En månad kvar till BF

Idag är det en månad kvar till beräknad förlossning. (Ja, inte för att vi tror att bebisen föds på det beräknade datumet. Du kan läsa mer om hur det gått förut här.) Det känns både långt och kort på en gång.

 

Långt, därför att nio månader alltid känns långt. Jag har varit gravid så länge nu och magen har varit stor så länge. Det är ju en enorm kula som står rätt ut. De förberedande sammandragningarna är kraftiga och kommer ganska ofta. Men det verkar som om bebisen gärna skulle komma ut via naveln any time. Det knuffas och bökas och är ibland helt omöjligt att sova.

 

Bjuder på en härlig toa-bild, haha.

Långt, därför att mina åderbråck bara blir värre och värre. Mitt högra ben liknas mer vid ett tantben, eller en krater, än vad mina annars så slanka ben brukar vara. (Okej, jag inser att jag inte är 17 längre och att benen inte är perfekta. Men det är stor skillnad på höger och vänster.)

 

Långt, därför att jag känner mig så redo. Så laddad och fokuserad inför förlossningen. Den här gången verkar bebisen vara lite mindre och jag hoppas kunna föda utan lustgas. Jag tror att det gjort mig lite snurrig och förvirrad. Visst minskar det smärtan lite, men den här gången vill jag prova utan. För att kunna hålla fullt fokus på att andas och vara i min egen bubbla, min egen neutrala värld där jag kan vara bortom smärtan. Låter flummigt, jag vet, men det struntar jag i. Den här sista förlossningen ska jag dra nytta av att jag gör det för tredje gången. Och att jag gått på gravidyoga sen gravidvecka 11.

 

Och långt därför att jag är redo för att bli trebarnsmamma. Jag har tänkt på det så många gånger och bearbetat det så mycket. Så nu kan bebisen komma. Rummet är färdigt. Vagn har vi fått köpa en ny. Men annars hade vi nog redan det mesta. Kläder har vi massor. Idag har jag börjat sortera lite. Det är nästan omöjligt att förstå att en bebis kommer att ha på sig dessa snart.

 

 

Men det känns också kort dit. Om några veckor ska vi utsätta oss för en förlossning igen. Den påfrestningen, den smärtan, det miraklet. Sedan kommer ett nytt litet liv till världen. Som än så länge bara levt i tryggheten i min mage. Men nu ska vi få bli dess nya familj och visa den världen. Ta hand om den och älska den. Om några veckor...