En månad kvar till BF

Idag är det en månad kvar till beräknad förlossning. (Ja, inte för att vi tror att bebisen föds på det beräknade datumet. Du kan läsa mer om hur det gått förut här.) Det känns både långt och kort på en gång.

 

Långt, därför att nio månader alltid känns långt. Jag har varit gravid så länge nu och magen har varit stor så länge. Det är ju en enorm kula som står rätt ut. De förberedande sammandragningarna är kraftiga och kommer ganska ofta. Men det verkar som om bebisen gärna skulle komma ut via naveln any time. Det knuffas och bökas och är ibland helt omöjligt att sova.

 

Bjuder på en härlig toa-bild, haha.

Långt, därför att mina åderbråck bara blir värre och värre. Mitt högra ben liknas mer vid ett tantben, eller en krater, än vad mina annars så slanka ben brukar vara. (Okej, jag inser att jag inte är 17 längre och att benen inte är perfekta. Men det är stor skillnad på höger och vänster.)

 

Långt, därför att jag känner mig så redo. Så laddad och fokuserad inför förlossningen. Den här gången verkar bebisen vara lite mindre och jag hoppas kunna föda utan lustgas. Jag tror att det gjort mig lite snurrig och förvirrad. Visst minskar det smärtan lite, men den här gången vill jag prova utan. För att kunna hålla fullt fokus på att andas och vara i min egen bubbla, min egen neutrala värld där jag kan vara bortom smärtan. Låter flummigt, jag vet, men det struntar jag i. Den här sista förlossningen ska jag dra nytta av att jag gör det för tredje gången. Och att jag gått på gravidyoga sen gravidvecka 11.

 

Och långt därför att jag är redo för att bli trebarnsmamma. Jag har tänkt på det så många gånger och bearbetat det så mycket. Så nu kan bebisen komma. Rummet är färdigt. Vagn har vi fått köpa en ny. Men annars hade vi nog redan det mesta. Kläder har vi massor. Idag har jag börjat sortera lite. Det är nästan omöjligt att förstå att en bebis kommer att ha på sig dessa snart.

 

 

Men det känns också kort dit. Om några veckor ska vi utsätta oss för en förlossning igen. Den påfrestningen, den smärtan, det miraklet. Sedan kommer ett nytt litet liv till världen. Som än så länge bara levt i tryggheten i min mage. Men nu ska vi få bli dess nya familj och visa den världen. Ta hand om den och älska den. Om några veckor...

Ett sportlov utan gips

I torsdags tog Anton bort gipset från armen. (Om någon missat vår nära-döden-upplevelse så finns den här.)

Vi trodde, lite naivt, att vi skulle kunna åka och bada i helgen. Men spikarna i armen hade ju lämnat tre hål rakt in till benet, som ju först måste läka ihop. Så det är fortfarande bandage på, även om det läker fint för varje dag som går.

Men röra sig får han göra. Det är ju bara bra att stärka upp handleden igen. Och favoriten är innebandy, ute på vår framsida. För nu är snön borta. Alldeles grönt och brunt är det ute.

Fast det verkar som om hans bästa motspelare blivit sjuk igen. Suck och STÖN. Känns precis som om han är febrig. Och hostat och snorat har han gjort hela dagen. Kan det inte räcka med att jag inte fått tillbaka rösten än. Måste vi ha fler sjuklingar i familjen?

Vi har i alla fall varit på bibblan idag. En perfekt sportlovsaktivitet, tycker jag. Synd bara att jag inte orkar läsa mer än en bok innan rösten lägger av. Tur då att jag har en son som lärt sig läsa. Han kan hjälpa mig. Bara det att lillebror inte direkt tycker det är kul att höra storebrors stakande särskilt länge. Det gäller att ha lite tålamod, försöker jag säga. Men han förstår inte varför inte jag kan läsa. Som vanligt.

Men nej, nu är inte allt som vanligt. Jag behöver sova middag varje dag. Och ska bara jobba ett par fjuttiga veckor till. Sen kommer livet aldrig mer bli sig likt.

Men gipset är borta och Anton njuter av sitt första sportlov.

Nu har jag slutat Hemnet-nörda

Min Hemnet-app har gått varm de senaste åren. Det är ju så roligt att kolla på hus. Drömma sig bort. Inspireras. Känna att man bor bra. Eller helst skulle byta bort sitt boende mot det på Hemnet. Kolla ut var man aldrig skulle vilja bo. Eller var drömläget är någonstans. Om man haft obegränsat med pengar. Eller var man skulle kunna tänka sig att bo om man inte hade så mycket pengar.

