Barnsligt glad över lite snö

Hur kommer det sig att man varje år blir lika barnsligt glad över lite snö? Det är som att man vill springa ut och jubla, åka pulka, krama en snöboll och göra snöänglar på samma gång! 

I morse kom vår första snö för i år. När jag kånkade ut genom ytterdörren med två spralliga barn, handväska, datorväska  och några extra vantar till barnen så singlade den sakta, sakta ner och gjorde landskapet vitt. Barnen kunde inte låta bli och glida runt på de hala plattorna och jag bara gick där och njöt. Var lite svårt att klara av det där med snöänglar och pulka när man bär på halva bohaget. Men njuta gick ju. 

Hade ju varit väldigt fint, rent utseendemässigt (och kanske trovärdighetsmässigt) att ha några bildbevis här nu. Men jag hade liksom inte tid att leta reda på telefonen för att knäppa kort, utan fick fokusera på att hitta nyckeln, få in barnen i bilen och försöka att hinna till skola och dagis i tid. 

När jag kom till stan så var snön bara grå och plaskig. Bortregnad. Men när morgonen blev eftermiddag och staden övergick till landet igen så låg ett tunt vitt täcke kvar hos oss. Jag blev tvungen att börja hänga upp lite julstjärnor och ska snart fortsätta med det. Tog bara en paus för att åka på frigörande dans. Så nu när jag dansat av mig (typ den enda fysiska ansträngningen jag klarar av), fått massor av energi och släppt på kroppens spänningar så orkar jag allt. Trassliga kontakter, kluriga spikar och böjda stjärnor - here I come!

Sol i hjärta

Idag vaknade Karlstadsborna upp till strålande sol. Himlen var klarblå och luften kylig. Vilken skillnad mot igår. På stan runt lunchtid ville nog många ut för att äntligen kunna njuta av solen och se staden från sin bästa sida.

Att ta en solig promenad vid lunch var nästan dagens bästa. Om det inte vore för att idag fyller en alldeles särskild person år. 

En sån där som man kan dela allt med. Som alltid ställer upp. En person som först bara var min mamma, men som sen blev en av mina bästa vänner.  Vi är väldigt lika men samtidigt ganska olika. 

Hon har sin 60-års fest på lördag och förväntade sig kanske inte mer firande än då. Men självklart var vi tvungna att åka dit efter jobbet idag och överraska henne. Jag hade gjort smörgåstårtor och köpt med tårta och blommor. Och min bror kom också, ända från Dalarna. Så där släntrade vi in. Sjungandes. Och sedan njöt vi av mat och fint sällskap. Ända tills barnen spårade ur vid sju och vi fick ta kvällen. 

Så idag var det både sol på himmelen och sol i hjärtat. 

Grattis bästa mamma!

Den sega musen drar för gardinerna

Vilken mörk dag! Jag känner mig som en seg, grå mus utan energi eller lust att göra någonting. Regnet smattrar utanför rutan och de regntunga skyarna känns alldeles för nära. Kan de inte ge oss lite andrum och luft? Jag tvivlar på att det ens kommer bli ljust idag.

Hade suttit fint med en kopp kaffe eller en snus. Men som gravid så är det ena inte frestande och det andra uteslutet. Istället knaprar jag torkad ingefära och längtar till fredag, när åtminstone jag tänker sätta upp julstjärnor och stakar och lysa upp lite i mörkret. 

Idag är det svårt att njuta av stunden. Istället riktar jag blicken mot datorn och det jobb som måste utföras. Kravställning mot ett IT-stöd, förberedelse inför chefsgruppsmöte, informationsgenerering i VA-processen. Det håller åtminstone tankarna borta från regnet. Tror jag drar för gardinerna. Trevlig måndag, kära vänner!

Men packa då!

Den här helgen har ungefär varit lik de senaste månadernas. Min man har fixat i utbygget och jag har tagit hand om barnen, maten och städandet. Förutom en liten ändring idag, då jag och mannen åkte till Ikea medan mina underbara föräldrar lekte med barnen. 

