Sommarblommor bort, välkommen hösten!

Idag spenderades förmiddagen tillsammans med barnen och deras mormor i skogen. Det blev (självklart) pick-nick, bärplockning och kurragömma.

När barnens munnar var lilarosa av alla blåbär och deras små ben trötta av allt springande och cyklande så åkte vi hem till min mamma och lagade grönsakssoppa och gräddade våfflor. 

Även fast regnmolnen hängde tunga så ville jag fortsätta vara ute. Jag lämnade barnen hemma (hos deras pappa, som nu vaknat efter gårdagens fest) och åkte och köpte in nya höstblommor. 

Jag hade tröttnat på mina överblommade sommarblommor. De såg för sorgliga ut. 

Sedan hjälpte barnen mig att plantera nya blommor, sopa utanför huset och plantera in alla kryddor (som stått i en balja utanför farstun). Och såhär höstigt blev det. 

Trots att regnet öste ner så fortsatte vi att fixa ute. Anton och jag var helt blöta i håret av allt regn när vi var färdiga. Så vi gick in och tog en varm dusch tillsammans. Sedan kom mannen och Fabian med pizza. Och så njöt vi i soffan i uterummet medan regnet smattrade mot verandagolvet. 

Välkommen hösten!

Fixardag på föräldrakooperativet

Två gånger om året har vi Fixardag på Föräldrakooperativet Ulvarna. Det innebär att alla barn, tillsammans med sina föräldrar och syskon träffas på dagis för att fixa både inomhus och utomhus. Eftersom det är vi föräldrar som kooperativ som äger byggnaden så är det extra roligt att göra iordning lokalen.

Dagiset är en gammal missionskyrka och renoveringsbehovet finns alltid. Det går alltid att göra saker lite bättre. Men lokalerna är oerhört mysiga och inte så typiskt tråkiga som förskolor och skolor kan vara. Här kan barnen finna kreativitet och uppfinningsrikedomen är oftast stor. 

Personalen får komma med idéer på vad de vill att vi ska göra på fixardagarna, och så tar vi föräldrar gemensamt beslut kring hur mycket som hinns med. Jag tycker det är härligt att få utveckla barnens miljö där de vistas dagligen.

Idag hade vi höstens Fixardag och det hanns med en hel del. Det finaste var helt klart Christinas äppelmålning i hallen. Väggen var fläckig och behövde få ett lyft, så vi tyckte att en målning kunde passa.

Det bästa med dessa fixardagar är att alla är välkomna och hjälper till med det som man vill och kan. Det är så roligt att träffa alla barn och hinna prata med föräldrarna. 

Under dagen är det barn överallt och vi hjälps åt att hålla ögonen på barnen. Några barn hjälper till. Några leker. Jag tycker det känns väldigt bra att barnen får många vuxna förebilder och att man kan säga åt varandras barn om de gör något som verkar fel. 

Man är oftast väldigt trött men lycklig efter dessa dagar. 

Här diskuteras hur vi ska få bort allt ogräs och
vad vi egentligen ska göra med grusplanen.

Sandlådan krattas.

Jag målar. En av mina favoritsysslor.

Tips på hur du får en mysig dag att kännas stressad

Att jag aldrig lär mig.

Igår hade jag en hel del grejer att fixa med. Det skulle dammsugas, toaletter skulle städas, mat handlas, middagsbuffé skulle lagas. Och så skulle vi åka in till stan för att äta lunch hos goda vänner, som ville fira mig lite i efterskott. Och så skulle jag fotas till ett eventuellt anbassadörsskap (skriver mer om det sen, om det inte bara blir eventuellt). 

Trots detta packade schema så skulle jag lik förbannat dra med barnen ut på så kallad "avslappnad stund" i skogen. Pick-nick. Leta svamp. 

Att jag aldrig lär mig. Det blev ju inte ett dugg avslappnat. 

En lätt tidspressad mamma, som tillslut skriker åt barnen som bara vill busa. Bara vill vara som barn brukar vara. Men mamma har andra planer. Nu är smörgåsarna färdiga och ni måste klä på er. Nu. Här ska bli kvalitetstid i sköna skogen. 

