Paus, avslut och epilog

Allt har sin tid. Och just nu finns ingen tid för den här bloggen. Eller jo, tid finns väl säkert. Men inte tid som jag vill lägga på att blogga. Jag vill lägga den tiden på att mysa med mina tre härliga barn. På att hinna prata med min fina man. På att ta långa promenader i vårt vackra vinterlandskap. På att yoga och meditera. På att träffa vänner.

Min tid är värdefull och tidstjuvar är det väl ingen som gillar. Så nu pausar jag en av mina tidstjuvar. Tack bloggen, det har varit ett nöje. Trodde nog aldrig att jag skulle hålla på i 4 1/2 år, skriva över 600 inlägg och få över 77 000 visningar.

Mitt hjärtligaste tack till dig som läst! Det var en fin tid. Kanske ses vi igen. (Antagligen kommer jag så småningom lägga krut på min webbsida om yoga istället.)

Har du nån tidstjuv som du vill ta bort? Gör't! Det är befriande! Ta hand om er därute! Kärlek! ♡ / Maja

Epilog:

För att stilla er abstinens lite, nu när det inte kommer fler inlägg här (haha) så tänkte jag till sist bjuda på mina egna favoriter.

- Några av min inlägg värda att läsa (om du inte redan gjort det):

Vad gjorde man egentligen innan man fick barn?

Så här gick det till när barnen fick veta att de skulle få ett syskon

Om du behöver lite inspiration till vårpyssel så finns det här

Hur pratar man egentligen med barn om sexuella övergrepp och deras kroppar? Är du förälder? Läs då detta!

Så här har vi gjort för att få i våra barn nyttig och varierad kost

Lägger du också bara 23 minuter per dygn på att lyssna på ditt barn?

Tänk dig för när du ser superbilliga köttbitar! Går det verkligen ihop?

Här finns lite mer vego-pepp!

Och så en liten lista efter mitt hundrade inlägg.

- Några andra bloggar värda att läsa:

Min tekopp, Agneta skriver inspirerande om ekotänk, ayurveda och livet i stort och smått.

Queen of Kammebornia, Har du missat Pias fina blogg så är det bara in och läs!

Hormoner & Hemorrojder, Behöver du någon annan blogg som skriver om livet med småbarn på ett smått befriande sätt, så har du bloggen här!

- Några viktiga kom ihåg: 

Du duger precis som du är! Låt ingen säga något annat!

Och glöm inte njuta av varje ögonblick! Det kommer aldrig igen!

Vad gör man en iskall dag?

Vilken rysskyla som dragit in över landet. -20 känns ovanligt kallt och man känner sig nästan lite instängd när det är så kallt. I de norra delarna av landet tror jag det tom varit -35 grader. Herregud. Då kan man snacka kallt.

Med en liten bebis (som för övrigt inte är så liten längre, utan blir nio månader idag) så får man helt enkelt hitta på inomhusaktiviteter. Och för första gången på väldigt länge fick Clara sova inomhus istället för ute i vagnen.

Men jag måste säga att med lite fantasi kan man leka hela dagen.

Det blev ju en helt ledig plats där julgranen stått. Och nåt måste man väl fylla tomrummet med? (Leksaker alltså, undrade min man...)

Och att bygga tågbana och lego tycker även jag är roligt. Så roligt att jag ibland får bita mig i tungan när någon förstör mitt fina legohus eller inte bygger tågbana på rätt sätt. Vadå? Vi vuxna måste väl också få ha lite kul ibland.

Yogabebis och syskonkärlek

Ja vilken härlig mini-semester vi fick! Så mycket lugn och ro i stugan på egen hand blev det som väntat knappast. Men väldigt bra blev det ändå!

