När barnet når Gå-stadiet kommer passandet in i en ny dimension

Har ni tänkt på hur mycket enklare det är att besöka någon som har barn i samma stadie som en själv?

Först finns det ju ett Nyfödd Bebis-stadie. Då vill man ha lite lugn och ro. Inga barn eller djur som slår eller krafsar/slickar på barnet. Och man kan inte förstå hur någon kan prata alternativt skratta högt eller smälla i dörrar när barnet sover. Att inte alla tänker på det? Konstigt.

Sedan kommer Kryp-stadiet. Då gäller det att det inte finns några sladdar längs golvet som barnet kan dra i. Så att t ex en fönsterlampa åker i backen. Det ska helst inte vara för mycket på golvet som barnet kan stoppa i munnen. För i den åldern så måste ju allt smakas på. Det har plötsligt blivit ett jäkla passande. För tillslut så kryper de ju oftast väldigt snabbt också. Öppna diskmaskiner. Blommor på golvet. Knivar i nedersta lådan. Många faror lurar då runt hörnet.

Efter det kommer Dra-sig-upp-stadiet. Här är det snarare blommor på fönsterbrädan som ligger illa till. Och allt som barnet kan nå vill den ju såklart känna på. Ljusstakar och dukar på låga bord, som t ex soffbord, blir härliga byten för barnet som står upp. Kablar till alla möjliga tekniska saker är ju bara jättespännande. Passandet har klart ökat en nivå.




Och i nästa stadie, Gå-stadiet, ska vi inte ens prata om pass. Här blir det en annan dimension. Det blir snarare ett träningspass. För nu kan ju barnet förflytta sig som det vill. Och det börjar nå väldigt bra också. Tallrikar och bestick på matbordet ligger plötsligt inom räckhåll. Och vad roligt det är att dra ner. Speciellt när mamma får något stirrigt i sin blick.

När barnen sedan blir äldre och Lek-stadiet infinner sig, så är det bra om det finns några bra leksaker. Visst, man behöver inte ha leksaker för att kunna sysselsätta sig. Men det kan underlätta ibland.








Så att det är lättare att besöka någon som har barn i samma ålder beror inte bara på att det är trevligt för alla parter att prata om det som berör en själv. (För bajsblöjor är, tro det eller ej, inte lika roligt för alla att prata om. Lika konstigt det, kan man tycka.) Utan det är också mycket mer vilsamt för mig som förälder, och ansvarig för mitt barns handlande. För då är hemmet barnsäkrat för rätt åldersgrupp.

Såklart att det går att röja upp lite innan barnet går loss. Och i vissa hem så är de som bor där inte så nogräknade. Lite kräks på mattan eller glassfläckar i soffan är inte hela världen. Och tur är väl att dessa personer finns för oss alla nerv-vrakiga föräldrar med svårkontrollerade barn.

Från helvete till, inte himmel, men dock uppe i luften igen

Vilken dret-morgon det var idag. Fabian var gnälligare än gnälligast. Inget var bra. Ville bara hänga i mina byxben hela tiden och helst bli buren. Han väger över tio kilo och efter ett tag blir det ganska tungt att gå och bära på.
Och Anton är inne i en period då han alltid frågar: -Varför!?  Efter allt man säger. Och egentligen ska man ju försöka förklara varför. Det är ju viktigt att inte släcka barns nyfikenhet och lust att lära. Men det är inte alltid man orkar. Tyvärr. Tänk dig själv att du alltid måste svara på följdfrågan varför. Vad man än säger. Inte så kul alltid, kanske? Speciellt inte när en annan son gråter och gnäller och skriker och man själv försöker laga frukost.

Uuuuuuh! Orkar inte, vill jag skrika!

Men sedan blev dagen lite bättre när det äntligen var dags för brunch med härliga tjejerna igen. Vi har haft juluppehåll, ett långt sådant på fyra veckor. Men nu var det äntligen dags för avslappnad stämning, tjejsnack och såklart, icke att förglömma, god mat! Mycket god mat!

Smarrig efterrätt som Karin bjöd på idag! Och gott kaffe såklart!

Så här såg vårt julbord ut, som vi avnjöt 14 december. 

