Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

fredag 30 mars 2012

Hur länge orkar de vara på dagis?

Har lite ångest. Ska man låta sin ett-åring vara hela dagar på dagis? (Och JA, jag kallar det för dagis. Vet att det egentligen är "fel" ord, men "så har det ju alltid hetat"... (haha, hatar egentligen det uttrycket))

Ska snart lämna in schema för dagistider för våra barn. Hade tänkt jobba 80% när Fabian blivit inskolad. Vilket sker efter påsk. Ångesten är alltså för hur jag ska jobba. Och hur länge vi ska låta barnen vara på dagis.

Om jag får vara ego så blir det minst stressigt för mig att vara föräldraledig en dag i veckan, och bäst passar fredagar för mitt jobb. Då behöver jag bara lämna barnen fyra dagar i veckan. Och min man hämtar dem fyra dagar i veckan. Jag behöver visserligen jobba lite längre dagar, än om jag skulle sprida ut det på fem dagar. Men jag skulle inte behöva stressa från jobbet till dagis för att hämta barnen. Sedan klara av det klassiska gnället mellan fyra och middag. Laga middag med Fabian som benvärmare. Men då får barnen komma hem 30-60 minuter tidigare.

Eller så skippar jag det. Och kommer istället hem lagom till maten. Och får en hel mysig fredag med barnen, då vi kan klara av lite tråkiga saker så att man slipper göra dessa på helgen.

Eller är det bara egoistiskt? Borde barnen få vara så korta dagar på dagis som möjligt? Hur fan löser man detta vardagspussel?


Att klä ut sig är roligt! 
Det här är Fabians favorit!

tisdag 20 mars 2012

Barnsemester utan mobil och dator

Sand mellan tårna, fri tillgång till mat, dryck och bad. Solsken och doften av hav.




För en vecka sedan kom vi hem från Gran Canaria. Eller Kananjeöarna, som Anton säger. Barnen älskade det. Inga overaller, klumpiga kängor, ofrivilliga vantar eller varma mössor. De badade tills läpparna var blåa och de hackade tänder. Då fick man värma sig i solen och äta lite melon. Eller glass. Eller springa och hälsa på Bamse och hans vänner.
Och på alla sätt var det en barnsemester. Kan låta jävligt pretto att säga att vi bokade resan helt med tanke på våra barn. Men då kan man också se det så här: Vi gjorde det av egoistiska skäl. Om barnen är nöjda så är ju vi också mycket MYCKET nöjdare! För vem vill inte se sina barn glada. Och det innebär ju också underhållning för dem. 

Clownen Raj-raj var väldigt populär.
Här får Anton, till sin stora förtjusning,
göra high-five med honom.

Och tid för avkoppling för oss. För med sex vuxna på två barn så finns faktiskt tid för lite egen tid. För att simma, träna på gymmet, spela beach-volley, läsa en bok smuttandes på en sangria. Och för min del utan vare sig telefon eller dator. Jag kollade av jobb-mejlen en gång på hela veckan. Men ingen facebook, blogg, pipande telefon eller blinkande mejl-box. Därför tog det en stund innan jag fick tummen ur att göra detta inlägg. Har kanske fortfarande kvar lite semester-feeling. Eller så är det bara den analkande våren som gör att jag hellre är ute i trädgården än sitter inne vid datorn. 

söndag 4 mars 2012

Blod från munnen, ingen fara.

Imorse vaknade jag av att Fabian skrek för full hals. Min man var uppe med barnen, så jag tänkte att det där klarar han säkert av. Bergis så försöker han byta blöja. Eller så börjar Fabian bli hungrig och orkar inte vänta på att pappa ska stå och röra i gröten hur länge som helst. Men skriket fortsatte och tillslut gick jag upp.

