När mannen mittemot snarkat färdigt så är jag nästan hemma

Återigen tågets dunkande ljud. Människor som vill bort. Och hem. Vi stannar på de mest underliga ställen med ett tåg som ser ut att vara hämtat från 60-talet.

Två dagar fyllda med inspiration, information och motivation.

Med toppar (som Elaine Eksvärds retoriksnack, Niklas Modigs fotbollsanalys och Glada Hudikteaterns möjlighetspepp) 

och dalar (som statistik och kvalitetsstrategier (jag vet, det borde intressera mig eftersom det är sånt jag jobbar med, men ibland fångar inte paneldebatten eller föreläsaren min uppmärksamhet tillräckligt bra)).

Nu lämnar vi Kvalitetsmässan lite mer peppade inför vinterns arbete. Och jag är ännu lite mer utsövd efter två mastodont-sovar-nätter! 

Imorgon får jag äntligen pussa och krama mina barn (de har nog somnat när jag kommer ikväll) och så kommer några väldigt fina vänner på besök. Jag började precis stressa upp mig över att jag borde städa och handla imorgon, för vad skulle jag laga till lunch. Då frågade min kloke chef bredvid mig hur goda vänner det egentligen är. För om det är ordentliga vänner så bryr de sig väl inte om lite damm i hörnen. Nej, det är ju klart. Allt kanske inte behöver vara så överambitiöst jämt. Jag behöver ju inte göra fem-rätters buffé utan det räcker ju bra med en god soppa! 

Och nu har mannen på andra sidan gången slutat snarka. Och tåget tuffar på. Och snart får jag krama min man. Lycka! 

Ibland behöver man vila lite

OM någon funderat, så nej, jag har inte gått under jorden. Bara vilat mig lite. Från bloggen. Det blev visst inga lärdomar i lördags som det brukar bli. Men så får det ju lov att vara ibland. Lite vilostund. 

Det känns som om jag ständigt lever med den här just nu:

Är i Göteborg för tillfället. På Kvalitetsmässan.  Men klagar inte på nåt sätt. Det är ju roliga grejer. Utbildning i Stockholm, träffa goda vänner i Västerås, mässa i Göteborg. 

Men kan ändå inte sticka under stolen med att familjen blir lite lidande. Min man får dra ett tungt lass. Och svärmor. (Ja för tydligen blev min man bjuden på att se nån match på Friends Arena ikväll. Nåt med Zlatan tror jag...) 

Men jag fick i alla fall ett par dagar med familjen. Och hann med att pussa mina killar hejdå imorse. Eller rättare sagt Kling och Klang. Idag var det nämligen Astrid Lindgren-dagen på dagis. Då får alla klä ut sig till valfria figurer som Astrid hittat på. Och så äter de Karlsson på takets fyrkantiga köttbullar, dricker Pippis sockerdricka. Och en massa annat skoj. Har jag sagt att jag gillar barnens dagis?

Men nu väntar jobbmiddag. Och sedan tror jag det blir nåt med den där Zlatan för oss också. 

Tack för att du tittar in! Det gör mig väldigt glad!

Människor överallt på T-centralen en fredag i november

Ja, så var det det här med tåg. Och Stockholm.

T-centralen i Stockholm en fredag i november. Människor som trängs. Människor som springer, stressar, väntar. Människor som drar tunga väskor. Människor som undrar när, och framförallt om, deras tåg går. Många. 

Alla vill någon annanstans. Och jag vill bara hem till min familj. Hem till landet. Hem till doften av hemma. 

Spårändringar. Förseningar. Tåg som står på vårt spår och fått problem så att det inte kan flytta sig. Uppdateringar i högtalarna. 

Men äntligen åker vi. Och även om vi kommer bli försenade ett par timmar så är vi på väg hem. Det är ju ett i-landsproblem att få sitta på ett försenat tåg. 

Jag har haft två roliga och lärorika dagar. Lite mer kompetensutvecklad återvänder jag till Värmland. Tydligen är det fotboll på TV ikväll. Men jag hoppas få pussa på min kära man lite ändå. Men först några timmars avkoppling på tåget. Och filosoferande såklart. Efter två nätter med god sömn känns det som om jag orkar allt. Nästan. (Förutom en stressig fredagseftermiddag i storstan kanske.) Och imorgon bär det av till Västerås. 

