Ren, men utan tålamod

Nu har jag haft ett litet "sociala medier-uppehåll". Det blev för mycket, och nu känner jag mig näst intill renad. Inte så att jag tänker fortsätta med Facebook, för det har jag faktiskt fått nog av. (Det räcker med allt som min man vill visa mig därifrån, det täcker min dos: Lyssna på det här! eller Den här filmen måste du se! Och jag vill ju inte vara otrevlig.) Men jag saknar att blogga så det skadar ju inte att göra ibland. Men jag känner mig renad i den bemärkelsen att jag inte har något behov av att vara inne på fb, inte längre tänker mitt liv i "fraser som skulle passa på Facebook" eller att jag faktiskt mår bättre av att vara i den verkliga världen. Inte för att jag hunnit ringa alla dem jag skulle vilja ringa. Men jag känner mig iaf mer närvarande med barnen. Och det kan behövas i den här intensiva åldern. "Nä, jöja läl." Det är den vanligaste kommentaren i vårt hem just nu. Fabian, 1 år och 10 månader, ska nämligen göra allt själv. Och det börjar faktiskt gå riktigt bra. Han kan klä på sig ganska bra. Och när han druckit välling springer han in i köket, drar fram en stol mot köksbänken, kliver upp på den och tar med sig en banan från fruktskålen. Sen kommer han in i vardagsrummet sjukt stolt. Ja, mycket ska göras själv. Och det kunde ju vara jättekul att se sitt barn utvecklas och bla bla bla. Men som nån kanske anar så kräver det ett enormt tålamod. Och en tidig morgon, innan morgonkaffet, kanske det inte finns ett överflöd av just tålamod. Det är allt jag säger.

Predikan för döva öron

Jag känner mig så trött på vårt konsumtionssamhälle. Allt går ut på att vi ska konsumera. Köp, bara köp, liksom. Har du inga prylar så räknas du inte. Den senaste telefonen, den snabbaste bilen, de modernaste kläderna. Listan kan göras lång. Tänk om den stora massan skulle börja ifrågasätta allt detta. Och bara strunta i att handla allt nytt jämt. Vad skulle hända då med samhället?

Snart är det jul och då triggas köphetsen igång igen. "Har du inte köpt alla julklappar än? Jag är redan färdig." "En sån häftig grej bara måste du köpa." Reklam, reklam, reklam.

Och med Facebook blir det genast lättare att nå ut till en stor massa. Med mer reklam. "En sida du kanske gillar." Bull-shit. Dela och gilla. Och det blir lättare att visa vad man själv åstadkommit. Och hur perfekt ens liv är. "Nu har jag perfekt fredagsmys med hela familjen, efter att jag fått jääättelång massage och varit hos frisören, och min man har lagat underbar middag till mig, och mina barn är bara så där perfekt lugna och fina och somnar på en gång och gulligulligull." Typ såna grejer.

Så jag är ledsen, bästa kompis. Men nu gör jag slut. Du var jättespännande i början. Du erbjöd mig så mycket saker som jag inte kunnat se förut. Som jag inte visste att jag ville se förut. Men du gav mig ett beroende. Ett uppstått behov som jag trodde att jag inte kunde klara mig utan ens en timme. Åtminstone inte när jag var ledig. För jag försökte hålla ganska hårt på det där att inte prata med dig på jobbet. Men efter det blev det desto mer. Och jag kunde få så mycket bekräftelse från dig. För vem gillar inte bekräftelse?

Men nu är det slut. Över. Det blev för mycket "en sida du kanske gillar". "Kolla på den här stackars bebisen, den har cancer och om du inte är helt egoistisk så gillar du den här bilden, för annars..." Det blev för lätt att kolla Facebook på telefonen istället för att leka med sina barn. Det blev för lätt att behöva ta del av sådant som man inte bryr sig om. Eller snarare ger blanka fan i. Det blev för många bilder på supergod mat, supertrevlig semester, bästaste vännen.

Jag känner att det är bättre att verkligen umgås med sådana vänner som jag uppskattar. Och som uppskattar mig. Inte bara ger mig det senaste skvallret. Jag kommer säkert få återfall. Och jag kommer säkert börja träffa dig igen några gånger. Men då får jag ta den konsekvensen då.

