TV som barnvakt

Innan jag fick barn tänkte jag ju såklart lite på hur jag skulle vara som förälder. Vilka mina värderingar var och vad jag tyckte var grundläggande att barnet lärde sig.

En grej som jag tyckte var viktig var att barnet aldrig skulle bli uppfostrad av TVn. Att jag aldrig skulle lämna barnet vid TVn för att jag själv skulle hinna med något annat. Jag hörde om en mamma som satte sin bebis (som var några månader) framför Teletubbies när den skrek och lät den sitta där. Jag tyckte det lät helt galet. Aldrig att jag själv skulle bli beroende av TV.

Men vet man någonsin vad man ger sig in på? När man skaffar barn alltså. Klart det vore mysigt att få en liten bebis. De är ju så söta. Jag förstår ju att jag behöver ta hand om den. Men kan man någonsin veta hur det ska bli? Jag vet inte det jag. Och att få nummer två. När nu ett barn var så lätt så klarar jag galant av två barn. Eller när man vill ha en tredje. Bara för att de två första barnen är lugna och sover bra så finns det ingen garanti alls för att nästkommande ska göra det. Snarare tvärtom.

Nu har jag absolut inte för avsikt att avskräcka någon från att få barn. Varken nummer ett, två eller tre. (men kanske fyra..) Det jag menar är bara att man aldrig vet hur det ska bli. Och att man inte ska vara dömande mot andra, eftersom man inte vet hur de har det.

Jag har ändrat uppfattning om det där med TVn som barnvakt. Behövde jag nämna det? När jag bara hade ett barn så var det ingen fara. Det klarade jag fint. Men med två. Att inte få sova. Oj, det är jobbigare än man tror. Så när Fabian äntligen somnat om, men plötsligt Anton tycker det är dags att gå upp, ja då får man släppa lite på sina principer. För visst kan han se på Bolibompa själv medan jag får lite extra sömn. För vilken slags mamma blir jag annars?

Jag vet tyvärr svaret. Med alldeles för få timmars sömn blir jag en lättretlig mamma med kort stubin. Och så vill jag inte vara, inte med en treåring som testar gränser och en åttamånaders som ska smaka på och dra i allt. Och Bolibompa är ju faktiskt inte så farligt. Ingen reklam-blip eller läskiga serier. Mina grundläggande värderingar står fortfarande fast men ibland kan man behöva rucka lite på sina principer.

Lillebror förstör...

-Mamma, han tar mina bilar!

- Mamma, han får inte förstöra min tågbana!

Stackars storebror nu när lillebror kryper snabbare än snabbt! Vi försökte förbereda honom på att det skulle hända, men jag tror ändå att det kom lite som en chock. Det står inte på förrän Fabian reser sig och börjar dra ner saker från bordet också. Då får Anton väldigt bråttom med att skydda sin egendom.

Och konstigt nog så blir plötsligt bebisleksaker väldigt spännande. Leksaker som storebror växt ifrån för länge sen är nu viktiga att inte lillebror får ta, för de leker faktiskt Anton med. Fortsättning följer...

Miljöombyte och att ladda batterierna

Jag och barnen har tillsammans med min mamma njutit av en hel veckas härlig höst i Sälen. Ibland kan det vara precis vad man behöver. Lite miljöombyte. Det är inte så att jag inte trivs hemma, tro mig, jag är väldigt hemma-kär. Men när man går här dagarna i ända, så kan rummen kännas mindre, färgerna oklarare, hemma-sysslorna oändliga, höstrusket oöverstigligt.

Då kan en vecka på annan plats göra underverk. Just för mig den här gången blev det norra Dalarna. Åh, härliga dalmål. Kan inte sticka under stolen med att jag saknar det lite. Och att jag även börjar bre på min dialekt, som faktiskt kan bli lite bred när det vill sig så. Änt ä fiint!

Älskar höstens färger och friska, kyliga luft. Dagarna bestod ofta av långa promenader (ibland lite för långa, eftersom det var fel på kartan...) som slutade vid en bäck där vi åt goda äggsmörgåsar. Eller så gjorde vi stämplar av äpplen och tryckte papperet fullt. Eller läste långa sagor. Hade skönhetssalong med massage, ansiktsmask, nagelmålning (Anton hade röda naglar hela veckan. Men säg inget till hans pappa... ;)) och fotbehandling.

Tack bästa mamma för presenten! Den här veckan var precis vad jag behövde. Miljöombyte. Och att få ladda batterierna. Så man orkar med att uppskatta det man ju faktiskt har. Underbara barn, en fantastisk man och ett fint hus.

