver det ett enormt tålamod. Och en tidig morgon, innan morgonkaffet, kanske det inte finns ett överflöd av just tålamod. Det är allt jag säger.

Predikan för döva öron

Jag känner mig så trött på vårt konsumtionssamhälle. Allt går ut på att vi ska konsumera. Köp, bara köp, liksom. Har du inga prylar så räknas du inte. Den senaste telefonen, den snabbaste bilen, de modernaste kläderna. Listan kan göras lång. Tänk om den stora massan skulle börja ifrågasätta allt detta. Och bara strunta i att handla allt nytt jämt. Vad skulle hända då med samhället?

Snart är det jul och då triggas köphetsen igång igen. "Har du inte köpt alla julklappar än? Jag är redan färdig." "En sån häftig grej bara måste du köpa." Reklam, reklam, reklam.

Och med Facebook blir det genast lättare att nå ut till en stor massa. Med mer reklam. "En sida du kanske gillar." Bull-shit. Dela och gilla. Och det blir lättare att visa vad man själv åstadkommit. Och hur perfekt ens liv är. "Nu har jag perfekt fredagsmys med hela familjen, efter att jag fått jääättelång massage och varit hos frisören, och min man har lagat underbar middag till mig, och mina barn är bara så där perfekt lugna och fina och somnar på en gång och gulligulligull." Typ såna grejer.

Så jag är ledsen, bästa kompis. Men nu gör jag slut. Du var jättespännande i början. Du erbjöd mig så mycket saker som jag inte kunnat se förut. Som jag inte visste att jag ville se förut. Men du gav mig ett beroende. Ett uppstått behov som jag trodde att jag inte kunde klara mig utan ens en timme. Åtminstone inte när jag var ledig. För jag försökte hålla ganska hårt på det där att inte prata med dig på jobbet. Men efter det blev det desto mer. Och jag kunde få så mycket bekräftelse från dig. För vem gillar inte bekräftelse?

Men nu är det slut. Över. Det blev för mycket "en sida du kanske gillar". "Kolla på den här stackars bebisen, den har cancer och om du inte är helt egoistisk så gillar du den här bilden, för annars..." Det blev för lätt att kolla Facebook på telefonen istället för att leka med sina barn. Det blev för lätt att behöva ta del av sådant som man inte bryr sig om. Eller snarare ger blanka fan i. Det blev för många bilder på supergod mat, supertrevlig semester, bästaste vännen.

Jag känner att det är bättre att verkligen umgås med sådana vänner som jag uppskattar. Och som uppskattar mig. Inte bara ger mig det senaste skvallret. Jag kommer säkert få återfall. Och jag kommer säkert börja träffa dig igen några gånger. Men då får jag ta den konsekvensen då.

Kanske att jag slutar blogga också. Jag vill hellre lägga den tiden åt något vettigare. Min familj. Mina vänner, som jag inte hinner ringa. Men här har jag inte bestämt mig helt än. Jag bloggar ju faktiskt för att dela med mig av hur det kan vara som småbarnsförälder. Och för att få skriva av mig. Vi får se.

Och så blir det bara julklappar till barn och man i år. Och jag ska tänka över när jag handlar om det verkligen är något jag behöver. Och tänka på att inte slänga mat i onödan. Självklart kommer jag fortsätta handla grejer. Men förhoppningsvis tänker jag till innan. Och det jag hoppas jag att du också kan göra ibland.

Ja jädrar vad duktig jag ska bli. Eller onormal. Eller hållbar.

Jag dömer dock ingen. Det är viktigt att påpeka. Facebook, konsumtion, julklappar. Alla hanterar det på det sätt som man själv vill. Men känner man att det gått för långt så kan ett ifrågasättande alltid vara bra.

PS.Tack alla ni som någon gång läst min blogg. Kanske ses vi igen, kanske inte.

Charmkurs kanske?

Har ni någon gång känt er som ett problem? Som något jobbigt som bara stör. Visst visst, ibland kan det vara berättigat. Men ringer man för att man har ett, som man själv uppfattar det, problem, så borde det ju åtminstone tas på någotsånär allvar.