Men nu är appen borta.

Alltså, den finns ju kvar att ladda ner, lugn bara lugn.

Men jag har inget behov av den längre. För nu bor vi precis som vi vill. Precis där vi vill.

Läget har alltid varit det bästa. På landet, fast efter tio minuters biltur är man på stan. Med många härliga grannar, fast ingen för nära. Med charmen av hästhage som närmsta granne, men även en massa barnfamiljer.

 

Trädgården är min absoluta favorit. Ingen vanlig villatomt, utan nästan 4000 kvm uppvuxen trädgård. Med en gammal uthuslänga, en stenmur, massor av bärbuskar och fruktträd. Jordkällare och solnedgång. Plats för odling, lek både på gräsmatta och i en liten skog. Härliga klätterträd och nästan inga rabatter att rensa.

Mitt trädgårdsland 2014

Huset har varit ganska vanligt. Modulhus, med bara raka hörn och utan överraskningar. Lite väl litet, men ändå så vi klarat oss. Har inte direkt gått att klaga på, men det har inte gett mig någon inspiration eller kreativitet.

Tills nu. Efter utbygget, som är öppet till nock. (Har du glömt hur utsidan blev så kan du se lite bilder här.) Den rivna väggen som istället blev bardisk. Den stora gå-in-klädkammaren. Vårt gamla sovrum som plötsligt blev ett extra rum till barnen. Där de kan leka eller titta på TV. Eller där gäster kan sova.

Och köket. Jag älskar mitt nya kök. Med alla bekvämligheter man kan önska. Specialbyggt på plats.

Så nu har jag tagit en Hemnet-paus. Åtminstone för ett tag. Inspireras går ju alltid. Men flytta? Nej, varför det. Här trivs hela min älskade familj. Och snart är vi fem.

(Det känns väldigt svårt att göra huset rättvist genom några foton. Men jag gör ett försök. Har ju lovat bilder från köket också. Håll till godo!)

 

Före, när väggen rivits.

Före, när väggen fanns där.

Före, innan väggen revs.

Efter. Med bardisk istället.



Efter. Med nytt kakel. Eller ja, allt är nytt.



Vårt nya sovrum. Katten Jansson gillar det.

Fy Fabian vilken morgon

Onsdag morgon.
Jag till Fabian: - Vill du äta havregrynsgröt med oss idag?
Fabian: - Nej!!
Jag: - Äter du på dagis bara?
Fabian: - Ja!
Jag: - Är du säker? Du vill inte ha lite gröt då?
Fabian: - Jag vill inte ha gröt, mamma!

Tio minuter senare.
Fabian: - Men jag vill ju OCKSÅ ha gröt, mamma!
Jag: - Men du sa faktiskt nyss att du inte ville ha.
Fabian: - Men jag vill ha gröt NU!
Jag: - Men nu finns det ingen gröt till dig.
Fabian gråtandes, som om allt är en KATASTROF: - Men jag VILL ha gröt! Varför får jag ingen gröt, mamma?
Jag: - Jag kan inte laga för mycket gröt varje gång, IFALL du vill ha. Då måste jag ju slänga mat.

Efter ungefär fem minuters gråt så lugnar han sig för en stund. Tills jag berättar att det är dags att byta om och åka till dagis.

Fabian gråtandes: - Men jag VILL inte åka til dagis, mamma!
Jag: - Men jag måste jobba idag, älskling! Jag har varit hemma med er när ni var sjuka, sedan blev jag sjuk själv. Så idag måste jag jobba.
Fabian helt förstörd, som om han sålt smöret och tappat pengarna: - Men jag VILL inte gå till dagis idag!

Efter ungefär FEMTON minuters tårar orkar jag inte vara en tålmodig mamma mer. Jag vill bara slänga in ungen på rummet och rivstarta därifrån.
Jag: - Nu ÅKER vi! Annars kommer Anton försent till skolan!
Fabian som om jorden rämnade: - JAG VILL VARA HEMMMA MAMMA!

Vad fn gör man? Hur fn orkar man?

Tillslut lyckades han få på sig sina kläder (hur det gick till vet jag inte). Vi åkte och lämnade Anton på skolan, så han slapp komma försent. Sen åkte vi till dagis. Fem minuter sena för frukost. Som tur var hade de inte börjat. Fabian fick sätta sig bredvid sin fröken. Jag berättade för henne att han varit lite skör. Om det skulle vara så att han verkade hängig under dagen.

