Lördagens lärdomar - ingen annan utför dina sysslor

När jag var liten så behövde jag givetvis städa mitt rum och ta hand om mina egna grejer. Men om jag inte ställde in allt i diskmaskinen så stod det ändå där inne tillslut. Av någon underlig anledning.

Detsamma gällde tex att hänga tvätt eller rensa rabatter. Om jag inte gjorde något så gjorde någon annan det. Vilket ju är självklart, eftersom jag bara var ett barn. Ville jag inte hjälpa till i trädgården så fanns det ingen som tvingade mig. (Och nej, jag var inte bortskämd!)

Nån kanske förstår vart jag vill komma? Precis, det var bättre förr. 

Okej, jag kan erkänna att min man allt som oftast hänger upp tvätten tillslut. Bara man väntar lite med att göra det. Jag behöver knappt vänta heller. Men det här med självrensande rabatter har jag inte hört talas om. Förutom att låta de vara vildvuxna och nöja sig med det. Vilket jag brukar göra. 

Men det är ju sjukt mycket att göra med ett hus om man tänker efter. Inte nog med att jag är vuxen och får ta undan allt efter mig själv. Jag har två barn och man också. Och vi kanske inte alltid är överens över välstädad-nivå. Det är allt jag säger. 

Så idag tog vi tag i en stor husgrej som varit lite eftersatt i år. Framförallt för att vår röjsåg varit på service hela sommaren. Men när vi fick tillbaka den för någon vecka sedan så gick min man lös på vår nästan 4000 kvm stora tomt. Och idag fanns det lite att bära och elda, om man säger så. 

Anton var första eldvakt. Han kånkade och bar. Och sedan satt han en stund på stubben bredvid elden och kollade att allt flöt på. 

Det var slitsamt kan jag säga. Allt krattande, lyftande, bärande, kastande. Vi började efter frukost och var färdiga vid fem-tiden. Behövs ingen träning idag i alla fall. Ibland behövde jag en paus. Då la jag mig ner i gräset med mina rosa arbetsbyxor. Om jag tittade upp så såg jag den klarblåa himlen, gula löv och en massa rök. Tittade jag framåt såg jag min man lassa på ytterligare pinnar på elden.   

En härlig syn att se när någon annan jobbar. För det måste man också göra ibland. Vila och njuta. 

Av den härliga hösten. Och den soliga himlen. På vårt uthus klättrar läckra röda blad. 

Och inse att det är sjukt mycket att göra med ett hus. Visst, vi har valt att bo på landet, med stor trädgård. Men annars kan det vara, känner jag. På landet vill jag bo. 

Men jag får inse att inget sköter sig själv. Det finns ingen som kommer och tar hand om surkålen som vi inte orkar fixa. Vi måste helt enkelt göra det själva. 

Eller okej. Idag berättade min man att mitt ena framlyse på bilen var trasigt. Tråkigt, sa jag. Hade ingen direkt plan för det. Men när min man återvände med min bil så hade han bytt lyset. Han förstod att jag inte hade tänkt byta det på ett tag. (Hur gör man när man byter lyse?) Så jag antar att lördagens lärdomar - att ingen annan gör mitt jobb - falerade. Men vad vore en regel utan undantag?

Kärleksförklaring till dig

För tre år sedan befann vi oss på en herrgård i de värmländska skogarna. Du och jag. Och våra föräldrar och syskon. Vår två-åring Anton. Och Fabian låg i min mage.

Men det var framförallt du och jag. Vi skulle bli man och fru. Jag hade friat några månader före. Som tur var hade du svarat ja! 

Så nu stod vi här, och skulle säga ja på riktigt. Ja till varandra. Ja till ett liv tillsammans. Ja till kärleken. 

Det blev en fantastisk höstdag. Löven lyste i höstens härliga färger. Röda som våra läppar. Och min blombukett. Jag minns doften av höst med ett leende. Känslan av förväntan, tacksamhet och kärlek. Kylan i luften men värmen inifrån. 

Vi fick umgås med våra älskade familjer hela helgen. Sen åkte du och jag till Prag. Och fick vara nygifta alldeles ensamma. Och när vi kom hem igen så hade vi en stor fest för alla vänner. 

Den veckan var en av mitt livs bästa. Och nu har det redan gått tre år. Tre år av glädje, ilska, skratt, tårar, vänskap, passion och kärlek. Det bästa är att det fortfarande är lika underbart att få gå och lägga sig bredvid dig. Varje kväll. Tack älskling!

Är jag en bättre förälder om jag stressar till dagis?

