Jul - tacksamhetens tid

Ibland blir jag bara väldigt medveten om hur bra jag har det och om hur tacksam jag borde känna mig. Det kan räcka med att jag hör om någon som har magsjuka på julafton. Eller läser om någon som flytt hit till Sverige utan sin familj. Eller ser någon som sitter utanför mataffären och tigger pengar, klädd i trasig jacka och tofflor, mitt i december. 

Och för mig så är julen den högtid som går mest i tacksamhetens tecken, tycker jag.

Även fast vi kanske inte alltid är så bra på att visa det. Jag tror det är nyttigt att öva på att visa tacksamhet. Därför tänkte jag nu skriva en lista. Varning för klyschiga meningar. Är du trött på hur härligt allt är? Då kanske du inte behöver fortsätta läsa. Den här listan innehåller bara fina grejer.

Jag är tacksam över:

~ mina barn
Ibland kan de vara urjobbiga och väldigt billiga, men oftast är de så goa och omtänksamma och roliga. En sak är säker: vad vore jag utan dem? De lär mig så mycket, inte minst om mig själv. De gör mitt hjärta stort och vackert.

~ min släkt och mina vänner
Jag är så tacksam över att få ha sån fin släkt och så härliga vänner som stöttar mig och ställer upp när jag behöver något. Den här julaftonen har jag fått äran att umgås med tio härliga släktingar. Ingen press, ingen stress. Var den du är utan fasader eller tvång. Jag känner mig rik på kärlek!

~ att bo i Sverige
Detta fantastiska land. Med tak över huvudet. Och betald föräldraledighet. Inget krig, fantastisk natur och allemansrätt. 

~ att få vara frisk
Detta uppskattas ännu mer efter denna småkrassliga höst och vinter. Att få vara frisk är ett privilegium. 

~ att få dela livet med den jag älskar
Någon som känner mig utan och innan. Som älskar mina bättre sidor och accepterar mina sämre sidor. Trots att jag förändrats sen vi träffades, så finns han alltid vid min sida. Då var jag ung, med slanka ben och fasta bröst. Nu har jag rynkor, putmage och små taxöron till bröst. Dessutom har jag slutat äta kött, som är hans favoritmat. Men han finns kvar och vår kärlek blir bara starkare. Han ger mig fortfarande pirr i magen, efter tolv år.

♡

Vad är du tacksam över? Prova att skriva en lista du med. Det finns så mycket att vara tacksam över! (Jag skulle kunna skriva hur många punkter som helst.)

Jag vill önska dig en riktigt fin fortsättning på julen! Hoppas du får vara ledig och spendera mycket tid med nära och kära. Det är det som julen handlar om, tycker jag! Glöm inte att stanna upp och fånga alla vackra stunder. Just de ögonblicken kommer aldrig igen.

(Och förresten. Kvinnan i bara tofflor fick mina kängor som jag aldrig använder. Hela, fina och varma. Men ger mina fötter, i storlek 41, utseendet av ett par bananer. Hon behövde dem bättre. Och jag känner mig dum som har saker jag inte använder. Ska nog ta en garderobsrensning i helgen.)

Slut på nattamning och penicillin

Nu står jag där. På andra sidan. Där jag trodde det var omöjligt att vara. Vi klarade oss över. Det krävdes bara två nätter av min man, sen var nattamningen ett minne blott.

Han tog henne istället för att jag gjorde det. Visst, hon grät. Men inte för att hon var hungrig, utan för att hon var arg. Hennes mysiga vana var försvunnen. Vem skulle inte bli lite sur då?

Sen dess vaknar hon fortfarande ett par gånger per natt. Men inte varje timme. Och hon somnar om när hon blir vaggad i famnen.

Hon svälter inte ihjäl då, kan man fråga sig? Nejdå. Välling när hon lägger sig. Amning när hon vaknar efter nån timme. Välling när jag lägger mig. Och sen ammar jag tidig morgon, så att hon ska somna om. Så det går ingen nöd på henne.

Och jag känner mig lycklig. Äntligen lite bättre sömn. Vilken skillnad det gör på dagarna. På tålamodet. På orken.

Vi har även klarat av en annan pärs. Penicillinkur på Fabian,  4 och ett halvt år. Gråt. Ångest. Tjat. Trug. Mutor. Kräks. Tio dagar. Äntligen är det över och vi är friska. Faktiskt. Fantastiskt.

Så äntligen kan vi göra julgodis. Äntligen kan vi skriva önskelistor till tomten. Äntligen kan vi skriva julkort. Äntligen är julen här.

