Barnyogadagen - för framtiden!

Idag, 4:e september, är det Barnyogadagen! Vad är då det, kan man fråga sig? En till "speciell" dag för att vi ska konsumera mer, kanske du tänker? Nej. Här har faktiskt nån tänkt till.

 

Barnyogadagen är en ideell satsning för att ge alla barn möjligheten att få prova på yoga. Såhär står det på barnyogadagen.se:

 

I yoga får barnen utrymme att leka, vara kreativa, lära känna sig själva, varandra och livet i nya former. Syftet med barnyogan är att öka barnets välbefinnande.

 

Barn utsätts för stress i olika former, yoga möjliggör för barn att hitta till ett lugn. Barnyoga skiljer sig från många andra aktiviteter eftersom den inte innehåller inslag av prestation utan skapar ett utrymme för barnen att vara.  

 

Eftersom jag själv tycker att yoga är en fantastisk form av träning och ett sätt att bli lugn och stressa ner så vill jag ju att så många som möjligt ska prova det. Tänk om fler kunde hitta sätt att må bättre och hitta trygghet i sig själva på. Då kanske det inte skulle bli så mycket bråk och krig i världen.

 

I år under barnyogadagen så kommer jag bara göra yoga med mina egna barn. Men nästa år hoppas jag kunna inspirera även andra barn genom att vara i barnens skola och på dagis för att göra yoga med dem där. Mitt mål är att börja en yogalärarutbildning i januari 2016 och även lära mig mer om barnyoga nu under föräldraledigheten. Det är ju ett perfekt tillfälle att lära sig något nytt.

 

Så hur gör man barnyoga? Jag kollade in ett klipp i morse för att få lite inspiration. Det var även ett inslag kring detta på Nyhetsmorgon tidigare i veckan. 

 

Visst. Idag finns det många andra barn i världen som behöver hjälp. Jag tänker delta i en insamling av kläder mm som ska skickas till Stockholm, för att sedan fraktas till Lesbos, dit många flyktingar kommit. Jag har även skickat pengar till Radiohjälpen. Så det är inte så att jag ignorerar globala problem.

 

Men jag tycker också att vi behöver ta hand om våra barn här och nu, som ju är vår framtid. Tänk om du kan påverka några stycken barn, bara några, att bli trygga människor. Som vågar säga nej till orättvisor och bråk. Som vågar stå emot förtryck och grupptryck. Som vet att vi alla är lika mycket värda. Då kanske vi kan göra världen till en lite bättre och tryggare plats, i framtiden.

 

Fabian vet hur man kan sitta
i lätt meditationsställning.

Clara ligger bredvid mig när jag yogar.

Ett försök att få oss på kort när vi yogar.
Katten Sven är också med.

Fortsättningen på ovettigheterna

Precis efter att jag publicerat mitt förra inlägg där jag skrev om hur ofantligt trött jag var så kom min man hem. Jag stod vid spisen och skulle just börja med middagen. Kanske känner man varandra ganska bra när man bott ihop i elva år (som vi konstaterade häromdagen när äldste sonen frågade) eller så var det bara sjukt uppenbart. Den tjejen behövde vila!

Han erbjöd sig direkt att ta med barnen till sin träning och att köpa mat till dem på vägen. Jag orkade bara få fram ett tyst "tack". Sen gick jag och la mig.

Efter en timmes avslappning vaknade Clara. Då kände jag inte längre för att laga mat (eller det gjorde jag inte förut heller ju!) utan tog bilen till närmaste snabbmatskedja. Efter att ha tryckt en smaklös bönburgare (hur svårt ska det vara att göra en god vegetarisk burgare?!?) och lite av barnens tänkta lördagsgodis så kändes det lite bättre.

Bestämde mig för att slappa framför TVn fick bli en lagom aktivitet. Hälften av kanalerna visar nyheter kring flyktingkatastrofen och jag känner att mitt gnäll blir så sjukt yttepyttigt i jämförelse. Jag har ju tak över huvudet och slipper fly från krig, för tusan.

En bra grej som kommit ut av allt detta hemska är väl ändå att INGEN fortsättningsvis kommer vilja kalla sig Sverigedemokrat. Ingen.

Jag tänker bidra med det jag kan. Hoppas du gör det också. Nu ska jag lägga mig i min säng och hoppas få sova några timmar. Men jag har åtminstone en säng. Och tre friska barn. Godnatt.

- Har du gjort nåt vettigt idag?

