Att vandra men ändå stå stilla

En promenad i skogen. Solen skiner från  klarblå himmel men luften är kylig och lite höstig. Sådär härligt krispig och syrerik. Den perfekta årstiden för en stund i skogen.

En promenad för att Clara skulle sova. Och för att titta efter svamp. Men också en promenad för tystnad, tankar och meditation. Jag låter tankarna komma och gå. Rensar skallen fast jag inte tänker på nåt egentligen. Brukar ni också kunna känna så? Inga vettiga eller långa tankar. Men ändå är det så rensat och klart där uppe. Efter en stund mindfulness i skogen. Där jag njuter av nuet. Och uppskattar det lilla.

Ja. Det lilla på min mage. Min prinsessa. Min skatt. Som jag njuter av varje stund och varje timme.

Men också det lilla ögonblicket. Korpens skorrande läte. Doften av mossa. Solens bländande ljus. Synen av några trattkantareller. 

Att stanna upp och njuta av allt det vackra. Livet. Stillheten. Stunden. Och en promenad som resulterade i dagens lunch (kantarellsoppa).

Helgen bestod även av date med min mamma på mässan "Smaka på Värmland" (som var lika god som den låter) och ett besök hos svärföräldrarna. Den här bilden (tagen hos svärföräldrarna) får symbolisera helgen och livet just nu. Vackert.

Glöm inte att njuta av stunden. Ingen ger dig just det ögonblicket tillbaka. 

Jaha är skolan inte öppen idag?

Nä det blir inte alltid som planerat. Idag hade jag tänkt åka till jobbet och hälsa på. De har flyttat in i nya fräscha lokaler och jag såg fram emot att få höra senaste skvallret från mina arbetskamrater. Men efter ett samtal från förskolan så kunde jag konstatera att planerna fick ställas in. Fabian behövde vara hemma både idag och imorgon pga många sjuka bland personalen (och inga vikarier).

Så istället för kaffe och vuxensällskap tillbrigar jag dagen med dessa pajsare.

Vilket i och för sig inte är helt fel, det heller. 

Det är bara det att även igår blev det oväntat många barn hemma. Måndag morgon. Klockan ringer för tidigt som vanligt. Men jag pallrar mig upp. Ger barnen frukost. Precis när Anton ska gå till bussen kommer jag på det. STUDIEDAG. Nä men vad faan. Ingen skola. Bara att ändra planerna. Ingen öppen förskola med Fabian. Som tur var fick vi finbesök av bästa L och tillsammans gick vi till skogen och hittade både bär och svamp.

Så nej. Jag klagar inte. 

Det är bara det att morgondagens Mamma-bebisyoga känns lite surare att missa. Jag får göra yogasaga hemma med Fabian istället. 

Hur har du det i regnrusket? Några ändrade planer eller missade studiedagar? 

Får man ta emot godis från främmande gubbar?

Alltså, visst är det väl så att man ska lära sina barn att INTE ta emot godis från främmande människor, och inte heller följa med någon som lockar med godis? Hm. Idag lärde jag min son att göra helt tvärtemot det.

Det var så här. Vi var på affären. En äldre man kom fram och tittade på Clara. Och sa att det var så mysigt med barn. Själv hade han sex barnbarn. Vi småpratade lite, som man gör när man ses i affären och någon vill beundra ens barn.

Fabian var i full färd med att välja lösgodis och den äldre mannen började också ta lite godis.

När vi gick till kassan så träffade vi mannens vän. Fördomsfullt säger jag att han var en gammal man, som gärna spenderar dagarna på parkbänken med en öl och likasinnade. Pratade högt och lite för mycket.

Fabian var lite gnällig och ville ha allt i affären. Och såklart en glass, när vi gick förbi glassfrysen. Den äldre mannens vän tyckte att jag skulle ge honom en glass, så att han skulle sluta gnälla. Han menade att det alltid funkade på hans tre barn. 

- Nej, sa jag. Det blir ingen glass så länge han gnäller.

 

Vi, eller rättare sagt han, pratade lite mer kring  barnuppfostran och om hans bortskämda barn, som han själv sa.

När vi skulle gå därifrån så höll den första mannen (som hade sex barnbarn) fram sin godispåse till Fabian. 

- Här, den är till dig, sa han.
- Naeej... försökte jag.

Fabian såg ut som ett frågetecken. Skulle han få påsen?

