Sommartid i lekrummet

Att ställa om klockan till sommartid kan göra oss vanemänniskor lite lätt galna. Speciellt när barn är inblandade. Natta en timme för tidigt. Behöva gå upp en timme tidigare. Ni vet hur det är. Jobbigt.

Men därför kändes det extra skönt att vara ledig idag. Jag fick ju som vanligt gå upp och göra frukost till Anton som skulle med skolbussen. Men sen kunde jag krypa ner bredvid en nyvaken lillebror i sängen och gosa lite. Och sova i soffan medan han såg på barnprogram.

Sedan tänker nog vi spendera resten av förmiddagen i lekrummet. Bland dinosaurier, riddare, pirater och Pippi-figurer. Vad gör du denna gråa måndag? (Eller har ni sol?)

Härmapor

Jag som igår stoltserade med att ha en bil vit som snö. Idag är alla bilar vita, av riktig snö. Huvaligen. (Men förhoppningsvis är det bara jag som har sommardäck...)

Även mina nyplanterade vårblommor är snövita. Fröken Tö, kom tillbaka!

Miljöklassad och vit som snö

Idag var jag hos barnmorskan och förhoppningsvis slipper jag se henne igen på ett tag. Inte för att jag inte gillar henne (jag har t.o.m bytt barnmorskemottagning för att få vara hos henne) utan mer för att jag vill föda barn snart. Bara några dagar kvar till beräknat datum och just idag känner jag mig stor och otymplig.

 

Jag har under en period känt på mig att jag inte kommer att gå över tiden så mycket med det här barnet. De förra gångerna har jag ju gått över 14 dagar respektive 18 dagar. Och jag har haft en stark känsla av att det inte ska bli så igen. Men nu börjar jag tveka. Bebisen verkar så HIMLA hemmastadd där i magen...

 

Så nu försöker jag planera in lite skoj framöver, för att slippa denna dötrista väntan. I helgen är det barnmässan i stan och det kanske kan vara värt ett besök. Sedan är det tandläkarbesök för barnen (tjohoo) och så kommer ju påsken. Men efter påsken har jag fått för mig att ha en bebis här hemma. Men så behöver det ju inte alls vara, inser jag. Pust, stånk och stön. (Tar gärna emot tips på vad jag kan göra. Som inte kräver så mycket rörlighet eller ork...)

 

Ja herregud, ska försöka att inte tappa alla mina läsare genom att älta hur tråkigt det kan vara att vänta. Måste bara få liiite medlidande...

 

Hursomhelst, så är väskan packad, vagnen står i garaget, sovkorgen är framtagen, skötbädden redo, kläderna tvättade, ny bil står på uppfarten... (Ang. bilen, så var det mannen som valde, med utgångspunkt från mina preferenser: gärna automatväxlad och helst inte grå. Blev en vit. Vilken tur. Haha, bilproffset har varit i farten.)

 

 



Det här är det som jag sysslar med om dagarna, löser korsord.

Och plötsligt är harmonin tillbaka

Det kanske inte bara var av ondo att få ett gråt-utbrott i början av veckan. De förstår att deras mamma också har känslor och att jag kan bli ledsen. Och sedan dess har de lyssnat riktigt bra. Tänka sig.

Så nu kan vi fortsätta njuta av vårens ankomst med kvittrande fåglar, hundlortar vid vägkanten och lerig hall (totalt omöjligt att hålla rent). 

Varje dag åker Anton skolbuss själv och jag skjutsar sen Fabian till dagis klockan nio tre dagar i veckan. Sedan gör jag 1,5 timmes yoga eller sover en timme. Jag hinner också med en kaffe i solskenet, stöka lite här hemma och kanske göra något ärende. Så har den första lediga veckan förlöpt och det känns ibland lite som om jag skolkar. Jag kan ju inte bara vara hemma och göra ingenting. Får man det? 