Plocka, plocka och plocka

Ja, ibland kan man bli jävligt trött. På detta plockande. Som ju aldrig tar slut. Leksaker, smutskläder, skor, stövlar, tallrikar, kaffekoppar. Behöver jag fortsätta? Det känns som en mammas lott att för evigt hålla på med detta plockande. För det tar ju aldrig slut. Man tror att man plockat bort allt och att det borde kunna ligga stilla för ett tag. Men så händer det igen. Grejer överallt.

Någon som har något tips för att komma undan detta?

Om att roa sig som mamma

I helgen var jag på en riktigt trevlig grej. Det fanns många faktorer som gjorde det så roligt. Bl.a:
- jag fick fira en fin vän som gift sig och träffa hennes sköna vänner
- jag fick uppleva ett höstsoligt Örebro
- vi fick spela in Magnus Ugglas 'Kung i baren' (gillar låten mer nu, även om jag är rätt trött på den efter att lyssnat på den sådär sjuttio gånger)
- vi åt en god brunch och fick unna oss en skön spa-stund
- fest, dans och musik
- många härliga skratt
- jag fick för första gången på väldigt länge koppla bort mitt ansvar för barnen och min roll som mamma under 1½ dygn!

Nattlivet i Örebro var väl inte mycket att skryta med. Men det kan också bero på att vi var ett gäng trettioåringar som nästan alla hade barn (och likt mig inte varit ifrån barnen så ofta). Vi hade hållit igång hela dagen och det kan vara så att vi var lite lätt trötta när det var dags att gå ut på krogen. Börjar man kanske bli lite gammal?

Hur som helst var det väldigt skönt att få den här tiden för sig själv. Eller själv och själv? Men då man i alla fall bara behövde tänka på sig själv. Inga barn, för en stund. Visst, jag längtade jättemycket tills jag skulle få träffa dem igen när det väl började närma sig. Men jag känner mig bra på att koppla bort mammarollen och koppla på partyrollen. Får se hur länge det dröjer till nästa gång.

Begravning

Ett liv är över. I den vita kistan vilar en vacker människa som levt ett härligt och långt liv. På stolarna som omger kistan sitter vi. Tårar på kinderna. Alla med sina minnen och sina bilder som spelas upp i huvudet. Prästen beskriver en positiv person som var glad åt livet. Att få hinna uppleva så mycket borde alla få göra.

Mellan gråt och bön hörs barnjoller. En napp kastas på golvet. En liten pojke som inte riktigt orkar vara tyst hela tiden. Och bredvid honom en liten pojke som dinglar med benen i luften. Når inte riktigt ner till golvet. Men sitter tyst och väntar. Två bevis på att livet går vidare. En fin och sorglig stund. Vackert. För dig.

Som dag och natt

En dag:
Jag vaknar upp av barnskrik. Alldeles för tidigt, tänker jag. Och alldeles för lite sömn. Får det ena barnet att somna om precis när det andra barnet vaknar. Då vaknar det första igen. Bara att ge upp kampen och inse att det inte blir någon mer sömn. Dags att gå upp. Verkar som om barnen också vaknat på fel sida. Gnäller inte den ena så skriker den andra. Kanske att jag kan få sova lite när Anton är på dagis och Fabian sover? Nähä, nu ville inte Fabian sova mer. Tjugo minuter fick räcka för honom. Grå och trist dag. Inte ork att göra något vettigt.

Vissa dagar vill jag bara dra täcket över huvudet. Absolut inte ha några fler barn.

En annan dag:
Jag vaknar upp av bebisjoller. Hinner med att göra yoga medan Fabian övar sig på att krypa och Anton sover. Gör en stor latte, medan Anton vaknar. Glada ungar som vill mysa med varandra och mig. Fabian sover tre timmar i sträck på förmiddagen. Anton är inte på dagis, men jag känner mig utvilad och behöver inte sova middag ändå. Solen skiner och jag och Anton får en härlig förmiddag ute i solen. Trädgårdsarbete varvas med att sparka boll.

Andra dagar är alldeles, alldeles underbara.

Åldersnoja och att bli vuxen

När blir man egentligen vuxen?

Här är lite förslag jag kan komma på:
- när man flyttar hemifrån
- när man köper hus
- när man skaffar pojkvän/flickvän
- när man gifter sig
- när man får barn
- när man fyller arton
- när man får gå på systembolaget
- när man fyller trettio

Alltså borde jag bli vuxen på onsdag. Då har jag uppfyllt alla kriterier. Men ingen åldersnoja än så länge. Varför ska man ha det, när man trivs med sitt liv och gillar att bli äldre. Och klokare. Nu låter jag säkert lite pretto igen. Jag som i mitt första blogg-inlägg just nämnde att jag inte ville kalla mig det. Jaja, sånt är livet. Det är inte lätt att veta hur man blir uppfattad av andra. Men när man blir vuxen så kanske man struntar i vad andra tycker och tänker om en. Ja, det kanske är att bli vuxen. Ojdå, vet inte om jag är redo än.

