Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

måndag 20 oktober 2014

Sluta säg att mina problem inte räknas

Som småbarnsförälder så finns det en sak som stör mig: När jag tycker något är jobbigt med mina barn och föräldrar med äldre barn då påpekar att "Jadu, små barn, små problem." Med en antydan om att det blir mycket större problem med stora barn. Som om mitt problem bara är miniatyr-litet och liksom inte räknas. Som att jag inte borde beklaga mig. För jag skulle bara veta hur svårt det blir sen. Då snackar vi RIKTIGA problem. De säger aldrig vad problemen är, bara att det blir värre.

Som om jag skulle behöva höra det. Kan det alltså bli värre än att aldrig få sova? Värre än att barnen trotsar så mycket att man bara vill slita sitt hår och kasta ut barnet genom fönstret? Värre än att barnet är sjukt och man inte vet vad man ska göra? Shut ut. Jag vill inte veta. 

Jag har dock insett att det ligger något i det. För Anton, som ju blivit lite större och börjat på skolan, vill inte gå till fritids. Han är jättetrött på eftermiddagarna och säger att fritids inte är roligt. Och det är ungefär här jag förstår hur det kan räknas som större problem. I en annan dimension, snarare. (För alla problem är ju jobbiga när man har dem.)

För hur ska man agera som förälder? På hur stort allvar ska man ta dessa ord? Är det verkligen så farligt? Vi behöver ju få jobba. Och jag tror inte han blir mobbad. Jag tror bara han tycker det är jobbigt. Men hur löser man det bäst? Vi försöker hämta tidigare några dagar i veckan. Men räcker det? Jag vill inte bli en curling-förälder som gör precis som barnet vill. För ett litet barn kan ju inte veta vad som är bäst för sig själv. Men när det börjar bli större, då... 

Även fast jag insett att det kan bli svårt när barnen blir större så tycker jag inte det hemska uttrycket ("små barn...") känns okej! Alla har ju sina egna problem och bekymmer. Och det är bara jag själv som kan uppleva dem på mitt sätt. Visst, man behöver inte klaga för minsta lilla. Men låt mig känna det jag känner. Förminska inte mina känslor. För gudarna ska veta att det kan vara tusan så jobbigt med småbarn. 

12 kommentarer:

  1. Känner igen det där, hör precis samma ord på jobbet. En sak som (förhoppningsvis) inte är ett problem när man har större barn är detta med sömnen och jag vill påstå att brist på sömn gör att det mesta kan bli jobbigt. Jag undrar om dessa "visa" föräldrar till större barn helt enkelt har glömt bort hur frustrerande det kan vara att inte få sova ordentligt!? Hoppas att man själv kan glömma bort alla sömnstörda nätter och "små" problem någon dag...i framtiden...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ida!
      Antagligen har de helt glömt bort vilket vrak man blir när man inte får sova! Zombie, lättirriterad och svår att ha att göra med i största allmänhet blir man. (Jag har nog också glömt det, eftersom vi ska få ett till barn...) När man inte sovit blir alla problem stora problem.
      Men du ska se att det kommer bli bättre, det lovar jag! (I framtiden! ;))
      Kram Maja

      Radera
  2. Ja fy så där är det ju ofta. Beklagar man sig på treåringens trots får man ofta höra "vänta du tills de blir sex då blir det värre" och vad hjälper det mig att höra det;( Här hemma har vi snarare ett annat problem än en sexåring som inte gillar fritids. Här har vi en som inte önskar något hellre än att mamma ska jobba längre så att han kan få gå på fritids. Tyvärr har jag inte så stort förtroende för fritids, tycker det är för lite personal och för många ungar så jag är tacksam över att jag kan styra mina arbetstider själv, att jag kan hämta barnen direkt efter skolan och slippa fritids. Synd bara att sexåringen inte ser det som det;(

    fin dag till dig och tack för att du lyfter viktiga frågor
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä eller hur, det hjälper ju ingenting att höra det!!
      Det man inte har vill man ha, vet du! Vi längtar tills det kommer en bebis här, så vi slipper fritids för ett tag. Problemet är bara att om jag hämtar tidigare vill han ändå bara leka med en kompis ändå...
      Ha det fint, kram Maja!

      Radera
  3. Jag håller med dig! Jag var förbannad över det uttrycket eftersom det löser inga problem, jag tyckte det var super jobbigt när mina tjejer kunde inte utrycka sin missnöje och skrek i förtvivlan, fy! Det med fritids är ett stort problem när man inte har nån släkt i närheten som kan hjälpa till. Hoppas det löser sig för er!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att det finns flera!
      Vi har släktingar nära, som också hjälper till. Men jag tror verkligen inte han mår dåligt av att vara lite på fritids. Svår gränsdragning mellan att jag vill att han ska må bra och att jag inte vill ge honom allt han pekar på...
      Ha det fint, kram Maja

      Radera
  4. Håller med dig till fullo! Som fritidspedagog tycker jag du ska prata med pedagogerna på fritids, kanske ni redan gjort?

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Vi har faktiskt inte pratat med fritidspersonalen än. Varför vet jag inte. Det borde vi såklart göra! Se om de har märkt något särskilt eller om det bara är att han är för trött efter skoldagen.
      Ha det fint och tack för att du tittar in här och ger mig bra tips! Kram Maja

      Radera
  5. Hej! Föräldrarna till sitt barn vet bäst! Jag tror att som du skriver har Anton BÖRJAT på fritids å allt är nytt å han är trött...början är tuff ibland. Prata med personalen å stäm av lite med dem.
    Nu ska jag umgås med mitt sjuka trotstroll ..gör visst finns trots;)?
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Ja, visst är det jobbigast i början, med allt! Vi hoppas det snart går bättre. Vi var på utv.samtal på skolan idag och där verkar allt gå hur bra som helst... Får prata med personalen så löser det sig säkert!
      Ha en fortsatt skön kväll, kram Maja!

      Radera
  6. Blir också så irriterad på det uttrycket... Skitsamma om det är sant, det är ju verkligen inte till någon hjälp och som du skriver bara en förminskning av någons upplevelse. Och sen är det ju inte sant, de tidiga åren kan väl visst vara de jobbigaste ibland både för barn och vuxna, även om det kanske inte är vanligast. Nej, då gillar jag nog tanken att man ska gå en mil i någons skor innan man uttalar sig om hur den har det!

    Hoppas det blir bättre efter samtal med personalen! Min favoritpedagog på barnens förskola sa något till mig för många årsedan nu som var så klokt tyckte jag. Jag tog upp att barnet inte ville gå dit och var ledsen på morgonen. Pedagogen sa att det inte var så konstigt och att vi alla har perioder då vi helst vill vara hemma eller ligga och dra oss i sängen. Vem har inte det i kalla, duggregniga novemberdagar tex? Det betyder ju inte att våra jobb är dåliga eller egentligen någon stor grej alls, mer än man ibland bara vill det. Och barn är så mycket bättre på att uttrycka den där känslan av att bara vilja vara hemma än vi vuxna som kanske visar det på andra sätt genom irritation osv. Det har hjälpt mig mycket att tänka på!
    (Sedan så ska man såklart inte negligera signaler på att något inte är bra, men frågor och samtal hjälper en ju med det så..)

    Kram på dig och bebismagen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en bra sak att tänka på! Och jag tror nog det kan vara så enkelt, när jag tänker efter!
      Ta hand om dig, stor kram!

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)