Men det är ju egentligen ingenting. Jag förbereder ju mig för världens största grej. Att orka med en förlossning. Att välkomna ett nytt underverk till livet. Att bli trebarnsmamma. 

Jag orkar inte så värst mycket bara. Det gäller att inte tro att jag ska genomföra stordåd här hemma. I fredags åkte jag och Fabian till bibblan och lånade ungefär 25 nya böcker. Sen handlade vi lite mat och åkte hem. Det var vad jag orkade med för dagen.  Som tur var så blev vi bjudna till några grannar på väldigt god och avslappnad middag.  

Och lite skönt är det såhär i lugnet innan stormen. Så här kommer livet aldrig bli igen.

Och igår åkte ett barn till mina föräldrar och ett barn till svärföräldrarna. Så plötsligt var vi helt barnlediga. När kommer det hända igen? 

Så vi gör som alla småbarnsföräldrar skulle göra. Äter sen middag med räkor. Tittar på fem avsnitt av Sons of anarchy och tar sovmorgon med kaffe i sängen. Tack vår kära familj!

När det rinner över

Barn är ju underbara. Men det finns verkligen INGEN man kan bli så arg på som sina barn. Det visste jag inte innan jag blev mamma, men HERREGUD vad förbannad man kan bli på sina barn. Nästan så att det är otäckt. Jag säger inte att jag skulle gå så långt som att skada dem, jag säger bara att jag förstår de som gör det. Skakar sina barn. Eller slår dem.

För det ska gudarna veta att ibland får man lust till det.

Även om spärren givetvis finns där, så att jag aldrig skulle göra det. Lika som min spärr finns att jag ALDRIG skulle köra berusad. Eller aldrig kasta en tallrik i golvet. Eller aldrig ta droger. 

Så jo, jag har mina spärrar, som jag är uppväxt med, oroa er inte. Jag ska inte börja bekänna barnmisshandel här på bloggen, haha.

Men igår blev jag SÅ FÖRBANNAD på vår yngsta herre, som jag aldrig blivit förut. Det var nästan läskigt. Mina känslor bara svällde över och alla gravidhormoner hoppade fram på en gång. Jag tänkte att "det här MÅSTE jag faktiskt blogga om". Det är liksom min skyldighet till Majas bekännelser. För om jag inte bekänner det som händer även i de jobbiga stunderna, så är min blogg precis som alla andras. Som bara flashar med det glassiga, härliga livet. Åååh så puttignuttigt det kan vara. Och härligt och underbart. Eller bedrövligt jobbigt, när man inte alls vet om man gör rätt.

Jag vet inte om ni orkar höra den långa storyn. Men den handlar om en son som vägrar lyssna, på det mesta. Han lyssnar på det han vill lyssna på, rättare sagt. Och igår sprang han iväg till en kompis fast han inte fick. Har man inte lyssnat när man är hemma och inte heller lyssnat när man följt brorsan till kompisar dagen innan så ligger man inte på plus. Då får man ta det och stanna hemma.

Men som om han lyssnade. Jag fick rulta iväg efter honom med foppa-tofflor i lervällingen  och magen i högan sky. Skrikandes. Så himla charmerande, eller hur. Tur att vi bara har ett par gamla pensionärer som närmaste grannar, som förhoppningsvis inte hörde, haha. Det jobbigaste var att han bara sket i att lyssna på mig där på vägen också. Så tillslut fick jag dra hem honom, så gott det gick. Jag får inte bära honom, det är för tungt för min mage och mina åderbråck.  

Men han sparkade och fäktades och kom loss. Och sprang iväg igen. Ut på vägen utan att se sig om. Och jag efter. Fick tag på honom och lyfte upp honom.  Bar honom in. Han slog mot magen och skrek. Jag fick in honom i hallen och låste dörren. Då sprang han, med sina leriga stövlar, den lille sluge rackaren, genom hela huset till groventrén och ut genom andra dörren.

Jag hade fan inte en chans. Och så gör man inte. Kollrar bort sin mamma. Jag som annars brukar vara mycket snabbare än honom hade liksom inget att sätta emot.