Kom ihåg:

Lev enkelt

Skratta ofta

Älska innerligt

Och ta hand om varandra!

Tågfilosoferande

Jag sitter på ett tåg och försöker åka till Stockholm. Det verkar inte vara helt lätt idag. Men säkerligen lättare än igår, när en godsvagn spårade ur söder om Stockholm. För oss var första delsträckan inställd, så vi fick tränga in oss i ett litet Värmlandstrafik-tåg istället. Sedan blir vi omdirigerade norr om Stockholm och det kommer ta längre tid. Jag åkte hemifrån klockan fem och tåget kommer fram vid tio. Ska detta kallas snabbtåg, verkligen? 

Men jag ska väl inte klaga. Jag är väldigt glad att jag inte bokat in tåget imorgon bitti. Då hade jag nog missat ett par timmar av utbildningen. Och nu får jag tid för att bara sitta på ett tåg. Och filosofera. Läsa bloggar. Läsa inredningstidning. Lyssna på skön höstmusik i lurarna, en fin spellista jag gjort på spotify. (Med bland andra James Morrison, Coldplay, Jessica Andersson (har ni missat hennes nya skiva när hon sjunger melankoli på svenska?), Tracy Chapman och Passenger.) Och filosofera lite mer. 

Jag är trött. För många nätter på rad då jag haft svårt att somna. Och som Fabian kommit in till oss mitt i natten och sedan hållit mig vaken ett par timmar. 

Men nu ska jag sova själv två nätter. Utan att bli väckt mitt i natten, hoppas jag. Spikmattan och öronpropparna är det viktigaste och första som jag packar med mig. För sömn är det som står högst på önskelistan. När ska den perioden gå över? Då jag inte drömskt lyssnar på andra som får sova hela nätterna. Då jag gärna går ut och roar mig på kvällen när jag är borta, istället för som nu, alltid prioriterar att få sova. När kommer det att hända? Min man påstår att den perioden inte kommer att komma snabbare om vi skulle försöka få en nummer tre. Men då förstår jag plötsligt inte vad han menar. 

Våra killar har en boll-period för tillfället. Vid varje ledig stund ska de spela handboll i vår hall. Det gör mig glad i hjärtat. Att de gillar samma sport som jag ägnat hela mitt liv åt. 

En annan sak som gör mig glad är att den här bilen stod utanför dagis i morse. 

En bil som kom med matleverans, från en lokal handlare, med krav-produkter. Att ge sina barn det bästa. Om det så är viljan att röra på sig eller ekologisk mat. Det känns bra i mitt hjärta. Här, där jag sitter på ett tåg mitt ute i skogarna norr om Hallsberg. Och filosoferar. 

Vad gör du, en onsdagskväll som denna?

Kroppen vill vila men barnen vill busa

När halsen värker. När huvudet känns som om det vill sprängas. När barnen bygger med lego och jag sitter i sängen bredvid. Värmekuddar, sockar, varmt te. 

En ledig måndag. Då jag är tacksam över att vara hemma. Och tacksam över varje minut som barnen leker lugnt. 

För plötsligt börjar någon kasta lego. Och dra i hår. Och skrika. Då orkar min kropp inte. Då vill den bara iväg och vara ifred. Men det funkar ju inte med två spralliga barn. De behöver leka. Och jag behöver vila. 

Det blev en bra helg på alla sätt och vis. 

En kollega och hennes två barn kom på besök. Barnen lekte. Vi drack kaffe. 

Hela familjen åkte till badhuset i Filipstad, som vårt dagis bokat. Plask och hopp och dyk. Och matsäck vid poolkanten. Föräldrar och barn om vartannat. 

Barnen hade gjort medaljer av trolldeg till sin pappa. De målades i guld och hängdes på band. Barnen var så uppspelta när de skulle väcka sin pappa. Och han hängde de andäktigt runt halsen. 

Våfflor med grädde och sylt. Mys i soffan hela familjen. 

