Lite positiva tongångar, tack!

Ja ibland blir inte helgen riktigt som man tänkt sig. När Fabian kom in till oss vid midnatt så kunde jag inte somna om. Så jag la mig i Fabians säng. Mådde illa, var trött, var hungrig, det kröp i kroppen. Dröjde ända till tre-fyra-tiden innan jag somnade. Sedan vaknade Fabian halv fem och ropade på mig. Sedan vaknade Anton halv sju. Pust och stön. 

Men maken gick upp med barnen och jag fick sova ända till tio. Jätteskönt och jag mådde dessutom bra då. Ändå tills Anton rusade in i rummet och skrek att Fabian hade kräkts. Igen. I hela soffan. 

Pust och stön igen. Bara att börja dagen med att sanera huset. Igen. 

Men antagligen var det bara en motreaktion till att han ätit mycket frukost som inte magen var beredd på. För direkt efteråt ville han ha smörgås och hoppade och lekte med brorsan. 

Men jag kände mig återigen illamående och trött. Ska detta aldrig släppa? Det innebär också att jag måste vabba imorgon, trots att jag har en hel del viktiga möten inbokade. (Tydligen är de inte tillräckligt viktiga.) På tisdag hjälper farmor till. Det är ju 48 timmars regeln som gäller. På tisdag eftermiddag åker jag till Stockholm för inspirationsdag hela onsdagen. Då hoppas jag må bra. För tillfället känns det som lite mycket att begära. Men jag hoppas. 

Hur har din helg varit? Jag skulle verkligen behöva lite positiva tongångar just nu...(Blev ju ett dubbelt stafett-guld vilket såklart var positivt...) Jag kanske skulle gå ut och få lite frisk luft. Det brukar ju kunna pigga upp. 

Nåväl, så mycket en grå dag nu kan pigga upp.

Från fest till pest

Igår: Kalas med lite släkt för Fabian

Idag: Soffläge med magsjuk lillkille 

Okej, inget roligt alls. Hade ju tänkt skriva om hur mysigt det var igår. Med trevligt besök av mina föräldrar, svärföräldrar, svägerska, barnens kusin och min tjocka syster.

Med middag, glass och chokladtårta. Presenter, sång och lek.

Men sen. Stackars lilla Fabian. Och inte mycket sömn för nån av oss. Kalaset imorgon får vi såklart skjuta på. Till Fabians stora besvikelse. 

Som tur är så kunde jag med gott samvete se OS-stafetten gång på gång, med alla repriser, när sjuklingen sov i min famn. Ute faller snön i mängder (så att allt plötsligt är helt vitt igen), skidtjejerna är fenomenala, Fabian ser så ynklig ut i min famn och jag vet inte om jag ska gråta (av glädje för segern) eller kräkas. 

Hur vi andra ska hålla oss borta från magsjukan är ett mysterium. Men bara om min lilla älskade treåring får bli frisk snart så skulle jag vara nöjd. 

Hur bra är du på att bara höra det positiva?

Idag sa en kollega något som gjorde mig så glad. Det var kanske inte tänkt som en komplimang men jag valde att tolka det så. Det gör mig liksom dubbelt glad. Att jag kände mig uppskattad men också att jag är så bra på att lyssna in positiva saker. Istället för att tolka något åt det negativa hållet. För det kan ju vara lätt också. Men jag känner mig tacksam över att vara så trygg i mig själv att jag lyssnar på ett positivt sätt utan negativ underton. 

Det gav mig så mycket energi att jag bestämde mig för att ta en springtur innan jag hämtade barnen. (Jag har ju en friskvårdstimmen i veckan då jag kan träna på arbetstid.) Men eftersom jag glömt träningskläderna hemma så fick det bli en runda i skogen bredvid vårt hus. Det har ju töat ganska mycket nu, tänkte jag, så det borde ju gå bra att springa i skogen. 

Joråmensåatt. Inte helt så var det kanske. 

Snön hade smält på vissa ställen, absolut. Men där låg det sjöar av vatten. Och på vissa ställen låg snön kvar med en skare. Som inte höll för mig. Så där sprang jag med mina älgkliv för att slippa sjunka ner i snön. Men lyckades liksom inte. Sjönk ner några cm ibland. Och över fotknölarna ibland. Jobbigt, var ordet. 