Och igår startade jag en ny tradition. Vi sjöng in julen i kyrkan. Med en riktig orkester med trummor och grejer. Och en kör. Och vi besökare. Som sjöng för full hals.
- "Det är tråkigt, jag vill gå hem nu", sa Anton efter en timme.
- "Det gör väl inget att ha lite tråkigt", sa jag. "Det kan vara bra att ha lite tråkigt ibland, vet du". Plötsligt lät jag tydligen som Alfons farmor. Men det struntar jag i. För jag var lycklig i kyrkan. Och allt kan inte vara digitalt och upplagt på fat. Barn måste få ha lite tråkigt. Och förutom att Fabian spelade lite orgel, Anton tände eld på sånghäftet och Clara åt upp sitt sånghäfte så gick det riktigt bra. Helt klart en tradition att behålla.

Att sätta på sin egen syrgasmask först

Just nu går vi igenom tunga dagar. Åtminstone känns det så just nu. Båda grabbarna var lite hängiga redan förra fredagen. Det ena utvecklades åt rätt håll och det andra blev halsfluss. Jag blev också sjuk, med någon blandning av halsfluss och förkylning. Kände mig totalt däckad i måndags. Samtidigt som jag skulle ta hand om en riktigt sjuk Fabian, en snorig Anton och en intensiv åttamånaders Clara. Sedan fick Anton ögoninflammation och Fabian totalvägrade att ta penicillin. Clara försämrade sin redan dåliga sömn och en totalsliten mamma var ett faktum.

Så trött att jag är illamående från och till. Men ska ändå orka skicka iväg Anton till skolan, som bara haft en lindrig ögoninflammation och då tydligen kan gå i skolan utan problem. Ska ändå orka ta hand om en väldigt hängig, klängig, ledsen, sjuk och motsträvig Fabian. Och ska ändå orka ta hand om Clara. En tjej som gärna vill stå upp hela tiden. Helst knalla runt med hjälp av någons stöd. Men bara om mamma är nära. Annars blir det gråt och tandagnisslan.

Allt detta, medan jag knappt orkar ge mig själv nåt att äta. Men jag vet att utan mat gör jag ingen nytta. Så jag håller ut en hand så Clara kan klättra och låter Fabian sitta i knät, jag trugar tills han tar sin medicin. Jag håller upp skedarna tills vi alla fått i oss. Och vi blir långsamt bättre.

Långsamt, men bättre blir vi. Idag är första dagen sen i måndags som Fabian är uppe och leker. På nåt underligt vis så började han bara ta medicinen, blandat med Sprite. Det känns så fint i mitt hjärta att se honom på benen igen. Och Anton verkar helt frisk. Min man verkar inte lika hängig och min förkylning har gett med sig. Clara vaknar fortfarande varannan timme på natten och "kräver" att få amma. Men annars är hon frisk.

Och vi har bestämt oss för att ta tag i nattsömnen. Nu när vi mår lite bättre så orkar vi med om hon skriker på natten. För det kommer hon säkert göra. Men är man åtta månader så finns det ju inte en chans att man måste äta varannan timme på natten. Så de så. Men mamman måste sova. Det är som på ett flyplan. Då säger de ju att man alltid ska sätta på sig sin egen syrgasmask först, innan man hjälper barnen. Det är först nu jag riktigt inser betydelsen av det.

(Nån som har några tips om detta med sömnen eller hur man får det lättare att ge penicillin till en fyraåring så tas dessa tacksamt emot. För trots att han dricker så är det alltid med vånda och gråt.)

Adventstider med barn

Det är redan adventstider och här hemma har det pyntats och bakats. Jag tycker julförberedelserna fått en annan mening sen jag fick barn. Nu är det inte bara för mig själv som jag gör allt. Utan minst lika mycket för barnen. Och som ni vet, delad glädje...

Men det gäller också att ha tålamod och att släppa prestationen. För tro det eller ej, men en fyraårings små fingrar rullar inte lussekatterna på precis det sätt som du gör. Och en sjuårings tålamod när spritsandet på pepparkakorna misslyckas är kanske inte som ditt. Och du hade kanske inte tänkt ställa fram ALLA tomtar redan nu. Eller att din åttamånaders skulle äta på julkalendern. Men det blir liksom okej ändå. Bara man lägger undan alla prestationskrav. Då blir det oftast bättre än okej.