Så vad gjorde jag? Sprang/rultade ut på vägen igen och använde mitt enda vapen -  min röst. Jag skrek och grät och svor. (Bergis skyldig svärordsburken femtio spänn eller nåt...) Och den här gången stannade han upp. Anton, som fått lov att gå till en kompis och som gick på vägen en bit fram, började gråta. Fabian blev nog bara chockad. Vad höll mamma på med? Det verkade ju på riktigt som om hon bröt ihop. Mitt där på vägen. Grät och skrek och bar sig åt. Gav upp fighten. Samtidigt som hon också vann den. Skulle barnet dö i magen nu? Chockade söner.

Men jag kände mig lugnare nu. Han lyssnade. Båda barnen följde mig hem. Jag kände att all kraft rann av mig. Hade jag precis halvsprungit? Det kändes som om bebisen ville komma ut. Och som om mitt bäcken bara ville vittra sönder och inte hålla ihop min höft längre. Och som om tårarna aldrig ville ta slut. Inte snoret heller, för den delen.

Ja sen pratade vi. Eller jag snörvlade väl mest. Tillslut kom min man och han krävde såklart ett förlåt från Fabian. Jag var ledsen. Över hur allt blev. Över hur han gjorde men mest över hur jag reagerat. Att stå på gatan och gråta som om världen gått under. Det kom ju inte ens en bil, för att göra historien lite häftig.

Men jag kände mig så hjälplös. Jag har mina spärrar att aldrig slå någon. Jag hoppas att mina barn också lär sig sina spärrar. Som de får med sig hemifrån. Men då måste man först börja med att lyssna på sina föräldrar. Skitunge.

Så nu försöker jag kompensera upp att jag inte kunde sansa mig igår. Att jag lät det rinna över. Bjuder barnen på bullar i solskenet. Jag vet inte om det gör mig till en bättre eller sämre mamma. Men sånt är livet. Trevlig tisdag, på dig!

Två veckor kvar till Vasaloppet

För nio månader sen anmälde jag mig till detta Vasalopp. Det behövdes ju förstås ett beslut först, att just anmäla sig. Och det innebar ju lite övertalning. Skulle det bli bra med ett Vasalopp till? Det skulle ju krävas att vinsthyllan byggdes ut. För de flesta vinner ju med sig högsta vinsten hem. Men det kunde det ju vara värt. Så okej, anmälan skulle göras och trots lite tekniskt strul så funkade det tillslut efter några försök. Och jag fick beviset på att det antagligen skulle bli ett Vasalopp om nio månader. (Lite konstigt att man bara får ett futtigt streck som bevis, men vem är jag att ändra reglerna inför Vasaloppet?)

Det går dock inte att säga exakt när det ska gå av stapeln. Nu är det två veckor kvar till beräknad start, men det skulle lika gärna kunna bli imorgon som loppet går. Eller om fyra veckor. Det gäller liksom att vara förberedd med sportdryck, ombyte och valla vilken dag det än blir. Och såklart att kolhydratladda och öva sig så man är både mentalt och fysiskt redo. För det är ett jobbigt lopp, ingen snack om saken.

Jag har i alla fall den bästa coachen, som kommer peppa mig att orka hela loppet igen. För jo, jag har åkt det förut. Vasaloppet är ju alltid lika långt, med start efter sjukt jobbig uppvärmning, öppningen av spåret sker och sen är det bara att fokusera på att orka i mål. För det är bra om man inte bryter loppet, även om ganska många gör det. Man kan få dras till Mora med sugklocka. Ingen rolig syn direkt. Men det ska ju gå att orka hela spåret. Jag menar, det är ju jättemånga innan mig som klarat det. Jag har ju till och med gjort det förut två gånger. Så det borde ju funka igen.