Jag: - Får jag åka nu, Fabian?
Fabian, som om inget hänt: - Javisst!

Jag sätter mig i bilen och försöker andas långsamt. Det tar på krafterna att börja morgonen med konstant gråt. Mitt hjärta vill brista, för jag vill ju inte att han ska vara ledsen. Men jag tror att det sämsta man kan göra är att ge med sig för gnäll. Då tror han ju att han alltid kan få sin vilja fram om han gråter en skvätt eller gnäller lite. Så jag står på mig. Fast det tar emot.

Men inte skulle väl detta vara nog för vår bestämda Fabian denna onsdag. Nejdå.

Vid matbordet så vill han inte äta upp all maten. Det är inte mycket han har kvar. En halv potatis, lite broccoli och en liten bit fisk. Jag gillar ju inte att slänga mat. Så nej, han kan faktiskt äta upp maten. Är han så mätt så behöver han inte äta kvällsmat en timme senare. Okej, det går han med på. Ingen kvällsmat. Då får han ju gå från bordet direkt. För han är ju SÅ mätt. Och vill ändå inte ha någon kvällsmat sen.

En timme senare, när Anton får kvällsmat.
Fabian: - Jag vill också ha kvällsmat.
Jag: - Men du får ju ingen kvällsmat idag, eftersom du inte åt upp maten.
Fabian gråtandes som om han brutit alla ben i kroppen: - MEN JAG ÄR HUNGRIG, JAG VILL HA KVÄLLSMAT!!

Herregud, dessa ungar är väl för hääärliga?!

Varför komplicera kalas?

Idag hade vi fyraårskalas för Fabian. Efter hans stränga order så skulle det BARA bjudas killar, inte vara några konstiga aktiviteter (utan bara lek, fiskdamm och ett ballongrum) och så skulle de INTE äta tårta eller glass (bara kakor och saft).

 

Efter två veckor av sjukstuga här hemma så motsatte vi oss inte hans planer särskilt mycket.

 

Det kom fem andra pojkar och några föräldrar. De fick leka precis som de ville. Ja barnen, alltså. Vi vuxna drack kaffe, pratade och kollade in vårt nya hus.

 

Hembakat? Nä, inte särskilt. Det har inte legat på min priolista nu när jag är sjuk. Finns ju massor av butiker som inte gör annat än säljer sånt. (Även om det tar emot lite, det får jag erkänna.)

 

Nystädat? Nä, inte särskilt. Vi har faktiskt bokat in en städfirma som kommer imorgon och ger huset en rejäl omgång, efter all byggdamm. Och då känns det aningen onödigt att städa dagen innan.

 

Nöjda barn? Oja. Mycket! Och det är väl huvudsaken. Eller hur? Man behöver faktiskt inte krångla till det.

 

Bebisens tomma rum blev perfekt för ballongrum

Gravid och sjuk är tydligen en obrytbar kombo

Nu börjar jag bli lite lätt less på att vara sjuk. Det började i fredags och är inte bra än. Febern är visserligen äntligen borta, men jag är så trött i kroppen, snorig och hostig att jag tror jag slår nåt slags rekord här. Varje gång jag hostar så känns det som om halva bröstet ska rossla sönder, det gör ont i halsen och på sidan om magen. (Där mina nu obefintliga magmuskler sitter för tillfället.) Och som ganska ofta vid en förkylning så sätter det sig också på stämbanden. Vilket innebär att jag växlar mellan värre basröst än Barry White och (oftast) ingen röst alls. Någon som vill veta hur det går med två barn?

Jag får också en herrans massa sammandragningar, som är ganska jobbiga. Magen blir stenhård och ofta i någon obehaglig utåtstående position.

Fokus har ju också legat på en sjuk son, som jag samtidigt försökt underhålla. Samt ett piggt barn (men dock fortfarande med gipsad arm) som ska skjutsas till och från skolan. Och min man vill väldigt gärna göra färdigt det sista i kök och hall, som trösklar, hallmöbel och diverse fix.

Behöver jag nämna att det varit bättre?

Nu har jag tagit ut vabb med Fabian i sju dagar i rad, eftersom det var där allt började. Och tydligen behöver jag ett läkarintyg om vi ska vara hemma en dag till. Och jag drar faktiskt inte iväg honon till doktorn nu. Nu är han ju hemma för att återhämta sig så han orkar vara med i barngruppen. Men imorgon har jag fått nog av sällskapet. Då blir det dagis för honom. Och möjligtvis lite jobb hemifrån för mig. Om jag orkar. Främst blir det vila. Den här magen gör det ju omöjligt att bli frisk.