Nej, för tillfället är det väldigt dåligt med vettiga grejer, svarar jag, när personalen på Fabians dagis undrar.

Om man inte räknar att jag gjort yoga och vilat, vill säga. Och det kommer vi fram till är väldigt vettigt.

Ja. Och så har jag ju gått upp och gett barnen frukost, tagit hand om disken, bytt blöja på Clara, ammat, skjutsat Fabian till dagis, tvättat, plockat leksaker, vattnat blommorna utomhus, försökt få Clara att somna, ammat, lagat lunch, planerat för middag, handlat mat, hämtat Fabian, gjort mellis, plockat leksaker, bytt blöja, gjort middag, tagit hand om disken, hängt tvätten.

Men förutom det så. Nej, inget direkt vettigt.

Har nämligen fullkomligt slut på energi och ork för tillfället. Vill egentligen bara sova hela dagen. Men jag biter ihop och lagar middag. För det är ju så man gör. Jag vill egentligen bara skrika att jag inte orkar med en natt till med en tjej som vaknar varannan timme. Eller det är snarare morgonen som jag inte orkar. Att höra klockan ringa när det precis känns som om jag kommit i djupsömn. Men klockan ringer, Clara sover och jag måste pallra mig upp. Frukost till skolkillen.

Så jag skriker inte att jag inte orkar. Jag biter ihop. Och är glad, både för min egen och andras skull, att jag har yogan. Där får jag utlopp för irritation och där byggs mitt tålamod upp. Men idag känns det inte som om det räcker. Idag skulle jag nog behöva lite knark för att orka. Eller möjligtvis sova minst fyra timmar i rad. Vilket som helst av det funkar.

Nä, nu måste jag laga middag. Blä. (Ingen som uppfunnit tålamod på burk än? Inte det? Nähä.)

PS. Jag vet att det för tillfället är katastroftillstånd för massor av flyktingar. Det är jag fullt medveten om. Och jag tycker vi bör göra allt vi kan för att hjälpa till. Så missförstå mig inte att jag gnäller över småsaker. Det här är bara min jobbiga vardag och jag vill med denna text inte förminska flyktingarnas problem. Men det kan ju vara skönt för dig som läsare att få lite variation på eländet också. DS.

Nej, inte ska väl jag klä min dotter i tjejkläder!

Så lät det för nåt år sen. För inte spelar det någon roll om det är en pojke eller flicka. De kan väl fortfarande ha liknande kläder? (Om det hade varit så att utbudet vore lite bättre. Jag har ju även förut skrivit om den tråkiga uppdelningen i klädbutiker, med pluttinutt-rosa-volanger till tjejerna och häftiga-bilar-och-superhjältar-tryck till pojkarna.)

Jo men så var det det här med att få en dotter. Efter sex och ett halvt år med bara pojkar. Förlåt mig, men då är det faktiskt lite befriande att få klä på barnet rosa, rött och lila. Faktiskt. Jag är hemskt ledsen om jag sviker det här tjafset om att barn ska vara lika. Men jag HAR faktiskt haft på Clara blåa kläder. Minst en gång. Och jag packade faktiskt upp  några lådor med killarnas gamla bebiskläder förra veckan. Så något mer blått kanske det blir.

Ska då i och för sig tilläggas att jag inte köpt mer än en klänning till henne. Resten av dessa tjejiga kläder har vi fått.
(- Åh, har ni fått en tjej! Då har jag MASSOR av kläder som ni kan få!)
Och jag klagar såklart inte. Att slippa köpa nytt är ju lyxigt. Och att få klä sin dotter i fina klänningar är också lyxigt.

När vi så småningom behöver börja köpa kläder till Clara så blir det nog fler klänningar. (För det är bara väldigt fint, tycker jag.) Men inte nödvändigtvis rosa med rosetter på. Kanske rosa med prickar... :-)

Om att bli storebror

Det här med att få ett småsyskon är ju olika känsligt beroende på fas i livet och olika individer. För vissa blir det väldigt jobbigt att inte vara universums medelpunkt längre. Framförallt kanske att få känslan av att förlora sin mamma. Åtminstone för en stund.

Man kan ju tänka sig själv hur det skulle kännas om ens livs kärlek plötsligt en dag träffade en annan. Om det fanns en ny person som blev dens nummer ett. Klart jobbig känsla. Så jag tror inte man ska ta detta med syskonkris alltför lättvindigt. Barnets känsla är alltid äkta och på riktigt för barnet. Och då betyder det att även vi vuxna måste ta det på allvar. Men det finns ju olika grader av det hela.