Ja, det borde ju inte ta så lång tid att köpa två saker. Visst, det var ganska stora saker, men vi visste ju vad vi ville ha: en bäddsoffa och inredningen till en gå-in-garderob. Hur svårt kan det vara?
 

Ganska, visade det sig. Inte att gå genom butiken eller att enas. Men att få alla varor packade till varuutlämningen. Vi satt och väntade en timme och tio minuter från att vi betalat till att vi fick grejerna. En timme och tio minuter! Vad hände med snabbt och smidigt? Men visst, det tog säkert lite tid att packa 49 (!) kollin. För att bara stuva in det i släpet tog lång tid. Men nu var det gjort. 
 

I helgen har det lagts golv. (I bl.a. bebisens rum.)

 

Och imorgon kommer målaren. 

Några steg närmare en inflyttning i utbygget och vårt nya sovrum. Där vi har satt golv på väggen. Liten cliff-hanger, som jag visar bilder på när det är klart. Förhoppningsvis innan jul. 

Hoppas du haft en fin helg! Inte långt kvar till första advent nu...

Super-Saffranssnurror

Jag brukar vara ganska ödmjuk och inte skryta värst mycket. Men JAG HAR ANTAGLIGEN BAKAT VÄRLDENS GODASTE FIKABRÖD! Jag lovar! Åtminstone om man gillar saffran, längtar lite lagom efter jul och tycker om mandelmassa. Hittade ett recept i morse som också innehåller rivet apelsinskal. Och DET BLEV SÅ SJUKT GOTT! Om jag får säga det själv. (Fabian var väl också med på ett hörn. Men det handlade mest om att snurra själva snurrorna. Och resultatet blev väl kanske sådär. Men han var nöjd och jag fick öva mitt tålamod lite. Win-win.)

Degen blir saftig av både grädde och kesella. Och snurrorna blev söta av mandelmassa men ändå lite syrliga av apelsin. Och köket luktar härligt juligt! Kan varmt rekommenderas. Tror nog det är det enda jag kommer äta fram till jul. Eller okej då, kanske inte riktigt. Men det är fan nära. 

Receptet hittade jag här. 

Fler tips för att ladda i mörkret

Eftersom det fullständigt rasade in tips på hur man får energi i mörkret (inte ett svar, haha) så tänkte jag lista några fler saker som man kan ta till när november känns för lång och energin känns lika borta som halva vår nya regering. 

• Sov 

Enklaste tipset! Antagligen behöver du sova lite mer, så gå och lägg dig i tid! Kroppen kan komma ner i bäst sömn innan midnatt och timmarna innan det är därför viktiga.

• Andas och meditera

Det ger mycket mer ny kraft än man tror att stanna upp en stund, andas långa djupa andetag och slappna av i kroppen. Försök att inte tänka på något särskilt utan bara på att du fyller lungorna med massor av ny energi.

• Massera

Hitta någon att massera, som gärna vill massera dig tillbaka. Gör det långsamt och lugnt, så skapar det en massa oxitocin i kroppen som gör att du mår bra.

• Få frisk luft 

En stunds frisk luft piggar upp, särskilt skogsluft. En promenad när det är hyfsat ljust ute är bra att få per dag. 

• Träffa en god vän

Ibland räcker det med att dela segheten med någon man tycker om. Då känns det plötsligt lite bättre.

• Tänk att det är okej

Det GÖR inget om vi är lite trötta. Det är helt okej att inte alltid vara på topp. Herregud, vi kan ju inte alltid vara perfekta!

Behöver du också lite energi?

Denna november! Den suger ur all must ur mig. (Tur man får fylla på med julmust snart. Nädå, den var dålig.) 

Och jag tror inte att jag är ensam om att vara trött och energilös. Vad tusan ska man göra? 

Jag har börjat att äta järn-tillskott. Skulle tydligen börjat med det för någon vecka sen, eftersom man brukar börja med det i vecka 20 i graviditeten. Ojdå. Så det kanske hjälper lite så småningom. Extra järn kan man ju få i sig genom kosten också, såklart. Men det hjälper inte helt när man är gravid. 

Jag tänkte även börja ta D-vitamin, som finns i solens strålar och som vi egentligen behöver året runt. Men nu har ju solen lyst med sin frånvaro. (Nä, får sluta med de här Göteborgs-skämten nu.) Har det ens varit några soltimmar i november? 