Söndagen avslutades med tapas och vin innan konsert med Melissa Horn. Vissa stunder magiskt. Vissa stunder så överröstade det skickliga bandet henne, så att hon fick skrika för att höras. Och då låter det mindre bra. 

Men efter att ha sovit alldeles för dåligt natten till söndag så känner min kropp idag att den behöver lite lugn och vila. Så att jag slipper detta ont-i-halsen-duttande, fram och tillbaka. Frisk. Hängig. Frisk. Sjuk. 

Har två fullbokade dagar på jobbet framför mig och sedan utbildning i Stockholm två dagar. Får se vad kroppen orkar. Ska försöka klara av dagen med två pigga barn först. Wish me luck!

Lördagens lärdomar - utnyttja aldrig dina vänner

Idag knackade det på dörren. Det var en man som förut bott granne med oss. Men han flyttade för ett par år sen, till grannbyn. Hans föredetta och deras barn bor kvar i huset bredvid oss. Att han flyttade var inget som vi sörjde, för han var en rätt sliskig typ. Hade lagt handen på några andra kvinnliga grannars lår på några fester. Och varit allmänt konstig. För på, helt enkelt. Kunde inte känna av sociala gränser. 

Men nu stod han där. Utanför vår dörr. Och frågade efter min man. 

- Nej, svarade jag, han är inte hemma. Han jobbar. Ja, fast det är lördag. 

Han verkade väldigt oförstående. 

- Jo, för det vore ju bra om han kunde hjälpa till att installera deras nya TV. Som de inte fick igång. 

Till historien hör att min man är elektriker. 

- Kunde han inte komma när han jobbat färdigt?

- Nej, jag tror inte det. För han ska iväg sen. 

- Jaha. (Helt oförstående igen.) Vart ska han då? (Som om han hade nåt att göra med det.)

- Han ska på gubbkväll med sina kompisar. 

- Men han hinner väl komma en stund?

- Nej jag tror inte det. Och jag vet inte ens om han kan hjälpa dig. 

- Men han kan väl kolla, fortsatte mannen. Jag vill ju ha igång TVn. Det hinner han väl en snabbis?

Ja och så fortsatte det en stund. Att han bara hade mage. Till slut gav jag min mans telefonnummer till honom. För jag vet att min man är bättre på att säga nej än vad jag är. 

Du kanske inte tycker att det här var så farligt. Det är väl bara att säga nej. Men nej, jag tycker inte att det är ett okej beteende. Vi känner ju inte ens honom. Jag har alltför många gånger sett när min man lovat göra grejer åt "kompisar" bara för att han inte vill säga nej. Nu är han bra på att säga nej. Och de flesta förstår ju. Han kanske kan ställa upp och göra det på arbetstid. Eller så har han tid att titta över en sväng. Men det måste liksom ske på hans villkor. Tyvärr finns det några personer som bara ringer när de behöver hjälp. Installera en lampa. Eller koppla in nån annan el-pryl. 

Nu vill jag inte avskräcka alla från att höra av sig till sina vänner när ni behöver hjälp. Självklart inte. Vad har man vänner till? 

Men det ska vara ett givande och tagande. Och om du kommer på dig själv med att bara bjuda över din kompis när du behöver hjälp så gör en spontaninbjudan nån gång också. Bjud på en kaffe. Glöm det som måste göras. Och umgås som vänner. 

Men kom inte bara springande när du är i knipa. För tillslut finns inte den vännen kvar. 

Jag borde kanske höra av mig till mina vänner oftare? Eller råda våra barn att inte bli nåt sånt yrke med speciella kunskaper. Nån som känner en snickare? 

När trattisarna aldrig tar slut och inte hösten heller för den delen

Här finns inte tillstymmelse till grå november eller kall vinter. Idag har vi njutit av höstens lyx.

I skogen växte det fullt av trattisar. Jag kände mig som i svamphimlen. Barnen också. 

Väl hemma njöt vi av svamprisotto. Och så plockade vi in en massa gran- och enris. Nu doftar det underbart i huset. Delvis från äppelpajen. Men också från allt ris som står i flaskor, burkar och vaser. 