I badrummet möttes jag av Fabian i sin pappas famn. Han blödde runt munnen. Min man sa, ganska sansat: -Du måste hjälpa mig att hålla honom, så jag kan titta om det är tänderna. Det ville ju såklart inte Fabian. Tänk dig själv att någon ska in och gräva där du precis har gjort illa dig.

Tydligen hade han suttit i soffan. Och precis som Johan tittat bort så hävde han sig framåt. Och än har han inte lärt sig att man inte kan göra så i soffan. Ja, nu kanske han har lärt sig det. För munnen hamnade rakt på bordskanten. Pang. Därav skriket.

Han lugnade sig tillslut. Det slutade blöda och lite Bolibompa, mammas famn och napp gjorde susen.

Ingen fara, ingen skada skedd. Han fick bara inte som han ville den här gången. (Inte taget i morse.)

Min man är oerhört lugn vid skador. Jag själv brukade vara ganska hispig. Innan jag träffade honom alltså. För lugnet smittar liksom av sig. Det är ju också mycket bättre för barnet om man själv håller sig sansad. För det här är ju inget farligt. Bara lite utslagna tänder, eller hål i läppen. Det ordnar sig ska du se.

Kanske får det bli ett besök till tandläkaren imorgon. Det är nog bäst. Även fast jag tycker det är obehagligt med blod så blir man liksom härdad som förälder. Eller tycker du att det är tvärtom? Skriker du själv för minsta näsblod?

tisdag 28 februari 2012

Allt man måste göra när barnet sover middag

Det är ju en grej det här med nätterna. Att man vill att barnen ska sova. Men sen har ju vi som bebis-föräldrar något mer att tänka på. Middags-sömnen. Den är ju så viktig. Och allt man måste hinna med då.

Ibland uppkommer det här lilla stressmomentet just när barnet sover. Ska det vakna snart? Hinner jag med att ta hand om disken? Eller hinner jag kanske städa toaletten också? Men jag skulle ju faktiskt behöva sova lite. Nattsömnen var inte mycket att hänga i julgranen. Men om jag skulle ta och läsa tidningen först.

Helskotta, nu vaknade han. Redan.

Två trötta killar dricker kvällsvällingen.

Eller om jag skulle försöka hinna med att handla lite under tiden han sover idag. Men tänk om han vaknar då. Han är ju ganska lättväckt.

Och det slår aldrig fel att bebisen vaknar precis när man ska börja äta. Det är som något speciellt känselorgan som de ligger inne med.

Eller ni vet när man går där med vagnen. Det är svinkallt ute och man har glömt vantarna inne. Och den förbaskade bebisen somnar inte. Det spelar ingen roll hur trött han är. Eller hur mycket jag vaggar. Men snälla då, jag vill ju in och dricka mitt kaffe. Och så måste jag ju ta hand om tvätten. I-lands problem kan man kalla det. Eller vår vardag.

Men jag tycker faktiskt att jag blivit ganska bra på att prioritera vad jag ska göra när Fabian sover. Jag läste en bra krönika för ett tag sen. Hon som skrev, som jag tyvärr glömt namnet på, skrev att vi måste bli bättre på att vila och slappna av. Dammsuga kan vi faktiskt göra tillsammans med barnet. Det mår inte dåligt av att få leka lite själv heller. Så ta det lugnt när barnet somnat. Gör lite kaffe, sätt dig i fåtöljen och läs din favorittidning. För då har du jättemycket energi över till bebisen när den vaknar.

Du borde också prova. Det är riktigt gött, faktiskt.
Eller vad brukar du göra när din bebis sover middag?


onsdag 22 februari 2012

Barnvakter som är guld värda

Ja, vad skulle vi småbarnsföräldrar göra utan dem - barnvakter! Slita ihjäl oss kanske? Varje tisdag under tre och en halv månad ska Anton och Fabian vara med sin farmor. För just den dagen är hon ledig. Och vi ska få möjlighet att jobba. Den generositeten är ju enorm, när man tänker på det. (Egentligen är det väl min man som främst ska vara glad, eftersom det annars är han som skulle vara med barnen.) Och ungefär varannan helg kommer barnens mormor och morfar hit och hjälper till med barnen. Gör så att vi hinner med annat. Ger oss lite sovmorgon. Lite andhämtning med andra ord.

