Två bra och två dåliga

Det första dåliga var att BÅDA barnen vaknade i morse och hade kissat på sig.

Det första braiga var att klockan redan var halv sju, så jag behövde inte bädda om sängarna så att de kunde lägga sig igen. 

Det andra dåliga var att min ena halsmandel är stor som en vindruva och värker som om den varit i slagsmål i natt. 

Det andra braiga var att vi är lediga idag, så jag kunde sätta på Bolibompa till barnen och gå och vila en stund till. 

Nu, efter en stunds vilande, sitter jag i soffan med en kopp te och myser med barnen. Känner att den här dagen får gå på sparlåga. 

Önskar dig en fin fredag! Stor kram!

Kan man bekämpa cancer genom att åka skidor?

Ja, det tycker åtminstone min chef. Han ska, tillsammans med en kompis, åka några mil på skidor för just den sakens skull. Eller några mil. Etthundratrettio, för att vara mer exakt. De har tillsammans planerat den här färden i flera år. Först var det mest en häftig grej att göra. Skida längs den svenska fjällkedjan, från Grövelsjön i Dalarna till Treriksröset i Lappland.

Sen, när den enes fru fick MS och den andres fru fick cancer så bestämde de sig för att göra det hela till något mer.

Så nu åker de för att samla in pengar till forskning kring MS och cancer. På lördag ger de sig av. Mot säkerligen sex veckor på skidor, med frystorkat och konserver, tält och några vandrarhem. I alla väder, men inte med värst mycket rena kläder visade det sig. Varsin tio-kilos ryggsäck och varsin pulka, där allt ska få plats för flera veckors resa och kamp. En kamp mot sitt eget pannben, vädret, skavsår och framför allt cancer och MS.

Jag tänker följa dem på resan för jag tycker de är helt galna. Några dagar i sträck skulle nog jag också kunna åka tre-fyra mil på skidor, sova i tält uppe på fjället, utan dusch och toa. Men ungefär sex veckor? Hallå. 

Vill ändå önska de lycka till, såklart! Och hoppas att jag får det lugnt på kontoret i åtminstone sex veckor, för det betyder ju att de klarar av resan. 

Tour de Skanderna '14

En resa i fjällen för forskningen

Vill du följa deras resa eller hjälpa de i kampen mot sjukdomarna, så besök deras sida www.tourdeskanderna2014.se.

Men tydligen räckte inte kalas som helgens aktivitet

Nej, idag slog vi till med besök på badhuset och sen lunch hos mina föräldrar. Och efter det så gick jag och Anton på bio. Bamse och tjuvstaden. Tillsammans med en massa andra barn. 

Att gå på bio med barn var tydligen en annan grej än att gå med vuxna. Inte tyst många minuter i den salongen. Men Anton gillade det, såklart. 

Lite Anton- och mammamys var inte fel. 

Men jag känner mig ändå inte så utvilad efter helgen direkt. Och jag vet att den här veckan kommer bli fylld av jobb. Imorgon hämtar min pappa barnen på dagis så att vi ska kunna jobba några timmar extra. Det blir välbehövligt. Men vi vet att det bara är den här veckan. För nästa vecka blir det bara två arbetsdagar, sen åker vi till Kanarieöarna. Härligt att se fram emot!

Hoppas du haft en skön helg!

3 års kalas. Kanske inte ren avslappning.

Så idag var det dags för Fabians barnkalas. (Förra veckan blev det ju inte av.) Anton åkte till en kompis på förmiddagen och min man tog med sig Fabian för att handla lite grejer. Jag skulle hinna jobba lite, var tanken. Har väldigt mycket på jobbet nu och då finns det liksom lite jobb kvar att göra på helgen om jag har fått lov att avlasta maken med att hämta barnen några dagar under veckan. Men när jag suttit en timme framför datorn så insåg jag att det bara var några timmar kvar tills ett tiotal barn skulle välla in. Hur var det nu med planeringen?

Fasen, jag skulle ju baka muffins. Göra topping till dem. Laga lunch och äta den. Duka. Ordna med fiskdamm. Förbereda för fika och kaffe och saft. Och så skulle vi ju ha ballonghav. Byta om och fräscha till mig. Städa huset. Joråmensåatt. 