Nu har jag hämtat barnen. Vi har köpt hamburgare och vräkt i oss. Anton spelar på plattan och Fabian varvar att titta på med att leka för sig själv i sitt rum. 

Som några kanske vet så är jag f-ledig på fredagar. Så nu har vi helg! Helt underbart och välbehövligt! Jag ska ta med mig dagens positiva känslor och styrkan av att jag trots allt fortsatte springa, fast det var tungt. Hoppas du också kan plocka ut de fina sakerna ur din vecka. De negativa grejerna har vi väl redan glömt, eller hur!

Fabian fyller 3 och jag kompenserar en dålig mamma med mera plast

Ja så nu, redan idag, blir vår lillkille tre år! Hur fort har inte det gått? Och då menar jag verkligen fort. Nyss var det ju flera veckor kvar. Och vi skulle hinna köpa en grävmaskin att ha i sandlådan. Eller komma på nåt annat jättebra att ge honom. Och ordna med kalas i tid. Och tårta.

Men vi åkte till Sälen. Och plötsligt insåg jag att det ju inte fanns nåt bra tillfälle kvar att köpa presenter på. Jag skulle ju vara själv med barnen. Så igår fick jag ta med mig båda barnen till Toys'r'us och försöka köpa något vettigt till det ena barnet. Medan båda barnen härjade runt och ville köpa halva affären. Såklart. Vilket barn skulle inte velat det? Det fick bli en motorcykel som han kan åka på inomhus och lite möbler till dockskåpet.

Och så var det det här med att bjuda in till kalas och baka tårta. Jaha. 

Känner mig som en dålig mamma. Det var ju så mycket annat att tänka på. Fast Fabian och Anton är det viktigaste som finns i mitt liv. Ändå planerade jag det inte som jag hade tänkt göra i den bästa av världar. Men vem lever i den bästa av världar? 

Ja, hursomhelst. Jag har skickat kalasinbjudningarna idag. Och så fick han  sin favoritmåltid, korv och makaroner, till middag. Tårta får han på fredag och på söndag. 

Och så fick han presenter. Men skulle han bara få två paket? Nej, vid lunchtid idag så kände jag att två presenter kändes alldeles för lite. Till min busunge som fyller tre år. Eftersom jag nu kände mig som en dålig mamma som nästan (men såklart bara nästan) glömt hans födelsedag så ville jag liksom kompensera upp det hela. Så det fick bli en plastig skoter också. (Han älskade ju skotern så mycket i Sälen.) Eftersom mer plast i hemmet ju kompenserar upp en väldigt dålig mamma, som alla vet.

Och oj vad han älskade skotern. Och motorcykeln. 

Jag tänker inte återigen beskriva hur det var för tre år sen, när han föddes, för det gjorde jag förra året och finns att läsa här, för den som får för sig att intressera sig för det.

Han är fortfarande vår solstråle, denna goa lilla kille! Som idag blir tre år! (Och som faktiskt inte alls bryr sig om hur många paket han får, hur tidigt jag skickar inbjudningarna till hans kalas eller om han får tårta på sin födelsedag! Så länge han får fira lite extra och blir lite uppmärksammad och älskad.)

(Och han gillar sin nya motorcykel så mycket att han tar med den upp i soffan.)

Att torka av en katt på Fabians vis

Jag har kanske världens sötaste son som springer för glatta livet efter en extremt liten handduk när vår katt kommer in blöt från det snöblandade regnet. Precis som jag brukar göra. Skillnaden är bara att jag tar en lite större handduk som verkligen gör honom torr och att jag torkar av hans tassar, rygg och mage. Inte bara hans svans. Eller letar efter snoppen. 

- Men varför har han ingen snippa?

Lördagens lärdomar - att en häst på knät kunde göra mig så glad

Väldigt mycket i mina barns värld verkar just nu handla om att döda och slåss. Och jag gillar det inte det minsta. Inte alls faktiskt. Är det bara för att de är killar? Hade de pratat om prinsessor och kramar annars?

Jag vill bara inte tro att det är så. Att vi satt våra barn i "kill-facket" så till den milda grad. Så mycket att även Fabian, som inte ens fyllt tre år, pratar om hur han blivit sparkad på "pillen" av en kompis och hur han då sparkade tillbaka honom i huvudet. Vilket ju låter som en i mängden av hans fantasier just nu. Men som en väldigt onödig tanke. 