Och om vi vill göra något bara vi två så brukar det oftast gå att ordna med barnvakt från någon av ovannämnda. Få lite vuxentid utan barn kan ju vara nyttigt ibland. Som nu till helgen, t.ex. Då ska Anton följa med mormor och morfar hem från lördag lunch till söndag lunch. Och Fabian ska få vara hemma hos farmor och farfar några timmar. Då ska vi nog äta lite brunch på stan, kanske shoppa lite inför vår semester och bara njuta av att inte ha med oss barn överallt.

Vad skulle vi göra utan dessa personer? För oss skulle det nog bli jobbigare. Mindre tid med varandra.

Det behöver ju inte vara någon släkting. Det kan vara en granne eller en vän. Men vi kommer för alltid vara dem evigt tacksamma. Glöm inte att berätta det för dem heller. Att de är guld värda!

Såhär mycket blommor borde de få! Varje gång! Varför de inte får det är en bra fråga.

onsdag 15 februari 2012

Grilla korv ute kan vara mysigt, eller kaos...

Varför blir det aldrig så mysigt som man tänkt sig? I helgen var det underbart väder. Det hade kommit snö under natten och termometern låg på lite under nollan. Vi var ute och åkte pulka på förmiddagen. Härligt, härligt. Och vi tänkte att på eftermiddagen skulle det passa bra med lite korvgrillning.

Men veden var ganska sur, så det tog närmare en evighet att få glöd att grilla på. Anton frågade sjuttioelva gånger varför vi inte skulle börja grilla. Fabian vaknade, lite för tidigt, och var inte på toppenhumör. Han ville inte vara uppe i knät utan ner på backen. Gärna känna på stenarna i eldstaden. Eller riva ner korvbröd och ketchup från bänken.

Det som från början kändes härligt blev nu tyvärr mindre härligt, allt i takt med att Anton blev hungrigare och Fabian gnälligare. När vi väl fått tillräcklig glöd så fick vi i stort sett trycka in korvarna i munnen, för att inte få kramp i armen av bångstyrig ett-åring, som inte ville sitta stilla. Och som inte ville äta korv. Möjligtvis mammas korv. Men mest var det skrik. Åååh, vad mysigt.
Vi förstod att bilderna skulle vara härliga att se tillbaka på.
Men då ska man också minnas att skenet kan bedra.

Men Anton var nöjd. Han åt två korvar i ett huj. Sedan gick vi in.




måndag 13 februari 2012

1 års dag - lycka för lillebror och pina för storebror

Spännande detta med paket...
Det är inte lätt för storebror när någon annan står i centrum. Räcker det inte med att lillebror ofta får allas uppmärksamhet för att han är liten, söt och gör busiga grejer. Måste han fylla år också, så att han får en massa presenter?

Ja, i fredags var det inte lätt för Anton. Han var tvungen att inse att det var lillebrors dag. De presenter som lillebror fick ta emot fick visserligen Anton hjälpa till att öppna. Men ville sedan Fabian leka själv med dem så skulle han få det. Åtminstone på sin födelsedag, tyckte hans föräldrar. Svårt och jobbigt, tyckte Anton.

Anton kunde inte låta bli att så ofta det gick ta den röda hammaren från Fabian,
som hörde till den roliga födelsedagspresenten som Fabian fått.
För att slå ner bollarna i hålen var ju så roligt!
Fabian fick en docka i present, som fick många blöta pussar.


Anton fick i alla fall blåsa ut ljuset på tårtan.













Så här stort paket fick Anton.

Ja, men så synd var det faktiskt inte om Anton. Han fick också paket. Han hade ju trots allt varit storebror i ett år nu!