(Antagligen har jag B-vitaminbrist också. Ganska vanligt när man som jag inte äter kött. Det kan man också bli trött av. Pillerknaprare är mitt andra namn.)

Vad kan man mer göra då? Om man inte orkar vänta på att en massa piller ska verka? Här kommer kvällens tips:

Sätt på någon bra musik (dansvänlig) som du gillar på riktigt hög nivå i köket. Ta fram lite frukt, grönt och bär och mixa dig en energirik och god smoothie samtidigt som du dansar loss i köket. 

Det här blandade jag:

En stor bit ingefära

En lime

En kiwi

Ett päron

En stjälk selleri 

Lite färsk bladspenat

Ett par blad grönkål

En sked hampprotein (pulver som är proteinrikt, går självklart att utesluta)

En näve svarta vinbär (hade kvar i frysen sen i somras)

Några dl vatten (späd efter tycke)

Mixas länge, eftersom grönkålen är ganska hård och inte så god att dricka om den inte är ordentligt mixad. Idag blev inte drinken grön, eftersom jag la i en näve svarta vinbär. Istället blev det en härligt mörklila färg. 

Jag kan verkligen rekommendera en vitaminsprängfylld grön smoothie såhär i novembermörkret. Det piggar upp! Har du nåt annat bra pigg-tips?

Vad gjorde man innan man fick barn?

Idag vid frukosten är det som vanligt fullt ös i vårt hus. Båda barnen vill sitta bredvid sin pappa och tydligen drog Anton det längsta strået idag. Det finns ingen hejd på Fabians tårar och gnäll. Herregud, att sitta bredvid MAMMA går ju INTE för sig!

Tillslut duger jag ändå och frukosten fortlöper hyfsat friktionsfritt. Men med konstant pratande, förstås. Det blir lätt så med en tre-åring och en sex-åring vid bordet. Allt och inget ska det berättas om. Många härliga monologer spelas upp. Och så alla dessa frågor, förstås. VARFÖR är det si och så? Och minst tre varför får man tillbaka på svaret. 

Hur var egentligen frukostarna innan barnen fanns? Antagligen lite mer stillsamma. Men säkert också lite tråkigare. 

Och vad mycket tid man måste ha haft. Men vad tusan gjorde man av all tid? Lika effektiv som jag är idag tvivlar jag på att jag var förut, i alla fall. För får jag en liten lucka nu så kan det vara mycket som ska hinnas med. 

Men eftersom barnen är lite större så går det ju bra att göra saker samtidigt som de leker. Ja, fram till våren alltså. När det kommer ett nytt barn som ska välkomnas i vår familj och vi får börja om med allt från början. Men kanske, kanske att jag blir ännu effektivare när jag har tre barn. Och lär mig göra ännu fler saker samtidigt. Det är ju faktiskt sådana saker som är bra till ett personligt brev när man söker jobb. Det får jag ha i åtanke inför framtiden. (Men nu är det mer fokus på att vara föräldraledig än att jobba.)

Utan barnen. Vem skulle jag då ta med ut i skogen och plocka kottar och titta på maskar med?

Och vem skulle jag lära hur man rensar svamp?

Och vem skulle ta upp massa onödigt minne i min telefon genom att knäppa onödiga kort, på låt säga, nallar?

Nä, vad gjorde man utan dessa godingar? 

Skrek lite mindre. Tjatade lite mindre. Gjorde lite mer som man själv ville. Men säkerligen skrattade man mindre. Och älskade lite mindre.

"Mamma, jag vill inte vara polis!"

Idag var det dags för årliga "Astrid Lindgren-dagen" på vårt föräldrakooperativ. Då klär personal och barn ut sig till figurer från vår härliga Astrids sagor. En väldigt fin tradition, då de äter Karlsson på takets fyrkantiga köttbullar, letar sockerdricka i Pippis träd, äter sockerkringlor (minns inte var det kommer ifrån), sjunger sånger och gör en massa mer skojigt. 