Sedan gjorde vi busenkel trolldeg (1 dl salt, 1 dl vatten, 1 msk olja, 2 dl mjöl) och lät fantasin flöda. Fabian fick dock spel och la sig ner på golvet och grät. Nåt blev som han inte riktigt ville. Men efter lite sovning så blev han på bättre humör. Då kom dessutom min bror på trevligt besök så då tog vi fram penslar och papper och målade lite. Ingen Lars Lerin. Men ändå. 

Imorgon ska vi även måla trolldegen som då är torr (efter att den idag varit i 100 grader i 1 timme i ugnen). Det ska bli en överraskning till barnens pappa på söndag. Mer än så kan jag inte säga än. 

Trevlig fredagskväll kära läsare!

Lars Lerin och after work

Jag gillar att måla, men det finns dock lite mer att önska kring mitt måleri och konstnärskap. Men i tisdags, när jag fick en guidad visning på Lars Lerin museet i Karlstad, så blev jag så himla inspirerad. Vilken konstnär!

Hur han fångar ljuset och lyckas väva in känslor och förnimmelser i konstverken. 

Det är ju såklart svårt att se på de här bilderna som jag tagit med telefonen. Men jag kan verkligen rekommendera ett besök på museet på Sandgrund om ni är i Karlstad. Vi hade förmånen att få en guidad visning av en väldigt skicklig och rolig kvinna och det ger ju det hela lite mer liv. En bakgrund till tavlan och främst kanske en förståelse för hur skicklig han verkligen är. Hur dessa sammanvävningar av olika sinnesstämningar och bilder i hans huvud blir något så starkt och levande. 

Den guidade visningen gav kvällen en härlig känsla. Och igår var jag också ute på roligheter, då var jag på after work med några kollegor. Det blev tapas och god dryck på Pace. Och så en hel del snackande. Väldigt trevligt sådär mitt i veckan. 

Så jag undrar hur jag ska slå dessa två kvällar idag. Kan det bli bättre? 

Ja, ikväll blir det torsdagsmys med mina kära barn. Det kan gå hursomhelst. Antingen så är jag trött och barnen trötta och gnälliga. Och det blir mest tjat och gnäll. Eller så blir det en skön kväll med mycket mys och gos. Det kan vara svårt att säga i förväg.

Men jag väljer att gå in med ett lugn och en stor portion tålamod. Kanske att jag kan påverka det med mitt sätt att se på det. Med min inställning. Vi kanske ska plocka fram färg och penslar och bli konstnärer för en kväll. Så får det bli, helt enkelt.

Ha en fin torsdag!

Friskvård och vikta ben

Varje vecka får vi träna en timme på arbetstid, så kallad friskvård. Helt fantastiskt initiativ, när man tänker på det. Det minskar ju både stress och sjukskrivningar, så egentligen är det ju väldigt smart. Och så blir medarbetarna glada. Jag som mest sitter stilla på jobbet uppskattar verkligen att kunna gå ut och springa innan lunch tex. Problemet är bara att jag är alldeles för dålig på att utnyttja detta. 

Men idag åkte jag hem en timme tidigare från jobbet och bytte om till träningskläder. Sedan baxade jag ner springvagnen från sin plats längst in i förrådet (staplade ovanpå våra cyklar), pumpade däcken och sprang mot dagis. Barnen blev eld och lågor över att få åka vagnen hem och få mysa med filtar och frukt. Alla andra barn som var kvar på dagis (vilket inte alls var många! Hur tidigt slutat folk på jobbet nuförtiden?) stod intresserat som klistrade mot staketet och tittade på när jag skulle få in barnen i vagnen. Problemet här var bara att sist vi provade båda barnen på samma gång i vagnen så var väl Anton ungefär två decimeter kortare. Det blev till att vika ihop honom, på ett inte alltför bekvämt sätt. Så efter en stund ville han gå lite. Behövde liksom sträcka på benen. 

Men det blev ändå en bra tur. Jag var borta ungefär 55 minuter. Sedan var det bara till att ställa sig vid spisen, för Anton skulle ju på gympa. Men när maten var i ugnen så tog jag en varm dusch och njöt av att ha tränat och fått frisk luft. Vid den tiden på dygnet brukar jag vanligtvis ha skyndat till dagis och fått hem barnen. Men idag hade jag fått betydligt mer gjort och framförallt mått bättre. Och så hade jag sparat lite på miljön. Tack vare friskvårdstimmen. 

