Den här bloggen är nu avslutad. En stund till kommer du kunna läsa och kommentera gamla inlägg. Tack för att du tittar in! ♡

tisdag 13 november 2012

Predikan för döva öron

Jag känner mig så trött på vårt konsumtionssamhälle. Allt går ut på att vi ska konsumera. Köp, bara köp, liksom. Har du inga prylar så räknas du inte. Den senaste telefonen, den snabbaste bilen, de modernaste kläderna. Listan kan göras lång. Tänk om den stora massan skulle börja ifrågasätta allt detta. Och bara strunta i att handla allt nytt jämt. Vad skulle hända då med samhället?

Snart är det jul och då triggas köphetsen igång igen. "Har du inte köpt alla julklappar än? Jag är redan färdig." "En sån häftig grej bara måste du köpa." Reklam, reklam, reklam.

Och med Facebook blir det genast lättare att nå ut till en stor massa. Med mer reklam. "En sida du kanske gillar." Bull-shit. Dela och gilla. Och det blir lättare att visa vad man själv åstadkommit. Och hur perfekt ens liv är. "Nu har jag perfekt fredagsmys med hela familjen, efter att jag fått jääättelång massage och varit hos frisören, och min man har lagat underbar middag till mig, och mina barn är bara så där perfekt lugna och fina och somnar på en gång och gulligulligull." Typ såna grejer.

Så jag är ledsen, bästa kompis. Men nu gör jag slut. Du var jättespännande i början. Du erbjöd mig så mycket saker som jag inte kunnat se förut. Som jag inte visste att jag ville se förut. Men du gav mig ett beroende. Ett uppstått behov som jag trodde att jag inte kunde klara mig utan ens en timme. Åtminstone inte när jag var ledig. För jag försökte hålla ganska hårt på det där att inte prata med dig på jobbet. Men efter det blev det desto mer. Och jag kunde få så mycket bekräftelse från dig. För vem gillar inte bekräftelse?

Men nu är det slut. Över. Det blev för mycket "en sida du kanske gillar". "Kolla på den här stackars bebisen, den har cancer och om du inte är helt egoistisk så gillar du den här bilden, för annars..." Det blev för lätt att kolla Facebook på telefonen istället för att leka med sina barn. Det blev för lätt att behöva ta del av sådant som man inte bryr sig om. Eller snarare ger blanka fan i. Det blev för många bilder på supergod mat, supertrevlig semester, bästaste vännen.

Jag känner att det är bättre att verkligen umgås med sådana vänner som jag uppskattar. Och som uppskattar mig. Inte bara ger mig det senaste skvallret. Jag kommer säkert få återfall. Och jag kommer säkert börja träffa dig igen några gånger. Men då får jag ta den konsekvensen då.

Kanske att jag slutar blogga också. Jag vill hellre lägga den tiden åt något vettigare. Min familj. Mina vänner, som jag inte hinner ringa. Men här har jag inte bestämt mig helt än. Jag bloggar ju faktiskt för att dela med mig av hur det kan vara som småbarnsförälder. Och för att få skriva av mig. Vi får se.

Och så blir det bara julklappar till barn och man i år. Och jag ska tänka över när jag handlar om det verkligen är något jag behöver. Och tänka på att inte slänga mat i onödan. Självklart kommer jag fortsätta handla grejer. Men förhoppningsvis tänker jag till innan. Och det jag hoppas jag att du också kan göra ibland.

Ja jädrar vad duktig jag ska bli. Eller onormal. Eller hållbar.

Jag dömer dock ingen. Det är viktigt att påpeka. Facebook, konsumtion, julklappar. Alla hanterar det på det sätt som man själv vill. Men känner man att det gått för långt så kan ett ifrågasättande alltid vara bra.

PS.Tack alla ni som någon gång läst min blogg. Kanske ses vi igen, kanske inte.

1 kommentar:

  1. Så jävla rätt syster! När ett bruk blir ett missbruk har det gått för långt. När det sociala livet är via en skärm istället för vackra ögon är något snett. När livet precis framför en får pausa för att man hellre tittar någon annan stans, missar man faktiskt något väldigt väsentligt. Man missar livet så som det är!

    Jag hoppas vi ses i det verkliga livet snart :) för jag håller av dig av hela mitt hjärta!

    Kärlek o kram o du.. du kommer inte förlora något..
    ialla fall inte mig! Aldrig!

    /din syster

    SvaraRadera

Tack för att du tittar in! Du får gärna kommentera mina texter, då blir jag väldigt glad! (Har du inget blogg-konto så välj att kommentera som Anonymt och klicka på Publicera.)