Fabian fick prova på slalom (som nästan fem-åring. Tidigt om du frågar mig, men tydligen sent om man jämför med andra. Men jag brukar faktiskt inte orka jämföra med andra. Vad är meningen med det?). Och han och storebror fick två dagar i backen, medan jag kånkade vagn i snön. Men jag ska inte gnälla. Frisk luft, motion, snö OCH vara med familjen.

Och när vi kom hem så fortsatte (kär)leken mellan bröderna. Det är som om gemensamma tester eller påfrestningar bara stärker relationen mellan våra söner. De leker från tidig morgon till läggdags. Det gjorde de i och för sig innan resan också, men plötsligt är det knappt något bråk alls. Och för den som inte sett dem in action så kan jag berätta att de brukar kunna slåss. Och ge igen. Så tårar sprutar. Men nu verkar de alltså ha tagit en paus med att slå ihjäl varandra och det uppskattar jag.

Här är deras favoriter just nu. Väldigt många gosedjur. Som tillhör olika familjer (tex hundarna) och som tävlar i VM i olika grenar. De gör egna regler och Anton skriver ner resultaten i sin silvriga bok. 

Medan de leker så passar jag på att njuta av det nya året. För mig går året i yogans tecken. Mycket på grund av den yogalärarutbildning jag börjar om några veckor. Men också för att jag bestämt mig för att yoga varje dag. Helst på morgonen. 

I morse vaknade Clara ovanligt tidigt, så då fick hon följa med på mattan. Men eftersom hon var vaken ett par timmar sent igår (tydligen det senaste modet att leka kl 22-00) så var det nog egentligen inte meningen att vakna så tidigt. Efter en stund kröp hon upp i min famn och somnade där. Jag satt med korslagda ben och bara njöt en stund.  Sedan la jag ner henne bredvid mig och fortsatte en timme. Hon sov hela tiden. Snacka om bra start på dagen. 

Hoppas du också fått en fin början på det här året!

Måste man va vaken till tolv?

Efter packningsmaraton med klängig bebis och två förväntansfulla killar så gick färden mot Sälen. Tre timmar i bil brukar inte vara någon fara med barnen. Killarna brukar se på film och höra på saga och Clara brukar sova. Men på sistone har hon börjat bli för stor för babyskyddet (lilla bilstolen) så vi bestämde oss för att byta upp oss till nästa storlek. En lyckträff, kunde man tro. Men icke. Illvrål och sprutande tårar. Tillslut somnade hon äntligen. Men nacken såg ju så sned ut. Kanske skulle jag bara rätta till lite. Ja, ni fattar väl. Det skulle jag inte gjort. Hon vaknade och illvrålet satte fart igen. Suck och stön.

Efter tre lite längre timmar än vanligt var vi äntligen framme i stugan som nästan känns som hemma.

Förberedelserna för nyårsfirande kunde börja. Men eftersom jag tydligen är värdelös på att baka tårtbotten, medan det däremot finns flera som inte gör annat än att baka just detta, så fick min man åka för att köpa det. (Den vi gjorde hemma fick jag motvilligt slänga i komposten efter att den haft samma seghet som julkola.)

När vi skulle börja med middagsförberedelserna så insåg jag att vi glömt potatisen hemma. Så min man fick sätta sig i bilen igen.

När vi skulle hugga in på krabban så insåg vi att även krabbesticken var kvar hemma. Skit också.

Blev trots allt en lyckad nyårsmiddag. Och en fin kväll med yatzy, bastu och charader. Men när klockan var elva så fick jag och Fabian dispens att gå och sova. Herregud, att vara uppe halva natten med en ögoninflammatorisk lillfis gör även den bästa festprissen lite trött. Och jag tror inte Clara vet om att det är nyår och låter oss sova ostört på natten. Även om ögonen är bättre.

Nu hoppas vi på några härliga dagar, då grabbarna får åka slalom och vi tjejer får titta på. (Eller så smiter vi till stugan och övar på att gå och mysa (inte samtidigt alltså) och när hon sover kan jag dricka kaffe, läsa, sticka och  basta (inte heller samtidigt såklart). In my dreams.)