Jag vill inte att mina barn ska bli såna som snackar om vapen och krig och bara vill leka häftiga lekar med coola riddare och superhjältar.

Därför kändes det trots allt väldigt befriande idag, när Anton valde en häst att sätta på sitt knä. Som lapp på de trasiga jeansen. Ja, byxorna var inte så coola så då gick det tydligen bra med en häst, enligt honom själv. 

Jag funderar på om alla killar håller på såhär med att prata fight och häftiga grejer. Eller om mina barn är extrema. Men jag njuter samtidigt av deras förmåga att vara mjukisar. Och hoppas att det för alltid håller i sig. Mjukheten, alltså. (Det här kan nog vara ytterligare en grej där jag som förälder inte riktigt blev som jag tänkt mig....)

Dagstidningarnas nyheter som sticker ut

Sitter vid köksbordet och läser ikapp veckans tidningar. Behöver se om det finns något jobbrelaterat som jag ska veta om. Kan bara konstatera att det går ganska snabbt att läsa igenom fem tidningar, som är lokala för en mellanstor stad. Men jag hittade några intressanta artiklar ändå. Kolla här:

- Inte undra på att vi tyckt det varit grått och trist under januari. Solen har bara lyst i 16 timmar i Karlstad under januari, mot vanligtvis 47 timmar! 

- Fler gator ska få namn efter kvinnor! På tiden, kan jag tycka! Självklart måste vi ha jämställdhet även på våra vägar. Det här gäller dock främst i Göteborg. Inte i Karlstad tydligen...

- Livsmedelsverket säger att Bisfenol A inte är så farligt. De gränsvärden som finns idag behöver inte ändras, menar de. Nyheten här är att en forskare på Karlstads Universitet säger att det inte finns tillräckligt mycket vetenskaplig forskning för att helt avblåsa de riskerna. Han tycker att man fortfarande ska vara försiktig med plaster, eftersom vi vet att det är hormonstörande. Fortsättning följer...

- Smör eller inte? Det har varit en stor fråga här just nu. Ska våra skolbarn få raffinerat margarin eller naturligt smör på smörgåsen? Inte smör, har några beslutat. Och upproren har inte väntat på sig. Jag har inte varit så insatt, eftersom det inte känts så aktuellt för mig. Våra barn får såklart riktigt smör på sitt dagis. Men Anton börjar ju faktiskt i förskoleklass i höst. Kanske dags att starta en protestdemonstration?

- Och såklart, en hel bilaga för Svenska Rallyt. För den som orkar läsa det. Och bryr sig. Jag kollar lite på bilden och lägger sen bort tidningen. 

Ja det var väl ungefär det. Vad här hänt hos er under veckan? Nåt utöver det vanliga? 

Nu ska jag duka undan frukosten och fortsätta packa upp från vår resa. Handla mat och underhålla barnen. En trevlig fredag önskar jag er alla! 

Filosofier från en träsäng och panikkänslor från ett köksbord

Torsdag 08.15

Jag ligger här i sängen, i en stuga mitt i ingenstans. Omgärdad av mycket trä. Furutak, timrade knutar och tallskog. Min man kom nyss in med en kopp kaffe. Barnen skrattar åt något med sin pappa. Kanske tittar de på något roligt på hans telefon. Annars ligger morgonlugnet över stugan. Snart, alldeles snart ska jag pallra mig upp ur den varma och mjuka sängen. Upp till dagens bestyr. Men först ska jag njuta lite till av att luta ryggen mot madrassen. 

För så fort jag går upp så vet jag att det kommer bli fullt ös. Frukost, duka undan, packa grejer, städa stuga, in med barnen i bilen och så tre timmars bilresa hem. Sen själv med barnen till på söndag. Eller ja, alldeles säkert kommer jag träffa några vänner och mina kära föräldrar. Och så står två födelsedagskalas på schemat. Men det blir liksom jag och barnen. Och inte så många andningshål. Som jag har här och nu. I en stuga i skogen nånstans i Dalarna. (Okej, det är i Sälen, men vi kan väl låtsas att det ligger helt i ingenstans.) 