Min man kom också på att vi kunde köra lite ballongtema, med en massa långa ballonger som man kan göra till hattar och katter. Så han behövde liksom blåsa upp ballonger. Ett par timmar. 

Jag rusade omkring och stressade som en yr höna. Men hann såklart med det jag  skulle. Är faktiskt ganska effektiv, om jag får säga det själv. Plötsligt blev klockan två. Och barnen och deras föräldrar vällde in. Och jag stod där i köket med stirrig blick och svett i handflatorna. 

Men ingen brydde sig ju om mig ändå. Fanns någon annan som stod i centrum. Och föräldrarna hade fullt upp med att följa med sina barn runt i huset. (Barnen är ju inte tillräckligt stora för att lämnas ensamma på kalaset, så vi förstod att det skulle bli ett gäng vuxna här också.) Fabian fick massor av fina presenter och barnen röjde runt bland ballonger, leksaker och vuxna. 

Det blev väldigt lyckat och avslappnat. Tio barn och lika många vuxna till trots. Med fika i vårt uterum. Glass förstås, eftersom Fabian fick bestämma. Sedan var det full lek. Efter en stund fiskdamm och ballongdisco. Inget mer avancerat än så.

Efter att alla gått och vi städat upp allt så gjorde jag fiskgratäng och nu orkar jag nog inte resa mig från soffan mer idag. Min man ska gymma när barnen sover. Skulle säkert vara skönt att röra på sig. Men jag passar nog på det ändå. Har rört på mig tillräckligt idag. Fabians första kalas är över. Och han kunde inte varit nöjdare. Och det är ju huvudsaken.

(som tur var följde Antons bästa kompis
med sin lillasyster på kalaset så han
hade någon jämnårig)

(ballongdisco)

(efter att Fabian pangat alla ballonger så fanns det lite att städa)

Ibland kan jag inte låta bli att älska dig, Stockholm

Som igår, när jag sen kväll behövde ett par nya byxor (eftersom jag spillt på mina enda byxor på tåget) och hittar en affär som har öppet efter klockan sju, bara genom att gå en bit. Eller blir sugen på sushi och inte behöver gå många steg från hotellet innan jag hittar ett ställe som serverar helt okej sushi.

Eller som idag, när solen faktiskt lyser på himlen (trots moln på alla prognoser) och skiner på alla fina byggnader. Skiner på all gammal arkitektur och de kontrastrika moderna byggnaderna. Den sträcker sig över hustaken och in på små innergårdar med mysiga caféer.

För vem blir inte lycklig av att känna våren dofta i en storstad? 

Jag kan väl erkänna att jag ibland varit lite hård mot dig, hufvudstaden. Tex här och här. Men att få komma bort, bo på hotell

och gå på en väldigt inspirerande heldag inom mitt specialistområde går liksom inte att ogilla. Och Stockholm, den här gången gillar jag dig. Till och med pulsen och trängseln. Eller okej, inte trängseln. Det ska ändå bli rätt skönt att komma hem. Trots att det är bra gött att komma iväg ibland också.

Bryr ens de andra tågresenärerna sig om mig?

Tågresa genom gråa vidder, nakna träd, stora bondgårdar och isiga sjöar. I lurarna skön musik. I tankarna mycket jobb, men också familjen. Och våren. Framtidsplaner. 

Återigen slås jag av hur många människor som är på väg åt samma håll. Åtminstone fysiskt. Men vad göms egentligen i deras tankar, erfarenheter och viljor? Den till synes nonchalanta damen. Är hon egentligen full av bus? Den tålmodiga småbarnsmamman. Hur har hennes dag sett ut? Den coola killen i sneakers och Poltergeist T-shirt. Vart är han påväg? 

Visst är det väl spännande att tänka så? För alla är vi ju mittpunkten i våra egna världar och universum. Men ibland är det roligt att tänka sig in i andras världar.

Passerar snart Södertälje och temperaturen ute är +4 grader. Molnigt, tror jag. Svårt att veta, eftersom det är mörkt ute. Men så har åtminstone hela dagen varit. Molnig. Till skillnad från igår. Då satt jag ute i solen och såg på när barnen fångade löv i sina fjärilshåvar. Himlen var så blå och jag så lycklig. För vem blir inte lycklig av att äntligen få se solen. Så efterlängtad. Och välbehövlig.