Varför finns det någon slags super-förälder-mentalitet som gör att några föräldrar inte vill hämta sina barn för sent på dagis, för då verkar de vara dåliga föräldrar? Hur kommer det sig att vi själva sätter oss i den sitsen?

Är det för att några vill verka som lite bättre föräldrar? 

- Men jag hämtar i alla fall mitt barn klockan fyra, se vad duktig jag är.

Hur stressade de sedan är när de hämtar och sedan ska umgås med sitt barn hemma förtäljer icke historien. Hur mycket de sitter och tittar på sin telefon när barnet vill leka vet jag inget om. Men jag tycker det känns fel. Fel i min mage. Och jag har skrivit om detta förut, jag vet, men vissa saker tål att upprepas. 

Vi som föräldrar måste väl få jobba. Så att vi kan försörja vår familj. Alla har inte en släkting som kan hämta tidigare. Eller möjlighet att den ena föräldern börjar jobba jättetidigt, för att kunna hämta i god tid. 

Visst är det så att vissa väljer att gå ner i arbetstid för att få vara med sina barn. Men alla har inte den möjligheten. Och det gör faktiskt inte dessa personer till sämre föräldrar. Jag tror till och med att barnen kan ha det bättre på dagis en timme extra, där det finns personer som ser till att de blir stimulerade och där de får leka med sina kompisar. 

Sen är väl inte jag rätt person att avgöra hur länge små barn orkar vara på dagis. Men min fina vän som jag träffade igår kände sig tvungen att skynda hem från jobbet för att hämta klockan fem, för personalen sa att deras dotter nog inte skulle orka vara där till halv sex. Det tycker jag är ganska fräckt gjort. Deras dagis är ju ändå öppet till halv sju, men det finns inga barn där efter halv fem, för föräldrarna känner en press av att hämta dem tidigare. Tidigare än vad de egentligen hinner med. 

Här tycker jag att vi biter oss själva i röven så det står härliga till. Sluta ge oss själva den pressen. Det finns väl nog av stressmoment för oss föräldrar. Det ska vara dyra aktiviteter för barnen, nya kläder, säkra bilbarnstolar, med mera, med mera. 

Visst vore det väl bättre om vi stöttade och peppade varandra? För jag vill tro att vi alla gör så gott vi kan. 

Så en liten uppmaning såhär på onsdagskvällen: glöm inte att du är den som vet vad som är det bästa för ditt barn. Försök svälja din stolthet och lyssna till ditt hjärta. 

Jag vet inte vad jag tycker om Stockholm

Lantisen är i storstan. Är inte säker på om jag gillar det. Ljudet av människor och bilar. Gnisslande tunnelbanor och brummande bussar. Doften av avgaser blandat med restaurangers kryddor. Trängseln och stressen. Alla har bråttom. Till vad?

Dagen har varit lång. Fabian var ledsen vid två i natt och jag fick somna i hans säng, för att vakna klockan fem och byta säng. Klockan 05.20 ringde klockan. Tåg till Stockholm (som kom i tid, kors i taket!) och sedan kurs hela dagen. Incheckning på hotell Queens (bra hittills) och tunnelbana till en barndomsvän. 

En väldigt fin vän som tyvärr bor 35 mil ifrån mig. Men varje gång vi ses så känns det som om det var igår. Ni vet en sån vän som man kan anförtro allt. Och lite till. Idag fick jag även träffa hennes söta dotter (som är lika gammal som Fabian). Full av bus. Full av kärlek. 

Lite skönt att se att fler lever samma småbarnsliv som jag. Med urartade hämtningar från dagis och vägra-somna-leken (som kan knäcka den bästa). (Men när jag får träffa en sån goding så saknar jag mina älsklingar hemma.) Tjejsnack, fisksoppa och vitt vin. Underbart!

Sedan tvärbana och tunnelbana. När jag rör mig på stan så känner jag mig som en lantis. Tror alla ser att jag bor granne med en hästhage. Men det är ju klart att de inte gör. Det är ju inte så att jag går hjulbent med sadeln i handen och chapsen på. Herregud, jag rider ju inte ens annars. 

Hursomhelst. 

Det kändes lite läskigt att ensam ta mig från Liljeholmen till hotellet. Fler ljud och dofter. Och människor. Men mindre trängsel. 

Nu åter på hotellet (välbehållen tack och lov) och ska snart stupa i säng. Öronpropparna ska i, annars kommer jag inte sova av allt liv det är här mitt i stan. Hemma är det ju alldeles tyst. Och mörkt. Men det ska nog gå fint. Inget barn som stör mig mitt i natten åtminstone. Hyfsad sovmorgon och hotellfrukost. Lyx lyx lyx för en småbarnsförälder!

