Vad fan. I'm number two.
Ja, det är väl inget konstigt, kanske du tycker. Men det känns ovant helt enkelt. Jag brukar inte bli dissad av mina barn. Jag vill inte låta självisk på nåt sätt. Men det är bara det att jag alltid brukar duga.
Kanske att de börjar bli lite större nu. Så att de värderar andra saker än att jag burit dem i magen, fött ut dem och ammat tills brösten blev långa och pås-aktiga.
Alltid låtit de få mat först, innan jag tagit. Alltid låtit deras intressen gå först. Eller slitit mitt hår på nätterna när de inte velat sova. Visst, det har deras pappa också gjort. Ibland. När han inte jobbat dan efter.
Missförstå mig inte. Att vara hemma och vara föräldraledig har varit underbart. Ibland. Men ibland har det varit skitjobbigt. Och lite cred vill man väl ha för det.
Men nu har barnen kommit på att det är mycket roligare att hänga med sin pappa. Han hittar ju på en massa roliga grejer. Som att spela rugby tex. Det är deras favorit. (Igår stod dock Fabian mitt på planen och grät när pappa var tvungen att springa runt och träna.)
Idag blev han jätteledsen när han inte fick följa med pappa och storebrorsan att hjälpa farfar sjösätta båten. Bara vara hemma med mamma? Aldrig!
- Min vill följa med pappa!! Min också åka bil med pappa!!
(För att ni lättare ska se mitt perspektiv ur det hela så brukar vi hota barnen med att om de inte sköter sig när jag nattar så nattar pappa istället. Det funkar alltid. Då blir de helt lugna.) Men idag var det alltså jag som fick fäktningar och slag, för att Fabian inte ville stanna i min famn.
Jag får väl börja dra nytta av detta. Och säga att barnen får vara med sin kära pappa eftersom de helst av allt vill det. Det går ju inte att slita de ifrån honom. Jag måste nog ta en fika istället.