Det kan ta lite olika lång tid att genomföra Vasaloppet bara. Första gången tog det tolv timmar och andra gången tog det sex timmar för mig och min coach. (Jo, han var med mig hela tiden. Snacka om starkt att orka peppa mig, trots att loppet får mig att visa min minst charmiga sida.) Ska vi tro på en halvering igen med bara tre timmar? Vissa säger att de genomfört det på några minuter, men det tror jag är bullshit. Jag menar, det är ju ändå ett nio mil långt spår. Det är många saker på vägen som ska orkas med. Blåbärssoppa i Mångsbodarna. Krystvärkar vid Eldris. Men då är man åtminstone nära upploppet.

Tillslut passerar man mållinjen. Efter blod, svett och tårar. Och hoppas att man får med sig högsta vinsten hem. Tyvärr får inte alla det. Och ibland är det någon repa i bucklan. Men de flesta får högsta vinsten. I det här loppet är det inte att komma i mål utan doping som är det viktiga. Eller själva resan. Utan det är att vinna. Vi vill ha med oss en vinst hem, jag och min coach. (Den här gången tänkte vi till och med ha med oss en co-coach, som kan hjälpa till att peppa ännu mer.) Och jag är redo. Om så signalerna för start kommer imorgon eller om en månad. Bring it on - Vasaloppet, vinsten ska med hem!

Hejdå jobbet!

Vi ses igen om ett och ett halvt ÅR! Ha! Det firar vi med glass i solskenet! 

(Obs! JA, jag är ganska nöjd med tiden för beräknad nedkomst. Att få vara hemma den här årstiden är ett privilegium.)

Kom inte tillbaka igen

Det här börjar bli standard nu. Jag jobbar halvdag, hämtar barnen,  lägger mig för att vila hemma i sängen medan barnen leker, vi äter mellanmål och sen lek för hela slanten. Idag ville de gå till en kompis båda två, så vi funderade en stund på klädval. För varmt för överdragsbyxor. Men kanske några för många vattenpölar på vägen som de inte kan motstå. 

Efter att de svurit på att inte hoppa i alla vattenpölar och undvika den värsta leran fick det bli jympaskor. Båda springer glatt iväg. Mamman sätter glatt på kaffemaskinen. Efter en minut rycks dörren upp. 

Anton: - Mamma,  det tog två minuter innan Fabian började hoppa i vattnet.
Jag: - Men Fabian, du sa ju...
Fabian: - Ja, men det var bara liiite vatten där....
Jag: - Ja, men ändå. Nu får du ta på dig stövlar!
Fabian: - Okej!

Och iväg springer de. Men kommer tillbaka efter ytterligare en minut.
Anton: - Mamma, nu hoppade han i vattnet så att JAG blev blöt.
Jag: - Men FABIAN!
Fabian: - Ja men han sprang för nära.
Jag: - Ja, men du skulle ju inte springa i vattenpölarna!
Fabian: - Okeeeej då.
Anton försöker visa de små små fläckarna av lite lerigt vatten. 
Jag: - För sista gången nu killar! Blir ni blöta nu så är det galonisar på!
Båda: - Okeeeej....

Så jag ber tyst till gudarna att de inte ska komma tillbaka direkt igen.  Rullar ut fårfällen på stenarna framför huset och sätter mig där med min stora mage. Öppnar tidningen, dricker lite av kaffet och smakar på chokladbiten som visst råkade slinka med ut. Och njuter av våren! 

Hör ett skrik. Tror det tillhör ett annat barn. Intalar mig det. Ni skulle bara våga komma tillbaka nu.

Skogens inverkan på barnen

När jag hämtat barnen från dagis och skola så kan det vara mysigt att hitta på någon aktivitet. Men ibland kan det vara alldeles nödvändigt också. Som idag tex. Vi hann knappt komma innanför dörren innan de höll på att slå ihjäl varandra. Och när jag ropat på de att sluta och skällt på de för att de inte ska bråka för sjuttioelfte gången så inser jag att skogen är det enda hållbara.

Så jag lagar varm choklad, brer mackor och skär upp lite äpple.