Önskar dig ett riktigt fint, kärleksfullt och spännande år. Var sann mot dig själv! Kom ihåg att du är perfekt precis som du är!

(Och svaret på frågan i rubriken. Självklart inte. Det blir nytt år ändå!)

Nyårstårtan, med  extra godis och glitter

Godnatt och gott nytt år!

Jul - tacksamhetens tid

Ibland blir jag bara väldigt medveten om hur bra jag har det och om hur tacksam jag borde känna mig. Det kan räcka med att jag hör om någon som har magsjuka på julafton. Eller läser om någon som flytt hit till Sverige utan sin familj. Eller ser någon som sitter utanför mataffären och tigger pengar, klädd i trasig jacka och tofflor, mitt i december. 

Och för mig så är julen den högtid som går mest i tacksamhetens tecken, tycker jag.

Även fast vi kanske inte alltid är så bra på att visa det. Jag tror det är nyttigt att öva på att visa tacksamhet. Därför tänkte jag nu skriva en lista. Varning för klyschiga meningar. Är du trött på hur härligt allt är? Då kanske du inte behöver fortsätta läsa. Den här listan innehåller bara fina grejer.

Jag är tacksam över:

~ mina barn
Ibland kan de vara urjobbiga och väldigt billiga, men oftast är de så goa och omtänksamma och roliga. En sak är säker: vad vore jag utan dem? De lär mig så mycket, inte minst om mig själv. De gör mitt hjärta stort och vackert.

~ min släkt och mina vänner
Jag är så tacksam över att få ha sån fin släkt och så härliga vänner som stöttar mig och ställer upp när jag behöver något. Den här julaftonen har jag fått äran att umgås med tio härliga släktingar. Ingen press, ingen stress. Var den du är utan fasader eller tvång. Jag känner mig rik på kärlek!

~ att bo i Sverige
Detta fantastiska land. Med tak över huvudet. Och betald föräldraledighet. Inget krig, fantastisk natur och allemansrätt. 

~ att få vara frisk
Detta uppskattas ännu mer efter denna småkrassliga höst och vinter. Att få vara frisk är ett privilegium. 

~ att få dela livet med den jag älskar
Någon som känner mig utan och innan. Som älskar mina bättre sidor och accepterar mina sämre sidor. Trots att jag förändrats sen vi träffades, så finns han alltid vid min sida. Då var jag ung, med slanka ben och fasta bröst. Nu har jag rynkor, putmage och små taxöron till bröst. Dessutom har jag slutat äta kött, som är hans favoritmat. Men han finns kvar och vår kärlek blir bara starkare. Han ger mig fortfarande pirr i magen, efter tolv år.

♡

Vad är du tacksam över? Prova att skriva en lista du med. Det finns så mycket att vara tacksam över! (Jag skulle kunna skriva hur många punkter som helst.)

Jag vill önska dig en riktigt fin fortsättning på julen! Hoppas du får vara ledig och spendera mycket tid med nära och kära. Det är det som julen handlar om, tycker jag! Glöm inte att stanna upp och fånga alla vackra stunder. Just de ögonblicken kommer aldrig igen.

(Och förresten. Kvinnan i bara tofflor fick mina kängor som jag aldrig använder. Hela, fina och varma. Men ger mina fötter, i storlek 41, utseendet av ett par bananer. Hon behövde dem bättre. Och jag känner mig dum som har saker jag inte använder. Ska nog ta en garderobsrensning i helgen.)

Slut på nattamning och penicillin

Nu står jag där. På andra sidan. Där jag trodde det var omöjligt att vara. Vi klarade oss över. Det krävdes bara två nätter av min man, sen var nattamningen ett minne blott.

Han tog henne istället för att jag gjorde det. Visst, hon grät. Men inte för att hon var hungrig, utan för att hon var arg. Hennes mysiga vana var försvunnen. Vem skulle inte bli lite sur då?