Pannband, trädgård och Stockholm

Idag har Anton varit på barngympa igen. Det är helt klart en av hans favoritaktiviteter. Redan när han vaknar så påminner han mig om att han ska dit på kvällen. Och när vi hämtat på dagis så är han helladdad. Det är inga som helst problem med att få i honom middag - för annars orkar han ju inte gå på gympa!

Shorts och t-shirt på, och över detta långbyxor och långärmad. Blev lite korvigt idag, när han ville ha tajts över shortsen, men allt funkar bara man vill. Sedan kollar han så den lilla ryggsäcken fortfarande är packad med inneskor och så ska vattenflaskan fyllas. 

Och pannband på såklart. Lillbrorsan vill också gärna vara lila häftig som sin storebror. Notera att han också försöker sitta likadant med knät uppdraget. 

Innan skjutsen kom för att hämta upp Anton så satte han sig och skrev lite med ryggsäck och pannband på. 

Nästa höst väntar förskoleklass för honom och jag tror det kommer att passa honom alldeles utmärkt. Han kan redan räkna till typ hundra och skriva väldigt fina bokstäver på en rad. Mellanrummen mellan orden är det inte så noga med, men vem bryr sig. 

Jag kanske lät lite skrytsam nu, men det får jag väl ta. Det är en sån härlig känsla att se sitt barn växa upp och lära sig saker. 

Han har blivit så stor, vår lilla kille. Åker utan problem själv iväg i en kompis bil. 

Det känns som om tiden går snabbare när man har ett barn till att fokusera på. En till som vill ha uppmärksamhet. Eller så är det bara så att jag är dålig på att stanna upp och njuta. 

Vi försöker i alla fall njuta det sista av den färggranna hösten. Efter middagen idag gick vi ut och fortsatte jobba i trädgården. Min man gick med röjsåg, jag grävde för landet och Fabian letade mask och andra spännande djur. 

Om några månader ska små, små frön och plantor ner här i jorden. Men först behöver jorden få lite vila. 

Nu ska jag packa för imorgon åker jag till Stockholm på två dagars kurs. Mysigt att komma hemifrån, få gå bra utbildning och även träffa en barndomsvän.

På torsdag lovar jag fina kort här på bloggen. Inte från Stockholm. Men jag berättar mer sen. Hoppas ni haft en bra start på veckan!

Lördagens sena lärdomar

Det är inte kul att gå på krogen.

Och försöka nå upp till idealen. Snygg. Cool. Sexig. 

Jag vill inte vara nåt av det. Åtminstone inte bland dessa okända människor. Okända människor som inte kan få nog av sig själva. Som inte kan få nog av alkohol, snygga frisyrer och ofattbart mode. Högtalarna pumpar ut hög musik. Ska man dansa till det här? Jag känner mig som en pensionär. 

Ändå stannar jag kvar. Dansar med mina vänner. Det händer ju ändå inte så ofta. 

Men sen längtar jag hem. Hem till min man. Det finns ju ingen som honom här. Ingen som vet om mitt innersta. Mina svagheter och brister. 

Och jag längtar efter våra barn. Som för tillfället sover hos farmor och farfar.

(Och skönt är ju det. Så jag får en ordentlig sovmorgon.)

Men idag har jag återigen lärt mig att hemma är bäst. Och när jag lägger mig bredvid min sovande och snarkande man så känner jag att detta är hemma. 

Hackkorvsdagen eller kaninköttets dag?

Fredag. Kanelbullens dag. Lite överskattad kan jag tycka. Det blir ju en massa såna här dagar, som man "ska" fira. Men varför uppfinns dessa egentligen? Varför har vi en hel drös med dagar som någon kommit på? Läs och förundra, över internationella vaginans eller musarmens dag. På min födelsedag ska vi tydligen hedra salamin och två dagar senare så är det klamydiadagen. Jaha.

Vi har hur som helst ägnat en del av dagen åt att just baka och äta kanelbullar. Trevliga dagar behöver man faktiskt inte ändra på. Bullar kan man ju aldrig få för mycket av. Och min chef brukar alltid säga att man aldrig får missa ett tillfälle att fira något. Kanske skulle visa honom listan som jag länkade till där uppe...

Vi gick även på café, barnen och jag. Men då blev det annat fikabröd. Och så träffade vi min syster för lite mys. 

Nu ska vi nog börja se Orange is the new black. Alla verkar ju ha sett den redan, så bättre sent än aldrig. Så glad-kanelbullens-dag! Eller nåt sånt! På söndag är det gräddtårtans dag! Tur jag ska spela handboll imorgon. 