Vi är fem tjejer/mammor/brudar/människor som äter brunch varje vecka. Det har vi gjort hela hösten. Och bara för att två av oss har börjat jobba nu så går det ju inte att sluta med detta. Kanske att det bara blir varannan vecka, men vi måste i alla fall ses.

För det är viktigt! För mig ger det positiv energi, styrka i min mammaroll, men samtidigt att kanske få slippa vara i min mammaroll för en stund, ork att fortsätta vara mamma. Ja, alla borde få ha något slags nätverk där man kan få prata om ALLT. Vara sig själv. Och få njuta av mat och mycket choklad!

Om det så är en mamma-grupp. Eller några grannar. Eller vänner. Jag tror alla behöver få lufta sina tankar när man är förälder. För det är inte alltid helt lätt. Idag hade jag en tung dag. Och då får det vara så. För alla har vi sådana dagar. Det är skönt med några som förstår och har varit där själva.

Träning inför Stadsloppet

Idag fick jag mig en rejäl springtur i skogen. Lite längre än planerat.

Det var en härlig dag. Solen sken, marken var frostigt vit. Det tar ungefär en minut att springa till ett spår i skogen. Väl där tyckte jag att det var lite ovanligt att det stod bilar parkerade. Men sprang vidare. Sedan såg jag att några kamouflerade män stod i skogen med gevär. Attans, det var jakt nu, alltså. Men lika bra att fortsätta springa. Ser ju lite dumt ut att vända. Men det kanske jag skulle ha gjort, med facit i hand.

Sammantaget var det nog uppemot tjugo bilar. Och en hel del män. Antingen kamouflerade eller med färgglada västar. Och så hundar förstås. Det kändes verkligen som om jag störde. Och var i vägen. Jag väntade bara på att ett skott skulle komma vinande förbi mitt öra.

När jag skulle vända hemåt så stod det flera personer på stigen. Då valde jag en annan väg. Över stora vägen och ner mot sjön istället. Blev en himla omväg, insåg jag efter ett tag. Men eftersom jag inte hade lust att få ett nackskott så var jag ute och sprang ungefär dubbelt så länge som jag brukar. 50 minuter istället för 25. Och det gick ganska snabbt också. Prova själv att springa omgiven av vapen-försedda män med hundar. Träningen inför årets Stadslopp (som jag visst lovat ställa upp på) togs med ens till en annan dimension.

Så resten av dagen blev det mys med familjen.

Om att börja jobba

Blir man en bättre förälder av att inte träffa sina barn? Kan låta konstigt, men ibland tror jag att det kan stämma. Som i mitt fall just nu. Jag har börjat jobba. Bara på halvtid, men ändå. Tre dagar i veckan åker jag ifrån mina barn för att göra något annat. Något eget. Och när jag kommer hem så känner jag mig faktiskt som en bättre mamma.

För jag får lite andningsrum. Från både barnen och mig som mamma. Jag blir mig själv. Jag blir Maja. Som faktiskt kan något annat än att mata barn, byta blöjor, sjunga barnvisor, natta, trösta.

Fabian gillar mat... Är dock inte alltid så lätt att mata.

Skillnaden på dagar blir ganska olika. Beroende på om jag ska jobba eller inte. Eller snarare, om jag ska vara på min arbetsplats eller om jag ska vara hemma. För det är inte riktigt rätt att kalla det för föräldraLEDIG. För särskilt ledig är man ju inte.

Hur som helst. Om jag är hemma så blir det lite lugnare tempo på morgonen. Visst, jag får gå upp tidigt. Men behöver inte stressa iväg till något, utan börjar med en stor kopp kaffe och lite Bolibompa i soffan. Vi äter oftast frukost när vi varit vakna ett par timmar.

Men när jag ska iväg och jobba. Då måste jag direkt vara alert. Fixa mig. Äta frukost. Köra bil. Vara social och trevlig. Men jag slipper å andra sidan att byta bajsblöja, torka upp mat från golvet och plocka leksaker. Åtminstone för tillfället.

Här provar vi lite hattar.