Bebis-aktiviteter i massor

När man har en bebis så finns det ju så mycket att göra, som är anpassat för just dig med bebis. Då tänker jag på babysim, babymassage, babyrytmik, mamma-barn jympa, bebisyoga... Ja, listan kan göras lång. Det är ju oftast roligt att gå på aktiviteter med din bebis och se hur ditt barn upplever sin nya värld. Att träffa nya människor i samma situation som en själv är ju också skoj.

Med Anton gick jag på en hel del av detta. Då trodde jag att Anton behövde det, för att utvecklas rätt. Visst hade han säkert glädje av vissa delar, men det var kanske mest till för mig, som fick ett trevligt socialt utbyte.

När jag väntade Fabian så tänkte jag på vad vi skulle göra tillsammans. För visst borde han väl få uppleva samma saker som sin storebror, annars vore det ju orättvist. Men när han väl kom så hängde inte riktigt orken med. Det räckte liksom med att ha två barn. Vi sjunger ju tillsammans hemma. Och jympar. Och yogar. Och massage kan jag redan, så det behövde jag inte gå någon kurs för. Och så behöver vi inga instruktioner för hur han ska lära sig vara van vid vatten, det vet vi redan. Att skjutsa och hämta Anton på dagis tar ju också tid. Och så ska det handlas och plockas och tvättas. Ja, ni förstår kanske varthän det barkar. Vi har inte gått på något av detta.

Men det finns ju andra sätt att träffa likasinnade på; barngrupper. Det är bara det att på vårt BVC finns inga barngrupper, vilket jag kan tycka är lite synd. Inte för att jag har behov av att lära känna fler personer, men mer för att det är kul att umgås med sådana som delar ens problem och har en liknande livssituation som en själv. Allt är ju så nytt när man blir förälder och jag tror man behöver prata om sitt nya liv, med dess olika glädjeämnen och farhågor. För det är kanske inte så kul för någon som inte har en bebis att höra om hur mitt barns bajs ser ut, att han är helt underbar, att han ser så söt ut när han skrattar och visar sina två tänder, att han minsann inte bajsat på två dagar eller att det är så skönt att han sovit två timmar i sträck på dagen. I alla fall inte hela tiden. Och inte om något annat än det.

Idag var vi i alla fall i badhuset för första gången med båda barnen. Och Fabian älskade det. Totalt. Plaskade som en galning i tjugo minuter, åt lunch och somnade sedan gott. Vi höll till i barnpoolen, men vi var inte på något speciellt babysim. Men det funkade ju hur bra som helst. Kanske alla dessa påkostade aktiviteter inte är så nödvändiga trots allt, även om de kan vara roliga.

Hur många barn är tillräckligt?

Förr i tiden, alltså innan jag fick barn, så fantiserade jag om att ha åtminstone tre barn. Det kändes liksom lagom. Då hade alltid barnen två lekkamrater att välja mellan. Och så hade ju jag två syskon och då kändes det naturligt att följa samma spår.

När jag träffade Johan, som också har två syskon, så kändes det fortfarande som om jag ville ha många barn. Han var väl lite mer tillbakadragen kring detta. Men jag sa till alla som undrade att jag minsann ville ha många barn. Minst tre. Det skulle ju vara så härligt med en stor familj.

Och så såg jag en annorlunda familj på tv. Där var det tio barn. Visst, lite rörigt kunde det ju vara, men inga större problem ändå. Syskonen hjälpte varandra och ställde upp för de mindre barnen. Om man jämförde tio barn med fyra så skulle ju det vara som en fis i rymden. Inga problem helt enkelt.

Nu har jag två barn. Det känns faktiskt som om detta räcker. Ibland känner man att man inte ens räcker till för dem. Och sen har jag ju en man dessutom. Och så det där med egen tid. Hmm, jag får nog tänka över det där med tre, fyra barn.

Jag undrar hur man gjorde förut. Det känns som om det var vanligare då att ha fler barn. Kan det vara så att kraven nu har ökat? På vem i så fall? Jag vet inte.

Idag har vi bakat, jag, Anton och Fabian. Jättemysigt. Men måste jag alltid gå all in? Chokladbollar (dubbel sats), sockerkaka, tårta (dubbel sats). Hade kanske räckt att göra en av dessa på en dag. Så känns det i alla fall i efter hand. Blev ganska stressigt och med hög ljudvolym under vissa tidpunkter. Men det funkade. Men att göra detta med ett barn till. Nja, jag vet inte.

Hur många barn tycker du är "lagom"?