Jag har hört om barn som varit elaka mot sina småsyskon. Och barn som varit elaka mot sina föräldrar. Antagligen för att få uppmärksamhet. För att kunna få den där kramen som man saknar så. 

Även fast vi föräldrar tycker att vi kramas för fullt.

Såklart jobbigt för föräldern också. Men något som måste hanteras. Liksom många andra kriser i småbarnsåren.

Våra barn då? Såhär några månader efter att de fått ett litet småsyskon kan jag bara konstatera att de fullkomligt avgudar sin syster. Inte minsta tillstymmelse till avundsjuka eller irritation. De vill krama, pussa, mata, hålla och visa upp henne. För alla.

Kanske beror det på att de redan har varandra. Eller att hon är tjej och de killar. Eller att det är några år emellan. Kanske är det en blandning. Hursomhelst så är det oerhört härligt att se deras kärlek till henne. Det är ju mycket lättare för oss att också kunna visa vår kärlek till henne då. För hon är älskvärd. Och grabbarna är fantastiska storebröder.

Jag har en syster som är 1,5 år äldre än mig och en lillebror som är 2 år yngre. Jag kan inte minnas om jag tyckt det var jobbigt att bli storasyster. (Men det kanske mina föräldrar bättre kan svara på.) Men så tidiga minnen kanske inte hänger kvar? Så har du dåliga erfarenheter av detta så är det nog inget som barnet mår dåligt av längre fram, det kan vi väl konstatera? 

Vad har du för syskonerfarenhet?

Att leva yogiskt bland skolstarter och tappade tänder

Och så snurrar höstterminen igång. Plötsligt måste jag ställa klockan och få iväg äldsta sonen till skolan. Göra frukost och hålla lite koll på tiden så att han hinner med skolbussen. Men vi andra kan ta det lite lugnare. För det är ju inget stress till dagis och jobb. Att vara föräldraledig är tusan en ynnest. Jag försöker starta varje dag med lite yoga. Kanske bara en kvart. Men den är viktig. Och jag har märkt hur bra jag mår av yogan. Den har blivit min räddning i vardagen. Med tre barn, som alla har olika behov och utvecklingsstadier. Ett stort hus, som ska städas. Leksaker som ska plockas, igen och igen. Kläder som ligger överallt och som behöver tvättas. Disk som behöver plockas i och ur diskmaskinen. Mat som behöver planeras, handlas och lagas.

Ja ni vet. Allt det där.

Men inget så kallat ekorrhjul här. Inte än. Ett år till av njutbar föräldraledighet först.

Men det finns ju ändå att göra, så att säga. Munnar att mätta och munnar att tysta. Famnar att trösta och famnar att krama. Och sömn som borde finnas, men som tyvärr lyser med sin frånvaro. När hon ska börja sova bra är lite av en gåta.

Men då är yogan mitt heliga rum. Min kraftsamlare och min egna tid för återhämtning och energiladdning. Lite yoga varje dag. Och gärna en hel timme några gånger i veckan. På onsdag ska jag och Clara gå på mamma-bebis-yoga. Vi har redan yogat lite tillsammans, men det ska bli spännande att få lite fler tips kring vad vi kan göra.

Och i januari hoppas jag kunna gå på en yogalärarutbildning. Den pågår under ett antal helger hela nästa år. Inte för att jag kanske ska undervisa i yoga. Men för min egen personliga utveckling och för att fortsätta må bra. För nu mår jag toppen och känner mig lugn och jordad.

Och för övrigt så har Anton ääääntligen tappat sin första tand.

Glöm inte den inre muskulaturen

Något som verkar vara ett nytt påfund bland nyblivna mammor är att magmusklerna inte går ihop direkt efter graviditeten. (Alltså inte nytt på så sätt att det aldrig hänt förut. Det har nog bara inte uppmärksammats.) Det är långt ifrån alla barnmorskor som säger till oss gravida att de inte går ihop av sig själv. Och det är väl inte heller välkänt bland oss tjejer/kvinnor. Jag hörde då aldrig något om detta med mina andra barn.

För den som inte fattar vad jag menar så kan jag säga att magmusklerna glider isär när man blir gravid och får en stor mage. Ett tre-pack (alltså halva sex-packet) glider åt höger och ett åt vänster. Och tydligen så går det inte bara att hoppas på att det ska växa ihop igen. Och börja göra sit-ups direkt när bebisen pluppat ut. Nej, det är big no-no.