En vårdag i december

I år gjorde vi det rekordtidigt. Redan annandag jul. Slängde ut granen alltså. Så nu är det inte så mycket julstämning här längre. Visst är det konstigt det där. Innan jul så kan man längta så länge efter att själva dagen ska komma. Alla förberedelser och den härliga stämningen som finns. Men nu är den liksom försvunnen. Eftersom det inte heller kommit någon snö att tala om så längtar jag redan till våren. Lite tidigt kanske. Men idag har solen lyst ute och gräsmattorna är gröna.

Anledningen till att vi slängt ut granen redan stavas Fabian. En klåfingrig kille som inte kan lämna granen i fred. Så för att göra det enkelt för oss (läs mig) så kändes det lättast så. Annars krävs det passning hela tiden. 

En barnanpassad jul

 I år försökte vi göra julafton lite skönare. Lite mer avslappnad. Mer anpassad åt barnen. Den här bilden tycker jag symboliserar det bra.

Förra året var jag höggravid. Inte en helt bra utgångspunkt, om du frågar mig. Det gjorde att jag var väldigt trött. Men jag kunde inte riktigt släppa mitt kontrollbehov. Behövde ha koll på allt. Och det kanske inte var helt lätt att övertala mig på den punkten vid just det tillfället. Anton fick jättemycket julklappar. Många leksaker. Som han tittade på och sedan lade undan för att öppna nästa paket. Det ville vi undvika i år.

Istället för att ha ett julklapps-maraton så spred vi ut det hela lite. Några klappar här och några där. Inte alltför många till barnen. Och vi åt mat tidigt, så att barnens vanliga rutiner inte skulle rubbas. Visst, de gick och la sig lite senare än vanligt. Men då var de inte socker-höga och julklapps-galna. För hur lätt är det att lägga ett barn som är så uppe i varv att det inte går att slappna av?


Okej, de var högt tempo ibland. Det kan bli det med sex vuxna, tre barn, en hund och två katter. Och visst var vi trötta på kvällen. Men det känns ändå som om vi lyckades få en fin, barnanpassad jul, som passade för alla inblandade.

Den innehöll det viktigaste. I alla fall det som jag uppskattar mest under jul:

¤ Att få umgås med nära och kära. Tyvärr inte mina föräldrar och syskon!

¤ God mat. Mycket och god mat.                                                              ¤ Mysig stämning

  

¤ Men tyvärr ingen snö.... Vårt uthus ser inte särskilt vintrigt ut. 

¤ Men jultomten kom! Vilken lycka! Lite läskigt i början, men efter ett tag vågade de sig till och med upp i knät på tomten. TACK Herr Olsson! 

För visst blev det julklappar ändå! 

(Jag tror nog att jag fick den bästa. Kameran som tog de här korten.) 

God fortsättning allihopa! Hoppas ni också haft en härlig jul!

Tillägg - varför det ibland är jobbigt att vara hemma

Igår var en sådan dag som man helst bara vill krypa ner i sängen igen. Dra täcket över huvudet och somna om. Jag låg efter med sömnen redan, efter en usel natt innan. Och jag ligger ju normalt inte på plus på sovningen ändå. Men det blev en till extrem natt. Antagligen pga att Fabian fick en till tand. Han vaknade ett antal gånger. När han sen vaknar kvart i fem, och det känns som om jag sovit en kvart, så blir jag bara SÅ trött.

Och ibland orkar man inte. Tröttheten är så konstant, den tränger igenom hela kroppen. Den skriker bara nej, nej, nej, det här är fel!


Men som förälder så går det ju inte. Att dra täcket över huvudet, alltså. Det är bara att kämpa på. Och det blir bättre. I natt fick jag sova bättre och känner mig nu som en ny människa. Trots att jag var vaken med Fabian en timme i natt.

För när man är trött så är tålamodet ungefär lika lite som snön på marken. Och tro mig, här ligger det inte mycket snö.

Nedräkning

Nu är det bara tretton dagar kvar. Och nej, jag har inte räknat fel till julafton. Eller dagarna fram till nyårsafton heller. Det är tretton dagar kvar tills jag börjar jobba. Visst är det jättemysigt med jul och hela den biten. Men just för tillfället ligger mitt fokus kring mitt jobb.