Kanske att jag slutar blogga också. Jag vill hellre lägga den tiden åt något vettigare. Min familj. Mina vänner, som jag inte hinner ringa. Men här har jag inte bestämt mig helt än. Jag bloggar ju faktiskt för att dela med mig av hur det kan vara som småbarnsförälder. Och för att få skriva av mig. Vi får se.

Och så blir det bara julklappar till barn och man i år. Och jag ska tänka över när jag handlar om det verkligen är något jag behöver. Och tänka på att inte slänga mat i onödan. Självklart kommer jag fortsätta handla grejer. Men förhoppningsvis tänker jag till innan. Och det jag hoppas jag att du också kan göra ibland.

Ja jädrar vad duktig jag ska bli. Eller onormal. Eller hållbar.

Jag dömer dock ingen. Det är viktigt att påpeka. Facebook, konsumtion, julklappar. Alla hanterar det på det sätt som man själv vill. Men känner man att det gått för långt så kan ett ifrågasättande alltid vara bra.

PS.Tack alla ni som någon gång läst min blogg. Kanske ses vi igen, kanske inte.

Charmkurs kanske?

Har ni någon gång känt er som ett problem? Som något jobbigt som bara stör. Visst visst, ibland kan det vara berättigat. Men ringer man för att man har ett, som man själv uppfattar det, problem, så borde det ju åtminstone tas på någotsånär allvar.

Jag syftar för tillfället på läkare. Ibland tycker jag att de borde gå en charmkurs. Ska det bara vara så svårt att vara trevlig och tillmötesgående. Jag ringer ju inte och är orolig för mitt barn bara för att bli uppläxad av någon som vet bättre. Någon som vet att "DET DÄR ÄR FAKTISKT INGET ATT OROA SIG FÖR". Men tyvärr känns det så ibland.

När mina barn eller jag är sjuka, så är det det jag fasar mest för. Att ringa till sjukvården. Låter ju helt knäppt. Det borde ju vara att jag är orolig för att de ska må dåligt, vara sjuka länge, att jag inte ska kunna ta ledigt från jobbet, eller nåt annat normalt som man kan oroa sig för. Men oftast är det alltså det där samtalet.

- Svårt att hinna med telefontiden. Ibland kanske läkaren bara har telefontid två timmar i veckan (vid olika korta tillfällen som är omöjliga att passa).
- Svårt att komma fram på telefontiden. Det är ju oftast lång telefonkö.
Vi har en familjeläkare som vi alltid ska vända oss till. Henne har jag dock aldrig träffat. Hon har aldrig haft någon tid för oss utan hänvisat till någon annan läkare. Men hon låter som en riktig ragata på rösten. (Sorry, jag vet att jag har massa förutfattade meningar här, men det är säkert.)
"Nej det där är då inget farligt. Är det ditt första barn?"
"Nej, mitt andra barn."
"Okej." (Lite snällare på tonen. Jag antar att man är mer nojig med sitt första barn. Då vet man ju inte hur det är. Verkar som om de tar förälderns oro med en lite större nypa salt om det är första barnet. Orättvist tycker jag.) "Men det är nog ingen fara ser du. Har han inte så hög feber så får du avvakta. Så kan du ringa mig igen om det blir värre."
Jag funderar på hur jag ska kunna ringa igen när hon bara har telefontid en yttepytteliten kort stund.

Om vi väl får en tid och vi har tagit oss till vårdcentralen, suttit och väntat på vår tur att få anmäla oss i receptionen, suttit i väntrummet och väntat på doktorn och blivit undersökta, så får vi ju oftast ett bra bemötande. Men det är nog just den där bedömningen på telefon som jag inte gillar. Jag hade väl för f-n inte ringt om jag inte trodde att det var något.

I morse när jag ringde till vårdcentralen så fick jag stå i telefonkö i ungefär 5 minuter. Helt överkomligt. Men när jag kopplades fram som första samtal så meddelade en telefonsvarare att jag hade ringt på ett nummer som inte användes för inkommande samtal. Det hänvisades istället till ett telefonnummer SOM VAR SAMMA SOM JAG JUST RINGT TILL. Hur är det möjligt? Okej, kanske inte läkarens fel. Men systemets.