Men mannen insisterade. Och där stod vi, med en godispåse i handen. Medan de två männen, som antagligen var påväg till stan, sina polare och "deras" parkbänk, puttrade iväg i en gammal bil.

Jaha ja. Han hade ju använt en skopa som man ska använda till att plocka lösgodis. Men det kändes ändå lite konstigt. Ska vi verkligen äta det här? Från nån vi inte känner. Känns inte helt rätt. Men känns inte helt rätt att slänga det heller. Vad tycker du?

Bebisar och TV-tittande

När Anton var liten bebis så lät vi honom aldrig se på TV. Det fanns liksom ingen anledning. Och TV-tittande är väl inte så bra för små barn. Eller?

Men behöver jag säga att barn 1 och 3 får lite olika förutsättningar? Det är bara så det är. Säg inget, förrän du varit där själv.

Men är man förkyld och inget duger förutom det här. Ja, då får det bli sömnmedlet för den här gången. Sittandes, halvt gungandes och med lite luddig underhållning som ändå går att somna till. Perfekta grejer, om du frågar en förkyld mamma på sömn-minus.

Välkommen till familjen - vi tar för givet att du levererar barnbarn!

Att känna press från omgivningen att man ska skaffa barn när man uppnår en viss ålder måste vara otroligt jobbigt! Det kan ju vara så att man inte vill ha några barn. Eller att man försökt men att det inte blivit något barn. Vilket det än är så är det faktiskt en högst privat grej och inget som  folk i allmänhet behöver (eller ska) bry sig om.

Men hur är det då om man är en offentlig person? För då verkar plötsligt alla och envar anse sig ha rätt att tycka och tänka en massa.

Som ni kanske vet så gick hovet i fredags ut med att Kronprinsessan och hennes Daniel väntar sitt andra barn. Och genast är spekulationerna igång kring fler kungligheter och dess fertilitet. Nu är det Prinsens tur. Eller rättare sagt Sofias. Såhär stod det i tidningen idag. Läs och häpna:

Frågan är alltså: När ska Sofia bli gravid? För det är ju fortfarande oklart NÄR hon egentligen tänker bli gravid. Jag menar, de har ju gift sig nu, så snart borde det ju bli så. För SÅ SNART de får barn så blir det som ett litet fotbollslag på slottet,  säger den här TREVLIGA Roger. (Chefredaktör för nån HÄRLIG kunglig blaska.) Som för övrigt inte är förvånad över beskedet från Kronprinsessan: 

- Hela landet har väntat andäktigt på det här i flera år.

Stackars flickor. Snacka om press. Men det är lugnt, för press brukar ju bara göra det ENKLARE att bli gravid. Fast lite press utifrån får man kanske räkna med om man ska vara prinsessa?

Barnyogadagen - för framtiden!

Idag, 4:e september, är det Barnyogadagen! Vad är då det, kan man fråga sig? En till "speciell" dag för att vi ska konsumera mer, kanske du tänker? Nej. Här har faktiskt nån tänkt till.

 

Barnyogadagen är en ideell satsning för att ge alla barn möjligheten att få prova på yoga. Såhär står det på barnyogadagen.se:

 

I yoga får barnen utrymme att leka, vara kreativa, lära känna sig själva, varandra och livet i nya former. Syftet med barnyogan är att öka barnets välbefinnande.

 

Barn utsätts för stress i olika former, yoga möjliggör för barn att hitta till ett lugn. Barnyoga skiljer sig från många andra aktiviteter eftersom den inte innehåller inslag av prestation utan skapar ett utrymme för barnen att vara.  

 

Eftersom jag själv tycker att yoga är en fantastisk form av träning och ett sätt att bli lugn och stressa ner så vill jag ju att så många som möjligt ska prova det. Tänk om fler kunde hitta sätt att må bättre och hitta trygghet i sig själva på. Då kanske det inte skulle bli så mycket bråk och krig i världen.

 

I år under barnyogadagen så kommer jag bara göra yoga med mina egna barn. Men nästa år hoppas jag kunna inspirera även andra barn genom att vara i barnens skola och på dagis för att göra yoga med dem där. Mitt mål är att börja en yogalärarutbildning i januari 2016 och även lära mig mer om barnyoga nu under föräldraledigheten. Det är ju ett perfekt tillfälle att lära sig något nytt.

 

Så hur gör man barnyoga? Jag kollade in ett klipp i morse för att få lite inspiration. Det var även ett inslag kring detta på Nyhetsmorgon tidigare i veckan. 