Jag bjuder på ett morgonkort, som Anton fick vara med och bestämma hur det skulle se ut...

16.15

Hemma. En bilresa full av gråt och längtan efter pappa. Anton var jätteledsen över att behöva åka ifrån sin pappa. Att han skulle stanna i Sälen till på söndag med elva andra killar var svårt att förstå. Eller framförallt varför vi inte fick stanna kvar. 

- Jag vill inte åka hem! 

Det var det vanligaste meningen i bilen. Blandat med:

- Mamma, ta upp min bil, jag tappade den! 

Och så fick jag stanna för femtioelfte gången för att plocka upp Fabians bil från golvet.

Vi stannade på halva vägen för att äta lite lunch. Då, när jag gått för att hämta lite fler servetter (undrar varför), så passade Anton på att sätta maten i halsen. Och då menar jag på riktigt. Han skrek, hostade, stoppade fingrarna i halsen och hulkade och jag försökte få upp det som satt fast i hans hals. 

Det gick inte. Vi fick fortsätta i många lååånga sekunder. Hur får man egentligen upp något som hamnat i vrångstrupen på ett barn? Jag vet att jag gick på kurs om det när Anton var liten. Och på riktigt små barn så ska man hålla de upp och ner. Men på större barn så ska man inte göra så. Det minns jag säkert. Men i den akuta situationen, som detta blev, så kom jag inte på hur jag skulle göra. 

Den som känner Anton väl vet att han har satt i halsen många gånger. På dagis var de alltid rädda för att han skulle sätta saker i halsen och det var ganska vanligt att de fick hålla honom upp och ner vid matbordet. Något fel hade han med struplocket. Men det blev bättre. Tills idag. 

Den paniken jag kände är svår att beskriva. Det tog liksom för lång tid. Han borde ha fått upp det tidigare. Det brukar han få. Men luften började ta slut. 

Fan. 

Så tillslut. Äntligen. Ett litet salladsblad kom upp. Och ett lite större. Han kunde andas igen. Och han grät. Övriga gäster på restaurangen tyckte nog det var lite otrevligt. Det tyckte jag med. Men min duktiga (och vana) kille åt trots detta upp halva kycklingrullen och efteråt en stor glass. Resan fortsatte. Men nu orkade jag inte plocka upp fler bilar från golvet. Nu blev det raka vägen hem.

Så nu sitter jag här vid köksbordet. Som känns så hemma. Det doftar hemma i hela huset. Tröttheten kommer över mig. En massa grejer att packa upp. Och tvätta. Först bara några minuters andningshål. Alla välbehållna hemma. Äntligen. 

En lista med snö, olugna middagar och godis

Sälen ja. Finns så mycket att berätta. Gör en lista, tror jag. (Ja det är min favoritgrej med listor, jag vet.)

~ Skoter, oj vad vi har åkt skoter! Barnen har varit som galna i skoteråkning. Utanför stugan har vi en stor och en liten skoter. Det finns meter med lössnö ute. En pulka att dra bakom skotern. En massa galna personer som bara vill gasa. Och roligt är det! Barnen kör själva i en bana som vi åkt upp. Eller så blir de skjutsade på den stora skotern. 

~ Piratmatta, den glider liksom ovanpå snön! När man ska kliva av den så sjunker man ner över knäna. 

~ Middagar, med en massa barn och vuxna! Vi åker med en annan familj, som har tre barn. Middagarna är minst sagt händelserika! Igår bokade vi bord på Gustav och co, vid Lindvallen. En helt suverän restaurang att ta med sig barna på. När vi kom låg pysselhäften och kritor på vårt bord till alla barn. Barnen hade en egen buffé med massa bra och god "barnvänlig" mat. Sedan fanns ett lekrum dit barnen kunde gå när de ätit upp. 

Som upplagt för en lugn och skön middag för oss vuxna alltså. Eller?

Kanske i den bästa av världar. Men inte i vår värld. Istället blev det ett spring mellan vårt bord och lekrummet. Där det var fullt ös med kuddkrig, härj och bus. 

- Nej, lägg inte kritan i grädden! Och slicka inte bort grädden sen!

- Nej, spring inte framför de som balanserar med tallrikar! 

- Slutar ni inte slå hårda kuddar och gosedjur i ansiktet på de andra barnen, som ni inte känner, så får ni inte vara här! Då åker vi hem! 

