Nytt sätt att laga mat

Med sovande barn i famnen. 

Ja, stark blir man i alla fall. Och simultankapaciteten är det inget fel på.  

Fabian - envis som synden. Eller en två-åring.

Två år. Och är precis som en två-åring. 

Han har kommit på att han kan förklara vad han vill. Men han har inte riktigt fattat att han inte kan få allt han vill. 

För man måste väl testa om ett nej verkligen är ett nej. Den här gången också. Det kan ju hända att det funkar om jag gnäller lite till. Eller skriker lite högre. Eller springer iväg. 

Och så har han kommit in i den där döva perioden. Då han har fått en tillfällig hörselskada och inte alls hör vad man säger. Eller okej då. Skiter fullständigt i det. 

Men förutom att testa dessa berömda gränser så är han också väldigt go! Mycket kramar, pussar, skratt och mys. Idag sa han: 

-Mamma komma mysa mig i soffan. 

Så det gäller att njuta av de härliga stunderna. Och tänka lite extra på dem när han skriker:

- Neeej, inte tövlarna!! Min ha jugby-korna!! (Han kallar sina jympaskor för rugbyskor)

Eller när han vägrar byta blöja och istället hånler och springer iväg hela tiden. 

Snart har han väl moppe och målbrottsröst. Inget fel med det, men det gäller att ta vara på all tid man har. 

Min garderob har inte direkt varit prio

En annan grej som jag blev väldigt varse när jag åkte på semester var min brist på kläder. Eller ja. Alltså hela, utan fläckar och fina kläder. Det finns däremot gott om praktiska kläder.

Så det fanns ett behov av att shoppa lite i Italien. Som synd var så hade vi inte riktigt utrymme för det i våra väskor. Jag vill inte säga att Ryanair är petiga eller så, men man får väl vad man betalar för.

Ja, så eftersom min garderob fortfarande innehöll slitna kläder med fläckar och hål så var jag tvungen att shoppa lite mer idag. Det kan vara farligt att jobba mitt i stan.

Men man kan inte bara köpa till sina barn. En mamma måste få unna sig något till sig själv också. Så de så.

Nähä nä

Tydligen skulle lilla herrn inte somna ikväll heller. Feber, välkommen!

Planteringar och svårt att sova

Lång helg och massor av ledig tid. Mina planer var: städa huset, plantera grönsaker och potatis, plantera nya blommor och kryddor, fixa iordning komposten, hinna umgås med familjen och vänner.

Förutom potatisen så är jag i hamn. Sjukt nöjd. Förra året hann jag inte få ner fröna i jorden förrän i juni. Så det blev inte så mycket grönsaker. Vi får se hur det blir i år. Förhoppningsvis kan vi skörda om ett par månader.

Och trots det, att jag fått mycket gjort, så är jag ändå lite missnöjd att jag inte hann allt. För ett år sen fick jag vara glad om jag hann med en grej per dag. Jag kanske hade lite väl höga ambitioner för helgen. Men man vänjer sig snabbt...

Igår var vi på grillfest hos goda vänner. Barnen var uppe i varv. Halv tio hade de fortfarande inte somnat. Vi försökte natta dem i gästrummet, men förgäves. Kanske övertrötta. Mycket ljud. De som brukar somna så lätt. Men inte den här gången.

Klockan tio åkte vi hem, när de fortfarande inte somnat. Vad gör man inte för sina små? Kanske tur för min man, som var betydligt piggare idag, än vad han varit om vi stannat ett par timmar. (Min tur att vara chaufför.)

Nu är jag totalt slut i kroppen efter dagens stenläggning (runt trädgårdslandet) så slappa i soffan framför barnprogram är inte helt fel. Snart ny vecka!

Det ska börjas i tid!

Att vara med pappa på rugby kommer lätt på sönernas topp 5 bäst-av-allt-lista!

Att glömma sitt barn i bilen åtta timmar

Usch! Det ger mig rysningar över hela kroppen. Vilken jäkla ångest.

Har ni läst artikeln i Aftonbladet igår? En man glömde sin två-åring i bilen under hela sin arbetsdag. Dagispersonalen hade inte reagerat på att barnet inte kommit. Och pappan kom på det för sent.

Man kan vara fördömande och säga att han ändå inte förtjänar att vara pappa. För hur tusan kunde han glömma?