Sen blev jag uppringd av en trevlig sköterska som sa att nej, det är nog inte streptokocker när han har hosta. Då brukar man bara ha ont i halsen och feber. Och ha väldigt svårt att svälja. Avvakta, avvakta.

Så det är bara att fortsätta i vabbandets värld. Fjärde dagen den här veckan. Och imorgon är jag som vanligt föräldraledig. Effektiv vecka detta blev. Med lite flyt så blir väl Fabian sjuk lagom till måndag. Men jag ska inte klaga. Det kunde vara betydligt värre. Och i helgen ska jag åka till min bror i Dalarna för festligheter. Som jag har längtat.

Vill förresten förtydliga att jag är väldigt glad för den svenska vården. (Även om det inte låter så för tillfället.) När man väl behöver den så finns den ju oftast där. Men vissa borde gå en charmkurs. Det är faktiskt inte bara kunnig om kroppen man ska vara. Jag tycker att bemötande borde vara obligatoriskt i läkarutbildningen.

Nu ska jag mysa lite mer med barnen.

En helg utan brorsan

Att det kan vara sån skillnad på ett och två barn. Och nej, den här gången ska jag inte tjata om hur olika mina barn är, speciellt när det gäller sovning. Den här gången menar jag skillnaden på att ha ett barn hemma, mot att ha två barn hemma.

Anton har varit hos mormor och morfar sedan igår. Och ska stanna där till imorgon. Min man har varit ute på vår snart färdiga veranda och snickrat. Och jag och minstingen har hängt hela dagen. Helt underbart.


Att få så mycket egentid med honom händer inte jätteofta. Och jag tror att båda barnen mår bra av det. Anton ville inte komma hem idag:
-Nej, inte hem till Fabian och mamma! 
Så då fick han såklart (tyckte mormor och morfar) stanna kvar en natt till. Han har ju blivit en ganska stor kille nu. Och kan följa med dem och titta på kyl och frys utan att riva affären. Så han är inte så krånglig. Men när brorsan är med. Då trissar de upp varandra. De leker bra ihop, busar mycket. Men bråkar också. 

Och för mig gör det ju också stor skillnad. Till frukost var det lugnt och skönt. Ingen som ställde 100 frågor.

Jag och Fabian har lekt ute i regnet. Målat. Gosat. Lagat mat tillsammans. Jag kunde sitta 1,5 timme och sticka medan han lekte med bilar på golvet bredvid. Sånt händer liksom inte om storebrorsan är med.

Och så fick han HELA badkaret för sig själv. Himmelriket.

(Och så hann jag blogga lite...)

Tack mormor och morfar!

Höstrusk och pyssel

Hösten kan vara väldigt mysig. Ibland. När solen lyser på löven som skiftar i gult och orange. När man kan krypa ihop i soffan med en kopp te och en filt. Och tända massor av ljus.

Men den kan också vara grå och trist. Som en enda degig massa som drar en in i dimman. Ner i regnigt och fuktigt och kallt och rått. Och som gör att man känner sig ännu tröttare och segare än man normalt brukar göra. Nä fy, säger jag.

Det kan göra att jag längtar till advent. När det känns mer okej att börja göra dörrkransar av granris. Och sätta upp ljusslingor och stjärnor i fönstren. Och dricka värmande glögg i tid och otid. Men det är väl egentligen ingen som hindrar mig från att börja lite smått. Eller? (Okej då, min man skulle nog protestera högljutt. Men det går ju att tjuvstarta lite....)

Men när det är så här grått så får man passa på att mysa inne med mycket pyssel. Sån tur att mina barn gillar det. För då kan vi pyssla tillsammans.

Hoppas ni också försöker hitta på något som ni gillar i höstrusket. För trots att det känns segt, så får man försöka ta tillvara på alla dagar. De kommer liksom inte igen. (Klyschigt, I know, men sant.)

Uppfostrings-facit, tack!