Pust och stön. Lugn middag, my ass!

~ Slalombackar, med massa människor! Barn och vuxna överallt! Då är det ändå tydligen inte högsäsong och inte aaaalls mycket folk i backen! Nähä. Jag är glad att vi inte åker under högsäsong i så fall. 

Men Anton fick i alla fall premiäråka på slalomskidor! Han var jätteduktig och grät bara lite när hans pappa tog med honom uppför hela barnbacken. Hehe. Skämt å sido, han gillade verkligen att åka och var jätteduktig. Jag försökte underhålla Fabian under tiden. Inte det lättaste, men den här traktorn körde han och mekade med väldigt länge.

~ Snö överallt! Helt underbart vitt! Eftersom den mesta snön tydligen töat bort hemma så njuter vi extra mycket!

~ Slut på energin. Idag sa min kropp STOPP ett tag! Nu får du nog vila dig lite. Slut på orken, ont i huvud och hals. Så jag får helt enkelt acceptera att jag varken kan åka bräda eller längdskidor på vintersemestern som jag planerat. Det funkar liksom inte. Ligger istället inne i stugan när de andra är ute och får kinder röda som tomater. Men tycker inte synd om mig själv, nej det har jag för bra för. Äter lite godis (hallå, det är faktiskt semester), dricker vatten (så jag blir frisk snart), svarar på lite jobbmejl (vem sa att det var skönt med smart phones så att man alltid kunde bli nådd) och bloggar lite (äntligen!). 

Imorgon ska jag klara en tre timmars resa hem till Värmland utan min man. Så gäller att ladda ordentligt. Med gott tålamod och smågodis. 

Tusen tack för alla finfina krya-hälsningar till lille Fabbe! Hans prickar har börjat torka och försvinna. Blåsorna mellan tårna är inte borta, men mycket bättre! Nu ska jag läsa tidningen från i fredags, i brist på annat. Trevlig onsdag (för det är väl onsdag?) kära läsare! 

Lång resa till vinterparadiset

Vår lilla Fabian. Vattkopporna såg inte så farliga ut. Men han kliade sig väldigt mellan tårna och kunde inte sova. Han grät och skrek och kliade sig. Febern steg och tillslut fick vi ge alvedon för att han skulle kunna sova. Men han vaknade många gånger och hade ont. Skrek och grät och det gick inte att trösta. 

På morgonen, när vi fick undersöka hans fötter så såg det inte fint ut. Alls. Blåsorna mellan tårna hade blivit infekterade och nästan alla tår var röda och irriterade. 

Och det kliade. Efter rengöring och potatismjöl så kändes det i alla fall bättre. Men min man, som alltför många gånger fått infektioner i sina sår, blev orolig. Skulle vi kunna komma iväg på semestern? Tänk om det inte läkte. 

Men igår blev det bättre. Det gjorde fortfarande väldigt ont, Fabian ville knappt gå. Men vi luftade tårna så mycket vi kunde och idag såg det bättre ut. Fabian hade också sovit hela natten, vilket bådade gott. Så vi packade och packade. Och tillslut var vi på väg. Mot Sälen.

Förra gången vi åkte till Sälen så kändes bilresan precis lika lång som den gjorde idag. Och nu har Fabian tydligen slutat sova middag i bilen också. (Undrar hur hemresan ska gå, när jag är själv med barnen. Jaja, ingen idé att oroa sig nu. Det får vi ta senare.)

Lite Nintendo, böcker, musik och pyssel brukar hjälpa. 

Samma stuga som i somras. Men helt annorlunda att åka på vintervita vägar. För här finns det verkligen snö. Så här höga vallar har barnen aldrig sett. 

När vi kom fram blev det mellis och sen direkt ut i snön. Piratmattan flög nerför backen bakom huset. Snön for åt alla håll och vi försvann under vad som kändes som meterdjupa drivor av pudersnö. Det gick upp till midjan så det var inte bara att ta sig upp igen. Men roligt var det. Jag tog några fina bilder med kameran som jag får visa vid senare tillfälle. 

Om barnen bara kan somna nu nån gång så ska vi basta, jag och min man. Kanske en öl och lite planer för morgondagen. Semestern har börjat och Fabians tår verkar läka fint. Härligt!