Förra året var Anton och Fabian utklädda till Kling och Klang. I år tyckte jag att Fabian kunde vara polis igen. (Anton har ju börjat på skolan nu.) Det är ju så smidigt att återvinna utstyrseln. 

Halvsuddigt kort från förra året.

Så han tog på sig allt och tittade sig i spegeln. Då började han storgråta:

- Mamma, jag vill inte vara polis!!! Jag vill vara pirat!!

(Vad tusan, tänkte jag, det här var ju nästan färdigt! Och pirat? Det går ju inte! Men svarar såklart:)

- Du behöver inte vara polis om du inte vill, vännen. Men pirat? Det finns väl inga pirater i Astrid Lindgrens sagor?

- Jo, Pipps pirater!

- Okej då, du får väl vara pirat. (Det var ingen idé att ta fajten. Han hade bestämt sig. Och det hade vi ju ändå grejer för hemma. Men det blir inte riktigt lika bra som Klang...)

När vi bytt om så åker vi iväg till dagis. Jag märker att Anton saknar den här dagen och gärna skulle klätt ut sig och följt med. 

När vi kommer in på dagis utropar personalen:

- Men titta, här kommer ju Sjörövar-Fabbe!

Såklart. Det var ju det vi tänkte hela tiden. Eller nåt. 

Att ha kommit halva vägen

Ja, nu är jag halvvägs i graviditeten. Några milstolpar är avklarade, tex själva grejen att bli gravid och verkligen få det där strecket på stickan. När min man väl gick med på att vi skulle försöka få ett barn till så kändes det som en evighet innan det hände. Även om det gick relativt snabbt.

Och så har jag klarat av den jobbiga perioden med enorm trötthet och illamående. Fy för den! När man var mitt inne i den så kändes det som om den aldrig skulle gå över. Jag trodde nästan att jag aldrig skulle få lust och ork att laga mat och baka igen. Men tack och lov så gick det ju över, efter fem jobbiga veckor. 

Det är också en grej det där med när man "får" berätta det. Släppa bomben, liksom. Enligt nån slags kutym så ska man ju vänta till efter vecka 12, för då har risken för missfall minskat rejält. Men vad gör man när det redan syns vid vecka 9 då? Med tredje barnet så lovar jag att det gör det. 

Vår familj och våra närmaste vänner fick reda på det direkt vi visste. Varför inte dela den fantastiska nyheten med dem man älskar, tänker jag! Men vi väntade till slutet av vecka 10 innan vi blev lite mer öppna med det. Jag hade ändå mått så illa, så ett missfall kändes väldigt långt borta då. (Att man mår illa brukar ju betyda att många hormoner är i rörelse och att barnet därmed rotat fast sig.) Vid slutet av vecka 11 var det absolut ingen hemlighet mer (inklusive för barnen). Och det var skönt, tycker jag. Men jag kan förstå att flera säkert rynkar på ögonbrynen åt det. "Ska man inte vänta till slutet av vecka 12?" Äsch, hade det inte blivit något barn så hade omvärlden ändå förstått att något var fel, och då kan det väl vara lika bra att de vet varför man är ledsen. Det syntes ju ändå på magen...

Sedan kom väntan på ultraljudet. Väntan på det första riktiga beviset på att barnet mådde bra i magen. Och informationen om att det bara var ett barn där. En lättnadens suck, må jag säga!

Nu är det en period av hyfsat behändig mage och härliga drömmar om en bebis. Den bästa perioden, säger många. 

- Du strålar! Har jag fått höra! 

Det enda som jag tycker strålar är mina röda finnar. För det här med vacker hy verkar min kropp inte ha förstått... Snarare sämre hy och risigt hår. Men vad är väl en bal på slottet. Jag mår åtminstone bra, och det är ju huvudsaken. 

Min mesta pepp inför förlossningen får jag på mina yoga-tisdagar. De är fantastiska! Jag längtar verkligen till förlossningen nu. Men det får jag skriva mer om en annan gång. Nu ska jag gå och äta något. Måste ju se till att äta för två. (OBS, det var ett skämt! Är så trött på det skämtet. Är det egentligen någonsin roligt?) Knäckemacka och ett glas citronvatten. Bra crawings, va!?