Alla dessa råd om hur du ska sköta ditt barn...

Att bli förälder är ju inget nytt fenomen direkt. Det har ju hänt många före dig och kommer även att hända många efter dig. Därför finns det såklart många som har erfarenheter som kan vara bra att känna till. Alla som har barn, eller erfarenhet av det, kan plötsligt vilja dela med sig. Föräldrar, syskon, vänner, arbetskamrater, grannar, ytligt bekanta, BVC, rådgivningar, bebis-tidningar, bloggar. Ja, behöver jag fortsätta.

Ibland kan det faktiskt bli lite mycket. Vissa saker kan man ju strunta i att få veta eller ta reda på. För det kan börja hagla av tips. Gör si, gör så, nej gör så, men jag gjorde så här.

Hur sållar man då bland alla dessa tips och råd? Det är svårt. Som det så fint heter: följ din egen känsla. Men det kan ju vara jättesvårt. Eftersom man inte vet hur det är att vara förälder. Och ibland kanske man inte vet konsekvenserna av vad man gör. För om jag gör på ett sätt idag så kanske det innebär att barnet börjar göra såhär om några veckor. Hm, svårt det där.

Men jag tänkte ge ett exempel.
Fabian är en ganska stor kille för sin ålder. Därför behöver han äta mycket. När jag äntligen lyckades sluta amma (låter kanske hårt, men jag tyckte faktiskt att det var skönt när det var över. Se mitt blogg-inlägg Amningens vara eller icke vara) och fick i honom välling istället var jag väldigt glad. Men han började dricka välling ganska ofta. Två, tre gånger per natt. Lite onödigt kanske kan tyckas. Jag fick ju gå upp ganska ofta och egentligen borde han inte behöva äta på natten. Enligt BVC var det tydligen så. Så jag har försökt att spä ut vällingen, så att han tillslut inte ska äta så ofta.

Men det ska tilläggas att Fabian är en mycket bestämd liten kille. Ingen som man bestämmer över i första taget. När vi nu fått ner välling-intaget till en eller två gånger per natt så insåg jag för någon dag sen att det får räcka så. Annars somnar han inte om, helt enkelt. Han skriker tills han får välling. Det är själva mättnads-känslan som han vill åt. Jag klandrar honom inte för det. Eller okej, det kanske jag gör mitt i natten när jag bara vill sova. Men nu bestämde jag mig för att strunta i rådet om att spä ut vällingen, för det duger inte för honom. Han vill inte somna om hungrig.

Efter lite fundering så kom vi faktiskt på att Anton gjorde precis likadant. Ville ha lite välling. Men tillslut behövdes det inte. När han kunde få i sig tillräckligt på dagen. Men fram tills dess så får vi gå på vår egen känsla. Och den säger oss att Fabian vinner, BVC förlorar, jag får somna om snabbare, Fabian får bli mätt. Alla mätta, alla glada.

Alltså, lyssna till de råd som du vill. Men funkar de inte för dig, så strunta i dem.

Någon som förresten har något råd om hur man ska klä på en tio-månaders bebis sin overall utan att få krupp eller värmeslag?

En vanlig (underbar) måndag som föräldraledig

Strax efter sex vaknar jag av barnskrik. Det får ändå räknas som sovmorgon, tänker jag, och går in till Fabian. När jag kommer in till honom sitter han i spjälsängen och applåderar och sträcker sedan upp armarna mot mig. Efter blöjbyte så får han krypa fritt på golvet medan jag sätter på min DVD-skiva med yoga. När 15-minuters programmet nästan är färdigt tittar en nyvaken Anton in i vardagsrummet. Han har med sin lilla gose-pingu och sätter sig tålmodigt i soffan och väntar på att jag ska bli klar. För han vet att han då kommer att få se på Bolibompa.

Efter yogan gör jag en stor kopp latte till mig och sätter mig bredvid Anton i soffan. Mitt i Byggare Bob kryper Anton upp mot mig och säger: Jag älskar dig, mamma. Sådana stunder vill man bara vara föräldraledig jämt.