Men det första jag tänkte på när min man berättade om nyheten var: hur kan man leva med sig själv efter detta? Är livet värt att leva? Alla dömande blickar. All ångest. All önskan att man skulle ha gjort annorlunda. Kan man någonsin förlåta sig själv?

Och skulle man kunna se barnets andra förälder i ögonen? Tänk att behöva berätta något sånt i telefonen. Och kan man ens be den andra att förlåta? Jag skulle nog hellre dö... Vad vore livet utan våra barn?

Vad var dina reaktioner?

Helgkänslor mitt i veckan

Idag kör vi fredagsmys på en onsdag. Nybadade killar med varsin skål popcorn.

Anton: - Vilken lyx, mamma!

Trevlig Kristi Himmelfärd alla! Nåt bra har den där Kristus fixat. Lite ledigt mitt i veckan. Vi får bara hoppas att solen kommer tillbaks. I helgen ska det planteras!

(På tal om Jesus förresten. Häromdagen sa jag Men guuud! Om nåt, bergis väldigt jobbigt. Då sa Anton:
- Mamma, man får inte säga Gud. Det är ett svärord.
Haha, jag visste inte att vi var satanister här i huset.)

Tårar framför TVn

I morse. Jag satt i soffan. På kinden rann tårar.

Fem minuter tidigare.

- Mamma, får vi se på ett till?
- Nej, nu ska vi borsta tänderna och åka till dagis.
Av nån anledning hann inte TVn stängas av innan nästa program börjat. Barn på sjukhus.

En flicka med långt, ljust hår. Sitter i båten med sin far. De skrattar. Hon kan inte riktigt styra motorbåten så bra, så han får hjälpa henne. Somrig musik. Harmoni. Några fler filmklipp med flickan. Hon spelar fotboll.

Jaha. Den tjejen verkar ju kunna leva bra med sin sjukdom, hinner jag tänka.

Sedan. Tjejen körs fram i rullstol. I näsan en sond. Huvudet är alldeles kalt. Inte ett hårstrå. Hon ser ynklig ut. Bilder när flickan ligger på sjukhus. Hon opereras. Hon har fått hjärntumör. En sorts cancer.

Hon förklarar för kameran vad tumör är. Så vuxen och duktig, trots att rösten inte riktigt vill hänga med. Talet har försämrats. Föräldrarna berättar hur det kändes när de fått reda på det. Och hur det gått.

Tårarna rullar.
- Mamma, ska vi inte borsta tänderna nu?

Trots detta så har jag mage att bli irriterad på mina barn när de vägrar klä på sig ytterkläderna.
- Men gå barfota då, Fabian, om du inte vill ha strumpor!
Fabian gråter. Jag tänker att jag borde vara väldigt glad över att båda våra barn är friska.

Men ibland är vardagen för nära. Det går liksom inte alltid att uppskatta allt man har. Ibland behöver man få känna att det är jobbigt ändå. Men det skadar inte att vara lite ödmjuk ibland.

Lärdomar från resan

# Man klarar sig faktiskt tre dagar utan att lyssna på Sean Banan.

# Italien är verkligen pizzan och ostens hemland. Vi har gått upp minst fem kilo var.

# Petra blandar alltid ihop grazie med thank you. Hur svårt ska det vara att säga tack på italienska?

# Det är överskattat att behöva uppleva allt som en plats har att erbjuda. Häftiga grottor? Vad är det för fel på cafén och affärer?

# Vi kunde faktiskt koppla bort vår mamma-roll för det mesta. Men klockorna tittade vi på lite för ofta. Är vi hungriga nu? Vad är klockan...

# Kaffe. En ren njutning. Annat än jobbets automat.

# Men oj, vad vi längtat efter våra familjer på slutet. Vid varenda barnskratt tittade vi på varandra den sista dagen och såg mesigt mammiga ut.

# Det kan ibland löna sig att välja en destination på måfå. Sardinien rekommenderas varmt.

# Att komma bort gör att man uppskattar det man har där hemma extremt mycket. Och känner sig som en bättre mamma när man orkar med lite tjafs och gnäll. Vi känner oss som nya människor. Utvilade, med sjukt mycket tålamod, fyllda av ny energi. Och några kilo tyngre.

Här kommer lite bilder!