Finns det egentligen något rätt svar för hur man ska agera med sina barn? Om någon vet var det finns så får ni gärna skicka ett exemplar till mig. Eller länken till ett facit kanske. För jag har då inte hittat något facit längst bak i någon bok. Tänk vad bra det hade varit att ha ett sånt ibland. Som när man läste läxor när man var liten.

Eller räcker det bara med sunt förnuft? Det är ju faktiskt en människa vi pratar om. Kan man egentligen lägga hela ansvaret om hur man ska uppfostra sina barn hos föräldrarna? Det är ju inte heller alltid som dem är så himla smarta. Och kan tänka på allt.

För det beror ju på så många olika faktorer.

- Många agerar ju beroende på hur man själv har blivit uppfostrad. Antingen så gör man precis likadant. Eller helt tvärtemot. Eller så plockar man godbitarna. Vissa saker som man själv upplevt som bra är det ju bara att ta med sig i hur man själv uppfostrar sina barn. Det kan också räcka med en känsla. Att man tex som barn fick vara ute i skogen mycket. Och tycker att man mått bra av det.

- Man kan också prata med andra och ser hur de tacklar det hela. Ge varandra tips helt enkelt. Vad har funkat för er och vad har inte funkat? Det är ju onödigt att flera går på samma nit.

- Det går ju också bra att fråga på BVC. Det har jag gjort många gånger. De har ju hört alla möjliga frågor och försökt ge svar på olika scenarion.

- Eller så kan man läsa webbsidor, eller bloggar. Det måste ju vara bra mycket lättare att få svar på en fråga i dagens samhälle där allt finns på nätet. Hur gjorde man egentligen förut? Visst det finns ju böcker. Men hur många läser dem egentligen? Visst läste jag några böcker när jag väntade första barnet. Men där står det ju bara förslag på hur man kan göra. Man får ju liksom inget utrymme för att fråga något.

Men trots att det är så lätt att få reda på svar på internet, så tycker jag ändå att det är svårt. För är det något som jag har lärt mig så är det att alla är individer. Det finns ingen universallösning som funkar för alla barn. Man måste lösa problemen från fall till fall. Från person till person. Våra barn har varit väldigt olika och då gäller det att inte låsa sig fast vid en lösning. För då kan det snarare låsa sig mer.

Och vi ska inte börja grotta i varför män och kvinnor uppfostrar barn på olika sätt. För det tror jag att vi gör. Men det är som sagt en annan historia.

Och så ska man inte döma andra i förväg. Det är så lätt att säga:
"Men varför gör du inte så? Det funkade för oss!" Eller "Hur kan de låta sitt barn skrika så i affären? Det är väl bara att säga åt den att vara tyst." Men det kanske inte är så lätt alltid. Alla barn är som sagt olika.

Jag hade ändå tyckt att det vore skönt med någon slags utbildning. För vad lär man sig egentligen om att vara föräldrar på föräldrautbildningen? Inte så mycket, om du frågar mig. Det är mer hur man kan andas när man föder ut barnet, vilka smärtstillande som finns att få om du får ont när du ska klämma ut ungen eller hur du ska göra när du ammar.

Men sen, när man kommer hem från förlossningen och står där med sitt barn. Då är det ju på allvar. Man har ansvar för en liten, liten person, som är helt skör och hjälplös. Och totalt beroende av dig. (Okej, i vårt fall var det inte en jätteliten person, utan snarare en fem-kilos-klump. Men det var ändå något nytt för oss.)

Det hade ju faktiskt varit riktigt skönt om man då kunde langa upp utbildningsbeviset, diplomet eller kanske bebis-körkortet, på att Jo, jag är faktiskt en certifierad mamma. Jag kan detta med att vara förälder. Har du några frågor är det bara att du kommer till mig! 

Jag förväntade mig att få sova. Men vad fick jag?

Såhär i efterhand kan jag erkänna att jag underskattade arbetet av att ha två barn. Och det skulle jag vilja skylla på Anton, äldsta barnet.

Okej, jag ska förklara. Han var ju så sjukt lätt att ha att göra med. Ja, det kanske vi inte tyckte då. Men när det finns något att jämföra med så är det bara att konstatera fakta.  