Efter mannagryns- och äggfrukost är det dags att borsta tänderna och klä på barnen. Vilket inte är det lättaste. Men tack vare Bolibompa-inspirerat barn så kör vi "klädracet", vilket gör att åtminstone ett barn klär på sig själv i snabb takt. För de som inte vet vad det innebär, så tävlar man när man ska klä på sig. Vem som blir först helt enkelt. Och tydligen har vi fått en totalt tävlingsinriktad son. Vet inte hur det kommer sig... Fabian ålar sig som vanligt som en mask när jag ska sätta på honom ytterkläderna. Och skriker. Jag svettas, eftersom jag redan har satt på mig tjocka tröjor (så att det ska gå smidigare sen, när de väl är påklädda), och svär i tysthet över att han inte kan vara stilla. Kanske eventuellt lite utanför tystheten också. Anton ropar att jag måste hjälpa honom att knäppa jackan. Ytterklädes-kaoset är alltid lika härligt. 

Väl ute går vi en promenad så att Fabian ska somna i vagnen. Anton cyklar som vanligt på sin "cross", som han kallar det. Det är en balanscykel utan trampor, som jag varmt kan rekommendera till alla föräldrar som ska köpa cykel till barnen. Istället för stödhjul. Barnen får kanonbalans av det och nästa vår, när Anton ska fylla fyra, så ska han få en "vanlig cykel" och då tror jag inte vi kommer behöva några stödhjul. 

När vi hämtat tidningen och Fabian har somnat så går vi in igen. För idag ska vi baka på förmiddagen och vara ute mer på eftermiddagen. Snart är det ju första advent och jag har nog blivit biten av någon slags pyssel-djävul, för här ska det fixas. Saffranssnurror med smak av vanilj och apelsin blir det. Jag blandar två recept jag har och det blir riktigt gott. Julmusiken står på för fullt. Känns alldeles juligt i hela huset. 

När Fabian sovit lite drygt två timmar vaknar han. Ungefär samtidigt som vi börjar bli färdiga. Sedan äter vi omelett till lunch. Båda barnen äter med god aptit. Jag passar på att dammsuga efter lunch. Och sedan leker vi lite tillsammans.

Medan Fabian sover sin andra gång så är vi ute och fixar i trädgården. Tack vare att det ännu inte kommit någon snö så kan jag fortsätta med höststädningen av trädgården. Man kan ju undra varför det inte är färdigt än. Men då ska jag säga att vi har nästan 4000 kvm tomt, varav mycket vildvuxet. Och som småbarnsförälder finns det ibland andra prioriteringar. Efter någon timme går vi in igen och äter mellanmål alla tre. Sedan leker vi inne tills pappa kommer hem. 

Livet som föräldraledig småbarnsförälder kan ibland vara slitigt, och ibland alldeles underbart.

Nytt utseende

Det är ju alltid roligt att förnya sig. Så nu har min blogg fått en ansiktslyftning. Hoppas du gillar den!

Julförberedelser med barn

Ja, ingen kanske har missat att det börjar dra ihop sig mot advent och så småningom jul. En sak som slagit mig är hur annorlunda julen kan bli med barn. Det är ju en familjens och gemenskapens högtid. Men detta blir mer påtagligt när man har barn med. För visst blir det roligare?

Att julpyssla, baka, adventspynta. Jag kan knappt vänta. Annars brukar jag vara stenhård på att inte sätta upp något förrän den första söndagen i advent. Men vem bryr sig egentligen. Det är ju nu som det är så himelens mörkt. Då behövs allt ljus vi kan få. Ska nog försöka övertala maken om att sätta upp ljusslingor utomhus redan imorgon. Det är alltid han som gör det, och jag tror att det går mycket snabbare när han gör det. Dessutom är han ganska lång och når runt tujorna som ska smyckas. Vi får väl se om han går med på det.

Idag var vi på julmarknad i Ransäter. När vi kom dit stod det endast ett par bilar parkerade där. Svärmor undrade lite försiktigt om hon dragit med oss dit på fel dag. Men nej då, vi var visst bara lite tidiga. De skulle just slå upp portarna. Det var inte mycket till julkänsla utomhus. Grönt och grått överallt. Men när man väl gick in i de små söta timrade husen så bjöds det på värmlandskorv, hemlagad glögg, kransar och silversmycken i ganska långa rader.

Större julmarknad har jag väl varit på. Men den här var bra mysig. Och precis lagom för tre energirika barn (9 mån, 3 år, 11 år) och två jul-sugna kvinnor. Lite handlat blev det. Såklart. Och julpysslat. Anton och hans kusin fick göra julteckningar, smällkaramell och ljuslyktor. Och så fick de ett paket av självaste jultomten. Anton var väldigt försiktig till en början. Men sedan såg han att paketet innehöll godis. Då sken han upp. För första gången fick han smaka godis. Lite choklad har han allt ätit förut. Men här fanns det tablettask, gelébjörnar, chokladtomte, skumtomte, klubba. När vi gått en bit frågade jag om det var en snäll tomte. Han svarade med lycka i blick och röst: jaaaaaaa.