Vi har ju också firat en fyrå-åring här i huset, mitt i allt. Fabian fyllde år igår och vi förbehållde oss rätten att varken bjuda våra föräldrar på middag eller tårta (som sig traditionsenligt bör). Har liksom fullt sjå med att klara av oss själva. Men på söndag är det kalas (för BARA killar, enligt stränga order) och då blir det lite mer firning såklart.

Rent spontant så är det osmart att planera in barn till den här månaden, om man kan påverka det. För förra året hade Fabian magsjuka när han skulle ha kalas. Vabruari i ett nötskal.

Jag tänker inte bjuda på några sjaskiga hemma-hos-bilder just nu. Så kul ska vi faktiskt inte ha. Köket får visas en annan gång. Men lite paket har ju öppnats. Det får ni hålla till godo med. Sköt om er, i vintervärlden! Nu blir det te med ett ton honung i, så kanske Barry White återkommer.

-Varför har du inte köpt nyponsoppa då?

Så lät Fabian i morse när han insåg att det var slut. Och det är allt som accepterats av honom under dessa feberdagar och nätter. Inte mycket fast föda har gått ner. Och jag kan förstå honom. För nu drabbade febern mig.

Hela veckan har någon varit sjuk. Och det verkar alltså bara fortsätta.

Jag skrev ett långt inlägg igår kväll när jag försökte sova bredvid en svettig och orolig son. Men på nåt sätt så lyckades jag ändra plats på bilderna och publiceringen blev tillslut ett utkast igen. (Försöker blogga från en android istället för en Iphone, och det har gått sådär hittills.) Tänkte då bara berätta att idag var sista dagen för hantverkarbesök och förklara hur jäkla skönt det var. Men tydligen så var jag ute i liiite för god tid igen. Blev inte helt färdigt, så plattsättaren kommer på måndag igen. Härliga tider. Sen är fan ingen hantverkare välkommen hit mer på länge. (Förutom min snygga man såklart!)

Men nu slipper vi åtminstone diska bredvid kattmaten. Alltid nåt.

Hade jag inte haft feber, ont i huvud och hals samt hosta så hade jag tagit lite fina blider på vårt snygga kök, med fantastiskt kakel. Men nu får det bli en cliffhanger till nästa gång vi ses. Nu ska jag dricka lite nyponsoppa. Ta hand om dig!

Innan idag. Till vänster: kattmat. Till höger: vår disk.

Varför kan jag aldrig lära mig?

Att inte ropa hej för tidigt. Det lönar sig ju aldrig. Och då menar jag ALDRIG.

I morse verkade Fabian lite trött och varm så jag tog tempen på honom. Jadå,  38.9. Precis innan vi skulle åka till dagis. Och jag skulle till jobbet.

Men jag kan till viss del ta på mig omtaget. Jag ropade ju hej ungefär en halvdag för tidigt. Då fick jag också ta konsekvensen: vab.

Februaris typiska

Ja, för den som missat det så började februari i helgen. (Hur snabbt gick inte det?) Och tillsammans med årets andra månad följer också vabbandets tid för oss småbarnsföräldrar. Och våra barn ville inte vara sämre. Jag menar,  det gäller väl att hålla fast vid traditioner?

Första februari innebar feber för båda barnen.  Som för en gångs skull tajmade det strålande med att vara sjuka samtidigt.

Och för ovanlighetens skull har inte jag behövt vara hemma en enda dag. Men det beror på att min vikarie började igår så jag behövde verkligen jobba. Så nu känns det nästan som om bebisen kan få komma direkt. Jag är redo! (Okej, min vikarie kanske vill ha lite mer än två dagars överlämning. Men snart åtminstone. Hon får sex veckor,  varav två på halvtid,  så det ska nog bli väl.)

Barnen är, enligt min man som var hemma idag, redo att gå på dagis och skola imorgon. Jag hade nog hållt de hemma en dag till om jag fått bestämma.  Men ibland får man gå wild and crazy och lita på andras omdöme. 

Så nu hoppas vi vabruari är över för i år. Men det känns väl högst osannolikt. Månaden är lång. Eller egentligen årets kortaste. Men när den är över så har jag två futtiga arbetsveckor på halvtid kvar. Sen blir det hundra procent fokus på att vara mamma. I åtminstone ett och ett halvt år. Gött. Sista sammanhängande föräldraledigheten ska jag försöka njuta av till fullo.