Han sov hela natten. 

Ja, det är nog där som största skillnaden ligger. För man blir fan störd av att inte få sova. Speciellt när man ska orka jobba sen också. För att kunna fokusera en hel dag, sitta på möten, vara kreativ och trevlig. Det är inte lätt om man inte sovit ordentligt. 

Nu har kära Fabian tydligen en sån period att han både vill vara vaken en stund mitt i natten, ungefär en timme eller ibland två, och sedan även vakna alldeles för tidigt. Typ fem. Kanske att han nästan kan somna om igen framåt sex, men oftast så kommer Anton in då och tycker att det är dags att gå upp. Och ja, då är det omöjligt att få Fabian att somna om. Eller så är det precis lagom för mig att gå upp och göra iordning mig för dagen. 

Det tar fan knäcken på mig. Nu är jag dessutom förkyld och det verkar inte vilja gå över om jag inte får sova. 

När Fabian vaknar på natten så får han en flaska välling. Det är ju ganska omtvistat det där. För inte behöver en stor kille på ett år och sju månader dricka välling på natten. Det är väl bara att sluta ge honom det. Jo tack. I wish! Nu snackar vi Fabian. Ruggigt envis kille. Han gallskriker om han inte får välling. Och är man trött, vet att man ska jobba snart och bara vill sova, då tar man den enklaste vägen. För får han välling så brukar han somna om ganska snabbt. 

Förutom just nu. Nu vill han vara vaken en stund. Ligga i sängen och vrida på sig i evigheter. Och går jag därifrån så gallskriker han. Så nu har jag bestämt mig. Ingen mer välling. I natt började jag. Han fick utspädd välling. Det var inte gott. Han drack en skvätt och gav sedan flaskan till mig. 

Jag håller tummarna för att det här ska funka. Vad gör man annars?

Mina slutsatser efter detta långa, tråkiga inlägg, är att jag tror det kan hänga en del på förväntningar. Det är ju ofta så. Förväntar man sig en viss standard så blir man besviken om det inte levereras. Jag förväntade mig att få fortsätta sova hela nätterna. Åtminstone efter att jag slutat amma. Nu blev det inte så och jag kan erkänna att jag är missnöjd. Och jävligt trött.

Var kommer alla dessa frågor ifrån?

Vår fyraåring vill veta allt. Och då menar jag verkligen allt. Det finns liksom ingen hejd på frågebatteriet där inte.

Vi, min man och jag, börjar väl bli smått trötta på det. Men tydligen kan det vara roligt ibland. Fick höra om när en orkester-ensemble var och hälsade på på barnens dagis så hade Anton ställt fullt med frågor. Varför si och varför så? Och han hade ju verkligen varit genuint intresserad av deras arbete. Vilket de tydligen uppskattade. För när barnen skulle titta på deras föreställning någon vecka senare så hade de speciellt frågat efter Anton. "Kommer Anton med?" Och det var alltså för att de verkligen ville att han skulle komma med. För de gillade hans intresse och hans frågvishet. 


Och visst. När jag tänker efter så tycker ju jag också att det är kul när någon är intresserad av mig. Som inte bara säger "jaha.... mhmm..." och när man märker att de inte har lyssnat. För när jag tänker efter så kan det faktiskt hända ganska ofta. Att vi inte lyssnar på varandra. Vad tråkigt egentligen. För vi vill ju alla bli sedda, om inte förstådda, så i alla fall bemötta.

Kanske kan vi alla ha något att lära av våra härliga barn. Att ifrågasätta och vara vetgiriga. Om man inte förstår så ska man alltid fråga varför.

Men det tror jag att jag är ganska bra på. Härom veckan när jag åt på en restaurang, så var det soppa till förrätt. Men de hade glömt att lägga fram soppskedar. Fanns bara små efterrätts-skedar. (Vilket i-lands-problem, kanske du tycker. Men jag ville bara ge ett exempel.) Och det var hur som helst ingen som vågade fråga om vi inte skulle få skedar. Självklart gjorde jag det. De andra tittade liksom frågande på mig. "Vågade du fråga?" Och det är väl klart att man måste våga fråga.