Men idag uteblev det soliga vädret som var lovat. Fast jag kände att jag hade kvar några solstrålar inom mig. De ska jag spara på ordentligt. Och plocka fram några stycken varje dag. Det har väl du också gjort? Så att vi kan sprida glädje till varandra ändå. Även fast solen uteblir. Jag har blivit lite mer lik solen i håret, efter dagens frisörbesök. 

Undrar vad de andra passagerarna tycker om mig. En tjej som sitter och smygfotograferar sig själv. Och ler. Konstig, kanske några tycker. Men det bryr jag mig inte om. 

Stor kram till er!

Lite positiva tongångar, tack!

Ja ibland blir inte helgen riktigt som man tänkt sig. När Fabian kom in till oss vid midnatt så kunde jag inte somna om. Så jag la mig i Fabians säng. Mådde illa, var trött, var hungrig, det kröp i kroppen. Dröjde ända till tre-fyra-tiden innan jag somnade. Sedan vaknade Fabian halv fem och ropade på mig. Sedan vaknade Anton halv sju. Pust och stön. 

Men maken gick upp med barnen och jag fick sova ända till tio. Jätteskönt och jag mådde dessutom bra då. Ändå tills Anton rusade in i rummet och skrek att Fabian hade kräkts. Igen. I hela soffan. 

Pust och stön igen. Bara att börja dagen med att sanera huset. Igen. 

Men antagligen var det bara en motreaktion till att han ätit mycket frukost som inte magen var beredd på. För direkt efteråt ville han ha smörgås och hoppade och lekte med brorsan. 

Men jag kände mig återigen illamående och trött. Ska detta aldrig släppa? Det innebär också att jag måste vabba imorgon, trots att jag har en hel del viktiga möten inbokade. (Tydligen är de inte tillräckligt viktiga.) På tisdag hjälper farmor till. Det är ju 48 timmars regeln som gäller. På tisdag eftermiddag åker jag till Stockholm för inspirationsdag hela onsdagen. Då hoppas jag må bra. För tillfället känns det som lite mycket att begära. Men jag hoppas. 

Hur har din helg varit? Jag skulle verkligen behöva lite positiva tongångar just nu...(Blev ju ett dubbelt stafett-guld vilket såklart var positivt...) Jag kanske skulle gå ut och få lite frisk luft. Det brukar ju kunna pigga upp. 

Nåväl, så mycket en grå dag nu kan pigga upp.

Från fest till pest

Igår: Kalas med lite släkt för Fabian

Idag: Soffläge med magsjuk lillkille 

Okej, inget roligt alls. Hade ju tänkt skriva om hur mysigt det var igår. Med trevligt besök av mina föräldrar, svärföräldrar, svägerska, barnens kusin och min tjocka syster.

Med middag, glass och chokladtårta. Presenter, sång och lek.

Men sen. Stackars lilla Fabian. Och inte mycket sömn för nån av oss. Kalaset imorgon får vi såklart skjuta på. Till Fabians stora besvikelse. 

Som tur är så kunde jag med gott samvete se OS-stafetten gång på gång, med alla repriser, när sjuklingen sov i min famn. Ute faller snön i mängder (så att allt plötsligt är helt vitt igen), skidtjejerna är fenomenala, Fabian ser så ynklig ut i min famn och jag vet inte om jag ska gråta (av glädje för segern) eller kräkas. 

Hur vi andra ska hålla oss borta från magsjukan är ett mysterium. Men bara om min lilla älskade treåring får bli frisk snart så skulle jag vara nöjd. 

Hur bra är du på att bara höra det positiva?

Idag sa en kollega något som gjorde mig så glad. Det var kanske inte tänkt som en komplimang men jag valde att tolka det så. Det gör mig liksom dubbelt glad. Att jag kände mig uppskattad men också att jag är så bra på att lyssna in positiva saker. Istället för att tolka något åt det negativa hållet. För det kan ju vara lätt också. Men jag känner mig tacksam över att vara så trygg i mig själv att jag lyssnar på ett positivt sätt utan negativ underton. 