Jag syftar för tillfället på läkare. Ibland tycker jag att de borde gå en charmkurs. Ska det bara vara så svårt att vara trevlig och tillmötesgående. Jag ringer ju inte och är orolig för mitt barn bara för att bli uppläxad av någon som vet bättre. Någon som vet att "DET DÄR ÄR FAKTISKT INGET ATT OROA SIG FÖR". Men tyvärr känns det så ibland.

När mina barn eller jag är sjuka, så är det det jag fasar mest för. Att ringa till sjukvården. Låter ju helt knäppt. Det borde ju vara att jag är orolig för att de ska må dåligt, vara sjuka länge, att jag inte ska kunna ta ledigt från jobbet, eller nåt annat normalt som man kan oroa sig för. Men oftast är det alltså det där samtalet.

- Svårt att hinna med telefontiden. Ibland kanske läkaren bara har telefontid två timmar i veckan (vid olika korta tillfällen som är omöjliga att passa).
- Svårt att komma fram på telefontiden. Det är ju oftast lång telefonkö.
Vi har en familjeläkare som vi alltid ska vända oss till. Henne har jag dock aldrig träffat. Hon har aldrig haft någon tid för oss utan hänvisat till någon annan läkare. Men hon låter som en riktig ragata på rösten. (Sorry, jag vet att jag har massa förutfattade meningar här, men det är säkert.)
"Nej det där är då inget farligt. Är det ditt första barn?"
"Nej, mitt andra barn."
"Okej." (Lite snällare på tonen. Jag antar att man är mer nojig med sitt första barn. Då vet man ju inte hur det är. Verkar som om de tar förälderns oro med en lite större nypa salt om det är första barnet. Orättvist tycker jag.) "Men det är nog ingen fara ser du. Har han inte så hög feber så får du avvakta. Så kan du ringa mig igen om det blir värre."
Jag funderar på hur jag ska kunna ringa igen när hon bara har telefontid en yttepytteliten kort stund.

Om vi väl får en tid och vi har tagit oss till vårdcentralen, suttit och väntat på vår tur att få anmäla oss i receptionen, suttit i väntrummet och väntat på doktorn och blivit undersökta, så får vi ju oftast ett bra bemötande. Men det är nog just den där bedömningen på telefon som jag inte gillar. Jag hade väl för f-n inte ringt om jag inte trodde att det var något.

I morse när jag ringde till vårdcentralen så fick jag stå i telefonkö i ungefär 5 minuter. Helt överkomligt. Men när jag kopplades fram som första samtal så meddelade en telefonsvarare att jag hade ringt på ett nummer som inte användes för inkommande samtal. Det hänvisades istället till ett telefonnummer SOM VAR SAMMA SOM JAG JUST RINGT TILL. Hur är det möjligt? Okej, kanske inte läkarens fel. Men systemets.

Sen blev jag uppringd av en trevlig sköterska som sa att nej, det är nog inte streptokocker när han har hosta. Då brukar man bara ha ont i halsen och feber. Och ha väldigt svårt att svälja. Avvakta, avvakta.

Så det är bara att fortsätta i vabbandets värld. Fjärde dagen den här veckan. Och imorgon är jag som vanligt föräldraledig. Effektiv vecka detta blev. Med lite flyt så blir väl Fabian sjuk lagom till måndag. Men jag ska inte klaga. Det kunde vara betydligt värre. Och i helgen ska jag åka till min bror i Dalarna för festligheter. Som jag har längtat.

Vill förresten förtydliga att jag är väldigt glad för den svenska vården. (Även om det inte låter så för tillfället.) När man väl behöver den så finns den ju oftast där. Men vissa borde gå en charmkurs. Det är faktiskt inte bara kunnig om kroppen man ska vara. Jag tycker att bemötande borde vara obligatoriskt i läkarutbildningen.

Nu ska jag mysa lite mer med barnen.