Det kommer bli så bra! Jag ska bara jobba halvtid i fyra månader. Sedan, lagom till att våren kommer, så ökar jag dosen en smula och går upp till fyra dagar i veckan. HELT perfekt om jag får säga det själv. Jag kommer ju få det bästa av två världar.

Ett par dagar i veckan med barnen. Jag får fortfarande följa deras utveckling på nära håll. Men jag får också lite social stimulans där jag får använda hjärnan. Äta lunch på stan, utan att behöva mata någon först. Min mat kommer inte hinna bli kall. Jag kan dricka min kopp kaffe utan att behöva ropa:
-Men var försiktig med lillebror! 
-Nej, Fabian, inte den sladden, den är ajaj! 
-Sluta dra katten i svansen! 

Fabian med bus i blicken...

Jag får göra något annat som jag faktiskt KAN. Förutom att vara mamma alltså. Och får träffa mina härliga kollegor. Mina arbetsuppgifter vet jag kommer bli utmanande, roliga, varierande och spännande.

Och min man ska vara ledig på halvtid. Det tycker jag är jätteviktigt. Både för barnen, honom själv och även vårt förhållande.

Visst är det mysigt att vara hemma med barnen en sån här morgon! Innan kaoset bryter ut...

Japp, får erkänna att jag längtar lite!

De första små stegen

Det är så härligt med barnens utveckling! Dessa små saker, som man som förälder uppskattar och känner sig stolt över. Det behöver inte vara mycket. Något som låter som "mamma". Det första leendet. När barnet lär sig äta själv. En vinkning med den lilla bebis-handen.

Nu har Fabian tagit sina första steg. Känns lite overkligt. Att vår lilla kille har blivit så stor. Han kan nu stå länge utan att hålla i något och nu tar han även några steg ibland. Det är inte många steg och det är inte varje gång. Så i praktiken så kan han ju inte gå än. Men det är inte utan att man blir lite tårögd och förundrad. Hur gör de egentligen?

Tänk att börja från ruta ett. Att verkligen inte veta hur man gör. Häftiga grejer.

Konsumera mera - julklappshandeln ökar

Jag läser i tidningen att svenskarna beräknas lägga 65,2 miljarder kronor på årets julhandel. Hur fan är det möjligt? Ursäkta språket, men 65,2 MILJARDER! Det förväntas bli nytt köprekord, trots den ekonomiska oron. Var får vi alla pengar ifrån? Och är det verkligen nödvändigt?

Kommer alla julklappar uppskattas och användas? Kommer vi äta upp all julmat? Svårt att svara på. Men jag tvivlar på det.

Hur ska man egentligen kunna stå emot denna köphets? För visst ska man väl köpa julklappar. Eller? Min syster har bestämt att vi inte ska köpa några julklappar till varandra i år. Alltså vi syskon och föräldrar. Och ingen har protesterat. Jag tyckte det kändes konstigt. Men varför egentligen. Det är ju jättebra. Måste man konsumera bara för konsumerandets skull? Hon föreslog att vi istället kunde köpa något åt oss själva som vi verkligen vill ha. Och lägga resten av pengarna på något annat vettigt.

Jag tycker egentligen att det är mysigt att gå och handla julklappar. Tänka ut något som skulle passa varje person. Men det innebär också en viss stress. Och ångest. Nu har jag då i alla fall lite mindre att stressa upp mig över. Några mindre att köpa åt.

Förra julen tänkte vi att vi skulle köpa lite mindre julklappar. Men ändå så svämmade det över av julklappar under granen. Och Anton gick totalt i spinn. Den ena julklappen efter den andra. Fler och fler leksaker. När han öppnat en så kom genast en till, som istället blev roligare. Det blev liksom för mycket.

Vi får se hur det blir i år. God julmat är ändå ett måste för oss. Och några julklappar måste såklart barnen få. Och borde man egentligen inte köpa något riktigt fint till sin man? Och till svärföräldrarna? Jag har sett en riktigt fin tunika på MQ som jag skulle vilja ha. Hm, detta kan aldrig sluta väl. Behärska dig nu.