Sen dess vaknar hon fortfarande ett par gånger per natt. Men inte varje timme. Och hon somnar om när hon blir vaggad i famnen.

Hon svälter inte ihjäl då, kan man fråga sig? Nejdå. Välling när hon lägger sig. Amning när hon vaknar efter nån timme. Välling när jag lägger mig. Och sen ammar jag tidig morgon, så att hon ska somna om. Så det går ingen nöd på henne.

Och jag känner mig lycklig. Äntligen lite bättre sömn. Vilken skillnad det gör på dagarna. På tålamodet. På orken.

Vi har även klarat av en annan pärs. Penicillinkur på Fabian,  4 och ett halvt år. Gråt. Ångest. Tjat. Trug. Mutor. Kräks. Tio dagar. Äntligen är det över och vi är friska. Faktiskt. Fantastiskt.

Så äntligen kan vi göra julgodis. Äntligen kan vi skriva önskelistor till tomten. Äntligen kan vi skriva julkort. Äntligen är julen här.

Och igår startade jag en ny tradition. Vi sjöng in julen i kyrkan. Med en riktig orkester med trummor och grejer. Och en kör. Och vi besökare. Som sjöng för full hals.
- "Det är tråkigt, jag vill gå hem nu", sa Anton efter en timme.
- "Det gör väl inget att ha lite tråkigt", sa jag. "Det kan vara bra att ha lite tråkigt ibland, vet du". Plötsligt lät jag tydligen som Alfons farmor. Men det struntar jag i. För jag var lycklig i kyrkan. Och allt kan inte vara digitalt och upplagt på fat. Barn måste få ha lite tråkigt. Och förutom att Fabian spelade lite orgel, Anton tände eld på sånghäftet och Clara åt upp sitt sånghäfte så gick det riktigt bra. Helt klart en tradition att behålla.

Att sätta på sin egen syrgasmask först

Just nu går vi igenom tunga dagar. Åtminstone känns det så just nu. Båda grabbarna var lite hängiga redan förra fredagen. Det ena utvecklades åt rätt håll och det andra blev halsfluss. Jag blev också sjuk, med någon blandning av halsfluss och förkylning. Kände mig totalt däckad i måndags. Samtidigt som jag skulle ta hand om en riktigt sjuk Fabian, en snorig Anton och en intensiv åttamånaders Clara. Sedan fick Anton ögoninflammation och Fabian totalvägrade att ta penicillin. Clara försämrade sin redan dåliga sömn och en totalsliten mamma var ett faktum.

Så trött att jag är illamående från och till. Men ska ändå orka skicka iväg Anton till skolan, som bara haft en lindrig ögoninflammation och då tydligen kan gå i skolan utan problem. Ska ändå orka ta hand om en väldigt hängig, klängig, ledsen, sjuk och motsträvig Fabian. Och ska ändå orka ta hand om Clara. En tjej som gärna vill stå upp hela tiden. Helst knalla runt med hjälp av någons stöd. Men bara om mamma är nära. Annars blir det gråt och tandagnisslan.

Allt detta, medan jag knappt orkar ge mig själv nåt att äta. Men jag vet att utan mat gör jag ingen nytta. Så jag håller ut en hand så Clara kan klättra och låter Fabian sitta i knät, jag trugar tills han tar sin medicin. Jag håller upp skedarna tills vi alla fått i oss. Och vi blir långsamt bättre.

Långsamt, men bättre blir vi. Idag är första dagen sen i måndags som Fabian är uppe och leker. På nåt underligt vis så började han bara ta medicinen, blandat med Sprite. Det känns så fint i mitt hjärta att se honom på benen igen. Och Anton verkar helt frisk. Min man verkar inte lika hängig och min förkylning har gett med sig. Clara vaknar fortfarande varannan timme på natten och "kräver" att få amma. Men annars är hon frisk.