Men det märks att det är en jobbig period för storebror. Han vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till Fabian eller sig själv nuförtiden. Vadå, att brottas med lillebror borde väl gå bra? Eller att hoppa mot honom med ett stort gosedjur i famnen, som hamnar över lillebror är väl inte så farligt? Eller att kasta andra diverse föremål? Konstiga föräldrar som blir arga...

En egen bil, vilken lycka!

Ofta var det snöret som var det roligaste. Eller kartongen.

Tårtan var väl inte så mycket att ha. 



Men Antons sista kommentar innan han skulle gå och lägga sig var i alla fall:
- Vilket roligt kalas det här var!
Trots att det inte kom några kompisar. Förutom släktingar. Men det räcker bra långt, det med!

torsdag 2 februari 2012

Barnkalas, alltid roligt?

Jaha, nu börjar det för oss. Vi har inte varit på så många barnkalas ännu. Men i år fyller Anton fyra och jag märker att det är i den åldern som kalasen börjar bli lite mer avancerade.

I söndags var vi på ett jätteroligt kalas. En kompis till Anton fyllde just fyra år. Det blev en massa lek, glasstrutar, chokladfontän, fiskdamm med bortrövat godis (så barnen fick gå ut och följa skattkartor för att hitta sina godispåsar, väldigt uppskattat!) och trevligt umgänge med andra vuxna (för oss föräldrar).
Chokladfontänen var populär!

Såhär ren var inte Antons tröja när han var färdig-fikad...

En galet glad pirat!


Men jag frågar mig om det alltid är lika avslappnat? Jag tänker mig att de vuxna inte alltid får vara med. Att present-hetsen kan bli gigantisk. Och att det även blir tryck på föräldrarna till barnet som fyller år. Att det ska vara ett så häftigt kalas som möjligt. Gärna med påskostade aktiviteter.

Jag kan ha fel, eftersom jag inte varit där ännu. Men vissa hintar från andra föräldrar säger mig att detta kan bli ett problem. Om man väljer att göra det till ett. Det kanske finns fällor som man ska akta sig för. Jag får återkomma när jag får mer erfarenhet. Kanske om ett år, om min blogg lever kvar då.

söndag 29 januari 2012

Längtan efter att få en dotter

Ojdå, nu kanske jag är inne och touchar på tabubelagt område, men sånt är livet. För får man egentligen säga så? Att det vore mysigt med en dotter? Är det inte att förringa det man har?

Jag tycker man måste få säga så. Och känna så. För självklart skulle jag för allt i världen inte vara utan mina två söner. Inte en chans. Men att få barn av båda könen tror jag ändå kan vara någon slags inbyggd önskan hos alla. Detta gäller säkert även för de som bara får flickor. Eller de som inte kan få barn alls.

Just nu omger jag mig med många härliga människor som har två söner. Jag vet inte varför det är sådan pojk-boom, men så verkar vara fallet hos oss. Och när man börjar diskutera så verkar detta vara en ganska delad önskan.

Direkt när vi gjort ultraljud och vi såg att det var en pojke (det som blev vår andra son) så sa min man till mig:
- Åh, nu vill du ha tre barn va?! 
Och visst, det har jag ofta sagt att jag vill ha. Men inte efter att vi fått Fabian. Då kändes det plötsligt inte lika självklart att få ett till barn. För lite av en själv försvinner också samtidigt. Svårt att beskriva det där. Men på något sätt så är det nog ändå så. Prioriteringarna förändras och man måste ge upp lite mer av sitt eget liv. Det blir istället något nytt, gemensamt familjeliv. Och med det menar jag inte att det är något fel med familjeliv. Jag älskar det, tro mig. Men individen Maja blir nu mer en mamma.