Det gäller att först träna den inre muskulaturen, dvs göra sjukt mycket knipövningar och astråkiga stillsamma övningar där magen inte belastas. Typ sitt på en stol med händerna på knäna. Dra in magen och spänn sedan musklerna runt bäckenbotten (anus, slida och urinrör). Håll spänningen fyra sekunder. Slappna av och upprepa igen, under trettio sekunder. Vila sedan i tio sekunder och gör samma grej igen i trettio sekunder. Eller så kan man ligga på rygg med benen uppdragna och lyfta huvudet upp en liten, liten bit. Och sedan ner igen. Sedan ökar man succesivt på efter hand. Sååå tråkigt. Men absolut jättenödvändigt! Annars förblir det liksom som en liten putmage. För evigt. Och man kan få svårigheter att träna och använda magen. 

Man ska inte göra detta bara för att magmusklerna  så småningom ska gå ihop. Även för att man ska slippa framfall och inkontinensbesvär. Låter kanske som om det bara är gamla tanter som kissar på sig. Men det är faktiskt vanligare än man tror att det kommer några droppar när man nyser eller hoppar. Och det är inte så roligt.

Det konstiga är bara att ingen berättat om detta förut. Jag har nyligen hört om några som blivit tvungna att operera magen. Antagligen helt beroende på att de börjat träna på fel sätt efter förlossningen.

Jag blev tipsad av min mamma, som är barnmorska, om att ladda hem en app (MammaMage) där man får lära sig dessa tråkiga övningar. Och så gör jag en massa yoga med s k rotlås, som jobbar med bäckenbotten. Förhoppningsvis är mina muskler nästan helt ihop igen, så jag kan börja träna som vanligt snart.

För att ta reda på om magmusklerna är delade: lägg dig på rygg med böjda knän. Lyft huvudet något, som en början på en sit-up. Känn sedan med fingrarna runt naveln och se hur många fingrar som får plats på bredden ovanför naveln, i en grop mellan musklerna. Ja, det funkar såklart att googla detta för att se filmer och mycket bättre förklaringar. För det finns ju info. Men det var bara ingen som serverat mig den tidigare. Så här serverar jag den till dig. Och glöm inte att det aldrig är försent att träna knipövningar. Gör det varje dag och känn skillnaden i hela kroppen! 

Så här skrynklig var min mage för nån vecka sen... (Det dröjer ju en stund för skinnet efter tredje barnet, tydligen.) Ingen brådska. Men jag jobbar på. Kniiiip!

Att pressa i solen är liksom inte lika kul längre

Hallå där ute i sommarsverige! Njuter ni av solen lika mycket som jag? Så fantastiskt att värmen verkar hänga kvar en stund till! Även om jag inte ligger i solen å pressar så fruktansvärt mycket. Typ inget alls. I alla fall inte om man jämför mot förr. När jag var yngre så innebar lite sol ett måste att vistas i solen. Då fick man liksom inte missa en sekund av potentiell bränna. Nu skyddar jag hellre min hy mot dessa starka strålar och tänker att en stund här och där räcker. Men man blir så himla mycket piggare bara av att det är sol ute, tycker jag. Och det blir så mycket enklare med barnen när det bara är att springa ut, utan att behöva tänka på varken stövlar eller mössa. För let's face it, bor vi i Sverige så kommer den tiden också snart.

Så vi har fångat det sista av sommaren den här veckan. Med jordgubbsplockning och strandhäng.

  

Och lillstrumpan har förbättrat sin nattsömn och därmed även min. Tjohoo! Lösningen den här gången blev att hon får sova själv i spjälsängen, som blev inplacerad i hennes rum. Så sover jag på en madrass bredvid. Den ena långsidan sattes tillbaka. Den som gjorde att hon kunde äta lite när hon ville. Vilket var alltför ofta. Nu sitter jag i en fåtölj och ammar på natten, så somnar hon inte efter en stund utan äter tills hon är mätt. Sen sover hon 3-4-timmars-perioder, vilket känns lyxigare än pärlhalsband. 

Man vet ju aldrig hur länge sånt håller i sig, men jag är glad över dessa fyra nätter, som gjort mig till människa igen. Det, tillsammans med min nya rutin med morgonyoga, gör mig lycklig över livet. 

Lycklig att ha fått världens goaste Clara, som numera provsmakar lite smått å gott och gillar att sitta i gåstolen och heja på sina bröder när de leker.

Lycklig över att det fortfarande känns som sommar ute och lycklig över att jag ska få vara hemma ett helt år till. 