Ja, nu blev det här kanske lite mer av en predikan än jag hade tänkt mig från början. Men va fan.

Och jag som bara hade tänkt säga hur jobbigt det var med en son som ska fråga hur exakt allt fungerar. Kanske ska jag sluta ifrågasätta hans frågande?

Hmm, jag ska tänka på saken.

Har du varit på konferens så förtjänar du en burk med skit

Igår kväll kom jag hem från en utbildning i Stockholm. Jag hann precis hem lagom till att natta äldsta sonen! Jättemysigt!

Jag lämnade barnen på dagis i tisdags och kom alltså hem torsdag kväll. Tre dagar borta från barnen. Två dagars bra utbildning och en nöjd mamma.

Men det är ju inte så lätt för små barn att beräkna detta med tid. Tydligen var det inte så populärt från minsta sonen. Han var inte riktigt lika nöjd med min huvudstadsvistelse som jag. Det fick jag märkbart lära mig i morse.

För när Fabian vaknade 05.15 imorse så gick jag, som jag brukar, in med välling till honom. Jag fick lyfta upp honom ur spjälsängen. Men sen blev han arg. Vägrade sitta hos mig. Vägrade dricka välling. Satt bara på golvet och stortjöt. Var förbannad. Antagligen över att jag varit borta så länge. Som i hans värld säkert var jättelänge. Han höll på så i minst fem minuter. Kändes som tio. Bara grät och skrek. Tillslut gick han med på att komma och krama mig. Och sen var vi hyfsade kompisar igen. Men han vägrade somna om. Istället skrek han så att han väckte storebror.

På min födelsedag och allt. Men jag antar att jag förtjänade det. I hans värld.

Men nu ska jag ha en mysfredag med mina små älsklingar. Lite välling, en stooor latte och bolibompa. Sedan kommer min pappa, min bror och hans tjej och äter en god frukost här. Ska nog bli en helt okej dag trots allt.

Ont om tid. Och så var det detta med tålamod.

Oj, tiden bara rusar iväg! Nu känns det som om sommaren är långt borta och hösten knackar på. Det är ju redan september. Vart tar tiden vägen? Det var ju så många som jag skulle hinna träffa under sommaren. Och ringa till. Men tiden räcker inte riktigt till. Med barn så inser man att man kan vara glad om man hinner med hälften av vad man har tänkt.

Men för att vi inte ska glömma de härliga ögonblicken av Sveriges underbara sommar så är det roligt att titta tillbaka på några somriga bilder. Här kommer några på livsnjutaren Fabian.

För jag tänkte att dagens inlägg skulle handla om honom. Jag har länge tyckt att han är inne i en sån skön ålder. 1,5 år. Han är så himla gosig och glad mest hela tiden. Det ska pussas ofta och kramas länge. Inga problem, utan han äter bra och sover hyfsat. 

Ja, det vill säga, ända fram till nu. För nu börjar han inse att han faktiskt kan göra en massa saker. Eller rättare sagt, han tror att han kan göra en massa saker själv. 

Som t.ex. ta på sig blöjan. Eller strumporna. Men det går ju oftast inte så bra. Och då blir han förbannad. Och om jag försöker hjälpa till, så att det ska gå LITE snabbare, då blir han förbannad. Har han bestämt sig för något så ska det bli så. För storebrorsan får ju göra så mycket själv. Då borde han väl också få det? Det blev genast en ny nivå av tålamod som prövas på de stackars föräldrarna. 

Visst är han ju fortfarande charmig och glad. Men under ytan lurar en bestämd herre. Som vet vad han vill. Att handla med honom är numera inte lika lätt. Han vägrar sitta i vagnen, utan ska minsann upp och springa som brorsan. Och gärna välja varor själv också. Tålamodet prövas varje dag, med en sådan liten prins.

Men hela dagen idag har vi varit helt barnfria. Mina föräldrar ville rå om de små juvelerna. Och självklart fick de det. Och vi fick ju så mycket tid att göra annat på. Helt fantastiskt vad man kan hinna med på en hel dag. Vad gjorde man egentligen förut med all tid, innan man fick barn? Det kan jag ofta undra.