 

Visst. Idag finns det många andra barn i världen som behöver hjälp. Jag tänker delta i en insamling av kläder mm som ska skickas till Stockholm, för att sedan fraktas till Lesbos, dit många flyktingar kommit. Jag har även skickat pengar till Radiohjälpen. Så det är inte så att jag ignorerar globala problem.

 

Men jag tycker också att vi behöver ta hand om våra barn här och nu, som ju är vår framtid. Tänk om du kan påverka några stycken barn, bara några, att bli trygga människor. Som vågar säga nej till orättvisor och bråk. Som vågar stå emot förtryck och grupptryck. Som vet att vi alla är lika mycket värda. Då kanske vi kan göra världen till en lite bättre och tryggare plats, i framtiden.

 

Fabian vet hur man kan sitta
i lätt meditationsställning.

Clara ligger bredvid mig när jag yogar.

Ett försök att få oss på kort när vi yogar.
Katten Sven är också med.

Fortsättningen på ovettigheterna

Precis efter att jag publicerat mitt förra inlägg där jag skrev om hur ofantligt trött jag var så kom min man hem. Jag stod vid spisen och skulle just börja med middagen. Kanske känner man varandra ganska bra när man bott ihop i elva år (som vi konstaterade häromdagen när äldste sonen frågade) eller så var det bara sjukt uppenbart. Den tjejen behövde vila!

Han erbjöd sig direkt att ta med barnen till sin träning och att köpa mat till dem på vägen. Jag orkade bara få fram ett tyst "tack". Sen gick jag och la mig.

Efter en timmes avslappning vaknade Clara. Då kände jag inte längre för att laga mat (eller det gjorde jag inte förut heller ju!) utan tog bilen till närmaste snabbmatskedja. Efter att ha tryckt en smaklös bönburgare (hur svårt ska det vara att göra en god vegetarisk burgare?!?) och lite av barnens tänkta lördagsgodis så kändes det lite bättre.

Bestämde mig för att slappa framför TVn fick bli en lagom aktivitet. Hälften av kanalerna visar nyheter kring flyktingkatastrofen och jag känner att mitt gnäll blir så sjukt yttepyttigt i jämförelse. Jag har ju tak över huvudet och slipper fly från krig, för tusan.

En bra grej som kommit ut av allt detta hemska är väl ändå att INGEN fortsättningsvis kommer vilja kalla sig Sverigedemokrat. Ingen.

Jag tänker bidra med det jag kan. Hoppas du gör det också. Nu ska jag lägga mig i min säng och hoppas få sova några timmar. Men jag har åtminstone en säng. Och tre friska barn. Godnatt.

- Har du gjort nåt vettigt idag?

Nej, för tillfället är det väldigt dåligt med vettiga grejer, svarar jag, när personalen på Fabians dagis undrar.

Om man inte räknar att jag gjort yoga och vilat, vill säga. Och det kommer vi fram till är väldigt vettigt.

Ja. Och så har jag ju gått upp och gett barnen frukost, tagit hand om disken, bytt blöja på Clara, ammat, skjutsat Fabian till dagis, tvättat, plockat leksaker, vattnat blommorna utomhus, försökt få Clara att somna, ammat, lagat lunch, planerat för middag, handlat mat, hämtat Fabian, gjort mellis, plockat leksaker, bytt blöja, gjort middag, tagit hand om disken, hängt tvätten.

Men förutom det så. Nej, inget direkt vettigt.

Har nämligen fullkomligt slut på energi och ork för tillfället. Vill egentligen bara sova hela dagen. Men jag biter ihop och lagar middag. För det är ju så man gör. Jag vill egentligen bara skrika att jag inte orkar med en natt till med en tjej som vaknar varannan timme. Eller det är snarare morgonen som jag inte orkar. Att höra klockan ringa när det precis känns som om jag kommit i djupsömn. Men klockan ringer, Clara sover och jag måste pallra mig upp. Frukost till skolkillen.

Så jag skriker inte att jag inte orkar. Jag biter ihop. Och är glad, både för min egen och andras skull, att jag har yogan. Där får jag utlopp för irritation och där byggs mitt tålamod upp. Men idag känns det inte som om det räcker. Idag skulle jag nog behöva lite knark för att orka. Eller möjligtvis sova minst fyra timmar i rad. Vilket som helst av det funkar.