Så var alla nöjda och glada. Tänk att lite julkänslor kan ge sådan lycka.

Beskyddarinstinkten är total

När man får barn så hamnar ju fokus direkt på någon annan än en själv. Och föräldrakänslorna låter inte vänta på sig. Som min man säger, det var som en käftsmäll direkt när Anton kom ut. Dessa nya känslor, som man inte trodde fanns. Att beskydda den lilla. Och att någon är så beroende av en själv är en häftig men också läskig känsla. För den nya lilla personen vet ju inte hur världen fungerar.

Och ibland kan världen vara bra grym för en pojke eller flicka. Då menar jag inte bara alla sjukdomar de kan få. Även mobbing eller elaka ord. Eller att de skulle bli slagna. För ingen får ju skada min lilla älskling. Beskyddarinstinkten blir verkligen total. Vad skulle man egentligen göra om någon var elak mot ens barn?

Och när de gör illa sig. Ramlar, slår sig, skriker. Hur känslig får man vara egentligen? Jodå, ganska tycker väl jag. För tröst måste de ju få. Men någon curlingförälder ska man ju inte vara. Och var går den gränsen om jag får fråga? Mellan att hjälpa och att stjälpa.

Att vara förälder är inte lätt. Att älska någon så mycket att hjärtat nästan brister.

Storebror blir bebis igen

Anton har kommit in i en ny fas. Bebis-fasen, kan man kalla den. Allt som lillebror gör ska han också göra. Krypa på golvet. Säga da-da. Kasta skedar. Förstöra torn.

Det är tydligen vanligt att det kan bli så för storasyskon. När de märker att den lilla får så mycket uppmärksamhet för det den gör, så blir de liksom avundsjuka. Och skrattar vi åt när Fabian kastar mat så borde vi ju göra det när Anton gör samma sak. För får Fabian riva storebrors torn så borde väl Anton få riva tornen för barnen på dagis. Eller? 

Även fast det ska vara en naturlig fas, och som går över, så känns det ibland ganska jobbigt för mig som förälder. Att behöva ursäkta mig för barnets handlande. Men det gäller att försöka sätta sig in i storebrors syn på det hela. Och då är det ju faktiskt ganska logiskt. Än så länge så har Anton i alla fall inte varit dum mot lillebror ännu och då får man väl vara nöjd. Det kunde ju vara värre. 

Tomten - jag önskar mig sömn

Min önskelista:

Att få sova en hel natt. Bara få slumra ostört, utan att bli störd av något endaste litet ljud.
Det räcker med sju-åtta timmar i rad.
Okej då, kan räcka med sex timmar, men då ska inget störa mig under tiden.

Ska det vara så svårt, tomten? Det är ju min allra högsta dröm. Bara en natt. Och så ska jag inte vakna av mig själv mitt i natten heller, bara för att det är FÖR tyst.

Och så önskar jag mig en massa pengar och fred på jorden.

Kärleken från ett barn

Ibland kan det ju låta som om det bara är jobbigt att ha barn. Och visst, ibland kan det kännas så också. Om man som förälder inte fick så mycket tillbaks, så vet jag inte om man skulle orka. Men är det något man får av barn, så är det kärlek. Hel och ren kärlek.

De kan krångla en hel del. Men när jag får den där pussen, eller kramen, eller leendet. Då känns krånglet som bortblåst. Och jag kan inte låta bli att le.

Kärleken ter sig olika beroende på vilken ålder barnet har. Just nu hos oss:

- Fabian pussas gärna. Blöta pussar med öppen mun och ofta lite tunga. När han är trött lägger han sig mot mig och gosar in huvudet mot min hals och mitt bröst. Han gillar när man busar med honom. Allra mest när brorsan busar med honom. Då skrattar han så härligt. Skrattet smittar. Han blir också väldigt lycklig när han upptäcker nya saker. Att ställa sig upp är spännande och kan i princip ske överallt. När han dragit sig upp och väl står upp så ser han så nöjd ut. Leendet sprider sig över hela ansiktet och visar upp hans små riskorn i munnen. Och när jag ska plocka upp honom från sängen så håller han upp armarna och håller sedan om mig hårt.