Jag har till och med bundit en enriskrans. Men städningen får vänta. Den här veckan är jag gräsänka och då gäller det att prioritera för att orka. Mys före tjat. Mat före städ. Julkalendern före vuxen-TV. (Vad tycker du om julkalendern? Vi gillar den verkligen!)

Trevlig vecka, kära du och tack för att du tittar in! ♡

Black Friday alltså?

Har sett orden "Black Friday" rätt många gånger i tidningen på sistone och funderat lite vad det står för. Är det en dag då vi ska sörja det hemska som händer i världen just nu? Det hemska i att länder bombar och terroriserar varandra, högt och lågt. Ingen egentligen bättre än den andra. (Som jag brukar säga till mina barn jämt: Man ska inte slåss, även om någon gjort nåt dumt, så behöver man inte ge igen genom att slåss!)

Eller är det en dag då vi ska släcka ljusen för klimatets skull?

Eller den sista mörka fredagen innan vi tänder upp i advent?

Nä. Det är en dag för att vi ska konsumera mer. Köpa mer. Spendera.

Skämtar de eller? Vad är det för värdelöst påhitt? Amerikanskt, jag vet. Men är vi inte bättre än så? Än att vi måste ta oss an all skit som det landet gör? Ursäkta språket, men det gör mig faktiskt lite förbannad. Behöver vi verkligen konsumera mer? Är det verkligen det smartaste för vår jord?

Nä, tacka vet jag Lapland Eco Store. De vill inte bidra till ökad konsumtionshets, så därför skänker de 10 % av dagens intäkter till Rädda barnen (eftersom julen är barnens högtid), istället för att sänka priserna. Vilka förebilder! 

Vinterlandskap och nattning

Måste bara jubla lite och klappa mig själv på axeln. Tre stängda dörrar.

Alltså,  fattar ni? Tre nattade barn! Av mig. Halleluja!  

Annars då? Jag njuter mest av vinterlandskapet där ute. Är ju fantastiskt vackert. Och det är en ynnest att få vara hemma så man kan få lite sol och dagsljus på sig. Inte så lätt när man jobbar. 

Men jag njuter. Trots penicillinkur för halsfluss och en ovälkommen kräka igår. Vad vore väl livet om man alltid var frisk? Skulle man då uppskatta det fantastiska i det lilla?

Jaha kom vintern i år igen?

Där står jag som en fåne igen. Ute är det vitt och snön fortsätter falla långsamt mot marken. Medan barnen är i extas och redan planerar för pulkaåkning och snöbollskrig så kan jag bara tänka på hur dum jag är. Jo, vintern brukar faktiskt komma vid den här tidpunkten. VARJE ÅR. 

Men ser jag ut att ha tagit fram vinterkläderna? Nä. Inte på nåt sätt.

Och snart går skolbussen. Springer ut i garaget. I foppatofflor. Vadå, det är ju bråttom. Med blöta strumpor klafsar jag runt och letar varma täckbyxor, vinterjackor och kängor.

Funderar på att prisa gud när jag hittar exakt allt jag letar efter, där det borde ligga. Men skippar prisandet. Är inte särskilt troende. Trippar istället in till barnen och tackar tyst svägerskan som gett oss kusinens kläder. Ärva is the shit.

Agera inte i affekt

Det har varit en vecka fylld av ganska mycket sjukdom och dålig sömn. Hade jag skrivit detta i morse så hade ni fått läsa om hur JOBBIGT allt är. Om hur drygt det är att bli väckt varannan timme, antingen av hungrig dotter, febrig son eller sällskapssjuk son.

Men nej, tänkte jag. Jag ska inte skriva när jag är som tröttast. Det brukar ju ordna upp sig tillslut. Det löser sig, sa kärringa som sket i vasken. (Haha, den är så dålig.)

För det har jag lärt mig på nån ledarskapsutbildning. Att man ska inte handla i affekt. Inte agera när man är som mest irriterad. För då blir det oftast inget bra. Så jag tog en stor kopp kaffe och satte mig i soffan. La en kall handduk på min stora killes varma panna. Log åt mellans utklädnad (som för dagen var Emil i Lönneberga). Snosade i min dotters nacke. Och tänkte att sova får man göra i ett annat liv. Ett liv då dessa små underverk inte kryper upp mot mig i soffan samtidigt. Ett liv då barnen är stora och den här bloggens bekännelser spelat ut sin roll. En morgon då jag tycker att sex timmars sammanhållande sömn är lite. (Kommer det nånsin hända?)