Det gav mig så mycket energi att jag bestämde mig för att ta en springtur innan jag hämtade barnen. (Jag har ju en friskvårdstimmen i veckan då jag kan träna på arbetstid.) Men eftersom jag glömt träningskläderna hemma så fick det bli en runda i skogen bredvid vårt hus. Det har ju töat ganska mycket nu, tänkte jag, så det borde ju gå bra att springa i skogen. 

Joråmensåatt. Inte helt så var det kanske. 

Snön hade smält på vissa ställen, absolut. Men där låg det sjöar av vatten. Och på vissa ställen låg snön kvar med en skare. Som inte höll för mig. Så där sprang jag med mina älgkliv för att slippa sjunka ner i snön. Men lyckades liksom inte. Sjönk ner några cm ibland. Och över fotknölarna ibland. Jobbigt, var ordet. 

Nu har jag hämtat barnen. Vi har köpt hamburgare och vräkt i oss. Anton spelar på plattan och Fabian varvar att titta på med att leka för sig själv i sitt rum. 

Som några kanske vet så är jag f-ledig på fredagar. Så nu har vi helg! Helt underbart och välbehövligt! Jag ska ta med mig dagens positiva känslor och styrkan av att jag trots allt fortsatte springa, fast det var tungt. Hoppas du också kan plocka ut de fina sakerna ur din vecka. De negativa grejerna har vi väl redan glömt, eller hur!

Fabian fyller 3 och jag kompenserar en dålig mamma med mera plast

Ja så nu, redan idag, blir vår lillkille tre år! Hur fort har inte det gått? Och då menar jag verkligen fort. Nyss var det ju flera veckor kvar. Och vi skulle hinna köpa en grävmaskin att ha i sandlådan. Eller komma på nåt annat jättebra att ge honom. Och ordna med kalas i tid. Och tårta.

Men vi åkte till Sälen. Och plötsligt insåg jag att det ju inte fanns nåt bra tillfälle kvar att köpa presenter på. Jag skulle ju vara själv med barnen. Så igår fick jag ta med mig båda barnen till Toys'r'us och försöka köpa något vettigt till det ena barnet. Medan båda barnen härjade runt och ville köpa halva affären. Såklart. Vilket barn skulle inte velat det? Det fick bli en motorcykel som han kan åka på inomhus och lite möbler till dockskåpet.

Och så var det det här med att bjuda in till kalas och baka tårta. Jaha. 

Känner mig som en dålig mamma. Det var ju så mycket annat att tänka på. Fast Fabian och Anton är det viktigaste som finns i mitt liv. Ändå planerade jag det inte som jag hade tänkt göra i den bästa av världar. Men vem lever i den bästa av världar? 

Ja, hursomhelst. Jag har skickat kalasinbjudningarna idag. Och så fick han  sin favoritmåltid, korv och makaroner, till middag. Tårta får han på fredag och på söndag. 

Och så fick han presenter. Men skulle han bara få två paket? Nej, vid lunchtid idag så kände jag att två presenter kändes alldeles för lite. Till min busunge som fyller tre år. Eftersom jag nu kände mig som en dålig mamma som nästan (men såklart bara nästan) glömt hans födelsedag så ville jag liksom kompensera upp det hela. Så det fick bli en plastig skoter också. (Han älskade ju skotern så mycket i Sälen.) Eftersom mer plast i hemmet ju kompenserar upp en väldigt dålig mamma, som alla vet.

Och oj vad han älskade skotern. Och motorcykeln. 

Jag tänker inte återigen beskriva hur det var för tre år sen, när han föddes, för det gjorde jag förra året och finns att läsa här, för den som får för sig att intressera sig för det.

Han är fortfarande vår solstråle, denna goa lilla kille! Som idag blir tre år! (Och som faktiskt inte alls bryr sig om hur många paket han får, hur tidigt jag skickar inbjudningarna till hans kalas eller om han får tårta på sin födelsedag! Så länge han får fira lite extra och blir lite uppmärksammad och älskad.)

(Och han gillar sin nya motorcykel så mycket att han tar med den upp i soffan.)