Vi hinner vara där i ungefär en halvtimme. Sen måste vi ta långa benet före hem. Så att vi hinner med allt annat roligt som ska göras. 

Varför? Till vilken nytta, Maja. Det resulterar bara i att jag känner mig smått stressad hela dagen. 

Men det var ändå en trevlig stund med fina vänner mitt på dagen.

Och med familjen på kvällen. 

En buffé slängde jag ihop också. Med skivad potatis i ugn, ugnsrostade rotfrukter och fetaost, indisk linsröra, zucchini- och sellerikräm och sallad. 

Trevlig helg på er! Idag står Fixardag på dagis på schemat. 

Stannar upp på en torsdag kväll

Och njuter av livet! Bara jag och älskade Fabian hemma. Vi kokar en stor gryta med bönchili och njuter av att vi nu har helg.

När han får hjälpa till i köket så är det mycket roligare att äta sen. 

En god middag och ett glas vin som avrundas med en cappucino, toppat med en underbar son och solsken. Vad mer kan man önska sig? 

Jag stannar tiden för en stund och bara känner efter. Hur allt känns. Lycka. Den här stunden, här och nu, kommer aldrig igen. Fabian 2,5. Min solstråle. 

Hur gör du för att stanna upp i livet?

Ibland känner jag att jag bara springer på. Framåt ibland. Bakåt ibland. Men alltid åt ett annat håll. Okej, nu kanske du tänker att jag är lite väl influerad av det handbollspass jag nyss kommit ifrån. Men jag menar i livet.

Det är snart mitten av september redan. 2013! Det går liksom i 120 och jag glömmer stanna upp. "Men skynda er då ungar, vi måste komma iväg nu. Du får titta på skalbaggen en annan dag." Jag har dock blivit mycket bättre på att stanna upp och njuta. Låta barnen upptäcka och tänka att "äsch, det gör inget om jag kommer lite senare till jobbet. Det är ju trots allt nu som räknas." 

Men för att komma ihåg att stanna upp så behöver jag mitt andrum. Jag behöver tid för mig själv. 

Förut var ju det mycket lättare. Innan jag blev mamma. Då kunde jag göra lite som jag kände. Men med två små barn så är de lugna stunderna färre och mycket mer värdefulla. 

Ett sätt för mig att hämta energi, så att jag orkar vara lugn i mig själv när det känns som om allt stormar runt omkring, är att vara ute i naturen. Gärna gå eller springa i skogen. Eller bara vara ute i trädgården och fixa. På senare tid har jag också funnit ytterligare ett sätt. Yoga. 

Att få göra en stunds yoga ger mig oerhörda krafter och ett inre lugn som är ovärderligt för mig. Därför uppskattar jag extra mycket min nya, underbara yogamatta i ull som jag fick av min kära make på min födelsedag. (Då tänker jag också att i presenten ingick mycket egen tid då jag får möjlighet att göra yoga.)

Igår provade jag den för första gången. Kärlek vid första ligget. 

Vilket sätt man än har för att hämta ny energi så tror jag att det är viktigt att man försöker ta sig den tiden. Att kunna rensa bort allt brus som finns i vardagen. 

För vem tackar dig när du är gammal och inser att du har stressat dig igenom ditt liv? Inte njutit av varje dag. Av fjärilen som flyger från blomman och sätter sig på armstödet på stolen bredvid dig. Av barnens skratt och upptäckarglädje. Av lyckan när ditt barn lär sig att prata. Av att få vara frisk. 

Speciellt med små barn så är det viktigt att kunna njuta av stunden. För att få se sitt barns utveckling är något alldeles speciellt. Och inget som kommer igen. 

Hur gör du för att stanna upp?

Okej, en aktivitet är väl okej!

Idag började Anton på gympa. 45 minuter med lek, spel, klättring, hoppning och gud vet vad i en liten gymnastiksal. Som barnen säkert tycker är hur stor som helst.

Innan fick han packa en liten väska med mockasiner, vattenflaska och svettband. 

Det kan bli så att måndagar blir Antons bästa dag, för han var helt lyrisk när han kommit hem och skulle berätta vad de gjorde. 