Nä, nu måste jag laga middag. Blä. (Ingen som uppfunnit tålamod på burk än? Inte det? Nähä.)

PS. Jag vet att det för tillfället är katastroftillstånd för massor av flyktingar. Det är jag fullt medveten om. Och jag tycker vi bör göra allt vi kan för att hjälpa till. Så missförstå mig inte att jag gnäller över småsaker. Det här är bara min jobbiga vardag och jag vill med denna text inte förminska flyktingarnas problem. Men det kan ju vara skönt för dig som läsare att få lite variation på eländet också. DS.

Nej, inte ska väl jag klä min dotter i tjejkläder!

Så lät det för nåt år sen. För inte spelar det någon roll om det är en pojke eller flicka. De kan väl fortfarande ha liknande kläder? (Om det hade varit så att utbudet vore lite bättre. Jag har ju även förut skrivit om den tråkiga uppdelningen i klädbutiker, med pluttinutt-rosa-volanger till tjejerna och häftiga-bilar-och-superhjältar-tryck till pojkarna.)

Jo men så var det det här med att få en dotter. Efter sex och ett halvt år med bara pojkar. Förlåt mig, men då är det faktiskt lite befriande att få klä på barnet rosa, rött och lila. Faktiskt. Jag är hemskt ledsen om jag sviker det här tjafset om att barn ska vara lika. Men jag HAR faktiskt haft på Clara blåa kläder. Minst en gång. Och jag packade faktiskt upp  några lådor med killarnas gamla bebiskläder förra veckan. Så något mer blått kanske det blir.

Ska då i och för sig tilläggas att jag inte köpt mer än en klänning till henne. Resten av dessa tjejiga kläder har vi fått.
(- Åh, har ni fått en tjej! Då har jag MASSOR av kläder som ni kan få!)
Och jag klagar såklart inte. Att slippa köpa nytt är ju lyxigt. Och att få klä sin dotter i fina klänningar är också lyxigt.

När vi så småningom behöver börja köpa kläder till Clara så blir det nog fler klänningar. (För det är bara väldigt fint, tycker jag.) Men inte nödvändigtvis rosa med rosetter på. Kanske rosa med prickar... :-)

Om att bli storebror

Det här med att få ett småsyskon är ju olika känsligt beroende på fas i livet och olika individer. För vissa blir det väldigt jobbigt att inte vara universums medelpunkt längre. Framförallt kanske att få känslan av att förlora sin mamma. Åtminstone för en stund.

Man kan ju tänka sig själv hur det skulle kännas om ens livs kärlek plötsligt en dag träffade en annan. Om det fanns en ny person som blev dens nummer ett. Klart jobbig känsla. Så jag tror inte man ska ta detta med syskonkris alltför lättvindigt. Barnets känsla är alltid äkta och på riktigt för barnet. Och då betyder det att även vi vuxna måste ta det på allvar. Men det finns ju olika grader av det hela.

Jag har hört om barn som varit elaka mot sina småsyskon. Och barn som varit elaka mot sina föräldrar. Antagligen för att få uppmärksamhet. För att kunna få den där kramen som man saknar så. 

Även fast vi föräldrar tycker att vi kramas för fullt.

Såklart jobbigt för föräldern också. Men något som måste hanteras. Liksom många andra kriser i småbarnsåren.

Våra barn då? Såhär några månader efter att de fått ett litet småsyskon kan jag bara konstatera att de fullkomligt avgudar sin syster. Inte minsta tillstymmelse till avundsjuka eller irritation. De vill krama, pussa, mata, hålla och visa upp henne. För alla.

Kanske beror det på att de redan har varandra. Eller att hon är tjej och de killar. Eller att det är några år emellan. Kanske är det en blandning. Hursomhelst så är det oerhört härligt att se deras kärlek till henne. Det är ju mycket lättare för oss att också kunna visa vår kärlek till henne då. För hon är älskvärd. Och grabbarna är fantastiska storebröder.

Jag har en syster som är 1,5 år äldre än mig och en lillebror som är 2 år yngre. Jag kan inte minnas om jag tyckt det var jobbigt att bli storasyster. (Men det kanske mina föräldrar bättre kan svara på.) Men så tidiga minnen kanske inte hänger kvar? Så har du dåliga erfarenheter av detta så är det nog inget som barnet mår dåligt av längre fram, det kan vi väl konstatera? 

Vad har du för syskonerfarenhet?