Men nu är jag inte där än. Jag är här. Mitt i sömnbristens och dagisförkylningarnas tid. Mitt i bebis-snos och bebis-snor. Haha.

Och jag dricker mitt kaffe.

Och ett antal fler koppar.

Och njuter av att få sitta inne när det regnar på tvärsen. Åtminstone sitta inne för en stund. Tills hunden, som vi vaktar den här veckan, behöver gå ut. Fyraåringen behöver också rastas. Han tar kopplet och vägrar ta på stövlar. Klarar den första vattenpölen, men sen går det liksom inte att stå emot den starka dragningskraften som finns i vattnet. Magneten är liksom för stark för en fyraåring.
- Men Faaabian, säger jag lite trött.
- Men mamma, det gör väl inget, svarar han myndigt. Det torkar ju. Det blev nog bara en liiiiten fläck på byxan.

Javisst, det torkar. Jag andas lite lugnt. Inte agera i affekt.

Lätt att blicka framåt

När man är inne i en lite jobbigare period (som tex nu när Clara är förkyld och inte sover särskilt bra) så är det så skönt att veta att det går över. Det kommer förändras, för inget är konstant. Det kan vara en viktig livlina. Men nåt som livet som småbarnsförälder verkligen gett mig är också att leva i nuet. För inget kommer tillbaka. 

Det är så lätt att vi går och längtar framåt. Till det där som ska hända snart. Till semestern. Till helgen. Eller nåt som är vanligt nu i november: om en månad är det äntligen dags för första advent. Då ska vi mysa ordentligt! Som om vi lever på vänt. Tills det där superperfekta ska hända.

Och om det inte blir så bra som vi tänkt så blir vi oftast väldigt besvikna. Konstigt vore ju annars när vi gått och sett fram emot det i flera veckor.

Nä. Mitt tips är istället att njuta av dagen. Av det som finns mitt framför mina ögon i just denna stund. Annars går det ju oss förbi. All skönhet. Flera veckor som vi bara lever genom att se framåt. Se till att trivas med din vardag så det inte bara är semestern som hägrar.

Nu vill jag inte säga att det är fel med drömmar. Självklart ska man ha drömmar! Det är ju fantastiskt att kunna drömma sig bort och blicka mot något längre bort, som man längtar efter. Jag drömmer tex om att få påbörja min yogalärarutbildning i januari. Och jag kan längta tills Clara börja sova bättre på nätterna. Men mest så är jag här och nu. Annars skulle jag ju missa min dotters nöjda min när hon drar sig upp till stående. Eller lövens prasslande när jag gömmer mina skor i strängen av gult, orange och brunt längs vägkanten. Eller morgonens dimma som inspirerar till sagor om älvor.

Dröm! Men glöm för allt i världen inte att rikta blicken neråt till nuet också. För just det här ögonblicket kommer aldrig igen.

Höstlovet som kom och gick

Det är höstlov. Jag börjar på ett inlägg som ifrågasätter hur många som egentligen åker iväg och gör nåt kul på lovet. För på min skol-son verkar ALLA andra nämligen åka iväg nånstans. Förutom vi. Men inte kan väl alla föräldrar kunna vara lediga alla dessa femton veckor eller så, som skolbarnen är lediga? Min man är då inte ledig. Och jag drar inte iväg nånstans med tre barn själv. Sådeså. Kanske en av få nackdelar med att ha tre barn. Vad vet jag. I så fall klarar jag av den nackdelen. Fördelarna väger liksom över.

Men så kommer en till nackdel. Eller ja. Hur dåligt det nu är vet jag inte. Det kommer nåt i vägen. Som att byta blöja, spela en fotbollsmatch eller läsa en saga. Men tid för att blogga finns inte. Och lovet är över. Och jag ändrar lite i texten till det tänkta inlägget och skriver att det har varit lov precis. Men så kommer nåt annat i vägen igen. Och nu är vi liksom snart mitt i veckan igen.

Och jag tänker att jag kan skriva om hur bra Clara somnar på kvällen. Och att jag ska ta mig ett bad.

Men ja. Ni gissar rätt. Hon vaknar och vägrar somna om. Inget funkar, inte ens att amma. Så jag passar på att se färdigt "Så mycket bättre" i TV4-play-appen, samtidigt som hon ålar sig och inte vill sova. Och doftljusen i badrummet brinner ut. En timme egentid på kvällen är lika borta som lusten att bada. Och jag tänker att jag fick i alla fall till det där inlägget. Alltid nåt.