- Anton är väldigt kommunikativ. Han säger väldigt ofta att "jag älskar dig mamma". Och så berättar han vilka fler han älskar. Eller att han tycker om mig. Eller att jag är fin. Ingen inger så bra självförtroende i mig som Anton. Ibland vill han bara sitta i mitt knä och mysa och kramas och pussas. Sånt kan jag inte motstå. Då smälter mitt mammahjärta. Eller när han springer mot mig och kastar sig i min famn när jag hämtar på dagis. Eller när han vaknar på morgonen och ropar på mig. Om vi redan är uppe så kommer han in till oss och ler. Eller så kryper han upp i sängen bredvid mig och kramar mig och tar sedan min hand.

Kärleken är som en ego-boost. Och ego-boosten stärker mig som mamma. Att veta att man är behövd. Och att man klarar det.

Kärleken finns överallt och är helt underbar. Kärleken från ett barn. Jag skulle gärna vara lite mer poetisk om jag kunde. Men denna morgon får detta räcka.

Ytterkläder + barn = kaos?

Nu när hösten är här så betyder det inte bara höstmys med tända ljus och te. Nej, för en småbarnsförälder så innebär det också påklädning av barn. För ute börjar det bli kyligt, ibland frost på gräsmattan och is på bilen.

Och hur var det nu med tålamodet?
Kom nu, vi måste åka! Nej, du har redan lekt sista. Nu måste vi åka! Men du kan väl klä på dig själv? Lyssna, nu tröttnar lillebror också!

Den stora vill inte sluta leka. Bara en sista gång, ber han för femtioelfte gången. Inte klä på sig själv. Fast jag vet att han gör det så bra själv på dagis. När han väl är påklädd har lillebror redan krupit iväg och sitter och knaprar på ett löv. Eller ligger iklädd sin overall och skriker. Om han redan lyckats blivit påklädd vill säga. För det är inte det lättaste. Ungefär som på skötbordet. Slingra sig och plötsligt kastar han iväg med överkroppen.

Det tar på tålamodet att klä på ytterkläderna. Oftast är det lite smått kaos hemma hos oss då. Och oftast kommer vi försent dit vi ska. Därför försöker jag att inte bestämma någon tid. Eller börja tidigare. På något underligt sätt så tar det bara längre tid när man är stressad. Mindfulness, vaddå?

Att fira bröllopsdag

Idag är det grått och trist ute. Men inombords känner jag mig ändå ganska färgglad, mysig och lycklig. För i helgen firade vi att vi varit gifta i ett år med att åka tillbaka till händelsernas centrum. Där vi gifte oss alltså. Men den här gången var ingen annan med. Bara jag och min man. Mitt i värmlandsskogarna, på en herrgård. Mysigt, var ordet.

Det kändes lite kyligare än sist. Stod jag verkligen med bara bröllopsklänning här ute på bryggan? Ja, vad gör man inte för lite fina kort. För väldigt fina blev dem. Tack bror! När jag tänker tillbaka så var det nog en av mina bästa veckor i livet. Om man räknar en hel vecka. Först en helg på en herrgård med våra föräldrar och syskon. Sen bar det av till Prag för en veckas bröllopsresa. Sedan hade vi en festlig dag för massor av vänner. Med dagsaktivitet och kvällsparty. Härliga minnen.

Vårt ett års-firande blev också något att minnas. Kanske främst för vår kvällspromenad. Runt sjön. Stigen försvann plötsligt och det började skymma allt snabbare. Jag klev ner i ett kärr. Min man älgade på över stubbar och stenar. Jag försökte hänga på. När vi var tillbaks till herrgården var det mörkt.

Och maten sen. Bästa vi båda ätit på länge. Synd att jag bottnat med godis först bara. Redan efter förrätten kändes det som om jag behövde kräkas. Men det har aldrig riktigt varit min grej, så jag tryckte bara in mer mat. För så ljuvlig mat kan inte förspillas. Om man så ska spräcka en tarm.

Och ostörd nattsömn med sovmorgon, toppad med herrgårdsfrukost. Ja, den här helgen kommer jag nog också minnas bra länge. Jag hoppas på att få fira på nästan samma sätt igen nästa år. Men kanske lite mindre vatten i mina skinnstövlar. Och lite mindre illamående-känslor.