Synd bara att jag kom på detta några veckor innan vintern kommer. För då kommer jag inte på nåt sätt fortsätta såhär. Men men, huvudsaken var att jag mådde bra idag. Hoppas ni också haft en fin måndag!

Lördagens lärdomar - ändrat fokus på vissa områden, men jag är fortfarande bebissugen

Till mitt stora missnöje så byttes min Iphone 5 ut mot en Iphone 4, när jag lämnade in min telefon i torsdags. Och nej, det beror ju inte på att jag ville ha en femma i utbyte. Utan att jag INTE ville ha en smartphone. För jag ville ju logga ner en stund. Jag ville ha en helt vanlig telefon. Som bara gick att ringa med. Men inte kolla mejlen, eller bloggen. Men eftersom jag ändå bestämt mig så fick jag ju stå fast vid mitt beslut. Att vara i nuet.

När barnen är med så ska jag umgås med dem. Det spelar ingen roll om vi tittar på Bolibompa. Barnen ska inte behöva se mig titta på mobilen stup i kvarten. De ska veta att jag är där med dem. Utan förbehåll.

När jag pratar med min man så ska jag vara med även i tanken. Inte behöva fråga vad han sa bara för att jag är någon annanstans. Med näsan i telefonen. Med tanken i bloggen. Med sinnet i jobbmejlen.

Det har bara gått ett par dagar. Och jag känner att jag inte är helt i hamn än. Men jag har kommit en bit på vägen. Och vad mycket man hinner med. Så mycket mer som hinner samlas i kroppen. Glädjen tillsammans med mina barn. Glädjen över de små vardagliga sakerna, som kan ses som triviala, men som egentligen är de som betyder allt.

Jag har haft en period då jag oftast läst andra bloggar, läst jobbmejl, skrivit inlägg, kollat facebook eller läst privata mejl när jag har ledig fredag med barnen. Inte hela tiden såklart. Men det har ändå varit viktigt att göra. Och det känns helt fel i magen. Känns inte alls okej, när jag nu skriver det. När jag nu sätter ord på mina innersta tankar och känslor. Lite farligt att skriva det. Men lite skönt. För nu går det ju inte att värja sig när det kommit på pränt.

Vi har som vanligt hunnit med en del på dessa dagar. Jag har städat köket, och då menar jag verkligen städat. Skrubbat bakom spisen och i ugnen. Städat resten av huset, men inte riktigt lika intensivt. Orken tröt nånstans i dammandet och svinto-putsandet.

Här kommer lite bilder från vår kvalitetstid. Jag gjorde smarrig och kladdig chokladkaka, som toppades med grädde, blåbär och sharon. Och så fick Fabian ett Pippi-tält. Till hans stora förtjusning.

Det har hunnits med bad i badkaret. Och idag var vi hos mina föräldrar och gick ner till älven. Att kasta stenar i vattnet och fiska är rofyllt.

Anton (på högerbilden) är supernöjd efter att hans pappa skämt bort honom med fler Skylanders.

Och till vänster syns min stora Anton tillsammans med Viktor, 11 dagar. Och jag kan ha sagt förut att jag inte orkar med fler barn, men att det ändå finns någon slags längtan hos mig. Och det är konstigt, men den där längtan efter ett till barn blir inte svagare. Speciellt inte när man får gosa med en sån här liten goding som den vi träffade idag. Min man fick bara en flash-back om hur lite man fick sova. Men jag mindes de små bebisfingrarna som håller mitt finger. De små läpparna som söker efter bröstet. I sökandet efter att skänka bebisen tröst och mättnad. Och jag mindes de stilla stunderna när jag kunde sitta och hålla mitt barn och bara njuta. Det saknar jag.

Jag och min man har pratat om detta. Och han saknar väl kanske också det där. Men allra mest tycker han det är skönt att barnen är större. Och är inte sugen på att börja om. Men jag insåg idag att jag är det. Fasen också.