Anton utbrister att han INTE vill gå till skogen. Det struntar jag blankt i.

Innan den ena bitit den andra och den andra sparkat den ena för femte gången så är vi i alla fall ute igen. På väg till skogen. En felberäkning från min sida var dock att de fick ha täckbyxor på sig. För vid sidan av vägen finns diken som är täckta av is och absolut NÖDVÄNDIGA att hoppa i. Ja, och under isen finns såklart vatten. Galonisar hade varit ett bättre val.

Och efter att jag försökt få dem att INTE klafsa runt i iskallt vatten upp till knäna tjugo gånger så är vi framme i skogen. Där är det torrt och grönt. Mossan lyser av solens strålar som precis når ner. Tallarna och granarna sträcker sig ståtliga upp mot en blå himmel.

Först ska det fikas. 

- Akta, chokladen är varm, försöker jag. Men Fabian med noll känsla tar en stor klunk, som givetvis spottas ut igen. Varm choklad överallt. Gråt och snor.

Men solen letar sig fram mellan träden. Barnen äter sina smörgåsar. Och sen ska det visst byggas en koja. Barnen börjar leta kottar och pinnar. Stenar och granris. Kojan måste ha golvvärme. Jag njuter av lite lugn och ro. Och vet att här blir det inte bråk. Skogen har fyllt oss med lite av sin harmoni.  Sitt lugn.

Anton kommer fram till mig:

- Mamma, vad skönt det är ute i skogen!  När man väl kommer ut!

- Javisst min vän, när man väl kommer ut. 

- Vi kan väl gå hit imorgon igen!

Att förbereda sig på att bli storebror

När Anton skulle bli storebror, för lite mer än 4 år sen, så försökte vi förbereda honom så gott det gick. Han var ju bara 2,5 år då och kunde såklart inte förstå storheten och förändringen det skulle innebära. Men vi köpte en docka till honom, som han skulle kunna ta hand om, samtidigt som jag tog hand om lillebror. Jag minns att han gillade dockan väldigt mycket och döpte den till Prinsen. När jag satt och ammade Fabian så kunde han sitta i soffan bredvid, med uppdragen tröja och låtsas amma Prinsen. Han böt blöja och kläder. Nattade den i sin lilla vagga och sa åt oss att vara tysta när den sov.

 

Eftersom det kändes som ett bra sätt sist så har vi provat det på Fabian den här gången. Han ska ju snart bli storebror. Hitills har han varit yngst och ganska mammig. Och jag vill ju inte att han ska känna sig bortstött och nedprioriterad när bebisen kommer.

 

Min mamma hittade ett kit på blocket, med tre dockor, dockvagn, skötväska, nappflaska, blöjor, you name it. Och det fick han i födelsedagspresent nu när han fyllde fyra. Man kan ju aldrig veta hur presenter ska tas emot, men det här var verkligen kärlek vid första ögonkastet.

 

Dockan fick i början sova på hans arm.

Även Anton har åter anammat leken med dockor och dammat av sin prins. Tillsammans tar de hand om sina bebisar (som de kallar dem) på alla sätt och vis. De har fått namn, det byts blöja och kläder, matas och nattas. Plötsligt kan Fabian bara springa in på sitt rum och utropa att bebisen är hungrig. Så ställer han in vällingflaskan i låtsasungnen så att den ska bli varm, innan han matar dockan.  Eller så kan han plötsligt hyscha oss, för att "bebisen sover faktiskt".

 

Anton läser sin läsläxa för Prinsen.

I början gick Fabian mycket med en av dockorna i vagnen,  men nu sover de mest i Antons puff. Men förhoppningsvis bäddar han ner en docka i vagnen samtidigt som jag bäddar ner bebisen i sin vagn. Och så kan vi tillsammans promenera med våra bebisar. Kanske kan det göra att han inte känner sig bortprioriterad av mig. Utan snarare behövd. Vi får väl se hur det går, att bli storebror.