Han ställde sig upp i sängen och visade att han kastade bollen så hääär högt:

Jag kan erkänna att jag varit aningen skeptisk till alla aktiviteter som barnen tydligen måste gå på. Men det går ju inte annat än att smälta när sonen blir så där glad. 

Jag är än så länge väldigt glad att det bara är en kväll i veckan. Men jag antar att detta bara är början. 

Födelsedagsfirande

I helgen har vi firat tre födelsedagar. Jag känner mig totalt slut.

Även fast en av dem var mina och jag då fick sovmorgon och frukost, sång och presenter på sängen. 

Det totalt sluta kan bero på en sjujäkla fest i fredags, festival i Falun på lördag dag, delat hus med femton kollektivister, min familj och hundra kursdeltagare hela helgen. Eller så är det bara en kombination av för lite sömn, on the road med två kids sen i torsdags och firande hela helgen. Eller många intryck och möten. Ja ni fattar, fullt upp. 

I fredags firade vi min bror som blev trettio år! (Och han är min lillebror. Hur gammal börjar jag bli?) Vi (jag, barnen, mannen, mamma, syster och så småningom min pappa) överraskade honom när han och hans tjej kom hem till sitt rum i kollektivet utanför Falun. Det blev mycket sång, dans, mat och vin. Och svampplockning. Hela långa helgen. 

Och som det var förut är det inte längre, kan jag bara konstatera. Efter en rolig festhelg så kan man inte bara åka därifrån och få det lugnt och skönt. Komma hem och lägga upp fötterna på bordet. Njuta av att vara hemma i stillheten. 

Nej. Barnen hänger liksom med. Hem. Och om de får slut på energi så är inte direkt deras önskan den samma som min. Nej. Gnäll och skrik och härj är nog ord som passar bättre. Sånt hänger liksom med hem. För resten av livet. 

Och det är inte det att barnen inte varit fantastiska hela helgen. För det har de verkligen varit. Förutom när det gäller det där med att ta sovmorgon. Hallå, vi var uppe sent igår. Sov! Nähä, inte det. Okej, men då kör vi på i 120 igen då. Fast vi är trötta bakis-föräldrar. 

Men det går inte att säga annat än att det varit en fantastisk helg och födelsedag! Eller vad sägs om en födelsedagsmiddag med elva rätter?

En tradition att hålla i liv! 

Familjefoton som håller hela livet

Minnen. Hur sparar man bäst sina minnen egentligen? För att kunna uppleva dem om och om igen. Att få känna samma känsla flera gånger.

Förr i tiden, långt tillbaka, ristade man in sina minnen och upplevelser i sten. 

Och för inte lika länge sen var det vanligt att man fotograferade med en stor kamera. För att sedan framkalla alla bilder och hoppas på att någon av dem blev okej. Sedan satte man in de flesta framkallade korten (trots att de kanske inte blev helt perfekta) i ett album. Och så skrev man en text om vilka som var med på kortet och vad man gjorde. 

Kommer ni ihåg det? Klart ni gör. 

Nuförtiden framkallar jag sällan några kort. Tyvärr. Jag hade en ambition att göra det när jag fick barn, precis som min mamma gjorde till mig när jag var liten. Men ja, det gick ju sådär. Inte ett album. (Ännu en grej där jag inte riktigt blev en sån förälder som jag tänkt.)

Men jag har kommit på att min blogg ju faktiskt är ett sätt att spara mina minnen. För att senare kunna öppna bloggen och titta tillbaka på hur det kändes att vara småbarnsförälder. Sådär om några år när jag glömt det. När jag har andra saker att tänka på. Som hur fort mina söner egentligen kör på sin moppe. Om barnen blir mobbade i skolan. Om de har jobbiga finnar. Och om jag har någon fyrtio-års kris. Om bloggen, av någon outgrundlig anledning, lever kvar då så låter det som en oerhört underhållande blogg. (Eller inte.)