Vad är din överlevnadsstrategi?

Det sägs ju att de flesta barn liknar sin pappa när de föds, så att han ska ha lättare att knyta an till barnet. Alltså acceptera barnet, älska det och känna en koppling till det. Jag har också hört en annan logisk grej, som inte bara handlar om acceptans, utan ännu mer om överlevnad. Att barn och djurungar är söta, just för att de ska överleva. Eftersom de är så gulliga så är man extra rädd och mån om dem. Och det köper jag fullt ut. Hade inte Clara varit så oerhört söt så hade jag nog kastat ut henne genom fönstret någon av de gångerna som jag försökt få henne att somna om på natten.

Det kan låta lite makabert,  såhär i dagsljus och när man är lite mer vid sina sinnens fulla bruk. Lite mer smart är man ju på dagen när man inte är helt slut pga sömnbrist eller helt galen pga en strejkande bebis.

För Clara, det får vi nog bara konstatera. Just för tillfället ligger du lite på minus vad gäller sömn och grymt mycket på minus vad gäller mammas ork. En halvtimme åt gången sovs det dagtid och ungefär en timme till två nattetid. Framförallt på natten så ska det ätas konstant. Om det ändå vore så att mamma går ner de kilona som du går upp, så kunde det väl vara någorlunda acceptabelt. Men icke. I natt väntar en ny strategi. Vänta du bara.

Så jag tror absolut att det stämmer, det där med överlevnadsstrategin. Väldigt söta, dessa ungar.

Jag funderar lite grann på vad min överlevnadsstrategi är. För det är väl bara att erkänna det. Det är inte särskilt sexigt med en trött och gnällig mamma heller. Så vad gör att jag fortfarande är gift? Jag är i och för sig ganska bra på att ta hand om hemmet. Det där typiskt tråkigt kvinnliga, med matlagning och städning. Och att ta hand om barnen. Det klarar jag ju. Särskilt sexigt är det inte. Men det är småbarnsåren. Allt har sin tid.

Jaha, är du kvar?

Nä, om man skulle ta å damma av bloggen? Det var ju egentligen alldeles för länge sen jag skrev. Men du vet, sommar och semester. Sol, regn, utflykter och hemmamys. Det finns så mycket annat att göra i juli. Plocka hallon, blåbär och kantareller. Plaska i vattenpölar, plocka blommor och grilla.

Sen jag skrev sist så har vi hunnit med en resa till Västerås, en till Sälen och ett bröllop. Det har inte varit särskilt fint väder (här heller) så det har inte blivit många turer till stranden. Förutom simskola då. Båda barnen har varit med, fast i olika grupper. Och till Fabians förtjusning så avslutade han det hela med att ta två märken tillsammans med brorsan. Livbojen röd och blå. Vilken lycka! Vad jag kan minnas från när jag var liten så fanns typ 10 märken att ta. Numera finns säkert 40 olika. Anton vill ta typ alla. Tar lite tid men är framförallt dyrt. Ett märke kostar 30 kr. Det var bättre förr...

Anton har lärt sig simma under sommaren och Fabian har frågat säkert tio gånger när dessa nio dagar (läs veckor) har gått egentligen så han får börja på dagis igen.

Clara är snart fyra månader och har lärt sig att vända sig från rygg till mage, att hålla i leksaker själv och att sitta med vid bordet. Hon har också fått smak för mjölk på riktigt och är inne i en härlig period då hon äter ungefär varje timme från midnatt till åtta-tiden. Herrejävlar vad drygt det är. Funderat på att transplantera brösten till min man istället.

Det är väl ungefär det som hänt sen sist. Och så har jag och Clara dragit på oss en förkylning. Nätterna är värst, eftersom det blir typ omöjligt för oss båda att andas då. Och höjer man upp huvudändan på spjälsängen så glider hon bara ner till fotändan. Men idag verkade hon väldigt besvärad även dagtid. Hon (som alltid brukar vara så nöjd) skrek ett par timmar, stackars lilla tjejen. Vägrade både äta och sova. Tillslut somnade hon, helt slutkörd, i bärselen på min mage. Det rann dregel ur munnen, snor ur näsan och tårar ur ögonen.

Men grabbarna är supersnälla och tar i princip hand om sig själva. De låter oss sova så länge vi vill på morgonen, medan de leker tex fotbollsmatch med gosedjuren. I morse gick jag upp halv tio.

Hoppas ni har det fint, ute i sommarsverige! Bjussar på lite blandade bilder från vår sommar!