Orättvist. Så orättvist livet kan vara

Idag åt jag lunch med en väldigt fin tjej/kvinna. (Vad säger man om nån som ganska nyss passerat trettio?) Vi träffades på ett kvinnoyogaretreat i augusti. Våra äldsta barn är lika gamla. Hon har även ytterligare en dotter som är ett halvår äldre än Fabian. Skillnaden, förutom dessa sex månader, är att hennes dotter har en grav hjärnskada och epilepsi som följd.

Fabian är en busig och glad kille som gärna pussas och kramas. 

Hilda sitter i rullstol och kan inte prata. Hennes hjärta har stannat flera gånger. 

Fabian vaknar ibland någon gång per natt och då får jag lägga mig bredvid honom tills han somnar. Fabian har varit lite förkyld ibland. 

Det sista halvåret har Hilda haft lunginflammation sex gånger. Sista gången blev den så allvarlig att de var tvungna att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm och stannade på sjukhus i tre veckor. De visste inte om hon skulle överleva. 

Men det gjorde hon. Hon lever. I ett liv som jag inte önskar någon. 

Hennes mamma grät stilla när hon berättade för mig. Hon behövde inte berätta. Men det var ändå lika bra att få det gjort. Så kan vi prata om roligare saker nästa gång. 

Som t.ex att jag var på baby shower igår. Jag hade ingen aning om vad det var innan. Nån kommersiell grej från USA. Man ger bort en blöjtårta och gratulerar. Fast man vet ju inte om bebisen kommer ut. Eller om den är frisk. Eller har en hjärnskada, som Hilda. Men visst, ibland kanske det är lika bra att fira innan. Så har man i alla fall firat en gång. 

Ovanlig halvdag i studio

Just nu håller jag på med en skum grej. Strax efter klockan åtta imorse klev jag in i  en studio i ett industriområde i Karlstad. Vita, kala väggar. Stora svarta skärmar och stativ. Många okända människor med trevliga leenden och häftiga kläder.

- Du kan sätta dig i den här stolen. 

Sminkning, klädfix, fotoblixtar. 

- Sätt handen där! Och så slappnar vi av! Upp med hakan!

Lukten av kaffe och betong. Känslan av nervositet, spänning och förväntan. 

Ägnar förmiddagen åt fotografering inför uppdrag som ambassadör åt min arbetsgivare - Karlstads kommun. 

Jag får skriva på en lapp om att kommunen får använda bilderna i jobbannonser i lokal- och rikstidningarna, kommunens hemsida och Facebook. Jag kommer representera kommunen på några mässor. Och säkert nåt mer som jag glömt. 

Ja. Vad har jag gett mig in i? Vad?

Snart fastnar mitt leende vid öronen. Behöver kindmassage. 

Men känner mig ärad och glad. Det är ju häftigt att få representera 7000 anställda, tillsammans med sju andra personer. Blir nog bra detta. Om en timme är jag färdig och åker tillbaka till kontoret. Vardagen fortsätter som vanligt. 

Sociala beteenden och enorm kärlek

- Vad du göra jobbet, mamma?

Det är numera standardfrasen från Fabian när vi träffas efter jobb och dagis. Han vill veta vad jag har gjort hela dagen. Och så får jag berätta. Och han lyssnar och tar in. 

Tänk vad snabbt de lär sig sociala beteenden. För inte har någon sagt åt honom att fråga sådär. Nej, men säkerligen har jag och min man frågat varandra. Och så har de säkert hört andra också. När han frågar så märker han ju att vi blir glada. Glada av att han bryr sig och verkligen vill veta. Glada över att han överhuvudtaget förstått att han kan fråga oss. 

Även fast han bara är 2,5 år så är han så klok, min fina son. Han kan förklara vad han vill på ett väldigt bra sätt. Just nu verkar han gå igenom en extra känslig period. Han vaknar oftast mitt i natten, antagligen av drömmar. Och så blir han väldigt ledsen väldigt lätt. Tårarna sprutar och det låter som om han är helt förstörd. Säkert tycker han det är jobbigt att bli så ledsen. Jag tycker också det är jobbigt. Min lilla lilla goding, inte ska du vara så ledsen, vill jag trösta. Och jag håller om honom och känner hans varma lilla kropp mot min. Och jag känner hans kärlek och totala hängivenhet till mig. Det totala förtroendet som är så enormt. Mitt hjärta kan nästan inte få rum med all kärlek. 

Men det konstiga är ju att det får rum. Och det finns plats för mer. För alla andra som jag älskar.