"Mamma, jag vill inte vara polis!"

Idag var det dags för årliga "Astrid Lindgren-dagen" på vårt föräldrakooperativ. Då klär personal och barn ut sig till figurer från vår härliga Astrids sagor. En väldigt fin tradition, då de äter Karlsson på takets fyrkantiga köttbullar, letar sockerdricka i Pippis träd, äter sockerkringlor (minns inte var det kommer ifrån), sjunger sånger och gör en massa mer skojigt. 

Förra året var Anton och Fabian utklädda till Kling och Klang. I år tyckte jag att Fabian kunde vara polis igen. (Anton har ju börjat på skolan nu.) Det är ju så smidigt att återvinna utstyrseln. 

Halvsuddigt kort från förra året.

Så han tog på sig allt och tittade sig i spegeln. Då började han storgråta:

- Mamma, jag vill inte vara polis!!! Jag vill vara pirat!!

(Vad tusan, tänkte jag, det här var ju nästan färdigt! Och pirat? Det går ju inte! Men svarar såklart:)

- Du behöver inte vara polis om du inte vill, vännen. Men pirat? Det finns väl inga pirater i Astrid Lindgrens sagor?

- Jo, Pipps pirater!

- Okej då, du får väl vara pirat. (Det var ingen idé att ta fajten. Han hade bestämt sig. Och det hade vi ju ändå grejer för hemma. Men det blir inte riktigt lika bra som Klang...)

När vi bytt om så åker vi iväg till dagis. Jag märker att Anton saknar den här dagen och gärna skulle klätt ut sig och följt med. 

När vi kommer in på dagis utropar personalen:

- Men titta, här kommer ju Sjörövar-Fabbe!

Såklart. Det var ju det vi tänkte hela tiden. Eller nåt.