Så ja, att skaffa tre barn skulle ju innebära att man får vänta ytterligare några år med att få sova ordentligt! Och med en bebis så kan man inte resa så mycket. Det blir svårare att få barnvakt, eftersom det inte är lika lätt att se efter tre barn som två. Och hur blir det då med egen tid? Skulle det ens kunna existera? Och så skulle vi nog bli tvungna att flytta. Eller bygga ut. Och skaffa större bil.

Så nä, det lutar nog åt att det inte blir några fler. Men bara för att jag tänker på det viset så är det nu tre stycken små söta flick-bebisar som jag har fått snusa på de senaste veckorna.

När jag messade den här bilden till min man så sa han senare till mig i telefon, med desperat röst:
- Jaha, vill du ha en till nu? 

Nja, är väl kanske svaret. Det är inte utan att man blir sugen. För de är ju så goa! På bilden är det sötaste Märta. Och idag träffade jag både Wilma och Alice. Farligt detta.

Men jag diskuterade med några andra mammor häromdagen. Och de sa att det är väldigt svårt för en tjej att säga att hon inte ska ha några fler barn. Även fast man blivit "för gammal" för att ha fler barn, så är det liksom emot ens natur att säga att det inte blir några fler. Det tar emot på något sätt.

Så det är väl lika bra att inse att man inte behöver säga ja eller nej. Det är ju inget som man behöver bestämma nu. Och även fast det kan vara väldigt jobbigt med ett barn så är det ju också helt underbart. Men på något sätt så måste man ju orka med det man har. Sig själv. Min älskade man. Och mina underbara barn.

söndag 22 januari 2012

Tankar kring förlossningen och det där beräknade datumet



Imorgon är det den 23:e januari. För ett år sedan var vår lilla Fabian beräknad att födas. Men det där datumet stämmer ju aldrig. Finns det någon som fött barn på utsatt dag? Vi fick vänta arton (18!) dagar till. Det var lite taskigt tycker jag. De där arton dagarna blev väldigt långa. All denna väntan. Och alla som frågar: 
- Har han inte kommit än? 
- Vad fan ser det ut som!? Ville jag svara ibland. Jag går inte såhär för skojs skull! 
Men det är väl klart att jag inte svarade så, väluppfostrad som jag är. För folk ville ju bara vara snälla. Men det är tyvärr inte alltid som man uppskattar den omtanken, som över-höggravid. 

Men tillslut så bestämde han sig. Och ja, vi visste att det skulle bli en pojke. Jag var så nyfiken när vi var på ultraljud i vecka 19. Det är ju bara så häftigt att få se sin bebis för första gången. Och vi tyckte det kunde underlätta förberedandet för storebror om vi kunde börja kalla den för ett namn, eller i alla fall för en lillebror. 

Men man kan väl inte kräva av barnet att det ska veta vilket datum det är. Och att det då plötsligt ska känna en så oerhörd lust för att tränga sig ner, igenom bäckenbotten, för att slutligen, blodig och dann, komma ut ur något som inte riktigt är gjort för att få ett barnhuvud ur sig. Eller visst är det väl gjort för det. Egentligen. För kvinnokroppar är ju gjorda för att föda barn sägs det. Även fast huvudomfånget på 38,5 cm kändes en aning överdrivet. 

Det sägs ju att andra gången ska gå enklare. För då är kroppen liksom lite erfaren. Har gjort det en gång redan. Uttänjd och klar, så att säga. För oss gick det också fortare andra gången. Vi var på förlossningen i fem timmar innan han kom, om man jämför mot tolv timmar med Anton. Men det gjorde fortfarande förjävligt ont. Förlåt, om någon läser detta som inte fött barn än. Men det är bara sanningen. I alla fall var det så för mig. Nästan fem kilo vägde han. Ja, nog hade han haft tid på sig att gotta i sig allt möjligt inne i magen. 
- Hungrig ska jag i alla fall inte komma ut, kanske han tänkte. 


Men även om det frambringade lite smärta så är det ändå det klart största och häftigaste jag någonsin gjort. Att föda barn.