När man får barn så hamnar ju fokus direkt på någon annan än en själv. Och föräldrakänslorna låter inte vänta på sig. Som min man säger, det var som en käftsmäll direkt när Anton kom ut. Dessa nya känslor, som man inte trodde fanns. Att beskydda den lilla. Och att någon är så beroende av en själv är en häftig men också läskig känsla. För den nya lilla personen vet ju inte hur världen fungerar.
Och ibland kan världen vara bra grym för en pojke eller flicka. Då menar jag inte bara alla sjukdomar de kan få. Även mobbing eller elaka ord. Eller att de skulle bli slagna. För ingen får ju skada min lilla älskling. Beskyddarinstinkten blir verkligen total. Vad skulle man egentligen göra om någon var elak mot ens barn?
Och när de gör illa sig. Ramlar, slår sig, skriker. Hur känslig får man vara egentligen? Jodå, ganska tycker väl jag. För tröst måste de ju få. Men någon curlingförälder ska man ju inte vara. Och var går den gränsen om jag får fråga? Mellan att hjälpa och att stjälpa.
Att vara förälder är inte lätt. Att älska någon så mycket att hjärtat nästan brister.
Maja, det är fina tankar du delar med dig av. Jag kan garantera att jag vet hur det känns och att gränsdragningen kan var hårfin. Ni går på ER intuition, det räcker mer än väl. Men visst är det otäckt att tänka på allt som kommer hända, från små besvikelser till stora, det går inte att komma ifrån... Kärlek till ER!
SvaraRaderaJag tror att det är något som man inte kan föreställa sig förrän man själv står där med ett litet liv att ta hand om. Massor av kärlek tillbaks till dig, mamma, som klarat av tre barn på ett beundransvärt sätt!
SvaraRadera