Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

onsdag 30 juli 2014

Får vi kalla det för trots?

Jag har skrivit lite förut om det här med trots. Vissa hävdar ju att det inte finns något som heter trots, att det bara är barns utveckling som vi vuxna inte riktigt hinner med i. Att vi kanske inte låter barnet få upptäcka allt i sin takt eller göra på sitt sätt. Det fanns en gång i tiden när jag kunde hålla med om det. 

Den tiden är fan helt klart över nu. 

Sex år, alltså. Sexårstrots är härliga grejer. Inget jag någonsin skådat förut. Det kan vara en megaliten grej. Som vi kanske inte ens uppfattar. Men som förstör en hel måltid. Eller som får den där sonen att lägga sig på golvet och skrika. Och om det inte får kallas trots så idiotförklarar det ju oss alla föräldrar. Vi som kämpar på, men liksom aldrig gör helt, helt rätt. I sexåringens ögon.

Tur då att vi har en liten ängel till lillebror. För enligt honom så är allt så häääärligt och sköööönt. Nyss smorde jag in honom med olja. Han la sig ner direkt och sa:
- Åååh, vad skönt, mamma!

Han har alltid bus i blicken, vår lintott.



Antons trots kan säkert delvis bero på denna lillebror, som är så söt och go. Eller på att det mycket tid tillsammans med familjen såhär på sommarlovet och man sliter lite på varandra. Men inte bara, det kan jag säga säkert. 

10 kommentarer:

  1. Det är naturligt att de ska vara trotsiga. Barnets sätt att hitta sig själv, att testa gränser och så vidare...
    Lycka till med gränssättandet mitt i allt trotsande:) Ingen lätt match emellanåt

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är väl det! Tack, det kan behövas! :) Ha en fin helg, kram Maja!

      Radera
  2. Ååå klart att trots finns. Här har treårstrotsen slagit sina besvärliga högljudda klor i minstingen. Vilken pärs det kan vara vissa dagar, nästan så att vi nu tycker att det ska bli skönt att förskolan drar igång igen för vi står maktlösa inför denna huligan. Kanske kan våra utomordentliga pedagoger på vår förskola få honom att lugna ner sig lite. VI klarar av en hel del trots, vi har gått igenom en del med hans storebror. Men trotsen som treåringen går igenom är något så jävlig så den tröttar snart ut oss helt och hållet. Till och med min mor reagerade när hon var här och åt frukost med oss igår, på hur besvärlig och trotsig den lille blivit. Men än så länge orkar vi sätta gränser men som sagt ska bli lite skönt med semester från gränssättandet när semestern är över och förskolan drar igång igen;)
    Kram på dig och tack för fina kommentarer inne hos mig
    Annie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att höra att någon annan också har det jobbigt! (Förlåt!!) Alltså, att det inte bara är jag som inbillar mig. Och JA, det ska bli rätt skönt att lämna över dessa troll till pedagogerna och för Antons del lärarna! Hehe, lycka till!! ;)
      Ha det fint, stor kram!

      Radera
  3. Testa gränser och "trotsar" gör även vår lille 1,5-åring. Funderar verkligen på hur det klassiska treårs- och sexårstrotset kommer att bli* puh!*. Hur jobbigt det än kan vara med trots, för ja jag är övertygad om att trots finns, får du se det från den ljusa sidan. Trotset är fröet till självständighet, självsäkerhet och styrka och ditt barn kommer antagligen klara sig bra här i livet. Ha en trevlig helg i det vackra vädret!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har hört att ju mer trotsiga barnen är som små, desto lugnare blir de som tonåringar. Det kan man ju också alltid trösta sig med. Och det där andra du nämnde... :)
      Tack för att du tittar in här och lämnar spår! Ha det fint, kram Maja!

      Radera
  4. Jag smälter totalt när jag ser Fabian med bus i blicken. Tror barnen är trygga när de får vara trotsiga där hemma, och ändå känna kärlek. Det är värre om det mest blir trots i skolan, eller på andra ställen, där inte samma trygghet borde finnas som hemma. Hoppas du förstår hur jag menar...!"

    Kram till dig!
    Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så kanske det är! För kärlek finns det ju såklart ändå! Du är klok du! Hoppas du mår bra, kram Maja!

      Radera
  5. Försöker intala mig det där jag hört/läst någonstans; att barn beter sig "värst" där de känner sig trygga nog att göra det, där de vågar testa... Dvs; ungen lägger sig gallskrikgråtande på golvet för att (insert valfri helt obetydlig oförätt. Som tex att glassen är slut) för att han vet att vi älskar honom så mycket och är ett så tryggt barn som utvecklas som han ska. Hahahahahaha. Och annars kan man ju alltid sätta sig själv och gråta i trappen en stund. Uh, denn trots eller vad man än vill kalla det gör en lite knäpp i huvudet ibland. Tack och lov verkar vi faktiskt vara mellan två trotsperioder just nu...

    Kram Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får väl hoppas att det bara är hemma som de beter sig så för annars känns det lite jobbigt att andra ska behöva se det... Skönt för er att slippa det för tillfället. Vi har ju som sagt ett fridfullt barn nu och det är ju alltid nåt! :)
      Ha det fint, kram Maja

      Radera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)