Och vi har bestämt oss för att ta tag i nattsömnen. Nu när vi mår lite bättre så orkar vi med om hon skriker på natten. För det kommer hon säkert göra. Men är man åtta månader så finns det ju inte en chans att man måste äta varannan timme på natten. Så de så. Men mamman måste sova. Det är som på ett flyplan. Då säger de ju att man alltid ska sätta på sig sin egen syrgasmask först, innan man hjälper barnen. Det är först nu jag riktigt inser betydelsen av det.

(Nån som har några tips om detta med sömnen eller hur man får det lättare att ge penicillin till en fyraåring så tas dessa tacksamt emot. För trots att han dricker så är det alltid med vånda och gråt.)

Adventstider med barn

Det är redan adventstider och här hemma har det pyntats och bakats. Jag tycker julförberedelserna fått en annan mening sen jag fick barn. Nu är det inte bara för mig själv som jag gör allt. Utan minst lika mycket för barnen. Och som ni vet, delad glädje...

Men det gäller också att ha tålamod och att släppa prestationen. För tro det eller ej, men en fyraårings små fingrar rullar inte lussekatterna på precis det sätt som du gör. Och en sjuårings tålamod när spritsandet på pepparkakorna misslyckas är kanske inte som ditt. Och du hade kanske inte tänkt ställa fram ALLA tomtar redan nu. Eller att din åttamånaders skulle äta på julkalendern. Men det blir liksom okej ändå. Bara man lägger undan alla prestationskrav. Då blir det oftast bättre än okej.

Jag har till och med bundit en enriskrans. Men städningen får vänta. Den här veckan är jag gräsänka och då gäller det att prioritera för att orka. Mys före tjat. Mat före städ. Julkalendern före vuxen-TV. (Vad tycker du om julkalendern? Vi gillar den verkligen!)

Trevlig vecka, kära du och tack för att du tittar in! ♡

Black Friday alltså?

Har sett orden "Black Friday" rätt många gånger i tidningen på sistone och funderat lite vad det står för. Är det en dag då vi ska sörja det hemska som händer i världen just nu? Det hemska i att länder bombar och terroriserar varandra, högt och lågt. Ingen egentligen bättre än den andra. (Som jag brukar säga till mina barn jämt: Man ska inte slåss, även om någon gjort nåt dumt, så behöver man inte ge igen genom att slåss!)

Eller är det en dag då vi ska släcka ljusen för klimatets skull?

Eller den sista mörka fredagen innan vi tänder upp i advent?

Nä. Det är en dag för att vi ska konsumera mer. Köpa mer. Spendera.

Skämtar de eller? Vad är det för värdelöst påhitt? Amerikanskt, jag vet. Men är vi inte bättre än så? Än att vi måste ta oss an all skit som det landet gör? Ursäkta språket, men det gör mig faktiskt lite förbannad. Behöver vi verkligen konsumera mer? Är det verkligen det smartaste för vår jord?

Nä, tacka vet jag Lapland Eco Store. De vill inte bidra till ökad konsumtionshets, så därför skänker de 10 % av dagens intäkter till Rädda barnen (eftersom julen är barnens högtid), istället för att sänka priserna. Vilka förebilder! 

Vinterlandskap och nattning

Måste bara jubla lite och klappa mig själv på axeln. Tre stängda dörrar.

Alltså,  fattar ni? Tre nattade barn! Av mig. Halleluja!  

Annars då? Jag njuter mest av vinterlandskapet där ute. Är ju fantastiskt vackert. Och det är en ynnest att få vara hemma så man kan få lite sol och dagsljus på sig. Inte så lätt när man jobbar. 

Men jag njuter. Trots penicillinkur för halsfluss och en ovälkommen kräka igår. Vad vore väl livet om man alltid var frisk? Skulle man då uppskatta det fantastiska i det lilla?