Men varje år brukar vi i alla fall framkalla bilder på barnen och rama in och ge bort som julklapp till våra föräldrar. Det brukar alltid vara uppskattat. I år kommer det bli extra fina bilder eftersom vår vän fotografen Francisco Ubilla varit här och fotat dem.  Jag fick lite svart-vita bilder idag och jag måste bara visa några smakprov. 

Fantastiska bilder! Och härliga minnen av hur underbara barnen är i den här åldern. 

(Och den tiden som de inte är helt lika underbart fantastiska så finns ju även det dokumenterat här på bloggen. Bra va!)

- Hur ledsen blir du om Fabian dör?

Just nu så tänker Anton väldigt mycket på döden.

- Hur länge kan man leva, mamma?

Jag försöker svara så gott jag kan. Men det är ju inte alltid så lätt. För varför dör vissa personer om de inte är gamla? 

Anton har varit på min mosters och sin gammelfarmors begravning. (Även fast det var ganska länge sen.) Och det har nog varit både bra och dåligt. 

Jag tycker att det kan vara bra eftersom de ju också har rätt att veta och känna. Och jag tror inte att de skadas av att se andra personer ledsna. Att tex se att mamma kan gråta gör väl mig bara mer mänsklig. Och att förstå att livet har ett slut är ju egentligen bara en naturlig sak. 

Men det kan ju också upplevas som jobbigt för barnen att vara med. Kanske ibland traumatiskt. Hur har ni gjort vid begravning? Låter ni barnen följa med? 

Och trots att jag blir ledsen av att tänka på att vi alla ska dö en gång så gör det ju att jag kanske blir mer medveten om att jag måste njuta av det jag har. Att jag faktiskt är lyckligt lottad att få ha två underbara och friska barn. 

För ungefär ett och ett halvt år sen så frågade Anton vid varje måltid vad vi åt. Alltså han nöjde sig inte med svaret korv, utan han ville veta var korven kom ifrån. Vilket djur det var som vi åt. Och det gjorde mig väldigt medveten om vad vi just åt. Och ja, det kändes väl kanske inte helt rätt att vissa maträtter (tex korv) kunde innehålla grejer från tre olika sorters djur. 

Det var en av anledningarna till att jag slutade äta kött. För varför äter vi egentligen upp grisen? 

Ja, min äldste son får mig verkligen att tänka till ibland. Och tillsammans med honom så lär jag mig att njuta av livet lite extra. Visst, det är inte roligt att tänka på att Fabian kommer dö någon gång. Men när jag tänker på sådana saker så känner jag mig extra privilegierad för varje stund jag får vara med mina barn. Och det tror jag bara kan vara nyttigt. 

Blåbär, kräftor och fotografering

Och så var det söndag igen då. Helgerna går så snabbt. Även fast jag alltid har tre-dagars helg med barnen så känns det som om helgen rusar iväg ibland.

Den här helgen har det blivit mycket skog och blåbärsplock med barnen. Två gånger har vi varit ute och försökt tömma skogen på de sista blåbären för i år. 

En del har hamnat i gröten. Lite i smoothies och lite i frysen. 

Och så har det pysslats såklart. Det är så mysigt att kunna vara inne nu när hösten är på ingång. Visst, sommaren är härlig. Men det är alltid en skön känsla när hösten kommer så att man med gott samvete kan vara inne. 

Här målar Anton lite varierande färger på en pinne som han hittat i skogen. 

I fredags blev hela familjen fotograferad av vår vän Francisco. Så om några dagar hoppas vi ha några fina bilder på oss att förstora och framkalla. Rama in och sätta upp på väggen. Och ge bort i julklapp. 

Barnen var jätteduktiga och poserade framför kameran länge. Jag lägger nog upp lite bilder här så småningom. 

Vi har också hunnit med kräftskiva i helgen. Jag gillar mest själva festkänslan och att alla träffas. Kräftor är inte riktigt min grej. Men två stycken blev det i alla fall. (Och massor av Västerbottenpaj, hembakt och brie samt smarrig raw pizza.) 

(Ja jag erkänner, jag har börjat mixtra lite i Instagram Collage. Där kan man enkelt fixa med korten hur man vill. Och just nu genomgår jag den spännande introduktionsfasen. Jag kommer snart tröttna, oroa dig inte.)